Lärarförbundet
Vår medlemsservice Lärarförbundet Kontakt håller extraöppet till kl.19.00 för frågor som rör facklig vägledning →
Bli medlem

Vårt samhälle prövas i coronatider

– Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

– Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

Nu prövas vårt samhälle. Våra blickar vänds mot vård och omsorg, med oro och med en stilla bedjan om att verksamheterna ska klara de påfrestningar som väntar.

Vi är medvetna om att det inte kommer sluta väl för alla, men vi hoppas ändå att de flesta ska komma undan lindrigt. Vi ser att vårdbiträden, läkare, sjuksköterskor, personal i hemtjänsten och många fler redan sliter hårt i en situation som ständigt förvärras.

Men även i skolan och förskolan prövas personalen. Verksamheter ska hållas igång trots att många saknas. Stora delar av undervisningen ska ske på distans. Oron ska hållas i schack. Organisationen ska fungera.

I centrum av allt detta finns skolledaren. Det ringer hela tiden på hens telefon. Mejl trillar in i jämn ström. Det är nya sjukskrivningar. Det är oroliga föräldrar. Det är ny information från ledningen.

Ledaren prövas

I sådana situationer prövas ledaren. Ledaren måste vara lugn för att lugna. Ledaren måste vara snabbtänkt, för nya problem kräver hastigt nya lösningar. Ledaren måste ge mycket av sig själv, för när oron är spridd behövs stora portioner av medmänsklighet och medkänsla. Ledaren kommer att komma hem sent på kvällen med ett huvud trött och dimmigt av en hektisk dag med alldeles för många intryck och ett sammelsurium av känslor som hållits inne.

Men när jag pratar med skolledare runtom i landet slås jag av att ingen tycks tveka inför detta. Skolledarna oroar sig inte över läget utan koncentrerar sig på att lösa problemet framför dem, och därefter nästa. Verksamheten ska hållas igång trots att halva personalen saknas. Medarbetarna, barnen och eleverna ska gå så oskadda ur detta som det överhuvudtaget är möjligt. Skolledarna håller för prövningarna och även om de inte vet hur morgondagen kommer att se ut, är de optimistiska idag.

Skolsverige sluter upp

Det här är dagar som kommer att gå till historien. Huvudmän, skolchefer, skolledare, lärare, elevhälsa och övriga funktioner kämpar för att kunna ställa om till en ny verklighet på i princip ingen tid alls. Och eleverna hänger med så gott de förmår. Skolsverige sluter upp som en enda stor familj, delar med sig, tipsar och föregår med gott exempel. Vi gör alla så gott vi kan – och vi gör det enade tillsammans.

Sveriges skolledare står starka längst fram i skolan och förskolan. Trots att förutsättningarna egentligen saknas och oron känns överallt, fungerar verksamheterna. Tack vare cheferna och deras medarbetare.


Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige. Ni håller upp er nyckelposition i samhället på ett sätt som förtjänar allt tänkvärt beröm. Ni gör något historiskt. Jag är stolt över att få verka ibland er.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
ordförande för Lärarförbundet Skolledare


PS. Jag vill också ägna några rader åt huvudmännen. Jag kritiserar dem när jag inte tycker att de gör ett tillräckligt bra jobb. Men inte denna gång. De flesta rektorer jag pratar med anser att de har god ledning uppifrån just nu. De får tydlig information och behöver inte tveka om vad som gäller. Sveriges huvudmän verkar fungera bra för skolledarna just nu. Det är trevligt att få ge dem beröm för det. DS

Sjuktalen ökar - något måste göras

Ibland är det roligt att blogga, ibland gör jag det med olust. Detta är en olustblogg. Jag skriver den ändå för att Previa nyligen givit ut en rapport med ett upprörande budskap.

På sex år har antalet sjukdagar på grund av psykisk ohälsa gått från 28 till 78 sjukdagar per 100 chefer och år.” Det är ett av rapportens bistra huvudbudskap. Sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa betyder vanligen utmattningsproblem. Det är en häftig ökning under en förhållandevis kort period. Det är ledsam läsning, men ändå angelägen för oss som arbetar som chefer eller som arbetar med chefer.

Kvinnor är mest drabbade. De är överrepresenterade i skola, vård och omsorg där varje chef har många fler medarbetare att sörja för än de har i andra branscher.

Men även män drabbas och förutom stora arbetsgrupper framhålls orsaker som de flesta av oss känner igen. Högt tempo med ständigt ökande krav på effektivitet. Hög administrativ börda och bristande stödstrukturer. Svårt att dra gränser mellan arbetstid och fritid. Osv.

Läs gärna rapporten. Den är kortfattad, tänkvärd och läsvärd. Och förutom upprörande siffror finns glädjande nog också råd för att motverka ohälsa bland chefer. Jag tycker att det är goda råd och det som stod överst fastnade särskilt hos mig. ”Arbetsmiljöarbetet behöver prioriteras uppifrån och ägas av samtliga i organisationen.”

Lärarförbundet Skolledare har tagit fram politik för en bättre arbetsmiljö för skolans chefer. Den uppmanar jag alla skolledare att läsa.Politiken bygger på att de som sitter högst upp och som har det yttersta och grundläggande arbetsmiljöansvaret är de som måste agera. I en kommun är det vanligen politiker i nämnden för utbildningen som avses. I fristående verksamhet är det huvudmannen som är arbetsgivare och ytterst ansvarig för arbetsmiljön.

Politiker och huvudmän måste börja ta sitt arbetsmiljöansvar på allvar. Att de fuskar med detta är klart. Alldeles för få rektorer omfattas av ett bra systematiskt arbetsmiljöarbete från sina chefer. Vi vet det bland annat därför att riskbedömningar är ett verktyg som ska användas i ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Men i våra skolledarenkäter ser vi att majoriteten svarar nej på frågan om deras arbetsgivare genomför riskbedömningar för dem.

Politiker och huvudmän är skyldiga att följa upp om det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar för alla medarbetare, alltså även för skolans chefer. Om det inte fungerar ska politiker och huvudmän vidta åtgärder. Men här är det tydligt att de istället vänt huvudet åt något annat håll och inte bryr sig om ifall deras organisationer arbetar för skolledarnas arbetsmiljö.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Om politiker och huvudmän inte frågar efter skolledarnas arbetsmiljö gör de inte sitt jobb. Och när högsta ledningen inte frågar efter något minskar detta i betydelse i hela organisationen. För chefernas del börjar nu situationen bli ohållbar. Jag uppmanar därför alla politiker och huvudmän att följa Previas råd. Prioritera arbetsmiljöarbetet uppifrån! Fråga efter hur det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar för skolledare. Vägen till en bättre arbetsmiljö för våra skolledare börjar hos er.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

PS När jag gett två lästips kan jag lika gärna ge ett tredje. Läs vad Arbetsmiljöverket skriver om politikers ansvar för arbetsmiljön DS

Låt rektor anställa sin ledningsgrupp

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare.

Det ställs stora krav på oss skolledare. Vi ska vara lyssnande, inkännande, bekräftande och lyhörda. Samtidigt ska vi kunna sätta ned foten och stå fast vid våra beslut.

Skolledare ska vara kunniga, strategiska, goda organisatörer och kanske till och med duktiga administratörer. Rektorer förväntas på sina ställen kunna ansvara för allt ifrån nyckelsystem till ett bra pedagogiskt ledarskap. Vi ska också vara en god närmaste chef för 30-40 medarbetare, trots att detta anses vara nästan omöjligt inom andra delar av arbetslivet.

Kanske finns det någon som fyller alla krav i ovanstående stycke, men jag gör det inte. Jag har ändå ett långt och förhållandevis framgångsrikt rektorsliv bakom mig. Det har gjorts möjligt genom att jag kunnat anställa skolledare till mina organisationer som varit bra på det jag varit sämre på och som gjort det jag inte hunnit med eller kunnat.

Det är en kritisk fråga för en rektor att kunna forma sin ledningsgrupp eller sitt ledningsteam så att den enes egenskaper och kompetens kompletterar den andres. Men det är ännu viktigare att ledningsgruppen blir en form av samledarskap, även om rektor naturligtvis i slutänden bestämmer. Det är ensamt på toppen, men genom att vara fler ledare kan chefer stötta varandra. De kan lära av varandra och på så sätt växa tillsammans. Det mår både chefer och medarbetare bättre av.

Men här finns ett stort problem i dagens Skolsverige. Jag möter alltför ofta rektorer som inte får anställa de chefer eller det stöd de behöver. Oftast vill rektor ha en intendent eller en biträdande rektor, men nekas av huvudmannens organisation. Och även om rektorn får anställa någon, kanske skolans budget sätter skarpa gränser som gör det svårt.

I Skolverkets allmänna råd för förskolan står det huvudmannen bör ge rektorn i förskolan organisatoriska förutsättningar att vara pedagogisk ledare på varje förskoleenhet som hon eller han ansvarar för. Motsvarande måste gälla även inom skolan. En biträdande rektor eller en intendent kan mycket väl vara den allra viktigaste organisatoriska förutsättningen som krävs för att klara det pedagogiska ledarskapet på ett bra sätt.

Huvudmän som inte ger förutsättningar till rektorn att utforma sin egen ledningsgrupp agerar därför tvärsemot de allmänna råden. Det är allvarligt då de allmänna råden är Skolverkets tolkning av gällande skolförfattningar. Det är också allvarligt då det inskränker rektorers möjligheter till ett bra och hälsosamt ledarskap. Både för cheferna och personalen.

Att rektor fritt får utforma sin egen ledningsgrupp eller sitt eget ledningsteam är en viktig fråga för mig och för Lärarförbundet Skolledare. Jag försummar sällan ett tillfälle att ta upp den i mina möten med politiker och högre tjänstemän. Fler som leder ger helt enkelt ett bättre ledarskap. Tillsammans måste vi få huvudmän och beslutsfattare att förstå detta bättre och ge rektorer de förutsättningar de behöver. Fler som leder kan vara den viktigaste förutsättningen.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Texten har tidigare publicerats i Chef&Ledarskap


Floskler istället för Arbetsmiljöarbete

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Det sparas runtom i Skolsverige.

Besparingarna visar ofta sitt ansikte för rektorer i form av en procentsats. Eller i form av ett kalkylblad från huvudmannen med mindre pengar i rutorna än förra året. Med siffrorna kommer ihåliga sägningar så som ”vi måste skära med osthyveln” eller ”vår kostnadskostym är för stor”. Värst av allt är ”det är bara att gilla läget”.


För rektorerna får besparingarna ett annat ansikte när de kommer hem till sin skola.


Det är lärarens ansikte när hon få reda på att resurspersonen inte längre kommer att vara med i gruppen. Även med resurspersonen hängde ordning och studiero i klassrummet på en skör tråd. Nu blir den tråden om möjligt ännu skörare.


Det är den visstidsanställda vikariens ansikte när han få reda på att han inte får sin anställning förlängd. Han får en sanningsenlig försäkran om att han gjort ett fantastiskt jobb och att han skulle ha fått fortsätta om det bara funnits pengar. Trots det syns misslyckandet tydligt i hans ansikte. Han kan inte frigöra sig från tanken att han ändå gjort något fel.


Det är den uppretade förälderns ansikte. Hon som ska klaga till nämnden över att resursen förvinner ur barngruppen och som därmed väcker dubbla känslor hos rektorn. Å ena sidan är det bra att föräldrar reagerar. Å andra sidan vänds klagomålen emot rektorn som beskylls för att inte kunna dra ned på ett sätt som håller arga vårdnadshavare borta från huvudmannen.


Det är elevens ansikte. Hen som får veta att det nu bara blir resursstöd en timme i veckan, istället för tre. Hen som i början av året sa att det var jobbigt att gå till specialläraren, men som nu inte kan dölja sin besvikelse.


Även på nätterna kan besparingar visa sitt ansikte för rektorn i form av grubblerier klockan fyra på morgonen: - Finns det något annat sätt att dra ned på kostnaderna? - Hade jag kunnat framföra budskapen på ett annat sätt?


Som alla förstår skriver jag detta delvis utifrån egna erfarenheter. Men jag skriver inte för att jag vill att rektorer ska ömkas eller ursäktas för att de hanterar besparingar. Varje rektor riskerar att hamna i en situation där det finns tre val. Genomför besparingen, dra över budget och ta eventuella konsekvenser, eller frånträd uppdraget. Alla som tar ett rektorsjobb bör var medvetna om att detta kan inträffa.


Jag skriver därför att besparingar medför målkonflikter för rektorer. De blir mottagare av medarbetares, föräldrars och elevers frustration. De känner samvetsstress. Många får sömnstörningar. Detta är enligt arbetsmiljöforskningen tydliga exempel på inslag i arbetet som höjer kraven och som därmed kan innebära risker för den som blir utsatt. Särskilt utsatt är den som jobbar ensam och att vara rektor är ett mycket ensamt jobb när besparingar ska göras.


Men jag hör sällan, eller rättare sagt aldrig, talas om någon arbetsgivare som gör riskbedömningar för rektorer innan de åläggs sparkrav. Någon som gör något för att motverka riskerna. Istället hör jag om osthyvlar, gillade lägen och liknande floskler. När rektorer behöver socialt stöd och har rätt till ett arbetsmiljöarbete utifrån ett anställningsperspektiv, får de istället budskap om likriktning och rättning i leden. Ord och uttryck som manar till en hårdare kultur istället för en situation där det är naturligt att peka på risker och be om hjälp. Det blir ett klimat där det är svårare att be chefen om stöd.


Vi har en lång väg att gå innan det finns ett acceptabelt systematiskt arbetsmiljöarbete för skolledare såsom bestämmelserna kräver. En lika lång väg är det tills vi har en kultur där det ses som en naturlig del i uppdraget att uppmärksamma risker och balansera krav i arbetet med stöd och resurser. Men vi ska gå hela den vägen och vi ska gå tillsammans. På så sätt får vi också stopp på den höga omsättningen av skolledare.


Men bäst av allt är naturligtvis att undvika besparingarna och ge rektor de resurser som behövs för att klara uppdraget att organisera en god utbildning.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Min profession

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ibland möter jag frågan varför några påstår att chefer och medarbetare tillhör olika professioner medan Lärarförbundet säger att de tillhör samma. Jag ska här ge min syn på detta.

Jag måste inleda med att förklara vad jag menar med begreppet profession. Jag börjar i den änden därför att i dagligt tal används profession ofta som en synonym för yrke. Jag lägger delvis en annan mening i ordet och vill undvika missförstånd.

Jag och Lärarförbundet talar om professionsbegreppet i hela dess innebörd som det förekommer inom samhällsvetenskapen. En beskrivning av begreppet kan där se lite olika ut i sina detaljer, men det huvudsakliga innehållet är detsamma. Det pekar på att professioner arbetar utifrån kunskap från vetenskaplig forskning. De har en examen som bevis på detta. De utför tjänster för det allmännas bästa och vinner tillit från samhället genom att vara bärare av en gemensam handlingsetik. De organiserar sig inom yrkessammanslutningar och söker ensamrätt på delar av arbetsmarknaden i kraft av utbildning, praktisk kunskap och yrkesetik. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen studeras professioner för att se hur de konkurrerar med varandra om arbetsmarknad och arbetsinnehåll, men också hur de samspelar med samhället i övrigt. Hur de genom att vinna samhällets förtroende kan få status, befogenheter och handlingsutrymme i sin yrkesutövning.

Utifrån denna innebörd av begreppet blir det enklare att förstå varför lärare och skolledare ska vara två yrken inom samma profession. En överläkare är ju fortfarande en medlem av läkarprofessionen, liksom en chefsjurist fortfarande tillhör juristprofessionen och en chefsingenjör är ingenjör, osv.

Professionsbegrepp och språkliga övningar i all ära, men jag lämnar gärna detta för att istället prata om det som ger mig mening. Det som är kärnan i min syn på profession. Nämligen varför lärare och skolledare ska hålla ihop. Varför det är viktigare än någonsin att vi finns i samma fackliga organisation.

Lärare och skolledare har i grunden samma uppdrag från samhället. Inom uppdraget har vi olika yrkesroller och olika ansvar, men i huvudsak handlar vårt jobb om att skapa den bästa möjliga skolan för varje elev. Hur vi skulle göra detta bättre genom att organisera oss på olika håll och driva frågor utifrån olika egenintressen kan jag inte förstå.

New Public Managements ande vilar tungt över det svenska skolväsendet. Det utvärderas, det budgetstyrs, det rapporteras och det inspekteras. Forskarna är rörande överens om att detta orsakar dålig arbetsmiljö och ohälsa. I skolan blir det katten på råttan och råttan på repet. Det är rektorernas jobb att hålla verksamheten inom de ramar som ges och när de styrs hårdare uppifrån ska de i sin tur styra lärarna. De ska minska personalstyrkan när det sker budgetnedskärningar och de ska se till att lärare ändrar på sina handlingar eller på dokumentation när Skolinspektionen slår till.

Av förståeliga skäl ogillas detta av lärarna. På så sätt skapar styrningen intressekonflikter mellan skolledare och lärare och fjärmar grupperna från varandra. Rent känslomässigt är det lätt hänt att läraren skyller på rektorn som drar ned på personalen eller kanske tvärtom att rektorn skyller på läraren som skriver otillräckliga IUP:er. Men ingenting, absolut ingenting, blir bättre av att vi träter sinsemellan och att vi skiljs åt i olika förbund där vi enbart agerar efter den egna gruppens intressen. Det är styrningen det är fel på, inte på lärare eller rektorer. Det är styrningen som ska förändras och det kan vi bara göra om vi håller ihop.

I min syn på profession kommer försvaret för lärandet tidigt. Rektorns främsta uppgift är att leda lärarna mot en ännu bättre undervisning och pedagogisk verksamhet för barnen och eleverna. Här är ledarskapet naturligtvis oerhört viktigt och kritiskt, men för mig är det ändå ytterst ett medel. Det är inte ett självändamål eller intresse som ska drivas för sin egen skull eller åt sitt eget håll. Inom sjukvården har vi sett hur ledarskapet har fått en alltmer administrativ inriktning och hur vårdintressen fått stå tillbaka för olika typer av vård- och styrmodeller som överordnar sig de professionellas intressen och bedömningar. Detta åstadkommer vantrivsel hos de professionella. Jag vill inte se en liknande utveckling i skolan. Den ska ledas med pedagogisk verksamhet och skolans uppdrag som främsta ledstjärna. Ledarskapet är mycket viktigt, men det ska alltid ha lärandet för handen och vara ett verktyg för en ännu bättre skola.

”Enade vi stå, söndrade vi falla” används i många sammanhang och passar också till min syn på professionen. Det har sagts mig att det ursprungligen är sensmoralen i en gammal fabel som handlar om att oxar klarade sig mot ett lejon så länge de stod tillsammans. När de så småningom blev oeniga och gick åt olika håll blev de enkelt lejonets byten. I min profession står lärare och skolledare enade tillsammans. Vi står enade i vårt uppdrag, vi står upp mot en dålig styrning och vi har tillsammans ett uppdrag att skapa den allra bästa skolan.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Skolan ska inte vara budgetregulator

Det sveper en besparingsvåg över Sveriges kommuner just nu. Många drar ned på bidragen till skolorna. Redan hårt prövade lärare och skolledare får en ännu större arbetsbelastning. Runtom i landet protesterar professionen mot detta i marscher och facebookupprop. Det är tydligt att gränsen för vad man orkar med i skolorna och förskolorna redan är överskriden. Det finns inte mycket mer att ta bort och protesterna måste tas på stort allvar. Jag är oroad.

Bakom besparingarna gömmer sig demografiska problem i välfärden. Fler äldre och färre yngre ger mindre skatteintäkter i kommunerna och samtidigt större behov av välfärd. Detta måste lösas på något sätt, men inte genom besparingar i skolan.

Skolan fungerar nämligen inte som budgetregulator. Besparingar i skolan leder till högre press på en redan utsatt lärar- och skolledarkår. Risken för sjukskrivningar och avhopp ökar ännu mer. Detta sker i ett läge när vi behöver varenda lärare och skolledare vi kan få. De som jobbar i skolan är redan idag för få och för arbetsbelastade i förhållande till sitt stora uppdrag. På de allra flesta skolor finns ingenting att dra in på som inte påverkar verksamheten, eleverna och personalen mycket negativt. Därför måste besparingarna upphöra nu.

Jag är också övertygad om att besparingarna leder till att skolledarsnurren ökar farten. Varför jobba som rektor/förskolechef i en skola där du måste spara, när det finns andra alternativ? När chefen slutar på en skola stannar ofta också utvecklingen upp. Det blir det paus tills en ny skolledare är på plats och denna kanske leder utvecklingen åt annat håll. När detta händer för många gånger på för kort tid finns alltid risken att lärare tröttnar och tappar tillit till skolledning. Det gör ledning och utveckling svårare. Skolans och förskolans verksamhet och utveckling förutsätter kontinuitet. Besparingar förstör den kontinuiteten.

Det behövs fler lärare och skolledare, inte färre. Idag råder konkurrens om den kvalificerade arbetskraften på många håll och inte minst i välfärden. Ungdomarna söker sig till yrken där de uppfattar att det finns hög status och personliga utvecklingsmöjligheter. I den konkurrensen måste huvudmännen ställa upp med någonting bättre än skolor som kämpar med att hålla en krympande budget. Besparingar kommer inte att få fler att vilja bli lärare och skolledare. Besparingarna verkar istället avskräckande och lärar- och skolledarbristen riskerar att bli större.

Snäva ekonomiska ramar är idag en krass realitet för de flesta skolledare. Den som inte håller budget riskerar sin arbetsgivares missnöje och till och med sin anställning. När budgetramen minskar, krävs att skolledaren gör ingrepp i organisationen, vanligen genom att minska den. På så sätt tvingas skolledare till en hårdare styrning mot lärare och avståndet mellan de båda yrkena blir större. Det gynnar inte någon när två yrkesgrupper inom samma profession, och med i grunden samma uppdrag, spelas ut mot varandra på detta sätt. Det försvagar istället den profession som ska genomföra uppdraget.

Nej, skolan och förskolan kan inte lösa de kommunala budgetproblemen. Besparingar skapar bara nya problem. Det är istället staten som sitter på den kortsiktiga lösningen. SKL räknar med att kommunerna kommer att sakna drygt 20 miljarder år 2022 om ingenting mer görs än det som är lovat. Det är pengar som staten måste skjuta till i bidrag till kommunerna och en ansenlig del av dessa miljarder ska till skolan. På så sätt kan besparingsvågen hejdas.

På längre sikt behöver vi diskutera finansieringssystem som inte bygger på att skolan är samhällets budgetregulator. Det är redan nu tydligt att den diskussionen måste kretsa kring statens ansvar för skolans och förskolans finansiering.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Håll i, håll ut och håll om i kölvattnet av #metoo

Metoo-debatten flammade upp häftigt och plötsligt förra läsåret. I skolans värld, liksom i många andra världar, fick vi ställa oss frågan om hur vi egentligen uppför oss mot varandra och om vi kommit så långt i värdegrundsarbetet som vi trodde.

Nu har media riktat sitt sökarljus åt annat håll. I skolan har det blivit ett nytt läsår, men vi kan inte bara gå vidare som om ingenting hänt. På samma sätt som vi alltid måste jobba för en rättssäkrare betygsättning eller en bättre integration av i nyanlända i skolsystemet, är det vårt uppdrag att fortsätta arbeta systematiskt med värdegrundsfrågorna i skolan. Och då måste vi ta tillvara på det som kom fram under #metoo, även om det skedde förra läsåret.

När nära nog varje yrkesgrupp hade en egen facebookgrupp, bildades även en för skolledare. Denna grupp blev snabbt ett kollegialt forum där det delades erfarenheter över hur man kunde arbeta på skolan för att bättre motverka sexuella trakasserier både bland elever och personal. Det säger en del om hur vi skolledare tänker och hur vi tar ansvar för våra verksamheter och deras utveckling. Vi håller i, vi håller ut och vi håller om.

Detta gäller på flera arenor. Under senvåren och försommaren har Lärarförbundet Skolledare deltagit i en arbetsgrupp som tillsammans med de nationella elevorganisationerna och Sveriges Skolledarförbund planerar en gemensam insats för skolledare och elever kring tre områden:

•Det främjande och förebyggande arbetet för att motverka sexuella trakasserier som ska synliggöras i planen mot kränkande behandling

  • Undervisningen i sex- och samlevnad
  • Systematiskt arbetsmiljöarbete
  • I arbetsgruppen skissar vi på verksamhetsbesök på många platser runt om i landet för att utbilda elever och skolledare. Tanken är att skolorna ska få konkret stöd i sitt fortsatta utvecklingsarbete och dessutom få möjlighet att utbyta erfarenheter med varandra. Regeringen har givit oss 10 miljoner till detta arbete.

    Vad jag vet är det första gången det genomförs en så omfattande utbildningsinsats som vänder sig specifikt till skolledare och elevrepresentanter och jag är mycket spänd på vad det kan ge för resultat. Insatsen ska bestå av utbildningsinslag varvat med konkret arbete utifrån den egna verksamheten. Eleverna får ett direkt inflytande i processen. Detta ser jag som nycklar till framgång. Förhoppningsvis kommer deltagarna tillbaka till den egna skolan med en massa nya idéer, tankar och uppslag som man fått med sig från oss och från andra.

    Håll utkik framöver när besöken kommer till just din region. Naturligtvis kommer vi informera om arbetet i vår medlemskommunikation.

    Välkomna till ett nytt läsår som inte har glömt bort #metoo önskar

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

    Vi vill ha i snitt 20 medarbetare per chef!

    Vi vet att av alla investeringar som görs i utbildning så ger de i förskolan bäst avkastning. Därför är det ofattbart att de beslut som skulle matcha uppdraget och gynna såväl kvalitet som förutsättningarna för förskolecheferna lyser med sin frånvaro.

    Förskolan ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Förskolans uppdrag fokuserar såväl på barnets behov som att verksamheten ska vara rolig, trygg och lärorik samt fungera som ett stöd till föräldrar.

    Vi vet att barn som gått i förskolan lyckas bättre i sin fortsatta skolgång och att av alla investeringar som görs i utbildning så ger de i förskolan bäst avkastning. Därför är det ofattbart att de beslut som skulle matcha uppdraget, och gynna såväl kvalitet som förutsättningar för förskolechefer att fullt ut ta sitt ansvar, lyser med sin frånvaro.

    Det är ofattbart att de beslut som skulle matcha uppdraget lyser med sin frånvaro

    En självklar drivkraft för förskolechefen är att skapa de bästa förutsättningarna för barnens lärande och utveckling. Det sker genom ett övergripande ansvar för medarbetare, organisation, planering, systematiskt kvalitetsarbete, handlingsprogram, verksamhetsutveckling och arbetsmiljö.

    Efterfrågar avlastning

    Idag vittnar en majoritet av förskolecheferna, 6 av tio, att tiden måste läggas på arbetsuppgifter som inte har med det pedagogiska ledarskapet att göra. 75 procent av förskolecheferna efterfrågar avlastning på frågor som handlar om fastigheter och lokaler. De upplever att de får lägga mer tid på lokalfrågor än det som ska ske inom dessa lokaler.

    De upplever att de får lägga mer tid på lokalfrågor än det som ska ske inom dessa lokaler.

    97 procent av förskolecheferna har fler än 21 medarbetare och 31 procent har fler än 41 medarbetare, att jämföra med den genomsnittliga svenska chefen som har 16 medarbetare. Det påverkar såklart i hög grad vilken verksamhet och ledarskap som blir möjligt och märks bland annat i en stor omsättning på förskolechefer och svårighet att rekrytera nya chefer.

    Obalans mellan krav och resurser

    Obalansen mellan ansvar, krav, befogenheter och resurser är allvarlig och grundorsaken till höga sjuktal och lärarbrist. Förskolechefens största utmaning är att rekrytera förskollärare. Det är tydligt hur de bristande förutsättningarna att utöva ett pedagogiskt ledarskap och fullt ut ta ansvar för en god verksamhet blir en ond cirkel.

    En bra förskola gör stor skillnad och ett nära och tydligt ledarskap är en viktig nyckel till ett framgångsrikt lärarskap och en verksamhet av hög kvalitet. Idag hålls kvalitén uppe av drivna, engagerade och yrkesstolta ledare och lärare - men det är ett högt spel av huvudmännen som medarbetarna tvingas betala med sin egen hälsa.

    Det är hög tid att matcha uppdrag med resurser och förutsättningar om vi ska fortsätta ha en förskola som resten av världen ser som förebild.

    Det är hög tid att matcha uppdrag med resurser och förutsättningar om vi ska fortsätta ha en förskola som resten av världen ser som förebild. Ett bra sätt att ta ansvar är att lyssna till förskolechefernas krav på åtgärder.

    Vi ställer följande krav:

    • Skollagen måste förstärkas så att det tydligt framgår att huvudmannen ska förvissa sig om att förskolechefer och rektorer har de förutsättningar som krävs för att uppnå sina mål.
    • En nationell riktlinje på ett genomsnitt på 20 medarbetare per chef måste införas.
    • Huvudmännen måste skapa effektiva stödorganisationer runt skolans chefer.

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

    Johanna Jaara Åstrand, ordförande Lärarförbundet


    Har våra skolpolitiker förtroende för Sveriges rektorer?

    Inför valet kommer förslag som detaljstyr skolledare när de istället skulle behöva större frirum och en styrning som lämnar större utrymme för professionen.

    Om vi ser på de förslag som läggs fram i årets valrörelse blir det spontana svaret; NEJ. Förslag på ordningskontrakt, mobiltelefonförbud och särskilda uppgifter för elevassistenter är exempel på en tydlig vilja till att detaljstyra oss skolledare. Det är bekymmersamt. För att vi ska kunna klara vårt uppdrag inom de ekonomiska ramar vår huvudman gett oss är ett stort friutrymme absolut nödvändigt.

    Just friutrymmet för professionen var en av grundtankarna när det mål- och resultatstyrda styrsystemet infördes i början av 90-talet. Men ack så regelstyrningen har smugit sig på under de 25 år som gått sedan dess. Jag kan fortfarande minnas den intensiva debatt som föregicks av upprättandet av en inspektion som dessutom skulle besöka skolor. Därefter har det ena gett det andra. Om man nu har en inspektion så måste den kunna fatta skarpa beslut och då måste det finnas tydliga regler och vi fastnar i korstrycket mellan två olika styrsystem. Ett aktuellt exempel är Skolinspektionens kvalitetsgranskning av den garanterade undervisningstiden. I sammanfattningen står det ordagrant; mycket tyder på att arbetet med att elever når målen prioriteras och att undervisningstiden i sig blir mer underordnad i styrningen och uppföljningen av skolors arbete.

    Skolfrågor är ju, både på gott och på ont, ett område där alla röstande medborgare har både erfarenhet och åsikter. Det är politiker från samtliga partier bara alltför medvetna om och vallöftena duggar tätt. Vi har redan fått lagstadgade krav om allt från ordningsregler till att skollunchen minsann ska vara näringsriktig. Missförstå mig inte, jag tycker att det är viktigt med ett gemensamt förhållningssätt mellan elever och personal och att skollunchen ger den näring som en växande ung människa behöver. Men kan man verkligen reglera fram ett förhållningssätt eller tvinga barn att äta om lunchen inte är god och vällagad och serveras i en trivsam miljö.

    Som rektor behöver jag jobba med helheter, processer och systematik för att utveckla verksamheten. Med den ökade regelstyrningen gör detta arbete allt mer fragmentariskt och jag tvingas genomföra utvecklingsarbete inom områden som jag annars inte hade prioriterat i förhållande till de resultat vi vill uppnå. I min värld är det därför inte så konstigt att så många får kritik med det systematiska kvalitetsarbetet när de åtgärder som den egna analysen landar i helt enkelt inte hinns med för alla måsten. Det bidrar inte heller till en god arbetsmiljö när möjligheterna till påverkan på vilket utvecklingsarbete som ska bedrivas minskar för lärare och övrig personal.

    De senaste åren har vi sett ännu ett styrsystem se dagens ljus. Professionsstyrningen smögs igång genom bl.a. Mattelyft och en ny rektorsutbildning. Ett enormt sug fanns både från oss rektorer och bland lärare och vi ser fler och fler satsningar och riktade statsbidrag. Jag tycker att de är väl tänkt och välkomnar professionsutveckling på alla nivåer men kan inte låta bli att undra; Mäktar vi med tre olika styrsystem samtidigt? Jag ser stora fördelar för med att gå över till en professionsstyrningsmodell med statligt utvecklingsstöd till rektorer och huvudmän och en avveckling av regelstyrningen. Enligt min mening kommer både skolutveckling och arbetet med en bättre arbetsmiljö för personalen gynnas. Men den kan inte samverka med de redan befintliga styrsystemen.

    Årets valrörelse med utspel såsom mobiltelefon förbud, ordning 0ch reda-paket visar dock tyvärr tydligt att regelstyrningen inte är på väg ut.

    Ökad detaljreglering minskar möjligheterna för styrning och ledning men även möjligheterna till samverkan och påverkan för medarbetare och elever samt anpassning efter verksamhetens behov. Samtidigt minskar professionens möjlighet att använda friutrymmet och därmed rycks de stora möjligheterna med stärkta professionsprogram undan redan innan de sjösatts.

    Ann-Charlotte Gavelin Rydman

    Verksamhetschef och ordförande för Lärarförbundet Skolledare


    ​Var börjar vägen till en bättre arbetsmiljö för skolledare?

    Skolledarsnurren snurrar oförtrutet vidare, skolledarbristen blir allt större och det kommer fler vittnesmål om dålig arbetsmiljö för skolans chefer. Det saknas sannerligen inte skäl för huvudmän att göra något åt skolledarnas arbetsmiljö.

    Det blir mer att fundera över när vi ställer oss frågan om varför ingenting händer. Varför görs så lite åt skolledarnas arbetsmiljö, trots att problemen med densamma ökar? Varför görs så lite åt skolledarnas situation när denna även får återverkan på lärarnas? Var någonstans ska arbetet börja?

    Min uppfattning är att problemet till stor del beror på att de som ytterst är arbetsgivare och ansvariga för arbetsmiljön i skolorna ofta inte förstått vilket ansvar de har. De som jag då avser är den styrelse som fått ansvaret för utbildningen och dess arbetsmiljö i en kommun, vanligen politiker i en utbildningsnämnd eller motsvarande. Hos fristående skolor är huvudmannen arbetsgivare.

    Huvudmän/politiker (i fortsättningen skriver jag huvudmän) är slutligen ansvariga för att det finns en arbetsmiljöorganisation som fungerar ända ut i skolorna. De ska se till att arbetsmiljöförfattningarna efterlevs. De ska sörja för att det finns en tydlig arbetsfördelning så att alla som agerar som arbetsgivare i organisationen, exempelvis rektorer och förskolechefer, vet vilka arbetsmiljöuppgifter de är ansvariga för med en tydlig skriftlig delegationsordning. Huvudmän ansvarar också för att de som får arbetsmiljöuppgifter har tillräckliga förutsättningar, exempelvis ifråga om befogenheter, resurser och kompetens.

    När huvudmän fördelat ut arbetsmiljöuppgifter betyder inte det att de tagit hela sitt arbetsmiljöansvar. I ansvaret ingår också att återkommande följa upp att arbetet fungerar. Om det inte fungerar ska åtgärder vidtas.

    Just här tror jag att en stor del av problemet finns. Huvudmän brister i att följa upp att arbetsmiljöarbetet når fram till alla medarbetare och att det ger resultat. De brister också i att följa upp att det finns förutsättningar för arbetet. Jag tror att detta många gånger beror på att de inte är medvetna om hela sitt ansvar.

    En huvudman ska alltså förväntas fråga sin skolchef eller motsvarande hur arbetsmiljöarbetet för rektorer och förskolechefer är organiserat och hur det fungerar. En huvudman ska förväntas fråga om vilka förutsättningar rektorer och förskolechefer har för att skapa god arbetsmiljö. En mycket relevant fråga i detta sammanhang är hur många medarbetare skolledarna själv ansvarar för. En huvudman som känner sitt ansvar är frågvis om verksamheten och ser till att skaffa sig information.

    Om huvudmännen inte regelbundet frågar efter skolledarnas arbetsmiljö gör de enligt min mening inte sitt jobb fullt ut. Och när högsta ledningen inte följer upp denna fråga minskar dess betydelse i organisationen och sannolikt kommer ingenting att hända. För skolans del blir effekten dubbel. Skolledarnas arbetsmiljö förblir dålig. Deras förutsättningar att ta sitt arbetsmiljöansvar förblir otillräckliga. Vägen till en bättre arbetsmiljö för våra skolledare och lärare börjar alltså hos våra lokala politiker och huvudmän. De behöver förstå hela sitt ansvar och ta detta på allvar.