Lärarförbundet

Vi vill ha i snitt 20 medarbetare per chef!

Vi vet att av alla investeringar som görs i utbildning så ger de i förskolan bäst avkastning. Därför är det ofattbart att de beslut som skulle matcha uppdraget och gynna såväl kvalitet som förutsättningarna för förskolecheferna lyser med sin frånvaro.

Förskolan ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Förskolans uppdrag fokuserar såväl på barnets behov som att verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik samt fungera som ett stöd till föräldrar.

Vi vet att barn som gått i förskolan lyckas bättre i sin fortsatta skolgång och att av alla investeringar som görs i utbildning så ger de i förskolan bäst avkastning. Därför är det ofattbart att de beslut som skulle matcha uppdraget, och gynna såväl kvalitet som förutsättningar för förskolechefer att fullt ut ta sitt ansvar, lyser med sin frånvaro.

Det är ofattbart att de beslut som skulle matcha uppdraget lyser med sin frånvaro

En självklar drivkraft för förskolechefen är att skapa de bästa förutsättningarna för barnens lärande och utveckling. Det sker genom ett övergripande ansvar för medarbetare, organisation, planering, systematiskt kvalitetsarbete, handlingsprogram, verksamhetsutveckling och arbetsmiljö.

Efterfrågar avlastning

Idag vittnar en majoritet av förskolecheferna, 6 av tio, att tiden måste läggas på arbetsuppgifter som inte har med det pedagogiska ledarskapet att göra. 75 procent av förskolecheferna efterfrågar avlastning på frågor som handlar om fastigheter och lokaler. De upplever att de får lägga mer tid på lokalfrågor än det som ska ske inom dessa lokaler.

De upplever att de får lägga mer tid på lokalfrågor än det som ska ske inom dessa lokaler.

97 procent av förskolecheferna har fler än 21 medarbetare och 31 procent har fler än 41 medarbetare, att jämföra med den genomsnittliga svenska chefen som har 16 medarbetare. Det påverkar såklart i hög grad vilken verksamhet och ledarskap som blir möjligt och märks bland annat i en stor omsättning på förskolechefer och svårighet att rekrytera nya chefer.

Obalans mellan krav och resurser

Obalansen mellan ansvar, krav, befogenheter och resurser är allvarlig och grundorsaken till höga sjuktal och lärarbrist. Förskolechefens största utmaning är att rekrytera förskollärare. Det är tydligt hur de bristande förutsättningarna att utöva ett pedagogiskt ledarskap och fullt ut ta ansvar för en god verksamhet blir en ond cirkel.

En bra förskola gör stor skillnad och ett nära och tydligt ledarskap är en viktig nyckel till ett framgångsrikt lärarskap och en verksamhet av hög kvalitet. Idag hålls kvalitén uppe av drivna, engagerade och yrkesstolta ledare och lärare - men det är ett högt spel av huvudmännen som medarbetarna tvingas betala med sin egen hälsa.

Det är hög tid att matcha uppdrag med resurser och förutsättningar om vi ska fortsätta ha en förskola som resten av världen ser som förebild.

Det är hög tid att matcha uppdrag med resurser och förutsättningar om vi ska fortsätta ha en förskola som resten av världen ser som förebild. Ett bra sätt att ta ansvar är att lyssna till förskolechefernas krav på åtgärder.

Vi ställer följande krav:

  • Skollagen måste förstärkas så att det tydligt framgår att huvudmannen ska förvissa sig om att förskolechefer och rektorer har de förutsättningar som krävs för att uppnå sina mål.
  • En nationell riktlinje på ett genomsnitt på 20 medarbetare per chef måste införas.
  • Huvudmännen måste skapa effektiva stödorganisationer runt skolans chefer.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet


Har våra skolpolitiker förtroende för Sveriges rektorer?

Inför valet kommer förslag som detaljstyr skolledare när de istället skulle behöva större frirum och en styrning som lämnar större utrymme för professionen.

Om vi ser på de förslag som läggs fram i årets valrörelse blir det spontana svaret; NEJ. Förslag på ordningskontrakt, mobiltelefonförbud och särskilda uppgifter för elevassistenter är exempel på en tydlig vilja till att detaljstyra oss skolledare. Det är bekymmersamt. För att vi ska kunna klara vårt uppdrag inom de ekonomiska ramar vår huvudman gett oss är ett stort friutrymme absolut nödvändigt.

Just friutrymmet för professionen var en av grundtankarna när det mål- och resultatstyrda styrsystemet infördes i början av 90-talet. Men ack så regelstyrningen har smugit sig på under de 25 år som gått sedan dess. Jag kan fortfarande minnas den intensiva debatt som föregicks av upprättandet av en inspektion som dessutom skulle besöka skolor. Därefter har det ena gett det andra. Om man nu har en inspektion så måste den kunna fatta skarpa beslut och då måste det finnas tydliga regler och vi fastnar i korstrycket mellan två olika styrsystem. Ett aktuellt exempel är Skolinspektionens kvalitetsgranskning av den garanterade undervisningstiden. I sammanfattningen står det ordagrant; mycket tyder på att arbetet med att elever når målen prioriteras och att undervisningstiden i sig blir mer underordnad i styrningen och uppföljningen av skolors arbete.

Skolfrågor är ju, både på gott och på ont, ett område där alla röstande medborgare har både erfarenhet och åsikter. Det är politiker från samtliga partier bara alltför medvetna om och vallöftena duggar tätt. Vi har redan fått lagstadgade krav om allt från ordningsregler till att skollunchen minsann ska vara näringsriktig. Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med ett gemensamt förhållningssätt mellan elever och personal och att skollunchen ger den näring som en växande ung människa behöver. Men kan man verkligen reglera fram ett förhållningssätt eller tvinga barn att äta om lunchen inte är god och vällagad och serveras i en trivsam miljö.

Som rektor behöver jag jobba med helheter, processer och systematik för att utveckla verksamheten. Med den ökade regelstyrningen gör detta arbete allt mer fragmentariskt och jag tvingas genomföra utvecklingsarbete inom områden som jag annars inte hade prioriterat i förhållande till de resultat vi vill uppnå. I min värld är det därför inte så konstigt att så många får kritik med det systematiska kvalitetsarbetet när de åtgärder som den egna analysen landar i helt enkelt inte hinns med för alla måsten. Det bidrar inte heller till en god arbetsmiljö när möjligheterna till påverkan på vilket utvecklingsarbete som ska bedrivas minskar för lärare och övrig personal.

De senaste åren har vi sett ännu ett styrsystem se dagens ljus. Professionsstyrningen smögs igång genom bl.a. Mattelyft och en ny rektorsutbildning. Ett enormt sug fanns både från oss rektorer och bland lärare och vi ser fler och fler satsningar och riktade statsbidrag. Jag tycker att de är väl tänkt och välkomnar professionsutveckling på alla nivåer men kan inte låta bli att undra; Mäktar vi med tre olika styrsystem samtidigt? Jag ser stora fördelar för med att gå över till en professionsstyrningsmodell med statligt utvecklingsstöd till rektorer och huvudmän och en avveckling av regelstyrningen. Enligt min mening kommer både skolutveckling och arbetet med en bättre arbetsmiljö för personalen gynnas. Men den kan inte samverka med de redan befintliga styrsystemen.

Årets valrörelse med utspel såsom mobiltelefon förbud, ordning 0ch reda-paket visar dock tyvärr tydligt att regelstyrningen inte är på väg ut.

Ökad detaljreglering minskar möjligheterna för styrning och ledning men även möjligheterna till samverkan och påverkan för medarbetare och elever samt anpassning efter verksamhetens behov. Samtidigt minskar professionens möjlighet att använda friutrymmet och därmed rycks de stora möjligheterna med stärkta professionsprogram undan redan innan de sjösatts.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Verksamhetschef och ordförande för Lärarförbundet Skolledare


​Var börjar vägen till en bättre arbetsmiljö för skolledare?

Skolledarsnurren snurrar oförtrutet vidare, skolledarbristen blir allt större och det kommer fler vittnesmål om dålig arbetsmiljö för skolans chefer. Det saknas sannerligen inte skäl för huvudmän att göra något åt skolledarnas arbetsmiljö.

Det blir mer att fundera över när vi ställer oss frågan om varför ingenting händer. Varför görs så lite åt skolledarnas arbetsmiljö, trots att problemen med densamma ökar? Varför görs så lite åt skolledarnas situation när denna även får återverkan på lärarnas? Var någonstans ska arbetet börja?

Min uppfattning är att problemet till stor del beror på att de som ytterst är arbetsgivare och ansvariga för arbetsmiljön i skolorna ofta inte förstått vilket ansvar de har. De som jag då avser är den styrelse som fått ansvaret för utbildningen och dess arbetsmiljö i en kommun, vanligen politiker i en utbildningsnämnd eller motsvarande. Hos fristående skolor är huvudmannen arbetsgivare.

Huvudmän/politiker (i fortsättningen skriver jag huvudmän) är slutligen ansvariga för att det finns en arbetsmiljöorganisation som fungerar ända ut i skolorna. De ska se till att arbetsmiljöförfattningarna efterlevs. De ska sörja för att det finns en tydlig arbetsfördelning så att alla som agerar som arbetsgivare i organisationen, exempelvis rektorer och förskolechefer, vet vilka arbetsmiljöuppgifter de är ansvariga för med en tydlig skriftlig delegationsordning. Huvudmän ansvarar också för att de som får arbetsmiljöuppgifter har tillräckliga förutsättningar, exempelvis ifråga om befogenheter, resurser och kompetens.

När huvudmän fördelat ut arbetsmiljöuppgifter betyder inte det att de tagit hela sitt arbetsmiljöansvar. I ansvaret ingår också att återkommande följa upp att arbetet fungerar. Om det inte fungerar ska åtgärder vidtas.

Just här tror jag att en stor del av problemet finns. Huvudmän brister i att följa upp att arbetsmiljöarbetet når fram till alla medarbetare och att det ger resultat. De brister också i att följa upp att det finns förutsättningar för arbetet. Jag tror att detta många gånger beror på att de inte är medvetna om hela sitt ansvar.

En huvudman ska alltså förväntas fråga sin skolchef eller motsvarande hur arbetsmiljöarbetet för rektorer och förskolechefer är organiserat och hur det fungerar. En huvudman ska förväntas fråga om vilka förutsättningar rektorer och förskolechefer har för att skapa god arbetsmiljö. En mycket relevant fråga i detta sammanhang är hur många medarbetare skolledarna själv ansvarar för. En huvudman som känner sitt ansvar är frågvis om verksamheten och ser till att skaffa sig information.

Om huvudmännen inte regelbundet frågar efter skolledarnas arbetsmiljö gör de enligt min mening inte sitt jobb fullt ut. Och när högsta ledningen inte följer upp denna fråga minskar dess betydelse i organisationen och sannolikt kommer ingenting att hända. För skolans del blir effekten dubbel. Skolledarnas arbetsmiljö förblir dålig. Deras förutsättningar att ta sitt arbetsmiljöansvar förblir otillräckliga. Vägen till en bättre arbetsmiljö för våra skolledare och lärare börjar alltså hos våra lokala politiker och huvudmän. De behöver förstå hela sitt ansvar och ta detta på allvar.

Goda nyheter är inga nyheter

Ann-Charlotte Gavelin Rydman bloggar om ICCS, en internationell kunskapsmätning där Sverige tillhör toppnationerna.

PISA har väl de flesta människor hört talas om. Många har säkert också glatt sig åt de goda svenska resultaten i PIRLS nyligen. Men hur många har hört talas om ICCS? Inte lika många, jag trodde väl det.

PISA, PIRLS, TIMMS och ICCS är jämförande internationella mätningar som mäter sådant som elever lär sig i skolan. ICCS mäter elevers kunskaper och värderingar inom demokrati- och samhällsfrågor. De övriga mäter inom områden som gäller läsa, räkna, skriva och naturvetenskaper.

För några månader sedan kom resultaten från ICCS 2016. Sverige presterar bra, till och med mycket bra. Svenska elever i åttan ligger på plats 18 av 20 när det gäller kunskaper som ligger till grund för ett demokratiskt medborgarskap. Sådana kunskaper kan exempelvis gälla frågan om varför utbildning är en demokratisk rättighet eller vad som menas med maktmissbruk.

För mig är det kanske ännu mer glädjande att svenska elever uttrycker starkt stöd för principen om alla människors lika värde. Sverige ligger absolut högst upp på listorna när det gäller synen på att kvinnor och män ska ha samma möjligheter, samt att invandrare och andra ska ha det. Det är sannerligen inte illa, särskilt som läroplanerna är så tydliga i sina uppdrag att förmedla sådana värden.

Sedan finns det också orosmoment i ICCS 2016. Skillnaderna mellan pojkar och flickors prestationer har ökat sedan förra mätningen och elevers bakgrund spelar roll för hur de svarar.

Sammantaget ser det ändå mycket ljust ut för Sveriges del. Sett till denna mätning kan vi känna oss jämförelsevis trygga när det gäller vårt demokratiska samhälles framtidsutsikter. Och även om skolan är en av flera källor till kunskaper och värderingar, menar jag att vi är viktiga och att vi ska känna att vi är betydelsefulla inom detta område.

Skollagen uttrycker att syftet med utbildningen är att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den säger också att utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande demokratiska värderingar. ICCS pekar därmed mot att den svenska skolan lever upp till en stor del av sitt uppdrag och lyckas med att arbeta efter vad regering och riksdag efterfrågar. Jag måste erkänna att jag därför är besviken över att ICCS 2016 inte uppmärksammats mer. Vi har ju gjort vårt jobb inom detta område med bravur.

Jag tillhör dem som gärna påminner om det demokratiska uppdraget och som ser skolan som så mycket mer än en institution för ämneskunskaper. När det gick dåligt i internationella kunskapsmätningar oroade jag mig för att jakten på bättre PISA-resultat skulle göra att undervisningsinnehållet kring normer och värden trängdes undan. Nu går det bättre i det traditionella kunskapsmätningarna. Det går också riktigt bra när det gäller grundläggande demokratiska värderingar. Men nu oroar jag mig för att så få uppmärksammar detta.

Jag tappar inte sugen. Förhoppningsvis beror de uteblivna rubrikerna kring den starka svenska prestationen i ICCS helt enkelt på att goda nyheter inte säljer några lösnummer. Ur mediasynpunkt är det mer intressant när skolan inte klarar sitt uppdrag än när den gör det. Jag tänker försöka inbilla mig detta och vill samtidigt skicka en hälsning till alla er goda kollegor i verksamheterna. Vi gör ett bra jobb och det syns i mätningarna. Var stolta tillsammans med mig!

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Verksamhetschef och nationell ordförande för Lärarförbundet Skolledare

I spåren av #Metoo - etik, ansvar och kollegialitet

Ann-Charlotte Gavelin Rydman bloggar med anledning av tidningsuppgifter om att skolledare begått sexuella trakasserier mot medarbetare. Ann-Charlotte diskuterar kring etik, ansvar och kollegialitet.

I spåren av #Metoo läser vi nu i tidningen om skolledare som gått över gränserna och gjort sexuella övertramp mot sina medarbetare. Det är en upprörande och samtidigt solkig läsning för mig som har många år i skolledaryrket och som tycker att det är ett av de finaste jobb man kan ha.

Den chef som använder sin makt för att skada andra ska befrias från denna makt

Jag är ändå glad för att jag och mina kollegor i Lärarförbundet Skolledare styrelse varit så tydliga i denna fråga. I en debattartikel har vi tagit ställning och sagt att ”Den skolledare som har vetskap om att sexuella trakasserier förekommer på den arbetsplats som man ansvarar för och underlåter att agera, vill vi inte ha som kollega.” Detta gäller naturligtvis även för skolledare som själva utsätter andra. Den chef som använder sin makt för att skada andra ska befrias från denna makt, med omtanke om dem som blir utsatta.

Vi har fått förtroendet att vara chefer

Jag kunde ha slutat här för jag har argumenterat mer än tillräckligt. Men då hade det blivit en kort blogg och jag tycker alltid att vi som har makt ska vara ödmjuka inför detta och mer än andra fundera över ansvar, etik och gränser för kollegialitet. Om vi ska låta #Metoo leda till något bättre behöver vi också reflektera innan vi går vidare.

Vi skolledare har fått samhällets förtroende att vara chefer i skolan. Det är en av de viktigaste institutioner som finns. Om vi förvaltar detta förtroende på ett bra sätt höjs vår status och vi vinner anseende och frihet i yrket. Om det motsatta sker ser vi dåliga ut inför allmänheten och detta kan i förlängningen leda till att statsmakterna ser sig tvungna att ingripa. I värsta fall får vi ännu fler regleringar, jurister och granskare att hantera i arbetsvardagen. Det är oftast en olycklig utveckling då vårt friutrymme inskränks. För skolledare och andra yrkeskårer räcker det tyvärr med att en eller ett par kollegor bär sig illa åt för att det ska stänka lort på alla. Därför menar jag att vårt utrymme för att vara kollegiala med skolledare som trakasserar andra, är obefintligt. De skadar inte bara dem de ger sig på, de skadar också oss andra och hela vår yrkeskår. Det är ytterligare ett skäl till varför vi inte kan blunda inför detta eller låtsas som ingenting. Det är ytterligare ett skäl till varför vi behöver tala klarspråk här.

Den etiska kompassen

Jag tillhör också dem som anser att chefer behöver ha tillgång till en rättvisande inre etisk kompass och ett samvete som de lyssnar till och har mod att följa. Det är egenskaper som gör skillnad i chefsvardagen. Det är tack vare vårt samvete och vår etiska kompass som vi ändå håller det där svåra samtalet med medarbetaren i stället för att ge efter för bekvämligheten och glömma bort alltihop. Det är också tack vare detta som vi inte faller undan för kritik utan genomför impopulära verksamhetsförändringar som vi vet innebär förbättringar på sikt. Av samma anledning står vi för våra beslut och kapitulerar inte inför frestelsen att skylla dem på andra.

På motsvarande sätt behövs etik och samvete även när vi mellanchefer agerar uppåt i organisationerna. Det behövs när vi returnerar delegation på arbetsmiljöuppgifter som vi inte kan ta ansvar för, trots att vi då blir impopulära på huvudmannens kontor. Vi blir ännu mer impopulära om vi på etiska grunder fattar ett medvetet beslut att dra över budgeten för att vi inte ser något annat sätt att klara uppgiften på. Och allra, allra ytterst kanske vi måste bestämma oss för att lämna tillbaka skolans nycklar för att vi inte har samvete till att ansvara för en verksamhet som inte har tillräckliga förutsättningar.

En bra chef har alltså tillgång till en rättvisande etisk kompass som hen har mod nog att följa. En chef som ägnar sig åt sexuella trakasserier saknar uppenbarligen detta och är därför av flera anledningar olämplig. Jag förstår att det kan uppfattas som ett hårt budskap att vilja utesluta kollegor ur yrkesgemenskapen, men i detta fall står jag för vartenda ord. Och låter vi det som nu kommer fram bli inledningen på en kommande diskussion om etik, ansvar och kollegialitet i skolledaryrket har jag också goda förhoppningar om att #Metoo kommer att leda till något bättre.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Verksamhetschef och nationell ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Vågar chefen ha en chef?

I Lärarförbundet märker vi mycket intresse kring stress och arbetsmiljö just nu. Här är en blogg från mig på detta tema.

Det är mitt i terminen nu och hjulen i verksamheten snurrar för fullt. Ibland snurrar det också i huvudet. För oss skolledare kan det hända att frågor som rör budget, personal, särskilt stöd, rekrytering och vikarier far runt i oordning i huvudet. I värsta fall fortsätter de att snurra långt in på nattkröken. Det är ett tydligt tecken på stress och att vi bör stanna upp, ta det lugnt och reflektera en stund. Själv tänker jag nu stanna upp och fundera kring oss skolledare och våra chefer. Vågar vi chefer ha en chef?

Vi är ett självständigt släkte

Min uppfattning är att vi skolledare generellt är ett självständigt släkte. Vi är vana att fatta egna beslut och att klara mycket själva. Vi har också en förväntan på oss att stå för lugn och stabilitet, särskilt när det blåser snålt kring våra organisationer. Om vi visar tecken på att vara rädda och rådvilla finns naturligtvis en risk för att denna osäkerhet sprider sig ut i våra verksamheter.

Vi är vana att vara de som är vuxna, stora och starka.

Stöd från kollegor hjälper mot stress men vi chefer är ensamma i vår arbetsvardag. Vi kan ju sällan eller aldrig anförtro ett problem till våra medarbetare. Våra chefsgrupper kan vara ett stöd för oss, men ibland fungerar det inte så. Särskilt de av oss som är arbetar i konkurrens om barn och elever riskerar att bli ensamma. Det är svårt att både vara god kollega och medtävlare på samma gång.

Stöd från chefen viktigt

Då kommer vi till detta med skolledarens chef. Stöd från chefen ger oss mentala resurser för att hantera krav som ställs. Jag tror dock inte att jag är fördomsfull om jag säger att vi emellanåt kan ha ett komplicerat förhållande till våra chefer. Ibland är det beklagligtvis så att vi inte uppfattar att våra chefer är möjliga att begära stöd ifrån, eller att de ser oss som anställda. De kan i våra ögon huvudsakligen tagit sig rollen som kontrollant i huvudmannens tjänst. Ibland kan det dock handla om att vi vill klara oss själva i stor utsträckning. Vi är vana att vara de som är vuxna, stora och starka. Att gå till sin chef och be om socialt stöd i en utsatt situation är därför inte något som alltid faller sig naturligt. I det längsta försöker vi då exempelvis hantera svåra medarbetarproblem eller kanske problem med föräldragrupper själva. Och vi går inte gärna till våra chefer och säger att vi sovit dåligt många nätter nu och att vi är stressade. Några av oss håller ut tills det är svårt att förändra situationen. Andra byter jobb.

Samtidigt visar forskningen att socialt stöd från chefen är något som utmärker de friska arbetsplatserna. Om du har en chef som du kan dela vardagsproblem med och som hinner lyssna till dig och bekräfta dig i arbetet, så mår du ofta bättre.

Chefen kan göra arbetsmiljön bättre

En chef är också en person som kan göra din arbetsmiljö bättre genom att ge tydliga förväntningar på vad som ska göras, hur mycket som ska göras och vad som kan lämnas till nästa dag eller därhän. I det skenet ska man förstå OSA:s påbud om att chefen ska göra tydligt vilka arbetsuppgifter som ska prioriteras om inte arbetstideden räcker till. På de friska arbetsplatserna vet man bättre vad chefen kräver och inte kräver.

Jag tror mig inte längre klara allting själv

Vi såg något liknande i en av Lärarförbundet Skolledares enkäter för några år sedan. Där fanns en fråga om skolledaren hade chef som följde upp att arbetsuppgifterna rymdes inom arbetstiden. De som svarade JA på denna fråga (en liten andel) svarade sedan lite olika på övriga frågor än de andra. De som hade den tidsuppföljande chefen tänkte mer sällan på att sluta som skolledare. De tyckte också bland annat att de hann med sin egen kompetensutveckling bättre och hade bättre utrymme för det pedagogiska ledarskapet. Min tolkning av detta är de skolledare som hade en tidsuppföljande chef, upplevde sitt jobb som mer ändligt än de andra. Kraven och arbetstiden hade ett slut.

Våga ha en chef

Genom åren har förvaltningschefer kommit och gått och jag har haft olika förhållanden till dem. Som person hoppas jag dock att jag är mer prestigelös nu. Jag har blivit bättre på att dela mina problem med andra och särskilt min chef. Jag tror mig inte längre om att klara allting själv. Flera gånger har jag också fått mer stöd och hjälp än jag förväntat mig. Någon gång har jag också i ärlighetens namn ångrat mig då jag upplevde att chefens ”stödinsats” gjorde ont värre. Överlag upplever jag dock att det blivit bättre sedan jag blivit bättre på att våga ha en chef. Min uppmaning till er är alltså att våga ha en chef. Oftast blir det bättre.

PS Jag har nyligen påbörjat en ny tjänst som verksamhetschef och ska snart bli chef för skolledare. Hoppas att de känner att de vågar ha mig som chef DS

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Verksamhetschef och nationell ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Ett professionsprogram ger en annan syn på yrket

Jag är övertygad om att ett professionsprogram för lärare och skolledare på sikt kommer att ändra på synen på lärar- och skolledaryrkena. Erfarenhet kommer att uppvärderas. Vidareutbildning blir en självklar del av jobbet.

Bland juristerna finns domare, åklagare, advokat, skattejurist och arbetsrättsjurist. I läkarkåren finns distriktsläkare, narkosläkare, röntgenläkare och överläkare. Innehavarna till titlarna tjänar betydligt mer än sina nyexaminerade kollegor och de har högre status.

Ingen självklar struktur för karriär

I lärarkåren ser det annorlunda ut. De vanligaste karriärvägarna har varit skolledare och speciallärare, tills nyligen då förstelärarna dök upp. Förstelärarreformen har dock fått kämpa för att vinna legitimitet i skolorna då det varit oklart och olika ifråga om vad som krävs för att få en sådan tjänst. Speciallärare och skolledare får inte alltid betalt i förhållande till utbildning eller ansvar.

Med ovanstående vill jag peka på att andra professioner har en självklar struktur för karriär, medan lärarkåren ännu inte har någon sådan. Det är dock inte mitt viktigaste budskap. Jag anser också att andra professioners karriärvägar ger en annan syn på yrket, både inom och utom kåren. Det blir mer självklart att den nyutexaminerade kommer till sitt första jobb för att lära av de äldre och kunnigare, de som har vidareutbildning, titlar och status. Senioritet och erfarenhet har ett högre värde. Det är också mer givet att den nye juristen eller läkaren ska fortsätta att utbilda sig. En examen är bara ett delmål i en fortsatt utbildningsresa inom professionen. En examen kan också i många fall vara en grundsten i en forskarkarriär.
En lärare betraktas ofta som ”färdig” efter examen

Jag menar att synen på lärare är annorlunda, både inom och utom kåren. En lärare betraktas ofta som ”färdig” efter examen och hens personliga förmågor för att bedriva undervisning blir det som ligger till grund för om han/hon kommer att bedömas som en bra eller dålig lärare. Detta rimmar illa med forskning som visar på att lärare som vidareutbildas inom yrket blir effektivare. Det stämmer också illa med mina egna erfarenheter. Förvisso har jag under åren stött på en och annan stjärnlärare som verkar vara född för klassrummet och för att leda andra. Vanligen litar jag själv dock till de lite mer erfarna när de svåraste uppgifterna ska delas ut och när någon ska utses till ett ledaruppdrag. Jag nämner gärna speciallärare och specialpedagoger här. De har ofta gedigen lärarerfarenhet och en vidareutbildning som hjälpt dem att utveckla en professionalitet i yrket som blir ett föredöme för andra. Ännu mer av den varan tack!

Professionsprogram kommer att ändra synen

Jag är övertygad om att ett professionsprogram för lärare och skolledare på sikt kommer att ändra på synen på lärar- och skolledaryrkena. Erfarenhet kommer att uppvärderas. Vidareutbildning blir en självklar del av jobbet. Skolledare och lärare blir ännu bättre än idag. Yrkena blir attraktivare. Jag håller därför alla tummar jag har för att Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram kommer att förädlas i utredaren Björn Åstrands händer i höst och ge oss de karriärvägar och vidareutbildningar vi behöver. Det får inte misslyckas – det är för viktigt för det.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
rektor och ordförande i Lärarförbundet Skolledare

​Vi behöver en bättre skolinspektion

"Jag förstår att vi inte helt kan ta bort granskningar och kontroller. Något slags uppsikt måste det finnas. Jag förstår också att skolinspektion kan ge värdefull information om skolans verksamhet. Vad jag inte förstår är att inspektionen ska vara utformad på det sätt den är i dag.

”Jag skriver för att hålla ryggen fri”. Det är en mening som hörs i skolors personalrum och ibland på skolledarexpeditionerna. Jag blir lite sorgsen när jag hör den.

För mig betyder det att lärare och skolledare inte längre bara dokumenterar för lärandets och den goda verksamhetens skull. Det betyder att de också skriver för att ha en försäkring mot klander från andra. Dessa kan exempelvis vara föräldrar, huvudmän och inte minst Skolinspektionen.

Dokumentationen växer

Det hot som finns ”bakom ryggen” är otydligt. Det upplevs exempelvis inte riktigt klart vad Skolinspektionen är ute efter. Följden blir att det skrivs mycket. Det sker i hopp om att svaren på granskarnas frågor och krav ska finnas nedtecknade någonstans, i mängden av papper och planer. Dokumentationen växer och tar större plats i verksamheterna. Annat trängs då undan, exempelvis undervisningen. På forskarspråk kallas det målförskjutning – när det finns granskare i systemet blir det som kontrolleras viktigt framför det som verksamheten är till för.

Allt fler huvudmän börjar också hålla sig med särskilda tjänstemän som är centralt placerade och som har till uppgift att hjälpa till att upprätta och att samordna den dokumentation som inspektionen kräver. Jag förstår huvudmännen i detta fall, det kan vara fördelaktigt att organisera arbetet på det viset. Det är dock svårt att låta bli att tänka att vi fått en situation där ”min byråkrat skriver till din byråkrat”. Det känns också onödigt att värdefulla kommunala och statliga resurser används på detta sätt, när behoven i skolor och förskolor är skriande.

Det är högvis med papper som ska skickas in när inspektionen kommer.

Statskontoret utvärderar myndigheters arbete med regelbundna mellanrum. Nyligen utvärderades Skolinspektionen. Statskontoret konstaterade då att varje tillsyn och granskning innebär omfattande krav på skolors dokumentation och rapportering. Jag kan skriva under på detta. Det är högvis med papper som ska skickas in när inspektionen kommer. Det är dock inte höjden på högarna som bekymrar mig mest. Det är det budskap som inspektionen sänder när de begär in alla papper: staten vill se mycket dokumentation!

Dokumentationsbördan har ökat

Forskningen stöder inte att skolinspektion leder till bättre elevresultat. I Sveriges fall kan vi tvärtom konstatera att resultaten fallit som mest under den tid som skolinspektion utvecklats. Under samma tid har också lärares och skolledares dokumentationsbörda ökat. Det är svårt att påvisa orsakssamband mellan dessa utvecklingstrender, men det är ändå en rimlig tanke att lärares undervisning och skolledares pedagogiska ledarskap hålls tillbaka av att dokumentationsbördan växer.

Jag förstår att vi inte helt kan ta bort granskningar och kontroller i Sveriges allt brokigare skolsystem. Något slags uppsikt måste det finnas. Jag förstår också att skolinspektion kan ge värdefull information om skolans verksamhet. Vad jag inte förstår är att inspektionen ska vara utformad på det sätt den är idag. Jag vill se istället en inspektion med utveckling och lärande i centrum. Jag vill träffa skolkunniga och utvecklingsinriktade inspektörer som fokuserar på min skolas utveckling istället för på dess regelefterlevnad och dokumentation. Jag vill ha givande samtal om skolutveckling och undervisning istället för rapporter kring formella fel.

Det finns reellt hopp

Jag har hopp inför framtiden. Det finns nu regeringssignaler om en bättre styrning av skolan i allmänhet och en bättre inspektion i synnerhet. Tillitsdelegationen är en tydlig sådan signal. Denna utredning tillsattes i juni 2016. Den ska föreslå hur styrningen av den offentliga välfärden i högre utsträckning baseras på tillit och hur de professionellas kunskap och erfarenhet ska kunna ges mer utrymme i verksamheterna. I Tillitsdelegationens direktiv finns ett särskilt uppdrag att föreslå hur en mer lärande tillsyn av välfärden kan skapas.

Det finns alltså ett reellt hopp om en bättre skolinspektion och en bättre styrning. Låt oss därför hålla tummarna för att Tillitsdelegationens viktiga arbete blir lyckosamt. Jag vill ha utveckling istället för kontroll och dialog istället för papper.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman , Rektor och ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Regeringens utredare håller tillbaka förskolecheferna

Lärarförbundet Skolledares ordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman skriver om för- och nackdelarna med det delbetänkande till ”Utredningen om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” som kom i början av juni.

Den 8 juni presenterade utredaren Björn Åstrand ett delbetänkande till ”Utredningen om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner”. Betänkandet innehöll ett bra förslag som Lärarförbundet drivit länge, nämligen att förskolechefer ska kallas rektorer. Samtidigt kom ett annat förslag som drog i rakt motsatt riktning och som innebär att utredaren håller tillbaka förskolecheferna.

Utredaren föreslog en statlig obligatorisk befattningsutbildning för förskolechefer om endast 7,5 högskolepoäng (hp) – motsvarande 5 veckors studier. Det ska jämföras med den obligatoriska rektorsutbildningen som är fyra gånger så omfattande, alltså 30 hp. Förslaget om en betydligt kortare utbildning för förskolechefer än för rektorer är svårsmält på flera sätt.

Många har redan gått rektorsutbildningen

Det är svårsmält därför att många förskolechefer, trots att den längre rektorsutbildningen inte är obligatorisk för dem, redan gått den. En stor del av huvudmännen har sedan länge tagit för självklart att den längre rektorsutbildningen ska gälla för alla skolans ledare och också anmält sina förskolechefer.

Lärarförbundet gav ut en enkät i våras. Av knappt 900 förskolechefer hade cirka hälften gått 30 hp:s rektorsbildning. Av de kommunala förskolecheferna var det fler än två tredjedelar som redan var rektorsutbildade. Dessa har överlag bara lovord att säga om utbildningen.

Förskolechefer har ambition att utbilda sig

Redan idag finns också en frivillig statlig 7,5 hp:s utbildning för förskolechefer. Ytterligare 11 % av de kommunala förskolecheferna har gått eller går denna utbildning. Motsvarande siffra för de fristående förskolecheferna är 18 %, men en lika stor andel av dessa har gått hela rektorsutbildningen på 30 hp. Detta visar mycket tydligt att förskolechefer har ambition att utbilda sig, gör detta och ser det som viktigt.

Förskolan betydelsefull

Förslaget är också svårsmält för mig därför att det kommunicerar en underliggande värdering om att de yngsta barnens undervisning är mindre viktig än de äldres och att förskolechefer därför inte behöver kunna lika mycket som rektorer. I själva verket är det kanske tvärtom. Förskolan är oerhört betydelsefull för barns kommande utbildning och sociala utveckling. Det finns få, om ens någon, seriös forskare som skulle säga emot mig på denna punkt.

En rektorsutbildning ska vara en rektorsutbildning för alla rektorer

Utredaren argumenterar för att en 30 hp:s rektorsutbildning skulle innebära problem för mindre organisationer ifråga om att chefen behöver vara borta från jobbet för att utbilda sig. När det gäller ett så viktigt inslag som en rektorsutbildning menar Lärarförbundet dock att det borde vara självklart att staten kompenserar för detta på något sätt och kanske inför bestämmelsen under en övergångsperiod så att påfrestningarna på organisationerna blir överkomliga. Det är fullt möjligt bara viljan finns.

Obligatorisk rektorsutbildning för alla

Lärarförbundet vill att det i framtiden ska finnas en obligatorisk rektorsutbildning för alla rektorer, från förskola och uppåt. Utbildningen får gärna innehålla skolformsspecifika inslag, men ska gälla i hela skolväsendet. En rektorsutbildning ska vara en rektorsutbildning för alla rektorer.
Förslaget om en obligatorisk 7,5 hp:s rektorsutbildning för förskolechefer håller tillbaka förskolecheferna. Risken är nu överhängande att huvudmännen endast låter förskolecheferna gå den kortare utbildningen. Förskolecheferna har rättmätigt betydligt större ambitioner än så. Jag utgår därför ifrån att regering och riksdag rättar till detta och gör alla till fullvärdiga rektorer även sett till utbildning. Det finns ingen anledning att besluta om förslaget som det nu ser ut.”

Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
rektor och ordförande i Lärarförbundet Skolledare

Denna text är också publicerad i tidningen Chef & ledarskap

När lärarna gått hem

Ann-Charlotte Gavelin-Rydman funderar över tid och stress i en sommartom skola.

Resterna efter årets utspring är bortstädade och lärarna har gått på ferier efter läsårets sista kompetensutvecklingsdagar. Jag sitter i en sommarvarm skola och tittar ut över en korridor som nästan är tom på människor. Möbler står staplade på varandra i väntan på att städmaskinerna ska dra fram och lämna ett fint och glansigt golv efter sig. Längre bort i byggnaden ekar steg från enstaka elever i ferieskolan.

Synliga hål i min almanacka

Det råder ett märkligt lugn dessa sista dagar innan semestern, en skarp kontrast till hur mitt skolledarliv annars ser ut. Det finns nu synliga hål i min almanacka och jag hinner förbereda mig ordentligt inför de möten som återstår. De som besöker mig spontant på min expedition kan framföra sina ärenden utan att riskera att bli avbrutna av någon som bokat tid, någon som inte bokat tid eller att jag behöver gå någon annanstans. Jag hinner lyssna och ha hela mitt sinne hos dem. Jag ser att det uppskattas och tänker på hur mycket lättare det skulle vara att vara skolledare om det alltid fanns så här mycket tid. Om det alltid fanns luckor i kalendern.

Jag vet samtidigt att jag har ett eget ansvar kring att sköta mina tider och min arbetsmiljö. Jag har lyssnat till allehanda coacher och inspiratörer som predikat om att boka tid med sig själv, jobba hemma eller bara sätta stora kryss i almanackan. Mer en än hösttermin har jag försökt följa dessa goda råd och gjort plats för egen tid under arbetsveckorna. Det är dock bara att erkänna att det inte lyckats särskilt länge. När skolverkligheten tränger sig på med full kraft i september har jag alltid övergivit mina goda föresatser likt ett halvhjärtat nyårslöfte som aldrig borde ha avgetts. I oktober är almanackan vanligen lika full igen.

Tid att ställa om

Jag tror ju också på Bodil Jönssons budskap om ställtid. Att vi människor behöver tid för att ställa om från den ena uppgiften till den andra. Jag försöker alltid avsluta mitt föregående möte lite tidigare än när nästa börjar för att ge mig själv 5-10 minuter emellan. Ibland fungerar det och ibland gör det inte det. När det inte fungerar handlar det vanligen om att det känns futtigt att köra ut människor för vilka mötet är viktigt, bara för att jag själv ska kunna sitta och ställa om en stund i ensamhet. Jag veta att jag inte borde tänka så, men jag gör det i alla fall. Det är svårt att låta bli att vara där för människor när man känner sig behövd, även om man så klart också måste hjälpa sig själv för att kunna hjälpa andra.

Det behövs fler skolledare

Jag får medge att detta är ett förbättringsområde. Att jag kan sköta min almanacka och mig själv på ett bättre sätt. All skuld tänker jag dock inte ta på mig. I grunden handlar det också om en arbetsbelastning som är för stor för en person att bära. Det behövs fler skolledare helt enkelt och högst tjugo medarbetare per chef är därför ett rimligt krav från Lärarförbundet Skolledare. Det handlar också om att jag en gång blev lärare och sedermera skolledare för att jag vill lära och hjälpa människor. Den delen av mig själv vill jag inte kompromissa med och det är därför det uppstår konflikter mellan den tid jag ägnar åt andra och den tid jag behöver ägna åt mig själv.

I höst ska jag göra luckor i kalendern igen och lägga minst tio minuter mellan varje möte. Den här gången ska jag minsann lyckas. För övrigt börjar jag redan längta lite till att eleverna och lärarna kommer tillbaka. Någon vecka eller så är det skönt att det är någorlunda tomt i skolan, men i längden blir det tråkigt.

Ann-Charlotte Gavelin-Rydman

Rektor och ordförande för Lärarförbundet Skolledare