Lärarförbundet
Bli medlem

Jag åker till Almedalen med medlemmarnas viktigaste frågor i ryggsäcken

I ett syrendoftande Umeå sitter jag och planerar för mitt deltagande under Almedalsveckan.

Med uppdraget att leda Lärarförbundet Skolledare kommer också ett förtroende från medlemmarna att förvalta deras perspektiv i möten med skolpolitiker, myndigheter och organisationer. Ett förtroende jag tar på stort allvar. Om två veckor byter jag syrener mot rosendoft i Visby för att bedriva detta påverkansarbete på en av de politiskt viktigaste arenorna vi har i Sverige.

Vi skolledare vet att vi tillsammans med landets lärare lägger grunden för hela samhällets framtid. Vi vet att vårt arbete med att se till att alla barn får de kunskaper de behöver för ett liv som kompetenta och delaktiga samhällsmedborgare – det är en insats för att framtidssäkra Sverige. Vi som arbetar i skolan vet ända in i själen vilken avgörande betydelse för samhällsutvecklingen det är att investera i skolan.

Men när svenska skolor är i skriande behov av bättre förutsättningar för att kunna utbilda morgondagens forskare, sjuksköterskor, musiktalanger och poliser, lyser ”investerarna” med sin frånvaro. Visst höjs det många röster i den skolpolitiska debatten om att det finns behov av förändring och förbättring i och av den svenska skolan, men det talas mindre om det vi skolledare ser i vårt vardagsarbete.

En förutsättning som saknas är resurser. När budgetramen knappt täcker behoven för den verksamhet som bedrivs idag är givetvis utrymmet för förändring och utveckling minimalt. Ny lagstiftning eller politiska utredningar hjälper föga för landets skolledare när ständiga effektiviseringskrav i verksamheterna är en realitet.

Effektiviseringskrav gör att budgetramen minskar och tvingar skolledare att göra ingrepp i den inre organisationen. Och i en skolas budget är den enskilt största posten kostnader för personal. ”Budgetdisciplin” innebär därför att skolledaren har att välja mellan att låta befintlig personal arbeta mer, eller att dra ner tjänster. Oavsett om skolledaren väljer pest eller kolera landar det i slutänden i att lärare undervisar mer, resurspersoner i skolan blir färre och att de elever som är i störst behov av stöd får mindre av det. Samtidigt är skolledaren ansvarig för att målen i skollag och läroplan blir uppfyllda. Landets skolledare sitter fast i detta korstryck.

Inom dessa snäva budgetramar ska dessutom Sveriges skolledare hantera stora problem kopplat till ökad segregering utifrån föräldrarnas socioekonomiska bakgrund, att inte kunna ge elever det stöd de behöver för att nå målen och förhålla sig till en elevhälsa utan tillräckliga resurser. Det är inte konstigt att omsättningen av rektorer och lärare ökar.

Trots många löften från politiken om att satsa på skolan ökar skolledares och lärares arbetsbelastning för varje dag. Något måste hända. Och det måste hända nu.

Den svenska modellen för styrningen av skolan där staten sätter målen och huvudmännen ges stor frihet att organisera och resurssätta sin verksamhet har kritiserats många gånger och från olika håll. Det är en modell med oklara ansvarsförhållanden. Det saknas tydlighet kring vem som har det övergripande ansvaret för att alla ska kunna nå utbildningens mål. Otydligt ansvar leder lätt till att ingen tar ansvar och att frågan faller mellan stolarna.

Lärarförbundet Skolledares bestämda uppfattning är att staten måste ta ett huvudansvar för skolans finansiering, resursfördelning och likvärdighet. Det är vad som krävs för att komma åt de problem som skolan har idag.

Men när de lösningar som presenteras snarare känns som att sätta små Bamseplåster och ge hostmedicin till någon med en lårbensfraktur än att sätta på gips, ge smärtstillande och långsiktig sjukgymnastik, då är det viktigt att höja rösten. Att säga ifrån. För en diagnos finns och vi som arbetar i skolan vet hur huvudsjukdomen bör behandlas.

Så under de doftande rosorna i Almedalen kommer jag inte låta ett enda tillfälle gå förlorat för att prata med politiker om vad som måste göras – för varje barn och elev, för skolans utveckling och för vår gemensamma framtids skull. Jag kommer att ställa frågan – Är du beredd att satsa på skolan? Det är dags, och har varit det länge nu.

Tisdagen den 5 juli kl 14:15- 15:30 bjuder Lärarförbundet Skolledare och Sveriges Skolledarförbund gemensamt in till ett seminarium som ska handla om en av skolans knäckfrågor. ”Hur gör vi likvärdighet i praktiken?” blir temat, och befinner du som läser detta i Almedalen får du hemskt gärna komma förbi!

Läs mer här: Hur gör vi likvärdighet i praktiken?

Professionsprogrammet är välkommet - men saknar en tydlig satsning på rektorer

​Ni är många som vet att jag länge arbetat ihärdigt för att regeringen ska komma till skott med ett nationellt professionsprogram för rektorer och lärare.

Min bestämda uppfattning är att professionsprogrammet, om det används rätt, kan bidra till en bättre styrning av skolan, en bättre fortbildning för skolledare och i förlängningen även till ett ökat lärande för Sveriges barn och elever.

Turerna har varit många, och längst vägen har vi fått till att en rekryteringsutbildning för skolledare samt flera fortbildningsinsatser för verksamma rektorer har kommit till skott. Det är vi mycket glada för. Men de avgörande besluten gällande professionsprogrammet har lyst med sin frånvaro. Strukturen för ett professionsråd och meriteringsgrader – två bärande delar av programmet – har det saknats beslut kring.

Men igår fattade regeringen äntligen beslut gällande dessa bärande delar av det nationella professionsprogrammet för rektorer och lärare. Regeringen har gett Skolverket i uppdrag att bland annat inrätta ett så kallat råd för skolväsendets professioner samt ta fram en struktur för samarbete mellan Skolverket och lärosätena.

I ett läge när svensk skola står inför många utmaningar är detta viktigt. En av dessa utmaningar är den höga skolledaromsättningen. 5 av 10 rektorer i grundskolan och gymnasieskolan lämnar yrket efter endast tre år visar Skolverkets statistik. Efter fem år ökar andelen till 6 av 10. När så många skolledare väljer att lämna yrket krävs insatser för att uppdraget ska bli mer attraktivt så att fler vill stanna.

Professionsprogrammet har förutsättningar att bidra till att det blir mer attraktivt att vara skolledare, och till att fler väljer att vara kvar. Skolledaromsättningen beror självklart på många samverkande faktorer och programmet löser inte allt. Staten måste ta ett ökat ansvar för skolans finansiering och dessutom behöver skolledare få förutsättningar för sitt arbete. Men professionsprogrammet är ändå ett nödvändigt steg för att möta skolledarnas behov av att fortsätta utvecklas som pedagogiska ledare.

Mot den bakgrunden blir jag beklämd av att läsa att en meriteringsnivå för rektorer lyser med sin frånvaro. Detta trots att Lärarförbundet Skolledare påpekat behovet vid flertalet tillfällen. I lärarspåret ska man kunna få flera meriteringsnivåer, men för rektorer finns inget. Just meriteringen kan ge starkare incitament för rektorerna att faktiskt genomgå utbildningar inom programmet och bidra till att fler vill stanna kvar inom yrket.

Jag är övertygad om att professionsprogrammet kan få effekt, men då måste fler delar av programmet på plats. Regeringen har lyssnat på oss hittills, jag hoppas att de fortsätter med det.

Det ojämställda arbetslivet illustreras av skolledarnas villkor

Tjugotusen mer per månad och tjugo medarbetare per chef. Det är 2022 och vi måste fortfarande driva dessa krav mot Sveriges regering. Kravet på statlig reglering av antal medarbetare en skolledare ska ansvara för är inte nytt, och vi kommer fortsätta lyfta frågan till den dag vi ser en förändring.

Vi börjar i de goda nyheterna. Varje år genomför vi en enkätundersökning bland våra skolledarmedlemmar där vi bland annat brukar fråga dem om hur många medarbetare de ansvarar för samt om det är ett rimligt antal. I den senaste undersökningen kan vi se en liten förändring åt rätt håll inom vissa skolformer.

I grundskolan har antalet medarbetare per skolledare minskat med i genomsnitt två medarbetare och inom de kommunala förskolorna är minskningen två och en halv.

Men nu till de tråkiga nyheterna. Det är svårt att jubla över dessa framsteg när vi samtidigt ser att antalet medarbetare per skolledare inom de privata förskolorna har ökat med fler än tre. Och inom grundskolan ansvarar skolledare i genomsnitt för 30 medarbetare. Det är fortfarande alldeles för många.

Något som oroar mig är de stora skillnader som finns gällande hur många medarbetare en skolledare förväntas leda. Inom både förskola och grundskola finns skolledare med ansvar för över 100 medarbetare! Det är självfallet ett helt orimligt antal för att kunna göra ett bra jobb.

Ett rimligt antal medarbetare per chef är en viktig organisatorisk förutsättning för att verksamheten i skola och förskola ska fungera och vi chefer ska må bra. Flera studier har visat att en chef med många medarbetare har sämre möjligheter att vara en bra chef. Relationen till medarbetarna försämras, och tiden att lägga på det pedagogiska ledarskapet minskar i takt med att administrationen ökar. Stora personalgrupper leder också till högre personalomsättning, bristande kommunikation och sämre arbetsmiljö . Samvetsstressen hos skolledarna ökar vilket i sin tur riskerar att leda till ohälsa.

Det finns andra branscher där chefer ansvarar för ett högt antal medarbetare; socialtjänst, omsorg och äldrevård, för att nämna några. Den gemensamma nämnaren är att i alla dessa branscher är majoriteten av de yrkesverksamma cheferna kvinnor. Ojämställdheten på arbetsmarknaden är synlig även när det kommer till villkoren för chefer. Möjligheten att göra ett gott arbete för den skolledare som är närmast chef för 120 medarbetare påverkas givetvis inte av vederbörandes kön; men mönstret är tydligt – inom kvinnodominerade yrken är förutsättningarna sämre.

Rösterna från dem som önskar en förändring är många. Flera fackliga organisationer, förutom Lärarförbundet Skolledare, kräver riktlinjer för hur många medarbetare en skolledare ska kunna ansvara för i genomsnitt. Och visst rör det på sig en aning i rätt riktning, vissa kommuner och regioner utreder möjliga riktlinjer för att reglera antal medarbetare per chef. Socialstyrelsen utreder just nu detsamma inom sitt verksamhetsområde.

Det här är goda initiativ. Men vi kräver samma riktning och vilja hos vår regering när det gäller Sveriges skolledare. Siffrorna talar sitt tydliga språk, enskilda huvudmän har inte förmågan att justera villkoren för skolledarna. Vi behöver en statlig reglering om att antalet medarbetare per chef inte skall överstiga i snitt tjugo medarbetare. Och vi behöver den nu.

Lönerna måste upp och staten måste stå för kostnaden

​Ni är många skolledare som just nu har era årliga samtal om prestation och lön. I dessa samtal får skolledare veta hur förra årets arbetsinsats påverkar lönen. Många har en bra dialog med sin chef, men jag vet också att många kommer gå ut från samtalet och vara missnöjda med den nya lönen.

För verkligheten är den att skolledares löner inte på något sätt speglar det ansvar och den komplexitet uppdraget innebär. Att skolledaren är en nyckelperson för skolans utveckling råder det ingen tvekan om. Att skolledares löner är låga jämfört med chefslöner på övriga arbetsmarknaden råder det heller ingen tvekan om. All forskning pekar åt samma håll – för barns och elevers samlade resultat är skolledare oumbärliga. Det är skolledare som genom det pedagogiska ledarskapet är garant för att verksamheten lever upp till styrdokumentens krav.

Men det är inte bara skollagens ansvar för den pedagogiska verksamheten som vilar tungt på skolledares axlar. Inom ramen för en heltidstjänst måste skolledaren många gånger även agera ekonomichef, personalchef, och, på många skolor marknadschef.

Även om forskningen visar att det krävs ett långsiktigt och hårt arbete att driva skolutveckling är det få skolledare som stannar länge på sin arbetsplats. Rektorn som såg uppdraget som en livsgärning och hedrades med sitt porträtt i guldram vid pensionen, hör numera till historien. Idag är omsättningen på rektorer hög; endast två av tio rektorer är kvar på samma skolenhet efter fem år. Nästan 60 procent har lämnat rektorsyrket helt. Det visar att förutsättningarna i uppdraget måste bli bättre, men också att lönerna måste upp.

För skolledare skaffar sig ledarkompetens som är både bred och djup vilket gör dem attraktiva för andra chefsuppdrag. För den som gör ett bra rektorsjobb idag är marknaden gynnsam. Det går att få bättre betalt på andra håll.

Skolledare behövs i skolan. Därför måste skolledarlönerna vara konkurrenskraftiga. Inte minst är detta viktigt med tanke på den brist på såväl lärare som skolledare som vi har i Sverige. Dessutom har steget att gå från lärare till skolledare blivit längre. Många lärare som skulle blivit bra rektorer tvekar eller låter bli att ta detta steg.

Den löneökning det skulle innebära att ta på sig det komplexa uppdrag som skolledarskapet innebär, är inte tillräcklig för att det ska vara motiverande.

Men om lönen idag inte speglar ansvaret och komplexiteten i yrket, vad ska då en skolledare tjäna?

Skolledarlönerna varierar visserligen beroende på vilken ort de arbetar i, vem som är huvudman och inom vilken skolform skolledarna är verksamma. Men jag skulle vilja påstå att inte ens den högst betalda skolledaren i landet har en lön i paritet med uppdraget.

Idag tjänar en rektor i grundskolan i genomsnitt omkring 54 000 kr per månad. Det är naturligtvis en oerhört låg lön för en chef som kan ha ansvar för flera hundra barn/elever, som dagligen har ett otal krävande föräldrakontakter, som har ett personalansvar för upptill 150 medarbetare och som ansvarar för sin skolas utveckling. Det enda rimliga är att lönen för skolledare i genomsnitt bör vara 20 000 kr högre per månad. På så sätt skulle lönen på ett bättre sätt spegla skolledaryrkets ansvar och komplexitet.

Hade du klivit in på ditt senaste lönesamtal och hävdat att ett lönepåslag om 20 000 kr vore det enda rimliga så hade du och din chef troligen haft väldigt svårt att komma överens. Hur skickliga förhandlare skolledare än blir är det inte i lönesamtalet systemförändringar sker.

Staten måste kliva in och skjuta till medel till höjningen. Staten har gjort det förut med lärarlönelyftet. Nu behövs resurser till skolledarna av samma anledning. Skolledare är Sveriges viktigaste chefer – de ska ha en skälig lön i förhållande till yrkets ansvar och komplexitet. Staten behöver ta ett ökat ansvar för skolan och regeringen kan gärna börja med skolledares löner och förutsättningar.

Skolledare pressar sig till sitt yttersta - nu måste huvudmännen ta sitt ansvar

Jag läser om rektorn som hoppat in som vikarie i engelska, skolchefen som rullar chokladbollar i cafét och rektorn som förlängt sin arbetsdag för att kunna både öppna och stänga fritidshemmet när personalen är borta.

Sociala medier fylls just nu av inlägg från skolledare som gör allt de kan för att hantera den rådande Covid-situationen.

De är stolta och engagerade skolledare som sätter barn och elevers lärande i fokus som i dessa inlägg delar hur de anpassar och “trixar” för att få vardagen att fungera. Skolledare som fyller igen mellanrummen som uppstår när den dagliga verksamheten knappt går att få ihop på grund av den höga personalfrånvaron.

De senaste dagarna har Skolverket i samarbete med Folkhälsomyndigheten erkänt det akuta läge Sveriges skolor och förskolor befinner sig i. De nya riktlinjer som nyligen publicerats på Skolverkets hemsida talar sitt tydliga språk: ”Det förvärrade läget innebär ett ytterligare tryck på alla er som arbetar i förskola, skola och komvux. Många av er är redan mitt uppe i en ansträngd situation och gör redan allt ni kan för att hantera situationen.”

Att kalla situationen för ansträngd är visserligen en grav underdrift, men att Skolverket trots allt bekräftar det som vi som arbetar i skolan redan vet är en viktig signal. Det pekar, förhoppningsvis, mot att man från statligt håll är medvetna om att det just nu krävs extraordinära insatser om lärare och skolledare ska hålla ihop och hålla ut – inte bara i det akuta läget utan även på längre sikt.

Samtidigt funderar jag en hel del över den här formuleringen: ”Situationen kräver ett stort mått av pragmatism och flexibilitet där ni använder det professionella omdömet för att fortsätta att göra ert allra bästa för att undervisningen ska kunna bedrivas.” Jag har sett mängder av exempel på enorm pragmatism och flexibilitet i snart två år. Det vi nu står i är en situation där enskilda rektorers flexibilitet och uppfinningsrikedom inte längre räcker till för att hålla verksamheterna igång. När den sista chokladbollen är såld, lektionen i engelska slut och fritidshemmet stängt sitter skolledaren kvar med de arbetsuppgifter hen borde ha ägnat dagen åt. Högst upp på listan över, det numera obligatoriska, kvällsarbetet står nog punkten: ”Hur tusan ska jag få ihop tillräckligt med personal imorgon då?!?”

Det är här Sveriges skolledare befinner sig nu. Fastkilade mellan kraven på att upprätthålla verksamheten och prioritera undervisning och elevhälsoarbete, men med alldeles för få medarbetare att tillgå. Möjligheten att övergå till fjärr- och distansundervisning har visserligen gett något bättre förutsättningar för att bedriva undervisning på gymnasiet och i grundskolans högre åldrar trots karantän och/eller sjukdom, men man ska inte luras att tro att det är en långsiktig lösning. För dem som arbetar med barn i yngre åldrar där tillsynsansvaret och omsorgen är en större del av uppdraget är det dessutom ännu svårare att genomföra arbetet. Och de som ska ”planera och se till att det finns personal för att kunna hålla förskola, fritidshem och annan pedagogisk verksamhet öppna för barn vars vårdnadshavare arbetar inom samhällsviktig verksamhet” måste även fortsättningsvis arbeta på plats.

Behovet av att skolledarens får avlastning och stöd i beslutsfattandet utifrån rådande riktlinjer har inte minskat under pandemins gång, tvärt om. Huvudmän kan inte, som Skolverket gör här, vädja till skolledarnas pragmatism. De måste ge konkret stöd och, framför allt, tillse att skolledaren har de resurser som krävs.

Att i denna situation införa köpstopp eller krav på att minimera antalet inhyrda vikarier är orimligt. Vad som är rimligt är att ge förutsättningar för skolledare att använda sin tid till den dagliga verksamheten genom att avlasta dem från onödiga krav på rapportering till huvudman. En annan rimlig insats är att huvudmännen lägger fram en tydlig plan för hur skolans ledning ska se ut den dagen rektorn inte kan genomföra sina arbetsuppgifter på grund av sjukdom.

Framför allt måste varje huvudman ha en plan för hur Sveriges skolledare får en hållbar arbetsmiljö och arbetsbelastning så att skolledarna orkar fortsätta det viktiga uppdraget under lång tid. Att vara en stolt och engagerad skolledare får inte kosta dig själv eller din hälsa.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare

​Anställ fler skolledare på myndigheter!

”Jag är ensam skolledare i tjänst. En kollega är sjukskriven, en är i karantän och jag har ansvar för 13 enheter. Smittspårning, tillbudsanmälningar, sjuk personal och ändå ska allt annat pågå som vanligt. Har det missats att vi är mitt i en pandemi?”

Så lät ett vittnesmål från en mycket stressad skolledare häromdagen. Hon är inte ensam om denna typ av upplevelse. Min uppfattning är att skolledarbetet nu präglas av att få vardagen att fungera. Att lösa det mest akuta problemet och sedan ta nästa. Och så här långt har det lyckats. Det är ett litet mirakel att skolor och förskolor ändå arbetar bra, trots att så mycket har blivit annorlunda.

Långt ifrån denna verklighet tycks myndigheter och politiker ibland befinna sig. Utbildningsministern ger råden att vädra och ventilera mera och tänka utanför boxen. På något sätt verkar hon inte ha tagit in att pandemin har medfört att huvudmän och skolledare nu ständigt måste tänka i helt nya banor. Det saknas personal, kollegor och vikarier. Det ska smittspåras, smittskyddas, distansundervisas, schemaomläggas, stängas, öppnas, informeras och lugnas dagarna i ända.

Det klarar man inte av om man inte tänker utanför boxen, något Sveriges skolledare har gjort på ett ypperligt sätt. Synd bara att det inte tycks räcka för vår utbildningsminister. Hon efterlyser ändå något annat slags tankeverksamhet, oklart vad. Jag undrar om hon själv vet.

Den statliga myndigheten Skolverket verkar också på behörigt avstånd från skolans problemstyrda pandemivardag. De har nyligen givit ut ett material där de tycks mena att skolledare ska lägga dagligt arbete åt sidan och istället följa upp pandemins påverkan på skolverksamheten. Nu tycker Skolverket att det är rätt tidpunkt för skolledare att följa upp att vi i skolan ”hanterar pandemins utmaningar inom ramen för vårt ordinarie systematiska kvalitets- och arbetsmiljöarbete”. Detta ska bland annat åstadkommas genom tätare uppföljningar.

Många uppföljningsråd blir också nedlåtande och ”pekpinniga” i sin självklarhet. Exempelvis Vi informerar personal, elever och vårdnadshavare löpande om hur verksamheten påverkas av pandemin”. Eller ”Vi erbjuder skolmat och har rutiner för att minska smittspridning i samband med skolmåltider”.

Politiker och myndigheter är inte illvilliga, de vill skolan allt väl. Men i brist på verklighetskontakt ger de styrinstruktioner för en mer idyllisk och okomplicerad verksamhet än den som faktiskt pågår. Då ökar avståndet mellan de som styr och de som blir styrda. På sociala medier och i andra sammanhang raljerar skolledare och lärare över myndigheters och politikers påbud. Man uppfattar, med viss rätt, att de styrande inte förstår sig på verksamheten.

När tilliten minskar till dem som styr får de svårare att styra. Det vet vi genom forskning. Och häri ligger problemet. Om politiker och myndigheter uppfattas som verklighetsfrämmande, eller kanske till och med lite töntiga, får de svårare att nå fram med sina budskap. Vi blir mindre benägna att följa deras påbud. I Sverige har människor annars stor tilltro till dem som styr. Det gör landet mer lättstyrt och det är huvudsakligen bra för oss.

Jag har en viss förståelse för att politikers formuleringar inte kan träffa rätt hos alla människor i den svåra situation vi nu befinner oss i. Om utbildningsministern någon gång träffar vid sidan om, må det kanske vara henne förlåtet. Men när det gäller skolmyndigheter är min bestämda åsikt att de borde anställa betydligt fler skolledare än idag. De som jobbar på myndigheter ska arbeta med styrningen av ett helt skolväsende. Då borde det vid anställningen vara en avgörande merit att de själva har styrt en eller fler skolor.

Det är belagt att inspektörer som kommer ifrån den profession de ska granska får högre legitimitet hos de granskade. Med fler anställda rektorer och skolchefer skulle skolmyndigheternas också råd bli mer användbara och verklighetsnära. De skulle innehålla mindre självklarheter och pekpinnar. Det skulle vara bra för skolans styrning.

Oacceptabelt att tvinga rektorer styra om verksamheten en söndagkväll

​Under dessa veckor är det sportlov för många och för en del svenskar blir det resor till fjällen. Jag hör i nyheterna hur de muterade virusvarianterna sprider sig och hur en allmänt ökad smittspridning fortsätter runt om i landet.

Fyra regioner rekommenderar nu därför fullständig distansundervisning även för högstadieskolor efter sportlovet.

Smittskydd Västra Götaland var först ut att meddela att högstadie- och gymnasieskolor ska följa de nya rekommendationerna kring distansundervisning följt av Region Stockholm, region Skåne och region Gotland. Jag blir arg när jag hör att Västra Götaland meddelar skolorna kvällen innan eleverna ska tillbaka till skolan.

Vi har nu varit i en pandemi under snart ett års tid och skolor har varit extremt flexibla i att hantera nya råd och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten, Skolverket, Arbetsmiljöverket och nu även de regionala smittskydden. Nya lagar och förordningar har inrättats. Rektorer har under dessa extrema omständigheter försökt stötta lärare i att bedriva sin undervisning på plats eller på distans, trots att en stor andel av personalen och eleverna har varit sjuka. Skolledare har också berättat att de finns en enorm oro bland personalen. Och att rektorer i vissa fall till och med fått fatta beslut om verksamheterna ska stängas eller inte, när ingen annan gjort det.

Besluten som fattas påverkar massor av skolor runt om i landet. De påverkar då också lärare och alla stödfunktioner i skolan, skolskjuts, elever, vårdnadshavare och ja till och med matleveranser. Och vem är det då som ska sköta denna tvärvändning en söndagskväll? Jo, det är rektor som i sista minuten ska informera om att alla ska ställa om inför nästa dag. I princip förväntas alltså rektor ställa en ny skolorganisation på fötter från söndag kväll till måndag morgon.

Rektorerna har vänt ut och in på sig själva under denna kris och haft en enorm arbetsbelastning. Som ordförande för Lärarförbundet Skolledare har jag varit både stolt och bekymrad över detta. Men någon måtta får det ändå vara på hur rektorer förväntas ställa upp. Vi har befunnit oss i denna situation i snart ett år och då tycker jag det är helt oacceptabelt att de regionala smittskydden väljer att meddela med så kort varsel som det idag har gjort. Men vi hoppas nu att regionerna funderar lite extra fram till påsklovet och ger skolledare en rimlig chans att leda skolverksamheter under denna pandemi. Det är väl inte alltför mycket begärt?

Resurserna minskar – skolledare, lärare och elever betalar priset

Svensk skola står inför stora utmaningar. Samtidigt minskar resurserna. Lärarförbundet har idag släppt rapporten En skola med svångrem som nog inte bara gör mig förfärad. Rapporten visar med all önskvärd tydlighet att Sveriges skolledare och lärare befinner sig i en helt orimlig situation.

Rapporten visar att resurserna till grundskolan minskar med en halv procent. Det motsvarar 600 kronor per elev och på riksnivå en besparing på nära 700 miljoner kronor – något som får allvarliga konsekvenser för rektorernas och lärarnas arbetsmiljö och skolans likvärdighet. 


6 av 10 skolledare anger att resurser har minskat

I rapporten redovisas bland annat resultat från Lärarförbundet Skolledares skolledarenkät från hösten 2020 som visar att resurserna till skolan minskar. I enkäten angav sex av tio skolledare att det genomförts ekonomiska förändringar som har lett till minskade resurser. Tre av tio angav att resurserna har ökat och en av tio svarade att de var oförändrade.


Till dem som är skolledare i grundskola och gymnasieskola ställdes en fråga om det gjorts ekonomiska förändringar som inte beror på variation i barn/elevantal och om dess inneburit ökat eller minskat utrymme för att bedriva verksamhet. Fyra av tio svarade att det inte gjorts sådana förändringar, medan drygt varannan svarade att det gjorts. I nästan nio fall av tio handlar det då om besparingar.


Snäva ekonomiska ramar – en krass realitet för de flesta skolledare

Bilden som vår skolledarenkät ger är att snäva ekonomiska ramar är en krass realitet för de flesta skolledare. Det säger sig självt att det går ut över möjligheten att bedriva verksamhet. Den skolledare som inte håller budget riskerar sin arbetsgivares missnöje och i värsta fall även sin anställning. När budgetramar minskar, krävs att skolledaren gör ingrepp i organisationen – vilket vanligen innebär att minska den. På så sätt tvingas skolledare in i en hårdare styrning mot lärarna och avståndet mellan yrkesgrupperna blir större. Det är min bestämda uppfattning att det inte gynnar någon när två yrken inom samma profession ställs emot varandra på detta sätt.


Besparingar påverkar skolutveckling negativt

Besparingarna riskerar också att leda till att skolledarsnurren ökar farten. Vem vill arbeta som rektor i en skola som måste spara, om det finns andra arbetsplatser att vända sig till? När chefen slutar på en arbetsplats riskerar skolutvecklingen att stanna upp. Skolans och förskolans verksamhet och utveckling förutsätter kontinuitet. Besparingar förstör den kontinuiteten.

Besparingar i skolan leder dessutom till högre press på en redan utsatt lärar- och skolledarkår. Risken för sjukskrivningar och avhopp ökar ännu mer - detta i ett läge när vi behöver varenda lärare och skolledare vi kan få. På de allra flesta skolor finns ingenting att dra in på som inte påverkar verksamheten, eleverna och personalen mycket negativt. Därför måste besparingarna upphöra nu.


Staten behöver ta det övergripande ansvaret för hela utbildningssystemet

Det rapporten så tydligt visar är att det är uppenbart att skolans finansieringssystem behöver ses över. Staten behöver ta det övergripande ansvaret för kvalitet, likvärdighet och resurser i hela utbildningssystemet. Staten bör snabbt kunna säkra en tillräcklig finansiering av grundskolan, bland annat genom att: 

  • Minska antalet riktade statsbidrag och inför istället ett sektorsbidrag för skolan 
  • Upprätta en tillförlitlig och långsiktig plan för höjda statsbidrag till skola och utbildning 
  • Justera det kommunala utjämningssystemet så att det blir en mer likvärdig finansiering

Staten sitter på både den långsiktiga och den kortsiktiga lösningen på skolans budgetproblematik. Hur många fler bevis behöver våra politiker egentligen?

Här kan du läsa rapporten i sin helhet: En skola med svångrem

​När ansvar och beslut överlämnas till lokala krafter

Nu öppnar regeringen gymnasieskolorna för att ta emot elever igen. Men hur de ska tas emot är upp till huvudmannen, rektorn och lärarna.

Det är ett utmärkande drag i den svenska coronastrategin att många beslut fattas lokalt. Regeringen håller helst skolorna öppna. Det är huvudmannen som får fatta beslut om eventuella stängningar och i praktiken kan det vara rektors ord som avgör. Verksamheten ska hållas igång så långt som möjligt av de lokala krafterna. Och de ska se till att göra det på ett smittsäkert sätt.

Våra myndigheter, framför allt Folkhälsomyndigheten och Skolverket, sliter med att serva de lokala krafterna i så stor utsträckning som möjligt. På senare tid har även Arbetsmiljöverket börjat ta fram information till skolan.

Dessa aktörer producerar råd, rekommendationer och frågor och svar om smittskydd i stor skala. Faktiskt har mängden av denna information blivit så omfattande att den är svår att överblicka. Det krävs snart en heltidsanställd hos varje skolhuvudman för att hålla reda på vad som gäller. Ofta är också informationen allmänt hållen och väcker ibland fler frågor än den besvarar.

Är det för många elever i matsalen samtidigt? Är det här ett barn som är för sjukt för att vara på förskolan? Är det tillräckligt om bara en årskurs undervisas hemma? Kan jag bli smittad om jag är med på det här mötet? Dessa frågor, och säkert hundratals andra, brottas verksamheterna med varje dag. Ju färre centrala beslut och tydliga direktiv, desto fler frågor av denna karaktär.

De obesvarade frågorna orsakar oro och den som förväntas dämpa oron med tydliga svar är chefen för verksamheten. I klassrummet är det läraren. Om dessa förmår ge tydliga svar uppfattas de som rediga och klara. Tyvärr gäller också det motsatta. De som tvekar uppfattas som vaga och obeslutsamma, även om tvekan många gånger är väl befogad. På så sätt fattas många verksamhetsnära beslut om smittskydd. De som fattar dem, läraren och skolledaren, övervinner sin tvekan och stoppar sin oro inom sig.

Med lång erfarenhet av ledarskap kan jag säga att detta inte är någon bra situation. Människor tröttas ut av oro och känslan av att fatta beslut utan tillräckliga kunskaper. De kommer att kräva enklare och rakare besked. Läraren går på rektorn som går på huvudmannen osv, ända upp till regeringen.

Detta märks redan. Regeringar och statschefer som uppfattas som tydliga i coronabekämpningen, stärker sin popularitet. De som uppfattas som otydliga blir ifrågasatta.

Jag fäller inte omdöme om regeringens coronastrategi här. Därtill kan jag för lite om smittskydd och folkhälsoaspekter. Men jag kan något om ledarskap och jag oroar mig för den situation Sveriges skolledare sitter i just nu. Det kostar ork att fatta beslut under osäkerhet. Likaså kostar det kraft att leda osäkra och oroliga lärare.

Nu börjar orken och kraften att tryta hos många. De mäktar inte bearbeta och ta in fler rekommendationer, allmänna råd eller frågor och svar. De vill bara veta vad som gäller. Detta behöver regeringen ta till sig i sitt fortsatta arbete. Kanske har vi nu nått den punkt när det inte längre är framgångsrikt att överlåta så många beslut till lokala krafter. Den lokala kraften håller på att ta slut.

​Mina allmänna råd om corona till skolledares arbetsgivare

I en nyligen publicerad rapport från Folkhälsomyndigheten framkom att skolledare löper större relativ risk att diagnostiseras med covid-19 i jämförelse med andra yrkesgrupper.

Sett till hela arbetsmarknaden är inte skolledare den yrkesgrupp som löper störst risk, det finns andra som har det värre. Men det är absolut ingen orsak för att inte ingripa – tvärtom måste skolledarnas arbetsgivare på riktigt kliva fram och göra sitt jobb.


Eftersom det är tydligt att arbetsgivare många gånger är valhänta, defensiva eller kanske till och med direkt försumliga i sitt arbetsmiljöarbete för sina anställda skolledare, tänker jag här ge dem lite handfast vägledning i mina allmänna råd.

Det första rådet är faktiskt inte ett råd utan en direkt uppmaning till att följa regelverket gällande systematiskt arbetsmiljöarbete:

Kartlägg skolledarnas hela arbetssituation, gör en riskbedömning och vidta åtgärder! Här verkar det som att situationer när skolledare interagerar med andra vuxna är mest angelägna att riskbedöma och åtgärda.

Mina allmänna råd till skolledares arbetsgivare i övrigt:
  • Skolledare ska uppmanas att arbeta hemifrån så långt de bedömer att arbetsuppgifterna tillåter
  • Personalmöten ska regelmässigt ske digitalt. Om något fysiskt möte är oundvikligt, ska det kunna hållas på ett coronasäkert sätt.
  • Det ska finnas förutsättningar för digitala möten på alla skolor.
  • Personalsamtal av typen medarbetarsamtal och utvecklingssamtal ska som utgångspunkt ske digitalt eller skjutas upp.
  • Skolledare ska bara träffa vårdnadshavare fysiskt om mötet inte går att anordna på annat sätt. Om mötet måste ske fysiskt ska hållas på ettcoronasäkert sätt.
  • Rektorsmöten och liknande ska ske digitalt.
  • Möten med representanter för arbetsgivare/huvudman ska ske digitalt
  • Överväg reserestriktioner i tjänsten för skolledare utifrån Folkhälsomyndighetens råd.
  • Följ upp kartläggning, riskbedömning och åtgärder regelbundet i central samverkan eller motsvarande.

Dessa råd är naturligtvis inte särskilt vetenskapliga. Jag är bara amatörepidemiolog som många andra nuförtiden. Råden är inte heller särskilt uttömmande – de kan bara tjäna som inspiration i ett lokalt arbete.

Naturligtvis är skolledares förutsättningar för att leda coronaarbetet också betydelsefulla. Huvudmännen behöver vara behjälpliga med skyddsutrustning, extra lokaler och liknande där det krävs. Ett bra exempel på kreativt tänkande kommer från min hemkommun Umeå. Här har huvudmannen anställt så kallade Coronavärdar för att bistå ordinarie skolpersonal. Det är bra för skolorna samtidigt som det ger nya arbetstillfällen på en alltmer pressad arbetsmarknad.

Mina råd är som sagt hemsnickrade och måste inte följas av någon. Men det gäller inte för Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. Dessa måste skolledarnas arbetsgivare följa. Arbetsgivarna ska kartlägga skolledares arbetssituation, riskbedöma och åtgärda risker. Och om de behöver vägledning kan de alltid snegla på mina råd.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman , Ordförande för Lärarförbundet Skolledare
Frågor & Svar