Lärarförbundet
Bli medlem

​Ingen är ensam i ett arbetsmiljöarbete

Alltjämt dröjer sig Coronaviruset kvar i samhället. Jag har fått känslan av att många skolledare känner sig tyngda av ett ansvar för att hejda smittspridning på deras skola.

De känner sig ansvariga inför medarbetare, vårdnadshavare och elever för att skolmiljön är säker och de känner sig som direkta verkställare av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. I den rollen är de av naturliga skäl osäkra.

Detta är naturligtvis bara en känsla jag har, men det finns ändå anledning att påminna om att smittskyddsarbete i skolan de facto är arbetsmiljöarbete och i arbetsmiljöarbetet finns inbyggda dialogarenor. Den som utför arbetsmiljöuppgifter jobbar inte själv, arbetet sker i dialog med fackförbunden och skyddsombuden. Men den sker framför allt i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgifter.

Det är arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljöarbetet. I en kommun är det politikerna som har det yttersta arbetsgivaransvaret. I fristående verksamhet är det ägaren/huvudmannen. Politikerna eller den fristående huvudmannen ska se till att det finns en god arbetsmiljö i skolan genom att delegera ut arbetsmiljöuppgifter till medarbetare i verksamheten. Det kan vara skolchefer, rektorer och lärare som får sådana uppgifter. Kommunala rektorer får ofta uppgifterna av en högre chef som i sin tur fått dem från nämnden. Här kan du läsa mer om politikers arbetsmiljöansvar.

Den som delegerat en uppgift har ett ansvar för att följa upp att arbetet fungerar. Rektorernas chefer ska alltså ha en dialog med rektorerna om hur arbetet fortskrider.

Den som delegerar en arbetsmiljöuppgift måste också förvissa sig om att den som tar emot uppgiften har resurser, befogenheter och kompetens att lösa uppgiften. Här finns alltså behov av en ytterligare dialog. En rektor som i smittskyddssynpunkt ska organisera sin verksamhet så att den blir ”luftigare” måste ha resurser för detta. Det är ytterst politikerna eller huvudmannen, alltså arbetsgivaren, som ska se till att de resurserna finns. I praktiken kan det exempelvis betyda att nya lokaler måste hyras tillfälligt eller att tält måste sätts upp. Sådana lösningar förekommer idag.

För att skydda arbetstagarna finns ännu en dialog inbyggd i systemet. Om rektorn exempelvis inte anser sig ha tillräckliga resurser (eller kompetens eller befogenheter) för att lösa en uppgift ska hen ta upp det i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgiften. Om dialogen inte leder till någon godtagbar förändring för rektorn ska hen skriftligt returnera den specifika uppgiften. Då faller en stor del av ansvaret tillbaka uppåt i delegationskedjan.

Jag tycker inte att politiker, fristående huvudmän och rektorernas chefer försökt smita från sitt arbetsgivaransvar under Corona, tvärtom har de klivit fram betydligt mer än förut. Men problemet är att arbetsmiljöarbetet på många ställen fungerat så pass undermåligt tidigare att det inte finns mycket att falla tillbaka på. Det saknas vana, rutiner och erfarenheter från tidigare lyckat arbetsmiljöarbete. De dialoger och dialogforum som ska finnas, saknas eller haltar.

När jag lyssnar till rikspolitiker och myndigheter får jag också intrycket av att de ser ”luftigare” klassrum, ändrade schematider och så vidare, som ett problem som lärare och rektorer ska lösa själva. Det talas inte om arbetsgivarnas ansvar och vikten av arbetsmiljöarbete.

Därför tar skolledare bollen direkt från regering och myndigheter. De väntar inte på dialog från den ansvarige arbetsgivaren, eftersom de inte är vana vid sådant. De känner sig direkt tilltalade av rikspolitiker och myndigheter. De känner sig ensamma med problemet.

Låt oss därför hoppas och tro att Corona blir början till ett bättre arbetsmiljöarbete. Att de dialoger som nu uppstår fortsätter och blir fler. Smittskyddsarbete är arbetsmiljöarbete. I sådant arbete är skolledare inte ensamma.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman


Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Akut lärarbrist i landet – rektorer tvingas avbryta semestern för att lösa behovet

Skolpersonalen har haft en välbehövlig semester efter en tuff vår med dubbelarbete i både klassrum och på distans. Men många skolledare runt om i landet tvingades bryta sina semestrar för att gå in och lösa den akuta lärarbristen som råder i landet.

Fram till 2023 behöver det rekryteras lärare till motsvarande 69 000 heltidstjänster. Sveriges rektorer står nu inför en tuff utmaning att se till att eleverna möts av behöriga lärare efter sommaren.

Samtidigt har flera av Lärarförbundets senaste undersökningar visat på att rektorerna redan nu är slutkörda till följd av de påfrestningar som Coronapandemin lagt på dem. I Lärarförbundet Skolledares rapport om Coronavåren framgår att tre av fem skolledare uppger att arbetsbelastningen har ökat under pandemin. Dessutom genomför endast fyra av tio arbetsgivare riskbedömningar som rör rektorers arbetsmiljö. Det är extremt allvarligt. Mår inte chefen bra, mår inte personalen bra och i förlängningen inte heller eleverna.

Coronapandemin riskerar att fortsätta påverka skolledares arbetsmiljö även framöver. Och med vetskap om hur det såg ut förra sommaren, då fyra av tio skolledare i kommunala grundskolor behövde ställa in sin sommarsemester för att lösa oförutsedda rekryteringsbehov, ser inte denna sommar bättre ut.

Risken är överhängande att ännu fler rektorer kommer att behöva gå in på jobbet den här sommaren. Stora pensionsavgångar, växande elevkullar och ett stort antal obehöriga lärare fortsätter att utmana skolan.Samtidigt har även coronapandemin gjort att så många som varannan lärare är oroliga för att de kommer att behöva sjukskriva sig för stress om pandemin fortsätter till hösten.

Sveriges skolledare måste alltså både fokusera på rekrytering och att ta hand om sin allt mer stressade personal. Det är förvisso en utmaning för de flesta chefer, men en offentligt anställd skolledare ansvarar för omkring 40 medarbetare.Det kan jämföras med den genomsnittliga chefen som har under 20 medarbetare. Forskningen visar att chefer som har många medarbetare är mer arbetsbelastade och stressade.

Läget ser mörkt ut, men det finns åtgärder som skulle förbättra rektorernas arbetsmiljö. Lärarförbundet Skolledare kräver:

  • Att Skolinspektionens granskningar stoppas under 2020 för att inte riskera att öka arbetsbelastningen för en redan ansträngd skolledarkår.
  • Att regeringen tar initiativ till en nationell riktlinje om 20 medarbetare per chef i skolväsendet för att säkra goda arbetsvillkor för hela skolans personal.
  • Att skollagen skärps så att huvudmännen regelbundet måste förvissa sig om att rektorer har tillräckliga förutsättningar för att klara sina uppdrag.
  • Att rektorernas arbetsgivare tar sitt arbetsmiljöansvar så att alla skolledare får semestervila och en bra arbetssituation.

Skolledare måste få möjlighet till återhämtning och ges tillräckliga förutsättningar för att säkra en fungerande skolmiljö för lärare och elever. Efter coronapandemin blir det extra viktigt att se till att krafterna håller kommande läsår.

Jag har under sommaren skrivit debattartiklar i lokaltidningar från norr till söder som pekar på hur stort behovet av lärare är i olika län. Här är ett axplock av debattartiklarna:

Floskler istället för Arbetsmiljöarbete

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Det sparas runtom i Skolsverige.

Besparingarna visar ofta sitt ansikte för rektorer i form av en procentsats. Eller i form av ett kalkylblad från huvudmannen med mindre pengar i rutorna än förra året. Med siffrorna kommer ihåliga sägningar så som ”vi måste skära med osthyveln” eller ”vår kostnadskostym är för stor”. Värst av allt är ”det är bara att gilla läget”.


För rektorerna får besparingarna ett annat ansikte när de kommer hem till sin skola.


Det är lärarens ansikte när hon få reda på att resurspersonen inte längre kommer att vara med i gruppen. Även med resurspersonen hängde ordning och studiero i klassrummet på en skör tråd. Nu blir den tråden om möjligt ännu skörare.


Det är den visstidsanställda vikariens ansikte när han få reda på att han inte får sin anställning förlängd. Han får en sanningsenlig försäkran om att han gjort ett fantastiskt jobb och att han skulle ha fått fortsätta om det bara funnits pengar. Trots det syns misslyckandet tydligt i hans ansikte. Han kan inte frigöra sig från tanken att han ändå gjort något fel.


Det är den uppretade förälderns ansikte. Hon som ska klaga till nämnden över att resursen förvinner ur barngruppen och som därmed väcker dubbla känslor hos rektorn. Å ena sidan är det bra att föräldrar reagerar. Å andra sidan vänds klagomålen emot rektorn som beskylls för att inte kunna dra ned på ett sätt som håller arga vårdnadshavare borta från huvudmannen.


Det är elevens ansikte. Hen som får veta att det nu bara blir resursstöd en timme i veckan, istället för tre. Hen som i början av året sa att det var jobbigt att gå till specialläraren, men som nu inte kan dölja sin besvikelse.


Även på nätterna kan besparingar visa sitt ansikte för rektorn i form av grubblerier klockan fyra på morgonen: - Finns det något annat sätt att dra ned på kostnaderna? - Hade jag kunnat framföra budskapen på ett annat sätt?


Som alla förstår skriver jag detta delvis utifrån egna erfarenheter. Men jag skriver inte för att jag vill att rektorer ska ömkas eller ursäktas för att de hanterar besparingar. Varje rektor riskerar att hamna i en situation där det finns tre val. Genomför besparingen, dra över budget och ta eventuella konsekvenser, eller frånträd uppdraget. Alla som tar ett rektorsjobb bör var medvetna om att detta kan inträffa.


Jag skriver därför att besparingar medför målkonflikter för rektorer. De blir mottagare av medarbetares, föräldrars och elevers frustration. De känner samvetsstress. Många får sömnstörningar. Detta är enligt arbetsmiljöforskningen tydliga exempel på inslag i arbetet som höjer kraven och som därmed kan innebära risker för den som blir utsatt. Särskilt utsatt är den som jobbar ensam och att vara rektor är ett mycket ensamt jobb när besparingar ska göras.


Men jag hör sällan, eller rättare sagt aldrig, talas om någon arbetsgivare som gör riskbedömningar för rektorer innan de åläggs sparkrav. Någon som gör något för att motverka riskerna. Istället hör jag om osthyvlar, gillade lägen och liknande floskler. När rektorer behöver socialt stöd och har rätt till ett arbetsmiljöarbete utifrån ett anställningsperspektiv, får de istället budskap om likriktning och rättning i leden. Ord och uttryck som manar till en hårdare kultur istället för en situation där det är naturligt att peka på risker och be om hjälp. Det blir ett klimat där det är svårare att be chefen om stöd.


Vi har en lång väg att gå innan det finns ett acceptabelt systematiskt arbetsmiljöarbete för skolledare såsom bestämmelserna kräver. En lika lång väg är det tills vi har en kultur där det ses som en naturlig del i uppdraget att uppmärksamma risker och balansera krav i arbetet med stöd och resurser. Men vi ska gå hela den vägen och vi ska gå tillsammans. På så sätt får vi också stopp på den höga omsättningen av skolledare.


Men bäst av allt är naturligtvis att undvika besparingarna och ge rektor de resurser som behövs för att klara uppdraget att organisera en god utbildning.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Min profession

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ibland möter jag frågan varför några påstår att chefer och medarbetare tillhör olika professioner medan Lärarförbundet säger att de tillhör samma. Jag ska här ge min syn på detta.

Jag måste inleda med att förklara vad jag menar med begreppet profession. Jag börjar i den änden därför att i dagligt tal används profession ofta som en synonym för yrke. Jag lägger delvis en annan mening i ordet och vill undvika missförstånd.

Jag och Lärarförbundet talar om professionsbegreppet i hela dess innebörd som det förekommer inom samhällsvetenskapen. En beskrivning av begreppet kan där se lite olika ut i sina detaljer, men det huvudsakliga innehållet är detsamma. Det pekar på att professioner arbetar utifrån kunskap från vetenskaplig forskning. De har en examen som bevis på detta. De utför tjänster för det allmännas bästa och vinner tillit från samhället genom att vara bärare av en gemensam handlingsetik. De organiserar sig inom yrkessammanslutningar och söker ensamrätt på delar av arbetsmarknaden i kraft av utbildning, praktisk kunskap och yrkesetik. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen studeras professioner för att se hur de konkurrerar med varandra om arbetsmarknad och arbetsinnehåll, men också hur de samspelar med samhället i övrigt. Hur de genom att vinna samhällets förtroende kan få status, befogenheter och handlingsutrymme i sin yrkesutövning.

Utifrån denna innebörd av begreppet blir det enklare att förstå varför lärare och skolledare ska vara två yrken inom samma profession. En överläkare är ju fortfarande en medlem av läkarprofessionen, liksom en chefsjurist fortfarande tillhör juristprofessionen och en chefsingenjör är ingenjör, osv.

Professionsbegrepp och språkliga övningar i all ära, men jag lämnar gärna detta för att istället prata om det som ger mig mening. Det som är kärnan i min syn på profession. Nämligen varför lärare och skolledare ska hålla ihop. Varför det är viktigare än någonsin att vi finns i samma fackliga organisation.

Lärare och skolledare har i grunden samma uppdrag från samhället. Inom uppdraget har vi olika yrkesroller och olika ansvar, men i huvudsak handlar vårt jobb om att skapa den bästa möjliga skolan för varje elev. Hur vi skulle göra detta bättre genom att organisera oss på olika håll och driva frågor utifrån olika egenintressen kan jag inte förstå.

New Public Managements ande vilar tungt över det svenska skolväsendet. Det utvärderas, det budgetstyrs, det rapporteras och det inspekteras. Forskarna är rörande överens om att detta orsakar dålig arbetsmiljö och ohälsa. I skolan blir det katten på råttan och råttan på repet. Det är rektorernas jobb att hålla verksamheten inom de ramar som ges och när de styrs hårdare uppifrån ska de i sin tur styra lärarna. De ska minska personalstyrkan när det sker budgetnedskärningar och de ska se till att lärare ändrar på sina handlingar eller på dokumentation när Skolinspektionen slår till.

Av förståeliga skäl ogillas detta av lärarna. På så sätt skapar styrningen intressekonflikter mellan skolledare och lärare och fjärmar grupperna från varandra. Rent känslomässigt är det lätt hänt att läraren skyller på rektorn som drar ned på personalen eller kanske tvärtom att rektorn skyller på läraren som skriver otillräckliga IUP:er. Men ingenting, absolut ingenting, blir bättre av att vi träter sinsemellan och att vi skiljs åt i olika förbund där vi enbart agerar efter den egna gruppens intressen. Det är styrningen det är fel på, inte på lärare eller rektorer. Det är styrningen som ska förändras och det kan vi bara göra om vi håller ihop.

I min syn på profession kommer försvaret för lärandet tidigt. Rektorns främsta uppgift är att leda lärarna mot en ännu bättre undervisning och pedagogisk verksamhet för barnen och eleverna. Här är ledarskapet naturligtvis oerhört viktigt och kritiskt, men för mig är det ändå ytterst ett medel. Det är inte ett självändamål eller intresse som ska drivas för sin egen skull eller åt sitt eget håll. Inom sjukvården har vi sett hur ledarskapet har fått en alltmer administrativ inriktning och hur vårdintressen fått stå tillbaka för olika typer av vård- och styrmodeller som överordnar sig de professionellas intressen och bedömningar. Detta åstadkommer vantrivsel hos de professionella. Jag vill inte se en liknande utveckling i skolan. Den ska ledas med pedagogisk verksamhet och skolans uppdrag som främsta ledstjärna. Ledarskapet är mycket viktigt, men det ska alltid ha lärandet för handen och vara ett verktyg för en ännu bättre skola.

”Enade vi stå, söndrade vi falla” används i många sammanhang och passar också till min syn på professionen. Det har sagts mig att det ursprungligen är sensmoralen i en gammal fabel som handlar om att oxar klarade sig mot ett lejon så länge de stod tillsammans. När de så småningom blev oeniga och gick åt olika håll blev de enkelt lejonets byten. I min profession står lärare och skolledare enade tillsammans. Vi står enade i vårt uppdrag, vi står upp mot en dålig styrning och vi har tillsammans ett uppdrag att skapa den allra bästa skolan.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Skolan ska inte vara budgetregulator

Det sveper en besparingsvåg över Sveriges kommuner just nu. Många drar ned på bidragen till skolorna. Redan hårt prövade lärare och skolledare får en ännu större arbetsbelastning. Runtom i landet protesterar professionen mot detta i marscher och facebookupprop. Det är tydligt att gränsen för vad man orkar med i skolorna och förskolorna redan är överskriden. Det finns inte mycket mer att ta bort och protesterna måste tas på stort allvar. Jag är oroad.

Bakom besparingarna gömmer sig demografiska problem i välfärden. Fler äldre och färre yngre ger mindre skatteintäkter i kommunerna och samtidigt större behov av välfärd. Detta måste lösas på något sätt, men inte genom besparingar i skolan.

Skolan fungerar nämligen inte som budgetregulator. Besparingar i skolan leder till högre press på en redan utsatt lärar- och skolledarkår. Risken för sjukskrivningar och avhopp ökar ännu mer. Detta sker i ett läge när vi behöver varenda lärare och skolledare vi kan få. De som jobbar i skolan är redan idag för få och för arbetsbelastade i förhållande till sitt stora uppdrag. På de allra flesta skolor finns ingenting att dra in på som inte påverkar verksamheten, eleverna och personalen mycket negativt. Därför måste besparingarna upphöra nu.

Jag är också övertygad om att besparingarna leder till att skolledarsnurren ökar farten. Varför jobba som rektor/förskolechef i en skola där du måste spara, när det finns andra alternativ? När chefen slutar på en skola stannar ofta också utvecklingen upp. Det blir det paus tills en ny skolledare är på plats och denna kanske leder utvecklingen åt annat håll. När detta händer för många gånger på för kort tid finns alltid risken att lärare tröttnar och tappar tillit till skolledning. Det gör ledning och utveckling svårare. Skolans och förskolans verksamhet och utveckling förutsätter kontinuitet. Besparingar förstör den kontinuiteten.

Det behövs fler lärare och skolledare, inte färre. Idag råder konkurrens om den kvalificerade arbetskraften på många håll och inte minst i välfärden. Ungdomarna söker sig till yrken där de uppfattar att det finns hög status och personliga utvecklingsmöjligheter. I den konkurrensen måste huvudmännen ställa upp med någonting bättre än skolor som kämpar med att hålla en krympande budget. Besparingar kommer inte att få fler att vilja bli lärare och skolledare. Besparingarna verkar istället avskräckande och lärar- och skolledarbristen riskerar att bli större.

Snäva ekonomiska ramar är idag en krass realitet för de flesta skolledare. Den som inte håller budget riskerar sin arbetsgivares missnöje och till och med sin anställning. När budgetramen minskar, krävs att skolledaren gör ingrepp i organisationen, vanligen genom att minska den. På så sätt tvingas skolledare till en hårdare styrning mot lärare och avståndet mellan de båda yrkena blir större. Det gynnar inte någon när två yrkesgrupper inom samma profession, och med i grunden samma uppdrag, spelas ut mot varandra på detta sätt. Det försvagar istället den profession som ska genomföra uppdraget.

Nej, skolan och förskolan kan inte lösa de kommunala budgetproblemen. Besparingar skapar bara nya problem. Det är istället staten som sitter på den kortsiktiga lösningen. SKL räknar med att kommunerna kommer att sakna drygt 20 miljarder år 2022 om ingenting mer görs än det som är lovat. Det är pengar som staten måste skjuta till i bidrag till kommunerna och en ansenlig del av dessa miljarder ska till skolan. På så sätt kan besparingsvågen hejdas.

På längre sikt behöver vi diskutera finansieringssystem som inte bygger på att skolan är samhällets budgetregulator. Det är redan nu tydligt att den diskussionen måste kretsa kring statens ansvar för skolans och förskolans finansiering.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Håll i, håll ut och håll om i kölvattnet av #metoo

Metoo-debatten flammade upp häftigt och plötsligt förra läsåret. I skolans värld, liksom i många andra världar, fick vi ställa oss frågan om hur vi egentligen uppför oss mot varandra och om vi kommit så långt i värdegrundsarbetet som vi trodde.

Nu har media riktat sitt sökarljus åt annat håll. I skolan har det blivit ett nytt läsår, men vi kan inte bara gå vidare som om ingenting hänt. På samma sätt som vi alltid måste jobba för en rättssäkrare betygsättning eller en bättre integration av i nyanlända i skolsystemet, är det vårt uppdrag att fortsätta arbeta systematiskt med värdegrundsfrågorna i skolan. Och då måste vi ta tillvara på det som kom fram under #metoo, även om det skedde förra läsåret.

När nära nog varje yrkesgrupp hade en egen facebookgrupp, bildades även en för skolledare. Denna grupp blev snabbt ett kollegialt forum där det delades erfarenheter över hur man kunde arbeta på skolan för att bättre motverka sexuella trakasserier både bland elever och personal. Det säger en del om hur vi skolledare tänker och hur vi tar ansvar för våra verksamheter och deras utveckling. Vi håller i, vi håller ut och vi håller om.

Detta gäller på flera arenor. Under senvåren och försommaren har Lärarförbundet Skolledare deltagit i en arbetsgrupp som tillsammans med de nationella elevorganisationerna och Sveriges Skolledarförbund planerar en gemensam insats för skolledare och elever kring tre områden:

•Det främjande och förebyggande arbetet för att motverka sexuella trakasserier som ska synliggöras i planen mot kränkande behandling

  • Undervisningen i sex- och samlevnad
  • Systematiskt arbetsmiljöarbete
  • I arbetsgruppen skissar vi på verksamhetsbesök på många platser runt om i landet för att utbilda elever och skolledare. Tanken är att skolorna ska få konkret stöd i sitt fortsatta utvecklingsarbete och dessutom få möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra. Regeringen har givit oss 10 miljoner till detta arbete.

    Vad jag vet är det första gången det genomförs en så omfattande utbildningsinsats som vänder sig specifikt till skolledare och elevrepresentanter och jag är mycket spänd på vad det kan ge för resultat. Insatsen ska bestå av utbildningsinslag varvat med konkret arbete utifrån den egna verksamheten. Eleverna får ett direkt inflytande i processen. Detta ser jag som nycklar till framgång. Förhoppningsvis kommer deltagarna tillbaka till den egna skolan med en massa nya idéer, tankar och uppslag som man fått med sig från oss och från andra.

    Håll utkik framöver när besöken kommer till just din region. Naturligtvis kommer vi informera om arbetet i vår medlemskommunikation.

    Välkomna till ett nytt läsår som inte har glömt bort #metoo önskar

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

    Har våra skolpolitiker förtroende för Sveriges rektorer?

    Inför valet kommer förslag som detaljstyr skolledare när de istället skulle behöva större frirum och en styrning som lämnar större utrymme för professionen.

    Om vi ser på de förslag som läggs fram i årets valrörelse blir det spontana svaret; NEJ. Förslag på ordningskontrakt, mobiltelefonförbud och särskilda uppgifter för elevassistenter är exempel på en tydlig vilja till att detaljstyra oss skolledare. Det är bekymmersamt. För att vi ska kunna klara vårt uppdrag inom de ekonomiska ramar vår huvudman gett oss är ett stort friutrymme absolut nödvändigt.

    Just friutrymmet för professionen var en av grundtankarna när det mål- och resultatstyrda styrsystemet infördes i början av 90-talet. Men ack så regelstyrningen har smugit sig på under de 25 år som gått sedan dess. Jag kan fortfarande minnas den intensiva debatt som föregicks av upprättandet av en inspektion som dessutom skulle besöka skolor. Därefter har det ena gett det andra. Om man nu har en inspektion så måste den kunna fatta skarpa beslut och då måste det finnas tydliga regler och vi fastnar i korstrycket mellan två olika styrsystem. Ett aktuellt exempel är Skolinspektionens kvalitetsgranskning av den garanterade undervisningstiden. I sammanfattningen står det ordagrant; mycket tyder på att arbetet med att elever når målen prioriteras och att undervisningstiden i sig blir mer underordnad i styrningen och uppföljningen av skolors arbete.

    Skolfrågor är ju, både på gott och på ont, ett område där alla röstande medborgare har både erfarenhet och åsikter. Det är politiker från samtliga partier bara alltför medvetna om och vallöftena duggar tätt. Vi har redan fått lagstadgade krav om allt från ordningsregler till att skollunchen minsann ska vara näringsriktig. Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med ett gemensamt förhållningssätt mellan elever och personal och att skollunchen ger den näring som en växande ung människa behöver. Men kan man verkligen reglera fram ett förhållningssätt eller tvinga barn att äta om lunchen inte är god och vällagad och serveras i en trivsam miljö.

    Som rektor behöver jag jobba med helheter, processer och systematik för att utveckla verksamheten. Med den ökade regelstyrningen gör detta arbete allt mer fragmentariskt och jag tvingas genomföra utvecklingsarbete inom områden som jag annars inte hade prioriterat i förhållande till de resultat vi vill uppnå. I min värld är det därför inte så konstigt att så många får kritik med det systematiska kvalitetsarbetet när de åtgärder som den egna analysen landar i helt enkelt inte hinns med för alla måsten. Det bidrar inte heller till en god arbetsmiljö när möjligheterna till påverkan på vilket utvecklingsarbete som ska bedrivas minskar för lärare och övrig personal.

    De senaste åren har vi sett ännu ett styrsystem se dagens ljus. Professionsstyrningen smögs igång genom bl.a. Mattelyft och en ny rektorsutbildning. Ett enormt sug fanns både från oss rektorer och bland lärare och vi ser fler och fler satsningar och riktade statsbidrag. Jag tycker att de är väl tänkt och välkomnar professionsutveckling på alla nivåer men kan inte låta bli att undra; Mäktar vi med tre olika styrsystem samtidigt? Jag ser stora fördelar för med att gå över till en professionsstyrningsmodell med statligt utvecklingsstöd till rektorer och huvudmän och en avveckling av regelstyrningen. Enligt min mening kommer både skolutveckling och arbetet med en bättre arbetsmiljö för personalen gynnas. Men den kan inte samverka med de redan befintliga styrsystemen.

    Årets valrörelse med utspel såsom mobiltelefon förbud, ordning 0ch reda-paket visar dock tyvärr tydligt att regelstyrningen inte är på väg ut.

    Ökad detaljreglering minskar möjligheterna för styrning och ledning men även möjligheterna till samverkan och påverkan för medarbetare och elever samt anpassning efter verksamhetens behov. Samtidigt minskar professionens möjlighet att använda friutrymmet och därmed rycks de stora möjligheterna med stärkta professionsprogram undan redan innan de sjösatts.

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman

    Verksamhetschef och ordförande för Lärarförbundet Skolledare


    ​Var börjar vägen till en bättre arbetsmiljö för skolledare?

    Skolledarsnurren snurrar oförtrutet vidare, skolledarbristen blir allt större och det kommer fler vittnesmål om dålig arbetsmiljö för skolans chefer. Det saknas sannerligen inte skäl för huvudmän att göra något åt skolledarnas arbetsmiljö.

    Det blir mer att fundera över när vi ställer oss frågan om varför ingenting händer. Varför görs så lite åt skolledarnas arbetsmiljö, trots att problemen med densamma ökar? Varför görs så lite åt skolledarnas situation när denna även får återverkan på lärarnas? Var någonstans ska arbetet börja?

    Min uppfattning är att problemet till stor del beror på att de som ytterst är arbetsgivare och ansvariga för arbetsmiljön i skolorna ofta inte förstått vilket ansvar de har. De som jag då avser är den styrelse som fått ansvaret för utbildningen och dess arbetsmiljö i en kommun, vanligen politiker i en utbildningsnämnd eller motsvarande. Hos fristående skolor är huvudmannen arbetsgivare.

    Huvudmän/politiker (i fortsättningen skriver jag huvudmän) är slutligen ansvariga för att det finns en arbetsmiljöorganisation som fungerar ända ut i skolorna. De ska se till att arbetsmiljöförfattningarna efterlevs. De ska sörja för att det finns en tydlig arbetsfördelning så att alla som agerar som arbetsgivare i organisationen, exempelvis rektorer och förskolechefer, vet vilka arbetsmiljöuppgifter de är ansvariga för med en tydlig skriftlig delegationsordning. Huvudmän ansvarar också för att de som får arbetsmiljöuppgifter har tillräckliga förutsättningar, exempelvis ifråga om befogenheter, resurser och kompetens.

    När huvudmän fördelat ut arbetsmiljöuppgifter betyder inte det att de tagit hela sitt arbetsmiljöansvar. I ansvaret ingår också att återkommande följa upp att arbetet fungerar. Om det inte fungerar ska åtgärder vidtas.

    Just här tror jag att en stor del av problemet finns. Huvudmän brister i att följa upp att arbetsmiljöarbetet når fram till alla medarbetare och att det ger resultat. De brister också i att följa upp att det finns förutsättningar för arbetet. Jag tror att detta många gånger beror på att de inte är medvetna om hela sitt ansvar.

    En huvudman ska alltså förväntas fråga sin skolchef eller motsvarande hur arbetsmiljöarbetet för rektorer och förskolechefer är organiserat och hur det fungerar. En huvudman ska förväntas fråga om vilka förutsättningar rektorer och förskolechefer har för att skapa god arbetsmiljö. En mycket relevant fråga i detta sammanhang är hur många medarbetare skolledarna själv ansvarar för. En huvudman som känner sitt ansvar är frågvis om verksamheten och ser till att skaffa sig information.

    Om huvudmännen inte regelbundet frågar efter skolledarnas arbetsmiljö gör de enligt min mening inte sitt jobb fullt ut. Och när högsta ledningen inte följer upp denna fråga minskar dess betydelse i organisationen och sannolikt kommer ingenting att hända. För skolans del blir effekten dubbel. Skolledarnas arbetsmiljö förblir dålig. Deras förutsättningar att ta sitt arbetsmiljöansvar förblir otillräckliga. Vägen till en bättre arbetsmiljö för våra skolledare och lärare börjar alltså hos våra lokala politiker och huvudmän. De behöver förstå hela sitt ansvar och ta detta på allvar.

    Goda nyheter är inga nyheter

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman bloggar om ICCS, en internationell kunskapsmätning där Sverige tillhör toppnationerna.

    PISA har väl de flesta människor hört talas om. Många har säkert också glatt sig åt de goda svenska resultaten i PIRLS nyligen. Men hur många har hört talas om ICCS? Inte lika många, jag trodde väl det.

    PISA, PIRLS, TIMMS och ICCS är jämförande internationella mätningar som mäter sådant som elever lär sig i skolan. ICCS mäter elevers kunskaper och värderingar inom demokrati- och samhällsfrågor. De övriga mäter inom områden som gäller läsa, räkna, skriva och naturvetenskaper.

    För några månader sedan kom resultaten från ICCS 2016. Sverige presterar bra, till och med mycket bra. Svenska elever i åttan ligger på plats 18 av 20 när det gäller kunskaper som ligger till grund för ett demokratiskt medborgarskap. Sådana kunskaper kan exempelvis gälla frågan om varför utbildning är en demokratisk rättighet eller vad som menas med maktmissbruk.

    För mig är det kanske ännu mer glädjande att svenska elever uttrycker starkt stöd för principen om alla människors lika värde. Sverige ligger absolut högst upp på listorna när det gäller synen på att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, samt att invandrare och andra ska ha det. Det är sannerligen inte illa, särskilt som läroplanerna är så tydliga i sina uppdrag att förmedla sådana värden.

    Sedan finns det också orosmoment i ICCS 2016. Skillnaderna mellan pojkar och flickors prestationer har ökat sedan förra mätningen och elevers bakgrund spelar roll för hur de svarar.

    Sammantaget ser det ändå mycket ljust ut för Sveriges del. Sett till denna mätning kan vi känna oss jämförelsevis trygga när det gäller vårt demokratiska samhälles framtidsutsikter. Och även om skolan är en av flera källor till kunskaper och värderingar, menar jag att vi är viktiga och att vi ska känna att vi är betydelsefulla inom detta område.

    Skollagen uttrycker att syftet med utbildningen är att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den säger också att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar. ICCS pekar därmed mot att den svenska skolan lever upp till en stor del av sitt uppdrag och lyckas med att arbeta efter vad regering och riksdag efterfrågar. Jag måste erkänna att jag därför är besviken över att ICCS 2016 inte uppmärksammats mer. Vi har ju gjort vårt jobb inom detta område med bravur.

    Jag tillhör dem som gärna påminner om det demokratiska uppdraget och som ser skolan som så mycket mer än en institution för ämneskunskaper. När det gick dåligt i internationella kunskapsmätningar oroade jag mig för att jakten på bättre PISA-resultat skulle göra att undervisningsinnehållet kring normer och värden trängdes undan. Nu går det bättre i det traditionella kunskapsmätningarna. Det går också riktigt bra när det gäller grundläggande demokratiska värderingar. Men nu oroar jag mig för att så få uppmärksammar detta.

    Jag tappar inte sugen. Förhoppningsvis beror de uteblivna rubrikerna kring den starka svenska prestationen i ICCS helt enkelt på att goda nyheter inte säljer några lösnummer. Ur mediasynpunkt är det mer intressant när skolan inte klarar sitt uppdrag än när den gör det. Jag tänker försöka inbilla mig detta och vill samtidigt skicka en hälsning till alla er goda kollegor i verksamheterna. Vi gör ett bra jobb och det syns i mätningarna. Var stolta tillsammans med mig!

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman

    Verksamhetschef och nationell ordförande för Lärarförbundet Skolledare

    I spåren av #Metoo - etik, ansvar och kollegialitet

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman bloggar med anledning av tidningsuppgifter om att skolledare begått sexuella trakasserier mot medarbetare. Ann-Charlotte diskuterar kring etik, ansvar och kollegialitet.

    I spåren av #Metoo läser vi nu i tidningen om skolledare som gått över gränserna och gjort sexuella övertramp mot sina medarbetare. Det är en upprörande och samtidigt solkig läsning för mig som har många år i skolledaryrket och som tycker att det är ett av de finaste jobb man kan ha.

    Den chef som använder sin makt för att skada andra ska befrias från denna makt

    Jag är ändå glad för att jag och mina kollegor i Lärarförbundet Skolledare styrelse varit så tydliga i denna fråga. I en debattartikel har vi tagit ställning och sagt att ”Den skolledare som har vetskap om att sexuella trakasserier förekommer på den arbetsplats som man ansvarar för och underlåter att agera, vill vi inte ha som kollega.” Detta gäller naturligtvis även för skolledare som själva utsätter andra. Den chef som använder sin makt för att skada andra ska befrias från denna makt, med omtanke om dem som blir utsatta.

    Vi har fått förtroendet att vara chefer

    Jag kunde ha slutat här för jag har argumenterat mer än tillräckligt. Men då hade det blivit en kort blogg och jag tycker alltid att vi som har makt ska vara ödmjuka inför detta och mer än andra fundera över ansvar, etik och gränser för kollegialitet. Om vi ska låta #Metoo leda till något bättre behöver vi också reflektera innan vi går vidare.

    Vi skolledare har fått samhällets förtroende att vara chefer i skolan. Det är en av de viktigaste institutioner som finns. Om vi förvaltar detta förtroende på ett bra sätt höjs vår status och vi vinner anseende och frihet i yrket. Om det motsatta sker ser vi dåliga ut inför allmänheten och detta kan i förlängningen leda till att statsmakterna ser sig tvungna att ingripa. I värsta fall får vi ännu fler regleringar, jurister och granskare att hantera i arbetsvardagen. Det är oftast en olycklig utveckling då vårt friutrymme inskränks. För skolledare och andra yrkeskårer räcker det tyvärr med att en eller ett par kollegor bär sig illa åt för att det ska stänka lort på alla. Därför menar jag att vårt utrymme för att vara kollegiala med skolledare som trakasserar andra, är obefintligt. De skadar inte bara dem de ger sig på, de skadar också oss andra och hela vår yrkeskår. Det är ytterligare ett skäl till varför vi inte kan blunda inför detta eller låtsas som ingenting. Det är ytterligare ett skäl till varför vi behöver tala klarspråk här.

    Den etiska kompassen

    Jag tillhör också dem som anser att chefer behöver ha tillgång till en rättvisande inre etisk kompass och ett samvete som de lyssnar till och har mod att följa. Det är egenskaper som gör skillnad i chefsvardagen. Det är tack vare vårt samvete och vår etiska kompass som vi ändå håller det där svåra samtalet med medarbetaren i stället för att ge efter för bekvämligheten och glömma bort alltihop. Det är också tack vare detta som vi inte faller undan för kritik utan genomför impopulära verksamhetsförändringar som vi vet innebär förbättringar på sikt. Av samma anledning står vi för våra beslut och kapitulerar inte inför frestelsen att skylla dem på andra.

    På motsvarande sätt behövs etik och samvete även när vi mellanchefer agerar uppåt i organisationerna. Det behövs när vi returnerar delegation på arbetsmiljöuppgifter som vi inte kan ta ansvar för, trots att vi då blir impopulära på huvudmannens kontor. Vi blir ännu mer impopulära om vi på etiska grunder fattar ett medvetet beslut att dra över budgeten för att vi inte ser något annat sätt att klara uppgiften på. Och allra, allra ytterst kanske vi måste bestämma oss för att lämna tillbaka skolans nycklar för att vi inte har samvete till att ansvara för en verksamhet som inte har tillräckliga förutsättningar.

    En bra chef har alltså tillgång till en rättvisande etisk kompass som hen har mod nog att följa. En chef som ägnar sig åt sexuella trakasserier saknar uppenbarligen detta och är därför av flera anledningar olämplig. Jag förstår att det kan uppfattas som ett hårt budskap att vilja utesluta kollegor ur yrkesgemenskapen, men i detta fall står jag för vartenda ord. Och låter vi det som nu kommer fram bli inledningen på en kommande diskussion om etik, ansvar och kollegialitet i skolledaryrket har jag också goda förhoppningar om att #Metoo kommer att leda till något bättre.

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman

    Verksamhetschef och nationell ordförande för Lärarförbundet Skolledare