Lärarförbundet

​Ett professionsprogram ger en annan syn på yrket

Jag är övertygad om att ett professionsprogram för lärare och skolledare på sikt kommer att ändra på synen på lärar- och skolledaryrkena. Erfarenhet kommer att uppvärderas. Vidareutbildning blir en självklar del av jobbet.

Bland juristerna finns domare, åklagare, advokat, skattejurist och arbetsrättsjurist. I läkarkåren finns distriktsläkare, narkosläkare, röntgenläkare och överläkare. Innehavarna till titlarna tjänar betydligt mer än sina nyexaminerade kollegor och de har högre status.

Ingen självklar struktur för karriär

I lärarkåren ser det annorlunda ut. De vanligaste karriärvägarna har varit skolledare och speciallärare, tills nyligen då förstelärarna dök upp. Förstelärarreformen har dock fått kämpa för att vinna legitimitet i skolorna då det varit oklart och olika ifråga om vad som krävs för att få en sådan tjänst. Speciallärare och skolledare får inte alltid betalt i förhållande till utbildning eller ansvar.

Med ovanstående vill jag peka på att andra professioner har en självklar struktur för karriär, medan lärarkåren ännu inte har någon sådan. Det är dock inte mitt viktigaste budskap. Jag anser också att andra professioners karriärvägar ger en annan syn på yrket, både inom och utom kåren. Det blir mer självklart att den nyutexaminerade kommer till sitt första jobb för att lära av de äldre och kunnigare, de som har vidareutbildning, titlar och status. Senioritet och erfarenhet har ett högre värde. Det är också mer givet att den nye juristen eller läkaren ska fortsätta att utbilda sig. En examen är bara ett delmål i en fortsatt utbildningsresa inom professionen. En examen kan också i många fall vara en grundsten i en forskarkarriär.
En lärare betraktas ofta som ”färdig” efter examen

Jag menar att synen på lärare är annorlunda, både inom och utom kåren. En lärare betraktas ofta som ”färdig” efter examen och hens personliga förmågor för att bedriva undervisning blir det som ligger till grund för om han/hon kommer att bedömas som en bra eller dålig lärare. Detta rimmar illa med forskning som visar på att lärare som vidareutbildas inom yrket blir effektivare. Det stämmer också illa med mina egna erfarenheter. Förvisso har jag under åren stött på en och annan stjärnlärare som verkar vara född för klassrummet och för att leda andra. Vanligen litar jag själv dock till de lite mer erfarna när de svåraste uppgifterna ska delas ut och när någon ska utses till ett ledaruppdrag. Jag nämner gärna speciallärare och specialpedagoger här. De har ofta gedigen lärarerfarenhet och en vidareutbildning som hjälpt dem att utveckla en professionalitet i yrket som blir ett föredöme för andra. Ännu mer av den varan tack!

Professionsprogram kommer att ändra synen

Jag är övertygad om att ett professionsprogram för lärare och skolledare på sikt kommer att ändra på synen på lärar- och skolledaryrkena. Erfarenhet kommer att uppvärderas. Vidareutbildning blir en självklar del av jobbet. Skolledare och lärare blir ännu bättre än idag. Yrkena blir attraktivare. Jag håller därför alla tummar jag har för att Skolkommissionens förslag om ett professionsprogram kommer att förädlas i utredaren Björn Åstrands händer i höst och ge oss de karriärvägar och vidareutbildningar vi behöver. Det får inte misslyckas – det är för viktigt för det.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
rektor och ordförande i Lärarförbundet Skolledare

​Vi behöver en bättre skolinspektion

"Jag förstår att vi inte helt kan ta bort granskningar och kontroller. Något slags uppsikt måste det finnas. Jag förstår också att skolinspektion kan ge värdefull information om skolans verksamhet. Vad jag inte förstår är att inspektionen ska vara utformad på det sätt den är i dag.

”Jag skriver för att hålla ryggen fri”. Det är en mening som hörs i skolors personalrum och ibland på skolledarexpeditionerna. Jag blir lite sorgsen när jag hör den.

För mig betyder det att lärare och skolledare inte längre bara dokumenterar för lärandets och den goda verksamhetens skull. Det betyder att de också skriver för att ha en försäkring mot klander från andra. Dessa kan exempelvis vara föräldrar, huvudmän och inte minst Skolinspektionen.

Dokumentationen växer

Det hot som finns ”bakom ryggen” är otydligt. Det upplevs exempelvis inte riktigt klart vad Skolinspektionen är ute efter. Följden blir att det skrivs mycket. Det sker i hopp om att svaren på granskarnas frågor och krav ska finnas nedtecknade någonstans, i mängden av papper och planer. Dokumentationen växer och tar större plats i verksamheterna. Annat trängs då undan, exempelvis undervisningen. På forskarspråk kallas det målförskjutning – när det finns granskare i systemet blir det som kontrolleras viktigt framför det som verksamheten är till för.

Allt fler huvudmän börjar också hålla sig med särskilda tjänstemän som är centralt placerade och som har till uppgift att hjälpa till att upprätta och att samordna den dokumentation som inspektionen kräver. Jag förstår huvudmännen i detta fall, det kan vara fördelaktigt att organisera arbetet på det viset. Det är dock svårt att låta bli att tänka att vi fått en situation där ”min byråkrat skriver till din byråkrat”. Det känns också onödigt att värdefulla kommunala och statliga resurser används på detta sätt, när behoven i skolor och förskolor är skriande.

Det är högvis med papper som ska skickas in när inspektionen kommer.

Statskontoret utvärderar myndigheters arbete med regelbundna mellanrum. Nyligen utvärderades Skolinspektionen. Statskontoret konstaterade då att varje tillsyn och granskning innebär omfattande krav på skolors dokumentation och rapportering. Jag kan skriva under på detta. Det är högvis med papper som ska skickas in när inspektionen kommer. Det är dock inte höjden på högarna som bekymrar mig mest. Det är det budskap som inspektionen sänder när de begär in alla papper: staten vill se mycket dokumentation!

Dokumentationsbördan har ökat

Forskningen stöder inte att skolinspektion leder till bättre elevresultat. I Sveriges fall kan vi tvärtom konstatera att resultaten fallit som mest under den tid som skolinspektion utvecklats. Under samma tid har också lärares och skolledares dokumentationsbörda ökat. Det är svårt att påvisa orsakssamband mellan dessa utvecklingstrender, men det är ändå en rimlig tanke att lärares undervisning och skolledares pedagogiska ledarskap hålls tillbaka av att dokumentationsbördan växer.

Jag förstår att vi inte helt kan ta bort granskningar och kontroller i Sveriges allt brokigare skolsystem. Något slags uppsikt måste det finnas. Jag förstår också att skolinspektion kan ge värdefull information om skolans verksamhet. Vad jag inte förstår är att inspektionen ska vara utformad på det sätt den är idag. Jag vill se istället en inspektion med utveckling och lärande i centrum. Jag vill träffa skolkunniga och utvecklingsinriktade inspektörer som fokuserar på min skolas utveckling istället för på dess regelefterlevnad och dokumentation. Jag vill ha givande samtal om skolutveckling och undervisning istället för rapporter kring formella fel.

Det finns reellt hopp

Jag har hopp inför framtiden. Det finns nu regeringssignaler om en bättre styrning av skolan i allmänhet och en bättre inspektion i synnerhet. Tillitsdelegationen är en tydlig sådan signal. Denna utredning tillsattes i juni 2016. Den ska föreslå hur styrningen av den offentliga välfärden i högre utsträckning baseras på tillit och hur de professionellas kunskap och erfarenhet ska kunna ges mer utrymme i verksamheterna. I Tillitsdelegationens direktiv finns ett särskilt uppdrag att föreslå hur en mer lärande tillsyn av välfärden kan skapas.

Det finns alltså ett reellt hopp om en bättre skolinspektion och en bättre styrning. Låt oss därför hålla tummarna för att Tillitsdelegationens viktiga arbete blir lyckosamt. Jag vill ha utveckling istället för kontroll och dialog istället för papper.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman , Rektor och ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Regeringens utredare håller tillbaka förskolecheferna

Lärarförbundet Skolledares ordförande Ann-Charlotte Gavelin Rydman skriver om för- och nackdelarna med det delbetänkande till ”Utredningen om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner” som kom i början av juni.

Den 8 juni presenterade utredaren Björn Åstrand ett delbetänkande till ”Utredningen om en bättre skola genom mer attraktiva skolprofessioner”. Betänkandet innehöll ett bra förslag som Lärarförbundet drivit länge, nämligen att förskolechefer ska kallas rektorer. Samtidigt kom ett annat förslag som drog i rakt motsatt riktning och som innebär att utredaren håller tillbaka förskolecheferna.

Utredaren föreslog en statlig obligatorisk befattningsutbildning för förskolechefer om endast 7,5 högskolepoäng (hp) – motsvarande 5 veckors studier. Det ska jämföras med den obligatoriska rektorsutbildningen som är fyra gånger så omfattande, alltså 30 hp. Förslaget om en betydligt kortare utbildning för förskolechefer än för rektorer är svårsmält på flera sätt.

Många har redan gått rektorsutbildningen

Det är svårsmält därför att många förskolechefer, trots att den längre rektorsutbildningen inte är obligatorisk för dem, redan gått den. En stor del av huvudmännen har sedan länge tagit för självklart att den längre rektorsutbildningen ska gälla för alla skolans ledare och också anmält sina förskolechefer.

Lärarförbundet gav ut en enkät i våras. Av knappt 900 förskolechefer hade cirka hälften gått 30 hp:s rektorsbildning. Av de kommunala förskolecheferna var det fler än två tredjedelar som redan var rektorsutbildade. Dessa har överlag bara lovord att säga om utbildningen.

Förskolechefer har ambition att utbilda sig

Redan idag finns också en frivillig statlig 7,5 hp:s utbildning för förskolechefer. Ytterligare 11 % av de kommunala förskolecheferna har gått eller går denna utbildning. Motsvarande siffra för de fristående förskolecheferna är 18 %, men en lika stor andel av dessa har gått hela rektorsutbildningen på 30 hp. Detta visar mycket tydligt att förskolechefer har ambition att utbilda sig, gör detta och ser det som viktigt.

Förskolan betydelsefull

Förslaget är också svårsmält för mig därför att det kommunicerar en underliggande värdering om att de yngsta barnens undervisning är mindre viktig än de äldres och att förskolechefer därför inte behöver kunna lika mycket som rektorer. I själva verket är det kanske tvärtom. Förskolan är oerhört betydelsefull för barns kommande utbildning och sociala utveckling. Det finns få, om ens någon, seriös forskare som skulle säga emot mig på denna punkt.

En rektorsutbildning ska vara en rektorsutbildning för alla rektorer

Utredaren argumenterar för att en 30 hp:s rektorsutbildning skulle innebära problem för mindre organisationer ifråga om att chefen behöver vara borta från jobbet för att utbilda sig. När det gäller ett så viktigt inslag som en rektorsutbildning menar Lärarförbundet dock att det borde vara självklart att staten kompenserar för detta på något sätt och kanske inför bestämmelsen under en övergångsperiod så att påfrestningarna på organisationerna blir överkomliga. Det är fullt möjligt bara viljan finns.

Obligatorisk rektorsutbildning för alla

Lärarförbundet vill att det i framtiden ska finnas en obligatorisk rektorsutbildning för alla rektorer, från förskola och uppåt. Utbildningen får gärna innehålla skolformsspecifika inslag, men ska gälla i hela skolväsendet. En rektorsutbildning ska vara en rektorsutbildning för alla rektorer.
Förslaget om en obligatorisk 7,5 hp:s rektorsutbildning för förskolechefer håller tillbaka förskolecheferna. Risken är nu överhängande att huvudmännen endast låter förskolecheferna gå den kortare utbildningen. Förskolecheferna har rättmätigt betydligt större ambitioner än så. Jag utgår därför ifrån att regering och riksdag rättar till detta och gör alla till fullvärdiga rektorer även sett till utbildning. Det finns ingen anledning att besluta om förslaget som det nu ser ut.”

Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
rektor och ordförande i Lärarförbundet Skolledare

Denna text är också publicerad i tidningen Chef & ledarskap

När lärarna gått hem

Ann-Charlotte Gavelin-Rydman funderar över tid och stress i en sommartom skola.

Resterna efter årets utspring är bortstädade och lärarna har gått på ferier efter läsårets sista kompetensutvecklingsdagar. Jag sitter i en sommarvarm skola och tittar ut över en korridor som nästan är tom på människor. Möbler står staplade på varandra i väntan på att städmaskinerna ska dra fram och lämna ett fint och glansigt golv efter sig. Längre bort i byggnaden ekar steg från enstaka elever i ferieskolan.

Synliga hål i min almanacka

Det råder ett märkligt lugn dessa sista dagar innan semestern, en skarp kontrast till hur mitt skolledarliv annars ser ut. Det finns nu synliga hål i min almanacka och jag hinner förbereda mig ordentligt inför de möten som återstår. De som besöker mig spontant på min expedition kan framföra sina ärenden utan att riskera att bli avbrutna av någon som bokat tid, någon som inte bokat tid eller att jag behöver gå någon annanstans. Jag hinner lyssna och ha hela mitt sinne hos dem. Jag ser att det uppskattas och tänker på hur mycket lättare det skulle vara att vara skolledare om det alltid fanns så här mycket tid. Om det alltid fanns luckor i kalendern.

Jag vet samtidigt att jag har ett eget ansvar kring att sköta mina tider och min arbetsmiljö. Jag har lyssnat till allehanda coacher och inspiratörer som predikat om att boka tid med sig själv, jobba hemma eller bara sätta stora kryss i almanackan. Mer en än hösttermin har jag försökt följa dessa goda råd och gjort plats för egen tid under arbetsveckorna. Det är dock bara att erkänna att det inte lyckats särskilt länge. När skolverkligheten tränger sig på med full kraft i september har jag alltid övergivit mina goda föresatser likt ett halvhjärtat nyårslöfte som aldrig borde ha avgetts. I oktober är almanackan vanligen lika full igen.

Tid att ställa om

Jag tror ju också på Bodil Jönssons budskap om ställtid. Att vi människor behöver tid för att ställa om från den ena uppgiften till den andra. Jag försöker alltid avsluta mitt föregående möte lite tidigare än när nästa börjar för att ge mig själv 5-10 minuter emellan. Ibland fungerar det och ibland gör det inte det. När det inte fungerar handlar det vanligen om att det känns futtigt att köra ut människor för vilka mötet är viktigt, bara för att jag själv ska kunna sitta och ställa om en stund i ensamhet. Jag veta att jag inte borde tänka så, men jag gör det i alla fall. Det är svårt att låta bli att vara där för människor när man känner sig behövd, även om man så klart också måste hjälpa sig själv för att kunna hjälpa andra.

Det behövs fler skolledare

Jag får medge att detta är ett förbättringsområde. Att jag kan sköta min almanacka och mig själv på ett bättre sätt. All skuld tänker jag dock inte ta på mig. I grunden handlar det också om en arbetsbelastning som är för stor för en person att bära. Det behövs fler skolledare helt enkelt och högst tjugo medarbetare per chef är därför ett rimligt krav från Lärarförbundet Skolledare. Det handlar också om att jag en gång blev lärare och sedermera skolledare för att jag vill lära och hjälpa människor. Den delen av mig själv vill jag inte kompromissa med och det är därför det uppstår konflikter mellan den tid jag ägnar åt andra och den tid jag behöver ägna åt mig själv.

I höst ska jag göra luckor i kalendern igen och lägga minst tio minuter mellan varje möte. Den här gången ska jag minsann lyckas. För övrigt börjar jag redan längta lite till att eleverna och lärarna kommer tillbaka. Någon vecka eller så är det skönt att det är någorlunda tomt i skolan, men i längden blir det tråkigt.

Ann-Charlotte Gavelin-Rydman

Rektor och ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Bra förslag om professionsprogram för skolledare och lärare

Ann-Charlotte Gavelin Rydman skriver om Skolkommissionens förslag och fördelarna med ett professionsprogram för lärare och skolledare.

I slutet av april lämnade Skolkommissionen sitt sedan länge väntade förslag. Det var innehållsrikt och enligt min uppfattning i många delar vältänkt. Det märktes att professionen denna gång fått större utrymme när förslaget bereddes.

Vi tar emot dem vi får och sedan gör vi det bästa av situationen

Till min förvåning kom debatten om förslaget sedan att handla om huruvida det skulle finnas lottning till skolor eller inte. En sådan debatt känns konstig för mig. Som skolledare är det mig främmande att fråga hur elever tar sig till mig i skolan, om de lottas in eller kommer sig på annat sätt. Vi tar emot dem vi får och sedan gör vi det bästa av situationen. Det är så vi efter bästa förmåga gör skolan så likvärdig vi kan.

Jag vill hellre prata om ett förslag som vi från Lärarförbundet varit med och berett och följt med stort intresse – ett professionsprogram för skolledare och lärare. Förslaget innebär att vi kommer att kunna rekommendera särskilt lämpade lärare och förskollärare att söka en rekryteringsutbildning som ska bli inkörsporten till skolledaryrket. Det är ett mycket bra förslag ur min synvinkel. Jag uppfattar i dag att nya skolledare får allt svårare att komma in i yrket på ett bra sätt. De möts av många och stenhårda krav redan från första dagen och tyvärr kastar några in handduken efter ett tag. Detta är också väl känt bland lärare att vårt yrke är tufft vilket får till följd att allt färre lärare intresserar sig för en skolledarkarriär. En rekryteringsutbildning kommer att göra att nya skolledares inträde i yrket blir lättare och på så sätt kan vi sörja för att duktiga lärare så småningom blir bra skolledare. Bra skolledare är en förutsättning för bra skolor.

En rekryteringsutbildning kommer att göra att nya skolledares inträde i yrket blir lättare

En annan del i förslaget innehåller ett slags karriär- och/eller utbildningsstege för skolledare. Att vi ska få vidareutbilda oss och kunna göra karriär inom yrket. Jag har själv jobbat i snart tjugo år och gått så många kurser jag bara hunnit, oftast på eget bevåg. Jag har således lång erfarenhet som rektor och jämförelsevis omfångsrik skolledarutbildning. Det har dock liten praktisk betydelse vare sig ifråga om vedertagna meriter eller ifråga om att kunna söka skolledarjobb där särskilt hög kompetens krävs. I praktiken finns det naturligtvis tjänster som kräver erfarna och välutbildade skolledare, men i dag ställer sällan huvudmännen dessa krav formellt – det finns ingen sådan praxis eller tradition. Nu blir det förhoppningsvis möjligt att söka efter vidareutbildade rektorer och förskolechefer. Behövs en skolledare som också kan användas som mentor för nya chefer, kommer det kanske att finnas färdigutbildade sådana att annonsera efter. Det kommer att leda till att fler vidareutbildar sig och meriterar sig och på sikt blir det i ännu större utsträckning rätt man/kvinna på rätt plats. Jag är också övertygad om att det kommer att leda till att fler skolledare stannar kvar i yrket och på sina arbetsplatser längre. Detta behövs verkligen i tider då skolledare byter arbetsplats allt oftare och skolledarsnurren snurrar på.


Jag tycker alltså att det är beklagligt att frågan om lottning fått så stort utrymme i debatten. Jag vill framhålla att Skolkommissionen förslag i många delar är bra och vältänkt. Vi behöver det professionsprogram som föreslås. På så sätt kan vi skaffa oss en god och trygg försörjning av nya väl lämpade och ”gamla” väl meriterade skolledare. På så sätt kommer också skolledarna att stanna längre på sina poster och skolledarsnurren stannar av.”

Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
rektor och ordförande i Lärarförbundet Skolledare

Denna text är också publicerad i tidningen Chef & ledarskap

Lärare, skolledare och det pedagogiska ledarskapet

Ann-Charlotte Gavelin Rydman reflekterar över lärares och skolledares roller i ett pedagogiskt ledarskap.

Jag funderar över lärare och skolledare och deras roller och uppfattningar ifråga om pedagogiskt ledarskap. Uppfattningarna ser ofta olika ut beroende på vem som tillfrågas, men ett genomgående mönster är att rektorer (här vet vi inte så mycket om förskolechefer) tycks uppfatta sitt pedagogiska ledarskap som mer kraftfullt och omfattande än vad lärarna gör.

En del av förklaringen torde ligga i att de bägge yrkeskategorierna har olika åsikter om vad skolledaren egentligen ska göra när han/hon verkar som pedagogisk ledare. I denna fråga verkar det för övrigt finnas lika många åsikter som åsiktslämnare, och det är en av orsakerna till att Lärarförbundet Skolledare tagit ställning i frågan och gett sin egen definition. Jag står naturligtvis bakom vartenda ord i Lärarförbundet Skolledares ställningstagande, men jag vill ändå utveckla min egen syn på saken.

För mig kan ett pedagogiskt ledarskap innehålla mycket

För mig kan ett pedagogiskt ledarskap innehålla mycket, men fokus ligger i att organisera och leda verksamheten på ett sätt så att lärare kontinuerligt förbättrar och utvecklar sin undervisning. Rent konkret finns en massa verktyg för detta, coachning, Learning studies, kollegiala utbyten, olika former kompetensutveckling med mera, med mera. Vilket, eller ännu hellre vilka, verktyg som väljs måste vara upptill varje skola och dess rektor/förskolechef. Det viktiga är att detta är en inbyggd del i verksamheten så att den undervisning som bedrivs i skolan i morgon, alltid är bättre än den som sker idag.

Vad blir då rektorns eller förskolechefens roll i detta? Jag kan inte se att det handlar om att ständigt sitta i klassrum eller vara i verksamhet och själv arbeta med alla enskilda lärares utveckling. Det handlar om att engagera, entusiasmera, utmana och leda skolan i dess helhet. Att sörja för samspel med elevhälsan så att elevernas lärande stöds. Att organisera verksamheten så att kollegiala samtal och reflektion blir en inbyggd del. Det handlar om att skapa skolkultur, organisation och incitamentsstrukturer som stödjer utvecklandet av undervisningen. Det handlar också om att följa upp och se till att det som ska ske verkligen sker, samt att systematiskt analysera vad som är orsak och verkan.

Rektorers och förskolechefers verksamhetsbesök ska enligt min uppfattning planeras med detta i åtanke och här tror jag att skolledares och lärares uppfattning ibland kan skilja sig åt. Lärare förväntar sig kanske att rektorns/förskolechefens utvecklande roll ska vara mer riktat mot honom eller henne än vad skolledaren avser. Där läraren förväntar sig att själv bli sedd i sin undervisning, tittar skolledaren också på verksamheten och undervisningen i stort. Lärare upplever enstaka och sporadiska lektionsbesök, medan skolledare upplever många, vilka är planerade för att ge en helhetsbild. Mina erfarenheter är för övrigt att lärare verkligen vill ha besök från sina skolledare, att de vill ha feedback och att de tar allt de kan få.

Det handlar om att engagera, entusiasmera, utmana och leda skolan

Det krävs tillit och systematik i samspelet mellan skolledare och lärare när undervisningen ska utvecklas. Tillit och systematik byggs upp över en längre tid. Täta skolledarbyten verkar därför naturligtvis åt andra hållet. Nu när lärare ständigt får byta skolledare så tappar enligt min mening hela Skolsverige fart. Det medför också en sämre arbetsmiljö.

Det är min uppfattning att det tillhör varje lärares ansvar att ständigt utveckla sin undervisning och att detta ansvar är långtgående. Idag har lärare många andra sysslor som ska rymmas inom arbetstiden, men det ska ändå mycket till innan en lärare rätteligen hävdar att hen slutat utveckla sin undervisning. Ett bra pedagogiskt ledarskap handlar därför i stor utsträckning om att ge lärare förutsättningar för utveckling av sitt kärnuppdrag. Huvuddelen av arbetet måste lärarna sedan göra själva. Ju bättre förutsättningar lärare får av skolledare, desto bättre kan de utveckla sin undervisning. De allra flesta lärare gör också detta i olika utsträckning och de vill göra mer.

Vi tycker om att lära andra människor saker och se dem utvecklas

På motsvarande sätt kan inte en rektor eller en förskolechef avhända sig ansvaret för det pedagogiska ledarskapet, men även i detta fall gäller att det behövs goda förutsättningar för god kvalitet. Dessa förutsättningar ska främst komma från huvudmannen och här brister det. När skolledarna inte får organisatoriska förutsättningar för det pedagogiska ledarskapet utan belamras med alltför mycket annat eller är alltför för få, lämnas lärarna åt sig själva. Skolhuvudmannen behöver göra en synvända. Huvudmannens organisation ska vara en stödfunktion och möjliggöra skolledares och lärares skolutveckling och inte en kontroll -och styrfunktion av mål som sätts ovanför den arbetande professionens huvud.

Vi är lärare och skolledare för att vi tycker om att lära andra människor saker och se dem utvecklas. Lärare tycker om att utveckla lärandet för sina elever och att själva utvecklas i det arbetet. På motsvarande sätt vill skolledare jobba med lärares lärande och utveckling. Det var därför vi en gång sökte oss till professionen. Ge oss förutsättningarna - vi gör gladeligen jobbet.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare och rektor

Vi höll emot där andra gav efter

Lärarförbundet sade nej till att ändra i turordningen när en kommun eller ett landsting vill minska antalet anställda. Vi stod upp för anställningstryggheten för våra medlemmar. De andra förbunden som organiserar skolledare gav efter.

Många kommunala skolledare som varit med ett tag har upplevt tider av neddragningar, omorganisationer och sammanslagningar. Tider när det uppges finnas fler skolledare än det finns tjänster. Vid dessa tillfällen surrar ofta luften av rykten om vem som ska få vilket jobb, vem som ska ”hamna på förvaltningen” och vem som ska få gå när det blir arbetsbrist. Utmärkande för dessa perioder är att de stjäl mycket kraft från oss som är inblandade och att det känns som om vi blir granskade, nagelfarna och utvärderade en gång till. Det blir lätt så att vi tänker oss för så att vi inte säger eller gör ”fel saker” och därmed kommer i ett sämre läge när de nya jobben ska fördelas. Ofta känns det klokast att inte säga något alls och att inte göra något som kan ådra sig ogillande uppifrån.

Det ingår dock i mitt och andra skolledares jobb att säga och göra obekväma saker ibland. Våra huvudmän måste hållas informerade om våra verksamheters förutsättningar och behov, även om denna information innehåller sådant som huvudmännen kanske helst inte vill höra, exempelvis att något kan komma att kosta mer än budgeten tillåter eller att det uppstått problem som vi har svårt att hantera själva. För barnens, elevernas och personalens skull behöver vi alltid kunna stå upp för våra beslut och våra handlingar även om de innebär oförutsedda kostnader eller att någon måste rycka ut med hjälp och stöd. Vi får inte tystna där vi borde tala. Vi får inte underlåta att agera där vi borde handla.

Därför är jag mycket glad över att Lärarförbundet har sagt nej till att ändra i turordningen när en kommun eller ett landsting vill minska antalet anställda. Vi sade nej när flera andra fackförbund sade ja. Vi höll emot där andra gav efter.

Vi sitter säkrare och är svårare att bli av med.

För skolledare i andra skolledarförbund än Lärarförbundet gäller nu att arbetsgivarna får betydligt större möjligheter att upprätta små turordningskretsar när det uppstår arbetsbrist. Det innebär att färre personer, ja ibland enstaka, blandas in i en arbetsbristsituation. Detta är dåligt då det är bra för anställningstryggheten om det är många personer i turordningskretsarna. Då löser sig situationen ofta med naturliga avgångar och det är mer sällan som någon faktiskt behöver sägas upp. Arbetsgivarens möjligheter att styra över vem som måste sluta begränsas också kraftigt när många är inblandade.

För oss som är med i Lärarförbundet Skolledare gäller fortfarande stora kretsar och ett starkt anställningsskydd. Det kan vara en hel kommun eller ibland en region eller ett landsting. Vi har en bättre situation i förhållande till hot om arbetsbrist. Vi sitter säkrare och är svårare att bli av med. Det ger oss större frihet i våra jobb.

Förutom att jag varit skolledare länge har jag också jobbat fackligt under lång tid. För mig är frågan om anställningstrygghet alltid viktig. I min fackliga roll har jag bevittnat de kval människor går igenom när de hotas eller drabbas av uppsägning. De mår rejält dåligt, särskilt när de tvingas att sluta mot sin vilja. Jag glömmer inte dessa tillfällen även om jag ibland skulle vilja.

Anställningstryggheten är därför en facklig position vi inte ska överge utan att bjuda ordentligt motstånd. Människor måste naturligtvis kunna sägas upp vid arbetsbrist. Det ska dock aldrig vara en enkel sak, av respekt för dem de drabbar. Även av detta skäl är jag glad över att vi i Lärarförbundet sade nej. Vi höll emot där andra gav efter.

Ann-Charlotte Gavelin-Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare och rektor

Läs också artikeln: Din anställningstrygghet finns hos oss - inte hos andra


Och så håller skolledarsnurren farten

För att åstadkomma hållbar skolutveckling krävs att skolledarna har en hållbar arbetssituation. Därför kräver Lärarförbundet Skolledare en riktlinje där den genomsnittlige skolledaren i landet och kommunen har högst 20 medarbetare.

Jag är inne på mitt tjugonde år som skolledare och tillhör därmed den tiondel av svenska rektorer som har så lång erfarenhet. Så säger i alla fall en av våra enkätundersökningar i Lärarförbundet. Om jag håller mig kvar i en handfull år till och får 25 års erfarenhet – då är vi bara 3 procent som varit med så länge.

Under de år jag jobbat som rektor har jag sett massor av kollegor komma och gå. Av dem har många förvunnit till andra kommuner och skolor, andra har sökt sig vidare inom den kommunala förvaltningsapparaten och ytterligare några har gått tillbaka till läraryrket. Jag upplever tydligt att denna ”snurr” har ökat under senare år och är inte förvånad över Skolverkets uppgifter om att nästan tre av tio rektorer inte finns kvar på sin skola från ett år till ett annat.

Jag beklagar dock denna utveckling och jag är bekymrad över den. Jag är nämligen övertygad om att det krävs en längre tid, kanske bortåt fem år, för att skapa hållbar och positiv utveckling på en skola. Det krävs att ledaren orkar hålla i samma frågor under en längre tid. Det krävs tillit från lärarna för att de ska vilja ta ett kliv ut i det okända och börja jobba på ett annat sätt. Det krävs förtroende, för den som har förtroende för någon lyssnar på dennes åsikter och argument. Det är ett dåligt klimat för tillit och förtroende i en värld där personalen vänjer sig vid att skolledare kommer och går och att det lärarna byggde upp med förra chefen förra läsåret ska lämnas därhän detta läsår, därför att nya chefen menar att andra områden ska utvecklas.

Det krävs ett ledarskap som
stannar kvar och som håller i.

Det hörs ibland historier om skolledare som drar in som virvelvindar och på något år vänder utvecklingen på en skola från kolsvart till skinande vitt. Därefter drar de iväg till nästa skola eller förskola och gör samma sak igen. Jag har aldrig riktigt trott på dessa historier. Jag tror i huvudsak att de är myter i meningen att skolorna snabbt återgår till det som var, så fort virvelvindschefen dragit vidare. Därmed inte sagt att chefer inte kan förändra mycket på kort tid, det kan de verkligen. Jag tror bara inte att de kan åstadkomma hållbar skolutveckling på kort tid. Det krävs mer för det. Det krävs ett ledarskap som stannar kvar och som håller i.

Jag är övertygad om att skolledarsnurren går allt fortare för att trycket på oss chefer ökar. Antalet styrinstruktioner som kommer till våra expeditioner per vecka blir allt fler och förväntningarna på oss blir allt större. Och vi vill klara allt. Vi vill klara våra elevärenden, jobba med pedagogiskt ledarskap, hinna med administrationen och hinna sitta ned en stund och fika och snacka med personalen, så som forskningen om friskare arbetsplatser säger att vi ska göra.

Men det finns en gräns för oss alla. Till slut blir kraven större än våra resurser. Vi hinner helt enkelt inte med och det känns som om hjärnan jobbar dygnet runt med skolan, utan att för den skull hinna ikapp. Det är då blicken lätt faller på platsannonserna, det är då vi ser över vår profil på Linkedin en gång till eller ringer och frågar om det där jobbet på förvaltningen. Och så håller skolledarsnurren farten.

Lärarförbundet Skolledare kräver en riktlinje där den genomsnittlige skolledaren i landet och kommunen har högst 20 medarbetare. Detta kräver vi i ett läge där kommunala skolledare vanligen har omkring 30-40 medarbetare att ansvara för och många har betydligt fler. Vi kräver det i ett läge där den absoluta majoriteten av cheferna på svensk arbetsmarknad inte ens är nära att ha så många medarbetare. Det är ett radikalt men rättfärdigt krav och även om det inte löser alla våra problem, löser det tillräckligt många. Om vi ska göra mer och ansvara för mer måste vi helt enkelt bli fler.

Tjugo medarbetare per chef är en avgörande förutsättning för ett hållbart ledarskap. Med ett hållbart ledarskap följer hållbar skolutveckling. Med ett hållbart ledarskap kan vi skolledare hålla i och hålla ut och göra skillnad för elever och medarbetare. Med ett hållbart ledarskap blir skolledarjobbet varje dag just så fantastiskt och roligt som det är de gånger krav och resurser är i god balans. Och så tappar skolledarsnurren farten.

Ann-Charlotte Gavelin-Rydman

Rektor och ordförande för Lärarförbundet Skolledare