Lärarförbundet
Bli medlem

Detta är ett inlägg från Ann-Charlotte Gavelin Rydmans blogg

Skolledare pressar sig till sitt yttersta - nu måste huvudmännen ta sitt ansvar

Jag läser om rektorn som hoppat in som vikarie i engelska, skolchefen som rullar chokladbollar i cafét och rektorn som förlängt sin arbetsdag för att kunna både öppna och stänga fritidshemmet när personalen är borta.

Sociala medier fylls just nu av inlägg från skolledare som gör allt de kan för att hantera den rådande Covid-situationen.

De är stolta och engagerade skolledare som sätter barn och elevers lärande i fokus som i dessa inlägg delar hur de anpassar och “trixar” för att få vardagen att fungera. Skolledare som fyller igen mellanrummen som uppstår när den dagliga verksamheten knappt går att få ihop på grund av den höga personalfrånvaron.

De senaste dagarna har Skolverket i samarbete med Folkhälsomyndigheten erkänt det akuta läge Sveriges skolor och förskolor befinner sig i. De nya riktlinjer som nyligen publicerats på Skolverkets hemsida talar sitt tydliga språk: ”Det förvärrade läget innebär ett ytterligare tryck på alla er som arbetar i förskola, skola och komvux. Många av er är redan mitt uppe i en ansträngd situation och gör redan allt ni kan för att hantera situationen.”

Att kalla situationen för ansträngd är visserligen en grav underdrift, men att Skolverket trots allt bekräftar det som vi som arbetar i skolan redan vet är en viktig signal. Det pekar, förhoppningsvis, mot att man från statligt håll är medvetna om att det just nu krävs extraordinära insatser om lärare och skolledare ska hålla ihop och hålla ut – inte bara i det akuta läget utan även på längre sikt.

Samtidigt funderar jag en hel del över den här formuleringen: ”Situationen kräver ett stort mått av pragmatism och flexibilitet där ni använder det professionella omdömet för att fortsätta att göra ert allra bästa för att undervisningen ska kunna bedrivas.” Jag har sett mängder av exempel på enorm pragmatism och flexibilitet i snart två år. Det vi nu står i är en situation där enskilda rektorers flexibilitet och uppfinningsrikedom inte längre räcker till för att hålla verksamheterna igång. När den sista chokladbollen är såld, lektionen i engelska slut och fritidshemmet stängt sitter skolledaren kvar med de arbetsuppgifter hen borde ha ägnat dagen åt. Högst upp på listan över, det numera obligatoriska, kvällsarbetet står nog punkten: ”Hur tusan ska jag få ihop tillräckligt med personal imorgon då?!?”

Det är här Sveriges skolledare befinner sig nu. Fastkilade mellan kraven på att upprätthålla verksamheten och prioritera undervisning och elevhälsoarbete, men med alldeles för få medarbetare att tillgå. Möjligheten att övergå till fjärr- och distansundervisning har visserligen gett något bättre förutsättningar för att bedriva undervisning på gymnasiet och i grundskolans högre åldrar trots karantän och/eller sjukdom, men man ska inte luras att tro att det är en långsiktig lösning. För dem som arbetar med barn i yngre åldrar där tillsynsansvaret och omsorgen är en större del av uppdraget är det dessutom ännu svårare att genomföra arbetet. Och de som ska ”planera och se till att det finns personal för att kunna hålla förskola, fritidshem och annan pedagogisk verksamhet öppna för barn vars vårdnadshavare arbetar inom samhällsviktig verksamhet” måste även fortsättningsvis arbeta på plats.

Behovet av att skolledarens får avlastning och stöd i beslutsfattandet utifrån rådande riktlinjer har inte minskat under pandemins gång, tvärt om. Huvudmän kan inte, som Skolverket gör här, vädja till skolledarnas pragmatism. De måste ge konkret stöd och, framför allt, tillse att skolledaren har de resurser som krävs.

Att i denna situation införa köpstopp eller krav på att minimera antalet inhyrda vikarier är orimligt. Vad som är rimligt är att ge förutsättningar för skolledare att använda sin tid till den dagliga verksamheten genom att avlasta dem från onödiga krav på rapportering till huvudman. En annan rimlig insats är att huvudmännen lägger fram en tydlig plan för hur skolans ledning ska se ut den dagen rektorn inte kan genomföra sina arbetsuppgifter på grund av sjukdom.

Framför allt måste varje huvudman ha en plan för hur Sveriges skolledare får en hållbar arbetsmiljö och arbetsbelastning så att skolledarna orkar fortsätta det viktiga uppdraget under lång tid. Att vara en stolt och engagerad skolledare får inte kosta dig själv eller din hälsa.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare

Frågor & Svar