Lärarförbundet
Bli medlem

​Omsättningen på rektorer drabbar hela skolan

Alldeles nyligen kom Skolverket med en ny rapport som behandlar omsättningen av rektorer. Rapporten visar att tre av tio rektorer byter jobb efter ett år, sex av tio efter två år och nära åtta av tio har bytt jobb efter fem år.

Jag menar att detta är ett stort problem. Stabil skolutveckling sker inte i en handvändning, det kräver tid. Täta rektorsbyten är ett hinder och det drabbar både personal och elever. Bytena riskerar att leda till instabilitet och otrivsel i personalgruppen och gör det svårt att bygga upp den tillit som behövs mellan ledare och medarbetare.

Jag och Lärarförbundet Skolledare har uppmärksammat rektorsomsättningen vid ett flertal tillfällen. Vi har gjort egna undersökningar som visar ungefär samma siffror. Vi har framfört problemet till ledande politiker och vi har väckt opinion i frågan.

Men nu kommer återigen alarmerande siffor. Jag är tyvärr inte förvånad. Rektorsjobbet är oerhört krävande och förutsättningarna för uppdraget saknas ofta. I dag jobbar rektorer omkring 45 till 50 timmar en vanlig arbetsvecka, och det är få som orkar det i längden.

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Något måste göras! Från Lärarförbundet Skolledares håll är vi mycket tydliga med var som krävs:

En nationell riktlinje om i genomsnitt 20 medarbetare per chef i skolan. Belastningen ökar ju fler medarbetare skolledaren är närmaste chef för. En ”vanlig” chef i Sverige har runt 15 medarbetare i sin personalgrupp. En skolledare har ofta mer än det dubbla.

Skollagen måste förstärkas så att det blir tydligt att huvudmännen har en skyldighet att förvissa sig om att rektorn har organisatoriska förutsättningar för att vara pedagogiska ledare. Skolledare slutar därför att de inte får vara den pedagogiska ledare de vill vara. Det är huvudmannens uppgift att skapa en stabil organisation kring rektorn så att hen kan vara pedagogisk ledare i stället för vaktmästare, ekonom och allt annat som blivit rektorns lott.

Huvudmännen och arbetsgivarna måste ta sitt arbetsmiljöansvar och se till att finns ett systematiskt arbetsmiljöarbete för rektorer som anställda och medarbetare. Rektorernas chefer ansvarar för att rektorerna har det bra på jobbet, men de tar inte sitt ansvar fullt ut idag.

Lönen för skolledare måste höjas radikalt så att den speglar det stora ansvaret. Höjda löner är en förutsättning för att fler ska vilja stanna i yrket. Det stora ansvaret som pedagogisk ledare, resultatansvarig och som chef i en organisation med många lärare och elever eller barn motiverar att skolledare ska ha en rejäl lönehöjning.

Om skolledarna får rätt villkor, rätt förutsättningar och en bättre arbetsmiljö så stannar de längre på sina arbetsplatser. Det är bra för dem, för medarbetarna och för barnen och eleverna. Så enkelt är det.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman
Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Ingen är ensam i ett arbetsmiljöarbete

Alltjämt dröjer sig Coronaviruset kvar i samhället. Jag har fått känslan av att många skolledare känner sig tyngda av ett ansvar för att hejda smittspridning på deras skola.

De känner sig ansvariga inför medarbetare, vårdnadshavare och elever för att skolmiljön är säker och de känner sig som direkta verkställare av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. I den rollen är de av naturliga skäl osäkra.

Detta är naturligtvis bara en känsla jag har, men det finns ändå anledning att påminna om att smittskyddsarbete i skolan de facto är arbetsmiljöarbete och i arbetsmiljöarbetet finns inbyggda dialogarenor. Den som utför arbetsmiljöuppgifter jobbar inte själv, arbetet sker i dialog med fackförbunden och skyddsombuden. Men den sker framför allt i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgifter.

Det är arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljöarbetet. I en kommun är det politikerna som har det yttersta arbetsgivaransvaret. I fristående verksamhet är det ägaren/huvudmannen. Politikerna eller den fristående huvudmannen ska se till att det finns en god arbetsmiljö i skolan genom att delegera ut arbetsmiljöuppgifter till medarbetare i verksamheten. Det kan vara skolchefer, rektorer och lärare som får sådana uppgifter. Kommunala rektorer får ofta uppgifterna av en högre chef som i sin tur fått dem från nämnden. Här kan du läsa mer om politikers arbetsmiljöansvar.

Den som delegerat en uppgift har ett ansvar för att följa upp att arbetet fungerar. Rektorernas chefer ska alltså ha en dialog med rektorerna om hur arbetet fortskrider.

Den som delegerar en arbetsmiljöuppgift måste också förvissa sig om att den som tar emot uppgiften har resurser, befogenheter och kompetens att lösa uppgiften. Här finns alltså behov av en ytterligare dialog. En rektor som i smittskyddssynpunkt ska organisera sin verksamhet så att den blir ”luftigare” måste ha resurser för detta. Det är ytterst politikerna eller huvudmannen, alltså arbetsgivaren, som ska se till att de resurserna finns. I praktiken kan det exempelvis betyda att nya lokaler måste hyras tillfälligt eller att tält måste sätts upp. Sådana lösningar förekommer idag.

För att skydda arbetstagarna finns ännu en dialog inbyggd i systemet. Om rektorn exempelvis inte anser sig ha tillräckliga resurser (eller kompetens eller befogenheter) för att lösa en uppgift ska hen ta upp det i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgiften. Om dialogen inte leder till någon godtagbar förändring för rektorn ska hen skriftligt returnera den specifika uppgiften. Då faller en stor del av ansvaret tillbaka uppåt i delegationskedjan.

Jag tycker inte att politiker, fristående huvudmän och rektorernas chefer försökt smita från sitt arbetsgivaransvar under Corona, tvärtom har de klivit fram betydligt mer än förut. Men problemet är att arbetsmiljöarbetet på många ställen fungerat så pass undermåligt tidigare att det inte finns mycket att falla tillbaka på. Det saknas vana, rutiner och erfarenheter från tidigare lyckat arbetsmiljöarbete. De dialoger och dialogforum som ska finnas, saknas eller haltar.

När jag lyssnar till rikspolitiker och myndigheter får jag också intrycket av att de ser ”luftigare” klassrum, ändrade schematider och så vidare, som ett problem som lärare och rektorer ska lösa själva. Det talas inte om arbetsgivarnas ansvar och vikten av arbetsmiljöarbete.

Därför tar skolledare bollen direkt från regering och myndigheter. De väntar inte på dialog från den ansvarige arbetsgivaren, eftersom de inte är vana vid sådant. De känner sig direkt tilltalade av rikspolitiker och myndigheter. De känner sig ensamma med problemet.

Låt oss därför hoppas och tro att Corona blir början till ett bättre arbetsmiljöarbete. Att de dialoger som nu uppstår fortsätter och blir fler. Smittskyddsarbete är arbetsmiljöarbete. I sådant arbete är skolledare inte ensamma.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman


Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Akut lärarbrist i landet – rektorer tvingas avbryta semestern för att lösa behovet

Skolpersonalen har haft en välbehövlig semester efter en tuff vår med dubbelarbete i både klassrum och på distans. Men många skolledare runt om i landet tvingades bryta sina semestrar för att gå in och lösa den akuta lärarbristen som råder i landet.

Fram till 2023 behöver det rekryteras lärare till motsvarande 69 000 heltidstjänster. Sveriges rektorer står nu inför en tuff utmaning att se till att eleverna möts av behöriga lärare efter sommaren.

Samtidigt har flera av Lärarförbundets senaste undersökningar visat på att rektorerna redan nu är slutkörda till följd av de påfrestningar som Coronapandemin lagt på dem. I Lärarförbundet Skolledares rapport om Coronavåren framgår att tre av fem skolledare uppger att arbetsbelastningen har ökat under pandemin. Dessutom genomför endast fyra av tio arbetsgivare riskbedömningar som rör rektorers arbetsmiljö. Det är extremt allvarligt. Mår inte chefen bra, mår inte personalen bra och i förlängningen inte heller eleverna.

Coronapandemin riskerar att fortsätta påverka skolledares arbetsmiljö även framöver. Och med vetskap om hur det såg ut förra sommaren, då fyra av tio skolledare i kommunala grundskolor behövde ställa in sin sommarsemester för att lösa oförutsedda rekryteringsbehov, ser inte denna sommar bättre ut.

Risken är överhängande att ännu fler rektorer kommer att behöva gå in på jobbet den här sommaren. Stora pensionsavgångar, växande elevkullar och ett stort antal obehöriga lärare fortsätter att utmana skolan.Samtidigt har även coronapandemin gjort att så många som varannan lärare är oroliga för att de kommer att behöva sjukskriva sig för stress om pandemin fortsätter till hösten.

Sveriges skolledare måste alltså både fokusera på rekrytering och att ta hand om sin allt mer stressade personal. Det är förvisso en utmaning för de flesta chefer, men en offentligt anställd skolledare ansvarar för omkring 40 medarbetare.Det kan jämföras med den genomsnittliga chefen som har under 20 medarbetare. Forskningen visar att chefer som har många medarbetare är mer arbetsbelastade och stressade.

Läget ser mörkt ut, men det finns åtgärder som skulle förbättra rektorernas arbetsmiljö. Lärarförbundet Skolledare kräver:

  • Att Skolinspektionens granskningar stoppas under 2020 för att inte riskera att öka arbetsbelastningen för en redan ansträngd skolledarkår.
  • Att regeringen tar initiativ till en nationell riktlinje om 20 medarbetare per chef i skolväsendet för att säkra goda arbetsvillkor för hela skolans personal.
  • Att skollagen skärps så att huvudmännen regelbundet måste förvissa sig om att rektorer har tillräckliga förutsättningar för att klara sina uppdrag.
  • Att rektorernas arbetsgivare tar sitt arbetsmiljöansvar så att alla skolledare får semestervila och en bra arbetssituation.

Skolledare måste få möjlighet till återhämtning och ges tillräckliga förutsättningar för att säkra en fungerande skolmiljö för lärare och elever. Efter coronapandemin blir det extra viktigt att se till att krafterna håller kommande läsår.

Jag har under sommaren skrivit debattartiklar i lokaltidningar från norr till söder som pekar på hur stort behovet av lärare är i olika län. Här är ett axplock av debattartiklarna:

Tondövt av skolinspektionen att granska skolor mitt i coronakrisen

​Hela världen skakas av en pandemi som orsakar otaliga människors sjukdom och bortgång. Ingen kommer undan, alla drabbas på ett eller annat sätt. Också i vanligtvis så trygga Sverige är konsekvenserna stora. Många blir sjuka och vi ser stigande dödstal. Människor förlorar sina jobb.

Skolsverige hanterar situationen så gott det går. Trots att bortåt hälften av personalen kan vara borta, anordnas verksamhet för alla barn som kommer till förskolan. Många lärare i grundskolan undervisar parallellt, både i sal och på distans. I gymnasieskolan och uppåt har verksamheten helt gått över till distansundervisning på rekordtid. Skolledare och lärare har vänt ut och in på sig själva och uträttat små mirakel. Organisationerna har ställt om och är i gång, trots att förutsättningarna nästan inte finns. Alla barn och elever får undervisning som fungerar och det något att vara stolt över.

Men de som jobbar i skolan förstår också att verksamheten inte kan bedrivas med samma kvalitet som innan. För hur skulle det gå till när hälften av personalen är borta, verksamheter är nedstängda och lärare och elever bara träffas digitalt?
I detta läge går Skolinspektionen ut i DN och talar om att det svenska skolväsendet ska inspekteras efter påsk. Motivet är att det finns elever som inte får det de förut fick.

Jag häpnar över detta. Det är ju självklart att verksamheten måste bedrivas på ett annat sätt. Det behövs ingen granskning för att konstatera det. Skolinspektionen förstår väl att lärare och skolledare är slitna och går på knäna? Man gör så gott man bara kan, och alla lärare och skolledare ska ha uppskattning för det fenomenala arbete de gör i denna tid. Om det funnes någon gång när de förtjänar öppet beröm från samhället så är det nu.

Jag tycker inte heller att statliga kontrollanter ska uppta svenska skolledares dyrbara tid i detta läge. De har angelägnare saker för sig. De försöker så långt som möjligt se till att barn och elever får den allra bästa undervisning som går att ge under dessa förutsättningar. Det är ett mycket viktigare jobb än att hålla en statlig kontrollapparat igång.

Jag har aldrig varit någon stor vän av svensk skolinspektion. Det går inte att kontrollera och kritisera fram ett bättre skolväsende på det sätt som görs idag. För mig understryker bara Skolinspektionens utspel i DN vikten av de krav som Lärarförbundet Skolledare många gånger tidigare riktat till regeringen.
Ett krav är att regeringen ska ge Skolinspektionen ett mer utvecklande uppdrag. Även om
Skolinspektionen säger sig vilja sprida goda exempel, så har myndigheten inte lyckats med detta. Man vänder sig till Skolinspektionen för att få reda på vad man INTE får göra. Få eller ingen skolledare kontaktar myndigheten för att får reda på hur man faktiskt gör. Detta behöver förändras.

Ett annat krav är att Skolinspektionen också måste granska skolans förutsättningar. Skolledare och lärare som har dåliga förutsättningar får kritik trots att de gör ett utmärkt jobb med de resurser de har. Då är det självklart resurserna som ska kritiseras och inte jobbet.

Vi behöver en annan Skolinspektion som är utvecklande och som granskar förutsättningar. Men vi behöver också en Skolinspektion som inte är helt tondöv inför den situation som svensk skola befinner sig i nu.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Vårt samhälle prövas i coronatider

– Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

– Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

Nu prövas vårt samhälle. Våra blickar vänds mot vård och omsorg, med oro och med en stilla bedjan om att verksamheterna ska klara de påfrestningar som väntar.

Vi är medvetna om att det inte kommer sluta väl för alla, men vi hoppas ändå att de flesta ska komma undan lindrigt. Vi ser att vårdbiträden, läkare, sjuksköterskor, personal i hemtjänsten och många fler redan sliter hårt i en situation som ständigt förvärras.

Men även i skolan och förskolan prövas personalen. Verksamheter ska hållas igång trots att många saknas. Stora delar av undervisningen ska ske på distans. Oron ska hållas i schack. Organisationen ska fungera.

I centrum av allt detta finns skolledaren. Det ringer hela tiden på hens telefon. Mejl trillar in i jämn ström. Det är nya sjukskrivningar. Det är oroliga föräldrar. Det är ny information från ledningen.

Ledaren prövas

I sådana situationer prövas ledaren. Ledaren måste vara lugn för att lugna. Ledaren måste vara snabbtänkt, för nya problem kräver hastigt nya lösningar. Ledaren måste ge mycket av sig själv, för när oron är spridd behövs stora portioner av medmänsklighet och medkänsla. Ledaren kommer att komma hem sent på kvällen med ett huvud trött och dimmigt av en hektisk dag med alldeles för många intryck och ett sammelsurium av känslor som hållits inne.

Men när jag pratar med skolledare runtom i landet slås jag av att ingen tycks tveka inför detta. Skolledarna oroar sig inte över läget utan koncentrerar sig på att lösa problemet framför dem, och därefter nästa. Verksamheten ska hållas igång trots att halva personalen saknas. Medarbetarna, barnen och eleverna ska gå så oskadda ur detta som det överhuvudtaget är möjligt. Skolledarna håller för prövningarna och även om de inte vet hur morgondagen kommer att se ut, är de optimistiska idag.

Skolsverige sluter upp

Det här är dagar som kommer att gå till historien. Huvudmän, skolchefer, skolledare, lärare, elevhälsa och övriga funktioner kämpar för att kunna ställa om till en ny verklighet på i princip ingen tid alls. Och eleverna hänger med så gott de förmår. Skolsverige sluter upp som en enda stor familj, delar med sig, tipsar och föregår med gott exempel. Vi gör alla så gott vi kan – och vi gör det enade tillsammans.

Sveriges skolledare står starka längst fram i skolan och förskolan. Trots att förutsättningarna egentligen saknas och oron känns överallt, fungerar verksamheterna. Tack vare cheferna och deras medarbetare.


Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige. Ni håller upp er nyckelposition i samhället på ett sätt som förtjänar allt tänkvärt beröm. Ni gör något historiskt. Jag är stolt över att få verka ibland er.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
ordförande för Lärarförbundet Skolledare


PS. Jag vill också ägna några rader åt huvudmännen. Jag kritiserar dem när jag inte tycker att de gör ett tillräckligt bra jobb. Men inte denna gång. De flesta rektorer jag pratar med anser att de har god ledning uppifrån just nu. De får tydlig information och behöver inte tveka om vad som gäller. Sveriges huvudmän verkar fungera bra för skolledarna just nu. Det är trevligt att få ge dem beröm för det. DS

Sjuktalen ökar - något måste göras

Ibland är det roligt att blogga, ibland gör jag det med olust. Detta är en olustblogg. Jag skriver den ändå för att Previa nyligen givit ut en rapport med ett upprörande budskap.

På sex år har antalet sjukdagar på grund av psykisk ohälsa gått från 28 till 78 sjukdagar per 100 chefer och år.” Det är ett av rapportens bistra huvudbudskap. Sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa betyder vanligen utmattningsproblem. Det är en häftig ökning under en förhållandevis kort period. Det är ledsam läsning, men ändå angelägen för oss som arbetar som chefer eller som arbetar med chefer.

Kvinnor är mest drabbade. De är överrepresenterade i skola, vård och omsorg där varje chef har många fler medarbetare att sörja för än de har i andra branscher.

Men även män drabbas och förutom stora arbetsgrupper framhålls orsaker som de flesta av oss känner igen. Högt tempo med ständigt ökande krav på effektivitet. Hög administrativ börda och bristande stödstrukturer. Svårt att dra gränser mellan arbetstid och fritid. Osv.

Läs gärna rapporten. Den är kortfattad, tänkvärd och läsvärd. Och förutom upprörande siffror finns glädjande nog också råd för att motverka ohälsa bland chefer. Jag tycker att det är goda råd och det som stod överst fastnade särskilt hos mig. ”Arbetsmiljöarbetet behöver prioriteras uppifrån och ägas av samtliga i organisationen.”

Lärarförbundet Skolledare har tagit fram politik för en bättre arbetsmiljö för skolans chefer. Den uppmanar jag alla skolledare att läsa.Politiken bygger på att de som sitter högst upp och som har det yttersta och grundläggande arbetsmiljöansvaret är de som måste agera. I en kommun är det vanligen politiker i nämnden för utbildningen som avses. I fristående verksamhet är det huvudmannen som är arbetsgivare och ytterst ansvarig för arbetsmiljön.

Politiker och huvudmän måste börja ta sitt arbetsmiljöansvar på allvar. Att de fuskar med detta är klart. Alldeles för få rektorer omfattas av ett bra systematiskt arbetsmiljöarbete från sina chefer. Vi vet det bland annat därför att riskbedömningar är ett verktyg som ska användas i ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Men i våra skolledarenkäter ser vi att majoriteten svarar nej på frågan om deras arbetsgivare genomför riskbedömningar för dem.

Politiker och huvudmän är skyldiga att följa upp om det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar för alla medarbetare, alltså även för skolans chefer. Om det inte fungerar ska politiker och huvudmän vidta åtgärder. Men här är det tydligt att de istället vänt huvudet åt något annat håll och inte bryr sig om ifall deras organisationer arbetar för skolledarnas arbetsmiljö.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Om politiker och huvudmän inte frågar efter skolledarnas arbetsmiljö gör de inte sitt jobb. Och när högsta ledningen inte frågar efter något minskar detta i betydelse i hela organisationen. För chefernas del börjar nu situationen bli ohållbar. Jag uppmanar därför alla politiker och huvudmän att följa Previas råd. Prioritera arbetsmiljöarbetet uppifrån! Fråga efter hur det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar för skolledare. Vägen till en bättre arbetsmiljö för våra skolledare börjar hos er.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

PS När jag gett två lästips kan jag lika gärna ge ett tredje. Läs vad Arbetsmiljöverket skriver om politikers ansvar för arbetsmiljön DS

Låt rektor anställa sin ledningsgrupp

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare.

Det ställs stora krav på oss skolledare. Vi ska vara lyssnande, inkännande, bekräftande och lyhörda. Samtidigt ska vi kunna sätta ned foten och stå fast vid våra beslut.

Skolledare ska vara kunniga, strategiska, goda organisatörer och kanske till och med duktiga administratörer. Rektorer förväntas på sina ställen kunna ansvara för allt ifrån nyckelsystem till ett bra pedagogiskt ledarskap. Vi ska också vara en god närmaste chef för 30-40 medarbetare, trots att detta anses vara nästan omöjligt inom andra delar av arbetslivet.

Kanske finns det någon som fyller alla krav i ovanstående stycke, men jag gör det inte. Jag har ändå ett långt och förhållandevis framgångsrikt rektorsliv bakom mig. Det har gjorts möjligt genom att jag kunnat anställa skolledare till mina organisationer som varit bra på det jag varit sämre på och som gjort det jag inte hunnit med eller kunnat.

Det är en kritisk fråga för en rektor att kunna forma sin ledningsgrupp eller sitt ledningsteam så att den enes egenskaper och kompetens kompletterar den andres. Men det är ännu viktigare att ledningsgruppen blir en form av samledarskap, även om rektor naturligtvis i slutänden bestämmer. Det är ensamt på toppen, men genom att vara fler ledare kan chefer stötta varandra. De kan lära av varandra och på så sätt växa tillsammans. Det mår både chefer och medarbetare bättre av.

Men här finns ett stort problem i dagens Skolsverige. Jag möter alltför ofta rektorer som inte får anställa de chefer eller det stöd de behöver. Oftast vill rektor ha en intendent eller en biträdande rektor, men nekas av huvudmannens organisation. Och även om rektorn får anställa någon, kanske skolans budget sätter skarpa gränser som gör det svårt.

I Skolverkets allmänna råd för förskolan står det huvudmannen bör ge rektorn i förskolan organisatoriska förutsättningar att vara pedagogisk ledare på varje förskoleenhet som hon eller han ansvarar för. Motsvarande måste gälla även inom skolan. En biträdande rektor eller en intendent kan mycket väl vara den allra viktigaste organisatoriska förutsättningen som krävs för att klara det pedagogiska ledarskapet på ett bra sätt.

Huvudmän som inte ger förutsättningar till rektorn att utforma sin egen ledningsgrupp agerar därför tvärsemot de allmänna råden. Det är allvarligt då de allmänna råden är Skolverkets tolkning av gällande skolförfattningar. Det är också allvarligt då det inskränker rektorers möjligheter till ett bra och hälsosamt ledarskap. Både för cheferna och personalen.

Att rektor fritt får utforma sin egen ledningsgrupp eller sitt eget ledningsteam är en viktig fråga för mig och för Lärarförbundet Skolledare. Jag försummar sällan ett tillfälle att ta upp den i mina möten med politiker och högre tjänstemän. Fler som leder ger helt enkelt ett bättre ledarskap. Tillsammans måste vi få huvudmän och beslutsfattare att förstå detta bättre och ge rektorer de förutsättningar de behöver. Fler som leder kan vara den viktigaste förutsättningen.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Texten har tidigare publicerats i Chef&Ledarskap


Floskler istället för Arbetsmiljöarbete

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Det sparas runtom i Skolsverige.

Besparingarna visar ofta sitt ansikte för rektorer i form av en procentsats. Eller i form av ett kalkylblad från huvudmannen med mindre pengar i rutorna än förra året. Med siffrorna kommer ihåliga sägningar så som ”vi måste skära med osthyveln” eller ”vår kostnadskostym är för stor”. Värst av allt är ”det är bara att gilla läget”.


För rektorerna får besparingarna ett annat ansikte när de kommer hem till sin skola.


Det är lärarens ansikte när hon få reda på att resurspersonen inte längre kommer att vara med i gruppen. Även med resurspersonen hängde ordning och studiero i klassrummet på en skör tråd. Nu blir den tråden om möjligt ännu skörare.


Det är den visstidsanställda vikariens ansikte när han få reda på att han inte får sin anställning förlängd. Han får en sanningsenlig försäkran om att han gjort ett fantastiskt jobb och att han skulle ha fått fortsätta om det bara funnits pengar. Trots det syns misslyckandet tydligt i hans ansikte. Han kan inte frigöra sig från tanken att han ändå gjort något fel.


Det är den uppretade förälderns ansikte. Hon som ska klaga till nämnden över att resursen förvinner ur barngruppen och som därmed väcker dubbla känslor hos rektorn. Å ena sidan är det bra att föräldrar reagerar. Å andra sidan vänds klagomålen emot rektorn som beskylls för att inte kunna dra ned på ett sätt som håller arga vårdnadshavare borta från huvudmannen.


Det är elevens ansikte. Hen som får veta att det nu bara blir resursstöd en timme i veckan, istället för tre. Hen som i början av året sa att det var jobbigt att gå till specialläraren, men som nu inte kan dölja sin besvikelse.


Även på nätterna kan besparingar visa sitt ansikte för rektorn i form av grubblerier klockan fyra på morgonen: - Finns det något annat sätt att dra ned på kostnaderna? - Hade jag kunnat framföra budskapen på ett annat sätt?


Som alla förstår skriver jag detta delvis utifrån egna erfarenheter. Men jag skriver inte för att jag vill att rektorer ska ömkas eller ursäktas för att de hanterar besparingar. Varje rektor riskerar att hamna i en situation där det finns tre val. Genomför besparingen, dra över budget och ta eventuella konsekvenser, eller frånträd uppdraget. Alla som tar ett rektorsjobb bör var medvetna om att detta kan inträffa.


Jag skriver därför att besparingar medför målkonflikter för rektorer. De blir mottagare av medarbetares, föräldrars och elevers frustration. De känner samvetsstress. Många får sömnstörningar. Detta är enligt arbetsmiljöforskningen tydliga exempel på inslag i arbetet som höjer kraven och som därmed kan innebära risker för den som blir utsatt. Särskilt utsatt är den som jobbar ensam och att vara rektor är ett mycket ensamt jobb när besparingar ska göras.


Men jag hör sällan, eller rättare sagt aldrig, talas om någon arbetsgivare som gör riskbedömningar för rektorer innan de åläggs sparkrav. Någon som gör något för att motverka riskerna. Istället hör jag om osthyvlar, gillade lägen och liknande floskler. När rektorer behöver socialt stöd och har rätt till ett arbetsmiljöarbete utifrån ett anställningsperspektiv, får de istället budskap om likriktning och rättning i leden. Ord och uttryck som manar till en hårdare kultur istället för en situation där det är naturligt att peka på risker och be om hjälp. Det blir ett klimat där det är svårare att be chefen om stöd.


Vi har en lång väg att gå innan det finns ett acceptabelt systematiskt arbetsmiljöarbete för skolledare såsom bestämmelserna kräver. En lika lång väg är det tills vi har en kultur där det ses som en naturlig del i uppdraget att uppmärksamma risker och balansera krav i arbetet med stöd och resurser. Men vi ska gå hela den vägen och vi ska gå tillsammans. På så sätt får vi också stopp på den höga omsättningen av skolledare.


Men bäst av allt är naturligtvis att undvika besparingarna och ge rektor de resurser som behövs för att klara uppdraget att organisera en god utbildning.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Min profession

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ibland möter jag frågan varför några påstår att chefer och medarbetare tillhör olika professioner medan Lärarförbundet säger att de tillhör samma. Jag ska här ge min syn på detta.

Jag måste inleda med att förklara vad jag menar med begreppet profession. Jag börjar i den änden därför att i dagligt tal används profession ofta som en synonym för yrke. Jag lägger delvis en annan mening i ordet och vill undvika missförstånd.

Jag och Lärarförbundet talar om professionsbegreppet i hela dess innebörd som det förekommer inom samhällsvetenskapen. En beskrivning av begreppet kan där se lite olika ut i sina detaljer, men det huvudsakliga innehållet är detsamma. Det pekar på att professioner arbetar utifrån kunskap från vetenskaplig forskning. De har en examen som bevis på detta. De utför tjänster för det allmännas bästa och vinner tillit från samhället genom att vara bärare av en gemensam handlingsetik. De organiserar sig inom yrkessammanslutningar och söker ensamrätt på delar av arbetsmarknaden i kraft av utbildning, praktisk kunskap och yrkesetik. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen studeras professioner för att se hur de konkurrerar med varandra om arbetsmarknad och arbetsinnehåll, men också hur de samspelar med samhället i övrigt. Hur de genom att vinna samhällets förtroende kan få status, befogenheter och handlingsutrymme i sin yrkesutövning.

Utifrån denna innebörd av begreppet blir det enklare att förstå varför lärare och skolledare ska vara två yrken inom samma profession. En överläkare är ju fortfarande en medlem av läkarprofessionen, liksom en chefsjurist fortfarande tillhör juristprofessionen och en chefsingenjör är ingenjör, osv.

Professionsbegrepp och språkliga övningar i all ära, men jag lämnar gärna detta för att istället prata om det som ger mig mening. Det som är kärnan i min syn på profession. Nämligen varför lärare och skolledare ska hålla ihop. Varför det är viktigare än någonsin att vi finns i samma fackliga organisation.

Lärare och skolledare har i grunden samma uppdrag från samhället. Inom uppdraget har vi olika yrkesroller och olika ansvar, men i huvudsak handlar vårt jobb om att skapa den bästa möjliga skolan för varje elev. Hur vi skulle göra detta bättre genom att organisera oss på olika håll och driva frågor utifrån olika egenintressen kan jag inte förstå.

New Public Managements ande vilar tungt över det svenska skolväsendet. Det utvärderas, det budgetstyrs, det rapporteras och det inspekteras. Forskarna är rörande överens om att detta orsakar dålig arbetsmiljö och ohälsa. I skolan blir det katten på råttan och råttan på repet. Det är rektorernas jobb att hålla verksamheten inom de ramar som ges och när de styrs hårdare uppifrån ska de i sin tur styra lärarna. De ska minska personalstyrkan när det sker budgetnedskärningar och de ska se till att lärare ändrar på sina handlingar eller på dokumentation när Skolinspektionen slår till.

Av förståeliga skäl ogillas detta av lärarna. På så sätt skapar styrningen intressekonflikter mellan skolledare och lärare och fjärmar grupperna från varandra. Rent känslomässigt är det lätt hänt att läraren skyller på rektorn som drar ned på personalen eller kanske tvärtom att rektorn skyller på läraren som skriver otillräckliga IUP:er. Men ingenting, absolut ingenting, blir bättre av att vi träter sinsemellan och att vi skiljs åt i olika förbund där vi enbart agerar efter den egna gruppens intressen. Det är styrningen det är fel på, inte på lärare eller rektorer. Det är styrningen som ska förändras och det kan vi bara göra om vi håller ihop.

I min syn på profession kommer försvaret för lärandet tidigt. Rektorns främsta uppgift är att leda lärarna mot en ännu bättre undervisning och pedagogisk verksamhet för barnen och eleverna. Här är ledarskapet naturligtvis oerhört viktigt och kritiskt, men för mig är det ändå ytterst ett medel. Det är inte ett självändamål eller intresse som ska drivas för sin egen skull eller åt sitt eget håll. Inom sjukvården har vi sett hur ledarskapet har fått en alltmer administrativ inriktning och hur vårdintressen fått stå tillbaka för olika typer av vård- och styrmodeller som överordnar sig de professionellas intressen och bedömningar. Detta åstadkommer vantrivsel hos de professionella. Jag vill inte se en liknande utveckling i skolan. Den ska ledas med pedagogisk verksamhet och skolans uppdrag som främsta ledstjärna. Ledarskapet är mycket viktigt, men det ska alltid ha lärandet för handen och vara ett verktyg för en ännu bättre skola.

”Enade vi stå, söndrade vi falla” används i många sammanhang och passar också till min syn på professionen. Det har sagts mig att det ursprungligen är sensmoralen i en gammal fabel som handlar om att oxar klarade sig mot ett lejon så länge de stod tillsammans. När de så småningom blev oeniga och gick åt olika håll blev de enkelt lejonets byten. I min profession står lärare och skolledare enade tillsammans. Vi står enade i vårt uppdrag, vi står upp mot en dålig styrning och vi har tillsammans ett uppdrag att skapa den allra bästa skolan.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Skolan ska inte vara budgetregulator

Det sveper en besparingsvåg över Sveriges kommuner just nu. Många drar ned på bidragen till skolorna. Redan hårt prövade lärare och skolledare får en ännu större arbetsbelastning. Runtom i landet protesterar professionen mot detta i marscher och facebookupprop. Det är tydligt att gränsen för vad man orkar med i skolorna och förskolorna redan är överskriden. Det finns inte mycket mer att ta bort och protesterna måste tas på stort allvar. Jag är oroad.

Bakom besparingarna gömmer sig demografiska problem i välfärden. Fler äldre och färre yngre ger mindre skatteintäkter i kommunerna och samtidigt större behov av välfärd. Detta måste lösas på något sätt, men inte genom besparingar i skolan.

Skolan fungerar nämligen inte som budgetregulator. Besparingar i skolan leder till högre press på en redan utsatt lärar- och skolledarkår. Risken för sjukskrivningar och avhopp ökar ännu mer. Detta sker i ett läge när vi behöver varenda lärare och skolledare vi kan få. De som jobbar i skolan är redan idag för få och för arbetsbelastade i förhållande till sitt stora uppdrag. På de allra flesta skolor finns ingenting att dra in på som inte påverkar verksamheten, eleverna och personalen mycket negativt. Därför måste besparingarna upphöra nu.

Jag är också övertygad om att besparingarna leder till att skolledarsnurren ökar farten. Varför jobba som rektor/förskolechef i en skola där du måste spara, när det finns andra alternativ? När chefen slutar på en skola stannar ofta också utvecklingen upp. Det blir det paus tills en ny skolledare är på plats och denna kanske leder utvecklingen åt annat håll. När detta händer för många gånger på för kort tid finns alltid risken att lärare tröttnar och tappar tillit till skolledning. Det gör ledning och utveckling svårare. Skolans och förskolans verksamhet och utveckling förutsätter kontinuitet. Besparingar förstör den kontinuiteten.

Det behövs fler lärare och skolledare, inte färre. Idag råder konkurrens om den kvalificerade arbetskraften på många håll och inte minst i välfärden. Ungdomarna söker sig till yrken där de uppfattar att det finns hög status och personliga utvecklingsmöjligheter. I den konkurrensen måste huvudmännen ställa upp med någonting bättre än skolor som kämpar med att hålla en krympande budget. Besparingar kommer inte att få fler att vilja bli lärare och skolledare. Besparingarna verkar istället avskräckande och lärar- och skolledarbristen riskerar att bli större.

Snäva ekonomiska ramar är idag en krass realitet för de flesta skolledare. Den som inte håller budget riskerar sin arbetsgivares missnöje och till och med sin anställning. När budgetramen minskar, krävs att skolledaren gör ingrepp i organisationen, vanligen genom att minska den. På så sätt tvingas skolledare till en hårdare styrning mot lärare och avståndet mellan de båda yrkena blir större. Det gynnar inte någon när två yrkesgrupper inom samma profession, och med i grunden samma uppdrag, spelas ut mot varandra på detta sätt. Det försvagar istället den profession som ska genomföra uppdraget.

Nej, skolan och förskolan kan inte lösa de kommunala budgetproblemen. Besparingar skapar bara nya problem. Det är istället staten som sitter på den kortsiktiga lösningen. SKL räknar med att kommunerna kommer att sakna drygt 20 miljarder år 2022 om ingenting mer görs än det som är lovat. Det är pengar som staten måste skjuta till i bidrag till kommunerna och en ansenlig del av dessa miljarder ska till skolan. På så sätt kan besparingsvågen hejdas.

På längre sikt behöver vi diskutera finansieringssystem som inte bygger på att skolan är samhällets budgetregulator. Det är redan nu tydligt att den diskussionen måste kretsa kring statens ansvar för skolans och förskolans finansiering.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare