Lärarförbundet
Bli medlem
Onsdag 12 maj stänger vi våra telefoner kl 12:00 välkommen att höra av dig igen måndagen 17 maj kl 09:00

​Anställ fler skolledare på myndigheter!

”Jag är ensam skolledare i tjänst. En kollega är sjukskriven, en är i karantän och jag har ansvar för 13 enheter. Smittspårning, tillbudsanmälningar, sjuk personal och ändå ska allt annat pågå som vanligt. Har det missats att vi är mitt i en pandemi?”

Så lät ett vittnesmål från en mycket stressad skolledare häromdagen. Hon är inte ensam om denna typ av upplevelse. Min uppfattning är att skolledarbetet nu präglas av att få vardagen att fungera. Att lösa det mest akuta problemet och sedan ta nästa. Och så här långt har det lyckats. Det är ett litet mirakel att skolor och förskolor ändå arbetar bra, trots att så mycket har blivit annorlunda.

Långt ifrån denna verklighet tycks myndigheter och politiker ibland befinna sig. Utbildningsministern ger råden att vädra och ventilera mera och tänka utanför boxen. På något sätt verkar hon inte ha tagit in att pandemin har medfört att huvudmän och skolledare nu ständigt måste tänka i helt nya banor. Det saknas personal, kollegor och vikarier. Det ska smittspåras, smittskyddas, distansundervisas, schemaomläggas, stängas, öppnas, informeras och lugnas dagarna i ända.

Det klarar man inte av om man inte tänker utanför boxen, något Sveriges skolledare har gjort på ett ypperligt sätt. Synd bara att det inte tycks räcka för vår utbildningsminister. Hon efterlyser ändå något annat slags tankeverksamhet, oklart vad. Jag undrar om hon själv vet.

Den statliga myndigheten Skolverket verkar också på behörigt avstånd från skolans problemstyrda pandemivardag. De har nyligen givit ut ett material där de tycks mena att skolledare ska lägga dagligt arbete åt sidan och istället följa upp pandemins påverkan på skolverksamheten. Nu tycker Skolverket att det är rätt tidpunkt för skolledare att följa upp att vi i skolan ”hanterar pandemins utmaningar inom ramen för vårt ordinarie systematiska kvalitets- och arbetsmiljöarbete”. Detta ska bland annat åstadkommas genom tätare uppföljningar.

Många uppföljningsråd blir också nedlåtande och ”pekpinniga” i sin självklarhet. Exempelvis Vi informerar personal, elever och vårdnadshavare löpande om hur verksamheten påverkas av pandemin”. Eller ”Vi erbjuder skolmat och har rutiner för att minska smittspridning i samband med skolmåltider”.

Politiker och myndigheter är inte illvilliga, de vill skolan allt väl. Men i brist på verklighetskontakt ger de styrinstruktioner för en mer idyllisk och okomplicerad verksamhet än den som faktiskt pågår. Då ökar avståndet mellan de som styr och de som blir styrda. På sociala medier och i andra sammanhang raljerar skolledare och lärare över myndigheters och politikers påbud. Man uppfattar, med viss rätt, att de styrande inte förstår sig på verksamheten.

När tilliten minskar till dem som styr får de svårare att styra. Det vet vi genom forskning. Och häri ligger problemet. Om politiker och myndigheter uppfattas som verklighetsfrämmande, eller kanske till och med lite töntiga, får de svårare att nå fram med sina budskap. Vi blir mindre benägna att följa deras påbud. I Sverige har människor annars stor tilltro till dem som styr. Det gör landet mer lättstyrt och det är huvudsakligen bra för oss.

Jag har en viss förståelse för att politikers formuleringar inte kan träffa rätt hos alla människor i den svåra situation vi nu befinner oss i. Om utbildningsministern någon gång träffar vid sidan om, må det kanske vara henne förlåtet. Men när det gäller skolmyndigheter är min bestämda åsikt att de borde anställa betydligt fler skolledare än idag. De som jobbar på myndigheter ska arbeta med styrningen av ett helt skolväsende. Då borde det vid anställningen vara en avgörande merit att de själva har styrt en eller fler skolor.

Det är belagt att inspektörer som kommer ifrån den profession de ska granska får högre legitimitet hos de granskade. Med fler anställda rektorer och skolchefer skulle skolmyndigheternas också råd bli mer användbara och verklighetsnära. De skulle innehålla mindre självklarheter och pekpinnar. Det skulle vara bra för skolans styrning.

Oacceptabelt att tvinga rektorer styra om verksamheten en söndagkväll

​Under dessa veckor är det sportlov för många och för en del svenskar blir det resor till fjällen. Jag hör i nyheterna hur de muterade virusvarianterna sprider sig och hur en allmänt ökad smittspridning fortsätter runt om i landet.

Fyra regioner rekommenderar nu därför fullständig distansundervisning även för högstadieskolor efter sportlovet.

Smittskydd Västra Götaland var först ut att meddela att högstadie- och gymnasieskolor ska följa de nya rekommendationerna kring distansundervisning följt av Region Stockholm, region Skåne och region Gotland. Jag blir arg när jag hör att Västra Götaland meddelar skolorna kvällen innan eleverna ska tillbaka till skolan.

Vi har nu varit i en pandemi under snart ett års tid och skolor har varit extremt flexibla i att hantera nya råd och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten, Skolverket, Arbetsmiljöverket och nu även de regionala smittskydden. Nya lagar och förordningar har inrättats. Rektorer har under dessa extrema omständigheter försökt stötta lärare i att bedriva sin undervisning på plats eller på distans, trots att en stor andel av personalen och eleverna har varit sjuka. Skolledare har också berättat att de finns en enorm oro bland personalen. Och att rektorer i vissa fall till och med fått fatta beslut om verksamheterna ska stängas eller inte, när ingen annan gjort det.

Besluten som fattas påverkar massor av skolor runt om i landet. De påverkar då också lärare och alla stödfunktioner i skolan, skolskjuts, elever, vårdnadshavare och ja till och med matleveranser. Och vem är det då som ska sköta denna tvärvändning en söndagskväll? Jo, det är rektor som i sista minuten ska informera om att alla ska ställa om inför nästa dag. I princip förväntas alltså rektor ställa en ny skolorganisation på fötter från söndag kväll till måndag morgon.

Rektorerna har vänt ut och in på sig själva under denna kris och haft en enorm arbetsbelastning. Som ordförande för Lärarförbundet Skolledare har jag varit både stolt och bekymrad över detta. Men någon måtta får det ändå vara på hur rektorer förväntas ställa upp. Vi har befunnit oss i denna situation i snart ett år och då tycker jag det är helt oacceptabelt att de regionala smittskydden väljer att meddela med så kort varsel som det idag har gjort. Men vi hoppas nu att regionerna funderar lite extra fram till påsklovet och ger skolledare en rimlig chans att leda skolverksamheter under denna pandemi. Det är väl inte alltför mycket begärt?

​När ansvar och beslut överlämnas till lokala krafter

Nu öppnar regeringen gymnasieskolorna för att ta emot elever igen. Men hur de ska tas emot är upp till huvudmannen, rektorn och lärarna.

Det är ett utmärkande drag i den svenska coronastrategin att många beslut fattas lokalt. Regeringen håller helst skolorna öppna. Det är huvudmannen som får fatta beslut om eventuella stängningar och i praktiken kan det vara rektors ord som avgör. Verksamheten ska hållas igång så långt som möjligt av de lokala krafterna. Och de ska se till att göra det på ett smittsäkert sätt.

Våra myndigheter, framför allt Folkhälsomyndigheten och Skolverket, sliter med att serva de lokala krafterna i så stor utsträckning som möjligt. På senare tid har även Arbetsmiljöverket börjat ta fram information till skolan.

Dessa aktörer producerar råd, rekommendationer och frågor och svar om smittskydd i stor skala. Faktiskt har mängden av denna information blivit så omfattande att den är svår att överblicka. Det krävs snart en heltidsanställd hos varje skolhuvudman för att hålla reda på vad som gäller. Ofta är också informationen allmänt hållen och väcker ibland fler frågor än den besvarar.

Är det för många elever i matsalen samtidigt? Är det här ett barn som är för sjukt för att vara på förskolan? Är det tillräckligt om bara en årskurs undervisas hemma? Kan jag bli smittad om jag är med på det här mötet? Dessa frågor, och säkert hundratals andra, brottas verksamheterna med varje dag. Ju färre centrala beslut och tydliga direktiv, desto fler frågor av denna karaktär.

De obesvarade frågorna orsakar oro och den som förväntas dämpa oron med tydliga svar är chefen för verksamheten. I klassrummet är det läraren. Om dessa förmår ge tydliga svar uppfattas de som rediga och klara. Tyvärr gäller också det motsatta. De som tvekar uppfattas som vaga och obeslutsamma, även om tvekan många gånger är väl befogad. På så sätt fattas många verksamhetsnära beslut om smittskydd. De som fattar dem, läraren och skolledaren, övervinner sin tvekan och stoppar sin oro inom sig.

Med lång erfarenhet av ledarskap kan jag säga att detta inte är någon bra situation. Människor tröttas ut av oro och känslan av att fatta beslut utan tillräckliga kunskaper. De kommer att kräva enklare och rakare besked. Läraren går på rektorn som går på huvudmannen osv, ända upp till regeringen.

Detta märks redan. Regeringar och statschefer som uppfattas som tydliga i coronabekämpningen, stärker sin popularitet. De som uppfattas som otydliga blir ifrågasatta.

Jag fäller inte omdöme om regeringens coronastrategi här. Därtill kan jag för lite om smittskydd och folkhälsoaspekter. Men jag kan något om ledarskap och jag oroar mig för den situation Sveriges skolledare sitter i just nu. Det kostar ork att fatta beslut under osäkerhet. Likaså kostar det kraft att leda osäkra och oroliga lärare.

Nu börjar orken och kraften att tryta hos många. De mäktar inte bearbeta och ta in fler rekommendationer, allmänna råd eller frågor och svar. De vill bara veta vad som gäller. Detta behöver regeringen ta till sig i sitt fortsatta arbete. Kanske har vi nu nått den punkt när det inte längre är framgångsrikt att överlåta så många beslut till lokala krafter. Den lokala kraften håller på att ta slut.

​Mina allmänna råd om corona till skolledares arbetsgivare

I en nyligen publicerad rapport från Folkhälsomyndigheten framkom att skolledare löper större relativ risk att diagnostiseras med covid-19 i jämförelse med andra yrkesgrupper.

Sett till hela arbetsmarknaden är inte skolledare den yrkesgrupp som löper störst risk, det finns andra som har det värre. Men det är absolut ingen orsak för att inte ingripa – tvärtom måste skolledarnas arbetsgivare på riktigt kliva fram och göra sitt jobb.


Eftersom det är tydligt att arbetsgivare många gånger är valhänta, defensiva eller kanske till och med direkt försumliga i sitt arbetsmiljöarbete för sina anställda skolledare, tänker jag här ge dem lite handfast vägledning i mina allmänna råd.

Det första rådet är faktiskt inte ett råd utan en direkt uppmaning till att följa regelverket gällande systematiskt arbetsmiljöarbete:

Kartlägg skolledarnas hela arbetssituation, gör en riskbedömning och vidta åtgärder! Här verkar det som att situationer när skolledare interagerar med andra vuxna är mest angelägna att riskbedöma och åtgärda.

Mina allmänna råd till skolledares arbetsgivare i övrigt:
  • Skolledare ska uppmanas att arbeta hemifrån så långt de bedömer att arbetsuppgifterna tillåter
  • Personalmöten ska regelmässigt ske digitalt. Om något fysiskt möte är oundvikligt, ska det kunna hållas på ett coronasäkert sätt.
  • Det ska finnas förutsättningar för digitala möten på alla skolor.
  • Personalsamtal av typen medarbetarsamtal och utvecklingssamtal ska som utgångspunkt ske digitalt eller skjutas upp.
  • Skolledare ska bara träffa vårdnadshavare fysiskt om mötet inte går att anordna på annat sätt. Om mötet måste ske fysiskt ska hållas på ettcoronasäkert sätt.
  • Rektorsmöten och liknande ska ske digitalt.
  • Möten med representanter för arbetsgivare/huvudman ska ske digitalt
  • Överväg reserestriktioner i tjänsten för skolledare utifrån Folkhälsomyndighetens råd.
  • Följ upp kartläggning, riskbedömning och åtgärder regelbundet i central samverkan eller motsvarande.

Dessa råd är naturligtvis inte särskilt vetenskapliga. Jag är bara amatörepidemiolog som många andra nuförtiden. Råden är inte heller särskilt uttömmande – de kan bara tjäna som inspiration i ett lokalt arbete.

Naturligtvis är skolledares förutsättningar för att leda coronaarbetet också betydelsefulla. Huvudmännen behöver vara behjälpliga med skyddsutrustning, extra lokaler och liknande där det krävs. Ett bra exempel på kreativt tänkande kommer från min hemkommun Umeå. Här har huvudmannen anställt så kallade Coronavärdar för att bistå ordinarie skolpersonal. Det är bra för skolorna samtidigt som det ger nya arbetstillfällen på en alltmer pressad arbetsmarknad.

Mina råd är som sagt hemsnickrade och måste inte följas av någon. Men det gäller inte för Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. Dessa måste skolledarnas arbetsgivare följa. Arbetsgivarna ska kartlägga skolledares arbetssituation, riskbedöma och åtgärda risker. Och om de behöver vägledning kan de alltid snegla på mina råd.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman , Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Omsättningen på rektorer drabbar hela skolan

Alldeles nyligen kom Skolverket med en ny rapport som behandlar omsättningen av rektorer. Rapporten visar att tre av tio rektorer byter jobb efter ett år, sex av tio efter två år och nära åtta av tio har bytt jobb efter fem år.

Jag menar att detta är ett stort problem. Stabil skolutveckling sker inte i en handvändning, det kräver tid. Täta rektorsbyten är ett hinder och det drabbar både personal och elever. Bytena riskerar att leda till instabilitet och otrivsel i personalgruppen och gör det svårt att bygga upp den tillit som behövs mellan ledare och medarbetare.

Jag och Lärarförbundet Skolledare har uppmärksammat rektorsomsättningen vid ett flertal tillfällen. Vi har gjort egna undersökningar som visar ungefär samma siffror. Vi har framfört problemet till ledande politiker och vi har väckt opinion i frågan.

Men nu kommer återigen alarmerande siffor. Jag är tyvärr inte förvånad. Rektorsjobbet är oerhört krävande och förutsättningarna för uppdraget saknas ofta. I dag jobbar rektorer omkring 45 till 50 timmar en vanlig arbetsvecka, och det är få som orkar det i längden.

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Något måste göras! Från Lärarförbundet Skolledares håll är vi mycket tydliga med var som krävs:

En nationell riktlinje om i genomsnitt 20 medarbetare per chef i skolan. Belastningen ökar ju fler medarbetare skolledaren är närmaste chef för. En ”vanlig” chef i Sverige har runt 15 medarbetare i sin personalgrupp. En skolledare har ofta mer än det dubbla.

Skollagen måste förstärkas så att det blir tydligt att huvudmännen har en skyldighet att förvissa sig om att rektorn har organisatoriska förutsättningar för att vara pedagogiska ledare. Skolledare slutar därför att de inte får vara den pedagogiska ledare de vill vara. Det är huvudmannens uppgift att skapa en stabil organisation kring rektorn så att hen kan vara pedagogisk ledare i stället för vaktmästare, ekonom och allt annat som blivit rektorns lott.

Huvudmännen och arbetsgivarna måste ta sitt arbetsmiljöansvar och se till att finns ett systematiskt arbetsmiljöarbete för rektorer som anställda och medarbetare. Rektorernas chefer ansvarar för att rektorerna har det bra på jobbet, men de tar inte sitt ansvar fullt ut idag.

Lönen för skolledare måste höjas radikalt så att den speglar det stora ansvaret. Höjda löner är en förutsättning för att fler ska vilja stanna i yrket. Det stora ansvaret som pedagogisk ledare, resultatansvarig och som chef i en organisation med många lärare och elever eller barn motiverar att skolledare ska ha en rejäl lönehöjning.

Om skolledarna får rätt villkor, rätt förutsättningar och en bättre arbetsmiljö så stannar de längre på sina arbetsplatser. Det är bra för dem, för medarbetarna och för barnen och eleverna. Så enkelt är det.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman
Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Ingen är ensam i ett arbetsmiljöarbete

Alltjämt dröjer sig Coronaviruset kvar i samhället. Jag har fått känslan av att många skolledare känner sig tyngda av ett ansvar för att hejda smittspridning på deras skola.

De känner sig ansvariga inför medarbetare, vårdnadshavare och elever för att skolmiljön är säker och de känner sig som direkta verkställare av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. I den rollen är de av naturliga skäl osäkra.

Detta är naturligtvis bara en känsla jag har, men det finns ändå anledning att påminna om att smittskyddsarbete i skolan de facto är arbetsmiljöarbete och i arbetsmiljöarbetet finns inbyggda dialogarenor. Den som utför arbetsmiljöuppgifter jobbar inte själv, arbetet sker i dialog med fackförbunden och skyddsombuden. Men den sker framför allt i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgifter.

Det är arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljöarbetet. I en kommun är det politikerna som har det yttersta arbetsgivaransvaret. I fristående verksamhet är det ägaren/huvudmannen. Politikerna eller den fristående huvudmannen ska se till att det finns en god arbetsmiljö i skolan genom att delegera ut arbetsmiljöuppgifter till medarbetare i verksamheten. Det kan vara skolchefer, rektorer och lärare som får sådana uppgifter. Kommunala rektorer får ofta uppgifterna av en högre chef som i sin tur fått dem från nämnden. Här kan du läsa mer om politikers arbetsmiljöansvar.

Den som delegerat en uppgift har ett ansvar för att följa upp att arbetet fungerar. Rektorernas chefer ska alltså ha en dialog med rektorerna om hur arbetet fortskrider.

Den som delegerar en arbetsmiljöuppgift måste också förvissa sig om att den som tar emot uppgiften har resurser, befogenheter och kompetens att lösa uppgiften. Här finns alltså behov av en ytterligare dialog. En rektor som i smittskyddssynpunkt ska organisera sin verksamhet så att den blir ”luftigare” måste ha resurser för detta. Det är ytterst politikerna eller huvudmannen, alltså arbetsgivaren, som ska se till att de resurserna finns. I praktiken kan det exempelvis betyda att nya lokaler måste hyras tillfälligt eller att tält måste sätts upp. Sådana lösningar förekommer idag.

För att skydda arbetstagarna finns ännu en dialog inbyggd i systemet. Om rektorn exempelvis inte anser sig ha tillräckliga resurser (eller kompetens eller befogenheter) för att lösa en uppgift ska hen ta upp det i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgiften. Om dialogen inte leder till någon godtagbar förändring för rektorn ska hen skriftligt returnera den specifika uppgiften. Då faller en stor del av ansvaret tillbaka uppåt i delegationskedjan.

Jag tycker inte att politiker, fristående huvudmän och rektorernas chefer försökt smita från sitt arbetsgivaransvar under Corona, tvärtom har de klivit fram betydligt mer än förut. Men problemet är att arbetsmiljöarbetet på många ställen fungerat så pass undermåligt tidigare att det inte finns mycket att falla tillbaka på. Det saknas vana, rutiner och erfarenheter från tidigare lyckat arbetsmiljöarbete. De dialoger och dialogforum som ska finnas, saknas eller haltar.

När jag lyssnar till rikspolitiker och myndigheter får jag också intrycket av att de ser ”luftigare” klassrum, ändrade schematider och så vidare, som ett problem som lärare och rektorer ska lösa själva. Det talas inte om arbetsgivarnas ansvar och vikten av arbetsmiljöarbete.

Därför tar skolledare bollen direkt från regering och myndigheter. De väntar inte på dialog från den ansvarige arbetsgivaren, eftersom de inte är vana vid sådant. De känner sig direkt tilltalade av rikspolitiker och myndigheter. De känner sig ensamma med problemet.

Låt oss därför hoppas och tro att Corona blir början till ett bättre arbetsmiljöarbete. Att de dialoger som nu uppstår fortsätter och blir fler. Smittskyddsarbete är arbetsmiljöarbete. I sådant arbete är skolledare inte ensamma.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman


Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Akut lärarbrist i landet – rektorer tvingas avbryta semestern för att lösa behovet

Skolpersonalen har haft en välbehövlig semester efter en tuff vår med dubbelarbete i både klassrum och på distans. Men många skolledare runt om i landet tvingades bryta sina semestrar för att gå in och lösa den akuta lärarbristen som råder i landet.

Fram till 2023 behöver det rekryteras lärare till motsvarande 69 000 heltidstjänster. Sveriges rektorer står nu inför en tuff utmaning att se till att eleverna möts av behöriga lärare efter sommaren.

Samtidigt har flera av Lärarförbundets senaste undersökningar visat på att rektorerna redan nu är slutkörda till följd av de påfrestningar som Coronapandemin lagt på dem. I Lärarförbundet Skolledares rapport om Coronavåren framgår att tre av fem skolledare uppger att arbetsbelastningen har ökat under pandemin. Dessutom genomför endast fyra av tio arbetsgivare riskbedömningar som rör rektorers arbetsmiljö. Det är extremt allvarligt. Mår inte chefen bra, mår inte personalen bra och i förlängningen inte heller eleverna.

Coronapandemin riskerar att fortsätta påverka skolledares arbetsmiljö även framöver. Och med vetskap om hur det såg ut förra sommaren, då fyra av tio skolledare i kommunala grundskolor behövde ställa in sin sommarsemester för att lösa oförutsedda rekryteringsbehov, ser inte denna sommar bättre ut.

Risken är överhängande att ännu fler rektorer kommer att behöva gå in på jobbet den här sommaren. Stora pensionsavgångar, växande elevkullar och ett stort antal obehöriga lärare fortsätter att utmana skolan.Samtidigt har även coronapandemin gjort att så många som varannan lärare är oroliga för att de kommer att behöva sjukskriva sig för stress om pandemin fortsätter till hösten.

Sveriges skolledare måste alltså både fokusera på rekrytering och att ta hand om sin allt mer stressade personal. Det är förvisso en utmaning för de flesta chefer, men en offentligt anställd skolledare ansvarar för omkring 40 medarbetare.Det kan jämföras med den genomsnittliga chefen som har under 20 medarbetare. Forskningen visar att chefer som har många medarbetare är mer arbetsbelastade och stressade.

Läget ser mörkt ut, men det finns åtgärder som skulle förbättra rektorernas arbetsmiljö. Lärarförbundet Skolledare kräver:

  • Att Skolinspektionens granskningar stoppas under 2020 för att inte riskera att öka arbetsbelastningen för en redan ansträngd skolledarkår.
  • Att regeringen tar initiativ till en nationell riktlinje om 20 medarbetare per chef i skolväsendet för att säkra goda arbetsvillkor för hela skolans personal.
  • Att skollagen skärps så att huvudmännen regelbundet måste förvissa sig om att rektorer har tillräckliga förutsättningar för att klara sina uppdrag.
  • Att rektorernas arbetsgivare tar sitt arbetsmiljöansvar så att alla skolledare får semestervila och en bra arbetssituation.

Skolledare måste få möjlighet till återhämtning och ges tillräckliga förutsättningar för att säkra en fungerande skolmiljö för lärare och elever. Efter coronapandemin blir det extra viktigt att se till att krafterna håller kommande läsår.

Jag har under sommaren skrivit debattartiklar i lokaltidningar från norr till söder som pekar på hur stort behovet av lärare är i olika län. Här är ett axplock av debattartiklarna:

Floskler istället för Arbetsmiljöarbete

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Det sparas runtom i Skolsverige.

Besparingarna visar ofta sitt ansikte för rektorer i form av en procentsats. Eller i form av ett kalkylblad från huvudmannen med mindre pengar i rutorna än förra året. Med siffrorna kommer ihåliga sägningar så som ”vi måste skära med osthyveln” eller ”vår kostnadskostym är för stor”. Värst av allt är ”det är bara att gilla läget”.


För rektorerna får besparingarna ett annat ansikte när de kommer hem till sin skola.


Det är lärarens ansikte när hon få reda på att resurspersonen inte längre kommer att vara med i gruppen. Även med resurspersonen hängde ordning och studiero i klassrummet på en skör tråd. Nu blir den tråden om möjligt ännu skörare.


Det är den visstidsanställda vikariens ansikte när han få reda på att han inte får sin anställning förlängd. Han får en sanningsenlig försäkran om att han gjort ett fantastiskt jobb och att han skulle ha fått fortsätta om det bara funnits pengar. Trots det syns misslyckandet tydligt i hans ansikte. Han kan inte frigöra sig från tanken att han ändå gjort något fel.


Det är den uppretade förälderns ansikte. Hon som ska klaga till nämnden över att resursen förvinner ur barngruppen och som därmed väcker dubbla känslor hos rektorn. Å ena sidan är det bra att föräldrar reagerar. Å andra sidan vänds klagomålen emot rektorn som beskylls för att inte kunna dra ned på ett sätt som håller arga vårdnadshavare borta från huvudmannen.


Det är elevens ansikte. Hen som får veta att det nu bara blir resursstöd en timme i veckan, istället för tre. Hen som i början av året sa att det var jobbigt att gå till specialläraren, men som nu inte kan dölja sin besvikelse.


Även på nätterna kan besparingar visa sitt ansikte för rektorn i form av grubblerier klockan fyra på morgonen: - Finns det något annat sätt att dra ned på kostnaderna? - Hade jag kunnat framföra budskapen på ett annat sätt?


Som alla förstår skriver jag detta delvis utifrån egna erfarenheter. Men jag skriver inte för att jag vill att rektorer ska ömkas eller ursäktas för att de hanterar besparingar. Varje rektor riskerar att hamna i en situation där det finns tre val. Genomför besparingen, dra över budget och ta eventuella konsekvenser, eller frånträd uppdraget. Alla som tar ett rektorsjobb bör var medvetna om att detta kan inträffa.


Jag skriver därför att besparingar medför målkonflikter för rektorer. De blir mottagare av medarbetares, föräldrars och elevers frustration. De känner samvetsstress. Många får sömnstörningar. Detta är enligt arbetsmiljöforskningen tydliga exempel på inslag i arbetet som höjer kraven och som därmed kan innebära risker för den som blir utsatt. Särskilt utsatt är den som jobbar ensam och att vara rektor är ett mycket ensamt jobb när besparingar ska göras.


Men jag hör sällan, eller rättare sagt aldrig, talas om någon arbetsgivare som gör riskbedömningar för rektorer innan de åläggs sparkrav. Någon som gör något för att motverka riskerna. Istället hör jag om osthyvlar, gillade lägen och liknande floskler. När rektorer behöver socialt stöd och har rätt till ett arbetsmiljöarbete utifrån ett anställningsperspektiv, får de istället budskap om likriktning och rättning i leden. Ord och uttryck som manar till en hårdare kultur istället för en situation där det är naturligt att peka på risker och be om hjälp. Det blir ett klimat där det är svårare att be chefen om stöd.


Vi har en lång väg att gå innan det finns ett acceptabelt systematiskt arbetsmiljöarbete för skolledare såsom bestämmelserna kräver. En lika lång väg är det tills vi har en kultur där det ses som en naturlig del i uppdraget att uppmärksamma risker och balansera krav i arbetet med stöd och resurser. Men vi ska gå hela den vägen och vi ska gå tillsammans. På så sätt får vi också stopp på den höga omsättningen av skolledare.


Men bäst av allt är naturligtvis att undvika besparingarna och ge rektor de resurser som behövs för att klara uppdraget att organisera en god utbildning.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Min profession

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ibland möter jag frågan varför några påstår att chefer och medarbetare tillhör olika professioner medan Lärarförbundet säger att de tillhör samma. Jag ska här ge min syn på detta.

Jag måste inleda med att förklara vad jag menar med begreppet profession. Jag börjar i den änden därför att i dagligt tal används profession ofta som en synonym för yrke. Jag lägger delvis en annan mening i ordet och vill undvika missförstånd.

Jag och Lärarförbundet talar om professionsbegreppet i hela dess innebörd som det förekommer inom samhällsvetenskapen. En beskrivning av begreppet kan där se lite olika ut i sina detaljer, men det huvudsakliga innehållet är detsamma. Det pekar på att professioner arbetar utifrån kunskap från vetenskaplig forskning. De har en examen som bevis på detta. De utför tjänster för det allmännas bästa och vinner tillit från samhället genom att vara bärare av en gemensam handlingsetik. De organiserar sig inom yrkessammanslutningar och söker ensamrätt på delar av arbetsmarknaden i kraft av utbildning, praktisk kunskap och yrkesetik. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen studeras professioner för att se hur de konkurrerar med varandra om arbetsmarknad och arbetsinnehåll, men också hur de samspelar med samhället i övrigt. Hur de genom att vinna samhällets förtroende kan få status, befogenheter och handlingsutrymme i sin yrkesutövning.

Utifrån denna innebörd av begreppet blir det enklare att förstå varför lärare och skolledare ska vara två yrken inom samma profession. En överläkare är ju fortfarande en medlem av läkarprofessionen, liksom en chefsjurist fortfarande tillhör juristprofessionen och en chefsingenjör är ingenjör, osv.

Professionsbegrepp och språkliga övningar i all ära, men jag lämnar gärna detta för att istället prata om det som ger mig mening. Det som är kärnan i min syn på profession. Nämligen varför lärare och skolledare ska hålla ihop. Varför det är viktigare än någonsin att vi finns i samma fackliga organisation.

Lärare och skolledare har i grunden samma uppdrag från samhället. Inom uppdraget har vi olika yrkesroller och olika ansvar, men i huvudsak handlar vårt jobb om att skapa den bästa möjliga skolan för varje elev. Hur vi skulle göra detta bättre genom att organisera oss på olika håll och driva frågor utifrån olika egenintressen kan jag inte förstå.

New Public Managements ande vilar tungt över det svenska skolväsendet. Det utvärderas, det budgetstyrs, det rapporteras och det inspekteras. Forskarna är rörande överens om att detta orsakar dålig arbetsmiljö och ohälsa. I skolan blir det katten på råttan och råttan på repet. Det är rektorernas jobb att hålla verksamheten inom de ramar som ges och när de styrs hårdare uppifrån ska de i sin tur styra lärarna. De ska minska personalstyrkan när det sker budgetnedskärningar och de ska se till att lärare ändrar på sina handlingar eller på dokumentation när Skolinspektionen slår till.

Av förståeliga skäl ogillas detta av lärarna. På så sätt skapar styrningen intressekonflikter mellan skolledare och lärare och fjärmar grupperna från varandra. Rent känslomässigt är det lätt hänt att läraren skyller på rektorn som drar ned på personalen eller kanske tvärtom att rektorn skyller på läraren som skriver otillräckliga IUP:er. Men ingenting, absolut ingenting, blir bättre av att vi träter sinsemellan och att vi skiljs åt i olika förbund där vi enbart agerar efter den egna gruppens intressen. Det är styrningen det är fel på, inte på lärare eller rektorer. Det är styrningen som ska förändras och det kan vi bara göra om vi håller ihop.

I min syn på profession kommer försvaret för lärandet tidigt. Rektorns främsta uppgift är att leda lärarna mot en ännu bättre undervisning och pedagogisk verksamhet för barnen och eleverna. Här är ledarskapet naturligtvis oerhört viktigt och kritiskt, men för mig är det ändå ytterst ett medel. Det är inte ett självändamål eller intresse som ska drivas för sin egen skull eller åt sitt eget håll. Inom sjukvården har vi sett hur ledarskapet har fått en alltmer administrativ inriktning och hur vårdintressen fått stå tillbaka för olika typer av vård- och styrmodeller som överordnar sig de professionellas intressen och bedömningar. Detta åstadkommer vantrivsel hos de professionella. Jag vill inte se en liknande utveckling i skolan. Den ska ledas med pedagogisk verksamhet och skolans uppdrag som främsta ledstjärna. Ledarskapet är mycket viktigt, men det ska alltid ha lärandet för handen och vara ett verktyg för en ännu bättre skola.

”Enade vi stå, söndrade vi falla” används i många sammanhang och passar också till min syn på professionen. Det har sagts mig att det ursprungligen är sensmoralen i en gammal fabel som handlar om att oxar klarade sig mot ett lejon så länge de stod tillsammans. När de så småningom blev oeniga och gick åt olika håll blev de enkelt lejonets byten. I min profession står lärare och skolledare enade tillsammans. Vi står enade i vårt uppdrag, vi står upp mot en dålig styrning och vi har tillsammans ett uppdrag att skapa den allra bästa skolan.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Skolan ska inte vara budgetregulator

Det sveper en besparingsvåg över Sveriges kommuner just nu. Många drar ned på bidragen till skolorna. Redan hårt prövade lärare och skolledare får en ännu större arbetsbelastning. Runtom i landet protesterar professionen mot detta i marscher och facebookupprop. Det är tydligt att gränsen för vad man orkar med i skolorna och förskolorna redan är överskriden. Det finns inte mycket mer att ta bort och protesterna måste tas på stort allvar. Jag är oroad.

Bakom besparingarna gömmer sig demografiska problem i välfärden. Fler äldre och färre yngre ger mindre skatteintäkter i kommunerna och samtidigt större behov av välfärd. Detta måste lösas på något sätt, men inte genom besparingar i skolan.

Skolan fungerar nämligen inte som budgetregulator. Besparingar i skolan leder till högre press på en redan utsatt lärar- och skolledarkår. Risken för sjukskrivningar och avhopp ökar ännu mer. Detta sker i ett läge när vi behöver varenda lärare och skolledare vi kan få. De som jobbar i skolan är redan idag för få och för arbetsbelastade i förhållande till sitt stora uppdrag. På de allra flesta skolor finns ingenting att dra in på som inte påverkar verksamheten, eleverna och personalen mycket negativt. Därför måste besparingarna upphöra nu.

Jag är också övertygad om att besparingarna leder till att skolledarsnurren ökar farten. Varför jobba som rektor/förskolechef i en skola där du måste spara, när det finns andra alternativ? När chefen slutar på en skola stannar ofta också utvecklingen upp. Det blir det paus tills en ny skolledare är på plats och denna kanske leder utvecklingen åt annat håll. När detta händer för många gånger på för kort tid finns alltid risken att lärare tröttnar och tappar tillit till skolledning. Det gör ledning och utveckling svårare. Skolans och förskolans verksamhet och utveckling förutsätter kontinuitet. Besparingar förstör den kontinuiteten.

Det behövs fler lärare och skolledare, inte färre. Idag råder konkurrens om den kvalificerade arbetskraften på många håll och inte minst i välfärden. Ungdomarna söker sig till yrken där de uppfattar att det finns hög status och personliga utvecklingsmöjligheter. I den konkurrensen måste huvudmännen ställa upp med någonting bättre än skolor som kämpar med att hålla en krympande budget. Besparingar kommer inte att få fler att vilja bli lärare och skolledare. Besparingarna verkar istället avskräckande och lärar- och skolledarbristen riskerar att bli större.

Snäva ekonomiska ramar är idag en krass realitet för de flesta skolledare. Den som inte håller budget riskerar sin arbetsgivares missnöje och till och med sin anställning. När budgetramen minskar, krävs att skolledaren gör ingrepp i organisationen, vanligen genom att minska den. På så sätt tvingas skolledare till en hårdare styrning mot lärare och avståndet mellan de båda yrkena blir större. Det gynnar inte någon när två yrkesgrupper inom samma profession, och med i grunden samma uppdrag, spelas ut mot varandra på detta sätt. Det försvagar istället den profession som ska genomföra uppdraget.

Nej, skolan och förskolan kan inte lösa de kommunala budgetproblemen. Besparingar skapar bara nya problem. Det är istället staten som sitter på den kortsiktiga lösningen. SKL räknar med att kommunerna kommer att sakna drygt 20 miljarder år 2022 om ingenting mer görs än det som är lovat. Det är pengar som staten måste skjuta till i bidrag till kommunerna och en ansenlig del av dessa miljarder ska till skolan. På så sätt kan besparingsvågen hejdas.

På längre sikt behöver vi diskutera finansieringssystem som inte bygger på att skolan är samhällets budgetregulator. Det är redan nu tydligt att den diskussionen måste kretsa kring statens ansvar för skolans och förskolans finansiering.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Frågor & Svar