Lärarförbundet
Bli medlem

​När ansvar och beslut överlämnas till lokala krafter

Nu öppnar regeringen gymnasieskolorna för att ta emot elever igen. Men hur de ska tas emot är upp till huvudmannen, rektorn och lärarna.

Det är ett utmärkande drag i den svenska coronastrategin att många beslut fattas lokalt. Regeringen håller helst skolorna öppna. Det är huvudmannen som får fatta beslut om eventuella stängningar och i praktiken kan det vara rektors ord som avgör. Verksamheten ska hållas igång så långt som möjligt av de lokala krafterna. Och de ska se till att göra det på ett smittsäkert sätt.

Våra myndigheter, framför allt Folkhälsomyndigheten och Skolverket, sliter med att serva de lokala krafterna i så stor utsträckning som möjligt. På senare tid har även Arbetsmiljöverket börjat ta fram information till skolan.

Dessa aktörer producerar råd, rekommendationer och frågor och svar om smittskydd i stor skala. Faktiskt har mängden av denna information blivit så omfattande att den är svår att överblicka. Det krävs snart en heltidsanställd hos varje skolhuvudman för att hålla reda på vad som gäller. Ofta är också informationen allmänt hållen och väcker ibland fler frågor än den besvarar.

Är det för många elever i matsalen samtidigt? Är det här ett barn som är för sjukt för att vara på förskolan? Är det tillräckligt om bara en årskurs undervisas hemma? Kan jag bli smittad om jag är med på det här mötet? Dessa frågor, och säkert hundratals andra, brottas verksamheterna med varje dag. Ju färre centrala beslut och tydliga direktiv, desto fler frågor av denna karaktär.

De obesvarade frågorna orsakar oro och den som förväntas dämpa oron med tydliga svar är chefen för verksamheten. I klassrummet är det läraren. Om dessa förmår ge tydliga svar uppfattas de som rediga och klara. Tyvärr gäller också det motsatta. De som tvekar uppfattas som vaga och obeslutsamma, även om tvekan många gånger är väl befogad. På så sätt fattas många verksamhetsnära beslut om smittskydd. De som fattar dem, läraren och skolledaren, övervinner sin tvekan och stoppar sin oro inom sig.

Med lång erfarenhet av ledarskap kan jag säga att detta inte är någon bra situation. Människor tröttas ut av oro och känslan av att fatta beslut utan tillräckliga kunskaper. De kommer att kräva enklare och rakare besked. Läraren går på rektorn som går på huvudmannen osv, ända upp till regeringen.

Detta märks redan. Regeringar och statschefer som uppfattas som tydliga i coronabekämpningen, stärker sin popularitet. De som uppfattas som otydliga blir ifrågasatta.

Jag fäller inte omdöme om regeringens coronastrategi här. Därtill kan jag för lite om smittskydd och folkhälsoaspekter. Men jag kan något om ledarskap och jag oroar mig för den situation Sveriges skolledare sitter i just nu. Det kostar ork att fatta beslut under osäkerhet. Likaså kostar det kraft att leda osäkra och oroliga lärare.

Nu börjar orken och kraften att tryta hos många. De mäktar inte bearbeta och ta in fler rekommendationer, allmänna råd eller frågor och svar. De vill bara veta vad som gäller. Detta behöver regeringen ta till sig i sitt fortsatta arbete. Kanske har vi nu nått den punkt när det inte längre är framgångsrikt att överlåta så många beslut till lokala krafter. Den lokala kraften håller på att ta slut.

​Mina allmänna råd om corona till skolledares arbetsgivare

I en nyligen publicerad rapport från Folkhälsomyndigheten framkom att skolledare löper större relativ risk att diagnostiseras med covid-19 i jämförelse med andra yrkesgrupper.

Sett till hela arbetsmarknaden är inte skolledare den yrkesgrupp som löper störst risk, det finns andra som har det värre. Men det är absolut ingen orsak för att inte ingripa – tvärtom måste skolledarnas arbetsgivare på riktigt kliva fram och göra sitt jobb.


Eftersom det är tydligt att arbetsgivare många gånger är valhänta, defensiva eller kanske till och med direkt försumliga i sitt arbetsmiljöarbete för sina anställda skolledare, tänker jag här ge dem lite handfast vägledning i mina allmänna råd.

Det första rådet är faktiskt inte ett råd utan en direkt uppmaning till att följa regelverket gällande systematiskt arbetsmiljöarbete:

Kartlägg skolledarnas hela arbetssituation, gör en riskbedömning och vidta åtgärder! Här verkar det som att situationer när skolledare interagerar med andra vuxna är mest angelägna att riskbedöma och åtgärda.

Mina allmänna råd till skolledares arbetsgivare i övrigt:
  • Skolledare ska uppmanas att arbeta hemifrån så långt de bedömer att arbetsuppgifterna tillåter
  • Personalmöten ska regelmässigt ske digitalt. Om något fysiskt möte är oundvikligt, ska det kunna hållas på ett coronasäkert sätt.
  • Det ska finnas förutsättningar för digitala möten på alla skolor.
  • Personalsamtal av typen medarbetarsamtal och utvecklingssamtal ska som utgångspunkt ske digitalt eller skjutas upp.
  • Skolledare ska bara träffa vårdnadshavare fysiskt om mötet inte går att anordna på annat sätt. Om mötet måste ske fysiskt ska hållas på ettcoronasäkert sätt.
  • Rektorsmöten och liknande ska ske digitalt.
  • Möten med representanter för arbetsgivare/huvudman ska ske digitalt
  • Överväg reserestriktioner i tjänsten för skolledare utifrån Folkhälsomyndighetens råd.
  • Följ upp kartläggning, riskbedömning och åtgärder regelbundet i central samverkan eller motsvarande.

Dessa råd är naturligtvis inte särskilt vetenskapliga. Jag är bara amatörepidemiolog som många andra nuförtiden. Råden är inte heller särskilt uttömmande – de kan bara tjäna som inspiration i ett lokalt arbete.

Naturligtvis är skolledares förutsättningar för att leda coronaarbetet också betydelsefulla. Huvudmännen behöver vara behjälpliga med skyddsutrustning, extra lokaler och liknande där det krävs. Ett bra exempel på kreativt tänkande kommer från min hemkommun Umeå. Här har huvudmannen anställt så kallade Coronavärdar för att bistå ordinarie skolpersonal. Det är bra för skolorna samtidigt som det ger nya arbetstillfällen på en alltmer pressad arbetsmarknad.

Mina råd är som sagt hemsnickrade och måste inte följas av någon. Men det gäller inte för Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete. Dessa måste skolledarnas arbetsgivare följa. Arbetsgivarna ska kartlägga skolledares arbetssituation, riskbedöma och åtgärda risker. Och om de behöver vägledning kan de alltid snegla på mina råd.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman , Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Omsättningen på rektorer drabbar hela skolan

Alldeles nyligen kom Skolverket med en ny rapport som behandlar omsättningen av rektorer. Rapporten visar att tre av tio rektorer byter jobb efter ett år, sex av tio efter två år och nära åtta av tio har bytt jobb efter fem år.

Jag menar att detta är ett stort problem. Stabil skolutveckling sker inte i en handvändning, det kräver tid. Täta rektorsbyten är ett hinder och det drabbar både personal och elever. Bytena riskerar att leda till instabilitet och otrivsel i personalgruppen och gör det svårt att bygga upp den tillit som behövs mellan ledare och medarbetare.

Jag och Lärarförbundet Skolledare har uppmärksammat rektorsomsättningen vid ett flertal tillfällen. Vi har gjort egna undersökningar som visar ungefär samma siffror. Vi har framfört problemet till ledande politiker och vi har väckt opinion i frågan.

Men nu kommer återigen alarmerande siffor. Jag är tyvärr inte förvånad. Rektorsjobbet är oerhört krävande och förutsättningarna för uppdraget saknas ofta. I dag jobbar rektorer omkring 45 till 50 timmar en vanlig arbetsvecka, och det är få som orkar det i längden.

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Något måste göras! Från Lärarförbundet Skolledares håll är vi mycket tydliga med var som krävs:

En nationell riktlinje om i genomsnitt 20 medarbetare per chef i skolan. Belastningen ökar ju fler medarbetare skolledaren är närmaste chef för. En ”vanlig” chef i Sverige har runt 15 medarbetare i sin personalgrupp. En skolledare har ofta mer än det dubbla.

Skollagen måste förstärkas så att det blir tydligt att huvudmännen har en skyldighet att förvissa sig om att rektorn har organisatoriska förutsättningar för att vara pedagogiska ledare. Skolledare slutar därför att de inte får vara den pedagogiska ledare de vill vara. Det är huvudmannens uppgift att skapa en stabil organisation kring rektorn så att hen kan vara pedagogisk ledare i stället för vaktmästare, ekonom och allt annat som blivit rektorns lott.

Huvudmännen och arbetsgivarna måste ta sitt arbetsmiljöansvar och se till att finns ett systematiskt arbetsmiljöarbete för rektorer som anställda och medarbetare. Rektorernas chefer ansvarar för att rektorerna har det bra på jobbet, men de tar inte sitt ansvar fullt ut idag.

Lönen för skolledare måste höjas radikalt så att den speglar det stora ansvaret. Höjda löner är en förutsättning för att fler ska vilja stanna i yrket. Det stora ansvaret som pedagogisk ledare, resultatansvarig och som chef i en organisation med många lärare och elever eller barn motiverar att skolledare ska ha en rejäl lönehöjning.

Om skolledarna får rätt villkor, rätt förutsättningar och en bättre arbetsmiljö så stannar de längre på sina arbetsplatser. Det är bra för dem, för medarbetarna och för barnen och eleverna. Så enkelt är det.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman
Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Ingen är ensam i ett arbetsmiljöarbete

Alltjämt dröjer sig Coronaviruset kvar i samhället. Jag har fått känslan av att många skolledare känner sig tyngda av ett ansvar för att hejda smittspridning på deras skola.

De känner sig ansvariga inför medarbetare, vårdnadshavare och elever för att skolmiljön är säker och de känner sig som direkta verkställare av Folkhälsomyndighetens rekommendationer. I den rollen är de av naturliga skäl osäkra.

Detta är naturligtvis bara en känsla jag har, men det finns ändå anledning att påminna om att smittskyddsarbete i skolan de facto är arbetsmiljöarbete och i arbetsmiljöarbetet finns inbyggda dialogarenor. Den som utför arbetsmiljöuppgifter jobbar inte själv, arbetet sker i dialog med fackförbunden och skyddsombuden. Men den sker framför allt i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgifter.

Det är arbetsgivaren som är ansvarig för arbetsmiljöarbetet. I en kommun är det politikerna som har det yttersta arbetsgivaransvaret. I fristående verksamhet är det ägaren/huvudmannen. Politikerna eller den fristående huvudmannen ska se till att det finns en god arbetsmiljö i skolan genom att delegera ut arbetsmiljöuppgifter till medarbetare i verksamheten. Det kan vara skolchefer, rektorer och lärare som får sådana uppgifter. Kommunala rektorer får ofta uppgifterna av en högre chef som i sin tur fått dem från nämnden. Här kan du läsa mer om politikers arbetsmiljöansvar.

Den som delegerat en uppgift har ett ansvar för att följa upp att arbetet fungerar. Rektorernas chefer ska alltså ha en dialog med rektorerna om hur arbetet fortskrider.

Den som delegerar en arbetsmiljöuppgift måste också förvissa sig om att den som tar emot uppgiften har resurser, befogenheter och kompetens att lösa uppgiften. Här finns alltså behov av en ytterligare dialog. En rektor som i smittskyddssynpunkt ska organisera sin verksamhet så att den blir ”luftigare” måste ha resurser för detta. Det är ytterst politikerna eller huvudmannen, alltså arbetsgivaren, som ska se till att de resurserna finns. I praktiken kan det exempelvis betyda att nya lokaler måste hyras tillfälligt eller att tält måste sätts upp. Sådana lösningar förekommer idag.

För att skydda arbetstagarna finns ännu en dialog inbyggd i systemet. Om rektorn exempelvis inte anser sig ha tillräckliga resurser (eller kompetens eller befogenheter) för att lösa en uppgift ska hen ta upp det i dialog med den som givit arbetsmiljöuppgiften. Om dialogen inte leder till någon godtagbar förändring för rektorn ska hen skriftligt returnera den specifika uppgiften. Då faller en stor del av ansvaret tillbaka uppåt i delegationskedjan.

Jag tycker inte att politiker, fristående huvudmän och rektorernas chefer försökt smita från sitt arbetsgivaransvar under Corona, tvärtom har de klivit fram betydligt mer än förut. Men problemet är att arbetsmiljöarbetet på många ställen fungerat så pass undermåligt tidigare att det inte finns mycket att falla tillbaka på. Det saknas vana, rutiner och erfarenheter från tidigare lyckat arbetsmiljöarbete. De dialoger och dialogforum som ska finnas, saknas eller haltar.

När jag lyssnar till rikspolitiker och myndigheter får jag också intrycket av att de ser ”luftigare” klassrum, ändrade schematider och så vidare, som ett problem som lärare och rektorer ska lösa själva. Det talas inte om arbetsgivarnas ansvar och vikten av arbetsmiljöarbete.

Därför tar skolledare bollen direkt från regering och myndigheter. De väntar inte på dialog från den ansvarige arbetsgivaren, eftersom de inte är vana vid sådant. De känner sig direkt tilltalade av rikspolitiker och myndigheter. De känner sig ensamma med problemet.

Låt oss därför hoppas och tro att Corona blir början till ett bättre arbetsmiljöarbete. Att de dialoger som nu uppstår fortsätter och blir fler. Smittskyddsarbete är arbetsmiljöarbete. I sådant arbete är skolledare inte ensamma.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman


Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

​Akut lärarbrist i landet – rektorer tvingas avbryta semestern för att lösa behovet

Skolpersonalen har haft en välbehövlig semester efter en tuff vår med dubbelarbete i både klassrum och på distans. Men många skolledare runt om i landet tvingades bryta sina semestrar för att gå in och lösa den akuta lärarbristen som råder i landet.

Fram till 2023 behöver det rekryteras lärare till motsvarande 69 000 heltidstjänster. Sveriges rektorer står nu inför en tuff utmaning att se till att eleverna möts av behöriga lärare efter sommaren.

Samtidigt har flera av Lärarförbundets senaste undersökningar visat på att rektorerna redan nu är slutkörda till följd av de påfrestningar som Coronapandemin lagt på dem. I Lärarförbundet Skolledares rapport om Coronavåren framgår att tre av fem skolledare uppger att arbetsbelastningen har ökat under pandemin. Dessutom genomför endast fyra av tio arbetsgivare riskbedömningar som rör rektorers arbetsmiljö. Det är extremt allvarligt. Mår inte chefen bra, mår inte personalen bra och i förlängningen inte heller eleverna.

Coronapandemin riskerar att fortsätta påverka skolledares arbetsmiljö även framöver. Och med vetskap om hur det såg ut förra sommaren, då fyra av tio skolledare i kommunala grundskolor behövde ställa in sin sommarsemester för att lösa oförutsedda rekryteringsbehov, ser inte denna sommar bättre ut.

Risken är överhängande att ännu fler rektorer kommer att behöva gå in på jobbet den här sommaren. Stora pensionsavgångar, växande elevkullar och ett stort antal obehöriga lärare fortsätter att utmana skolan.Samtidigt har även coronapandemin gjort att så många som varannan lärare är oroliga för att de kommer att behöva sjukskriva sig för stress om pandemin fortsätter till hösten.

Sveriges skolledare måste alltså både fokusera på rekrytering och att ta hand om sin allt mer stressade personal. Det är förvisso en utmaning för de flesta chefer, men en offentligt anställd skolledare ansvarar för omkring 40 medarbetare.Det kan jämföras med den genomsnittliga chefen som har under 20 medarbetare. Forskningen visar att chefer som har många medarbetare är mer arbetsbelastade och stressade.

Läget ser mörkt ut, men det finns åtgärder som skulle förbättra rektorernas arbetsmiljö. Lärarförbundet Skolledare kräver:

  • Att Skolinspektionens granskningar stoppas under 2020 för att inte riskera att öka arbetsbelastningen för en redan ansträngd skolledarkår.
  • Att regeringen tar initiativ till en nationell riktlinje om 20 medarbetare per chef i skolväsendet för att säkra goda arbetsvillkor för hela skolans personal.
  • Att skollagen skärps så att huvudmännen regelbundet måste förvissa sig om att rektorer har tillräckliga förutsättningar för att klara sina uppdrag.
  • Att rektorernas arbetsgivare tar sitt arbetsmiljöansvar så att alla skolledare får semestervila och en bra arbetssituation.

Skolledare måste få möjlighet till återhämtning och ges tillräckliga förutsättningar för att säkra en fungerande skolmiljö för lärare och elever. Efter coronapandemin blir det extra viktigt att se till att krafterna håller kommande läsår.

Jag har under sommaren skrivit debattartiklar i lokaltidningar från norr till söder som pekar på hur stort behovet av lärare är i olika län. Här är ett axplock av debattartiklarna:

Tondövt av skolinspektionen att granska skolor mitt i coronakrisen

​Hela världen skakas av en pandemi som orsakar otaliga människors sjukdom och bortgång. Ingen kommer undan, alla drabbas på ett eller annat sätt. Också i vanligtvis så trygga Sverige är konsekvenserna stora. Många blir sjuka och vi ser stigande dödstal. Människor förlorar sina jobb.

Skolsverige hanterar situationen så gott det går. Trots att bortåt hälften av personalen kan vara borta, anordnas verksamhet för alla barn som kommer till förskolan. Många lärare i grundskolan undervisar parallellt, både i sal och på distans. I gymnasieskolan och uppåt har verksamheten helt gått över till distansundervisning på rekordtid. Skolledare och lärare har vänt ut och in på sig själva och uträttat små mirakel. Organisationerna har ställt om och är i gång, trots att förutsättningarna nästan inte finns. Alla barn och elever får undervisning som fungerar och det något att vara stolt över.

Men de som jobbar i skolan förstår också att verksamheten inte kan bedrivas med samma kvalitet som innan. För hur skulle det gå till när hälften av personalen är borta, verksamheter är nedstängda och lärare och elever bara träffas digitalt?
I detta läge går Skolinspektionen ut i DN och talar om att det svenska skolväsendet ska inspekteras efter påsk. Motivet är att det finns elever som inte får det de förut fick.

Jag häpnar över detta. Det är ju självklart att verksamheten måste bedrivas på ett annat sätt. Det behövs ingen granskning för att konstatera det. Skolinspektionen förstår väl att lärare och skolledare är slitna och går på knäna? Man gör så gott man bara kan, och alla lärare och skolledare ska ha uppskattning för det fenomenala arbete de gör i denna tid. Om det funnes någon gång när de förtjänar öppet beröm från samhället så är det nu.

Jag tycker inte heller att statliga kontrollanter ska uppta svenska skolledares dyrbara tid i detta läge. De har angelägnare saker för sig. De försöker så långt som möjligt se till att barn och elever får den allra bästa undervisning som går att ge under dessa förutsättningar. Det är ett mycket viktigare jobb än att hålla en statlig kontrollapparat igång.

Jag har aldrig varit någon stor vän av svensk skolinspektion. Det går inte att kontrollera och kritisera fram ett bättre skolväsende på det sätt som görs idag. För mig understryker bara Skolinspektionens utspel i DN vikten av de krav som Lärarförbundet Skolledare många gånger tidigare riktat till regeringen.
Ett krav är att regeringen ska ge Skolinspektionen ett mer utvecklande uppdrag. Även om
Skolinspektionen säger sig vilja sprida goda exempel, så har myndigheten inte lyckats med detta. Man vänder sig till Skolinspektionen för att få reda på vad man INTE får göra. Få eller ingen skolledare kontaktar myndigheten för att får reda på hur man faktiskt gör. Detta behöver förändras.

Ett annat krav är att Skolinspektionen också måste granska skolans förutsättningar. Skolledare och lärare som har dåliga förutsättningar får kritik trots att de gör ett utmärkt jobb med de resurser de har. Då är det självklart resurserna som ska kritiseras och inte jobbet.

Vi behöver en annan Skolinspektion som är utvecklande och som granskar förutsättningar. Men vi behöver också en Skolinspektion som inte är helt tondöv inför den situation som svensk skola befinner sig i nu.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Vårt samhälle prövas i coronatider

– Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

– Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige, säger Ann-Charlotte Gavelin Rydman.

Nu prövas vårt samhälle. Våra blickar vänds mot vård och omsorg, med oro och med en stilla bedjan om att verksamheterna ska klara de påfrestningar som väntar.

Vi är medvetna om att det inte kommer sluta väl för alla, men vi hoppas ändå att de flesta ska komma undan lindrigt. Vi ser att vårdbiträden, läkare, sjuksköterskor, personal i hemtjänsten och många fler redan sliter hårt i en situation som ständigt förvärras.

Men även i skolan och förskolan prövas personalen. Verksamheter ska hållas igång trots att många saknas. Stora delar av undervisningen ska ske på distans. Oron ska hållas i schack. Organisationen ska fungera.

I centrum av allt detta finns skolledaren. Det ringer hela tiden på hens telefon. Mejl trillar in i jämn ström. Det är nya sjukskrivningar. Det är oroliga föräldrar. Det är ny information från ledningen.

Ledaren prövas

I sådana situationer prövas ledaren. Ledaren måste vara lugn för att lugna. Ledaren måste vara snabbtänkt, för nya problem kräver hastigt nya lösningar. Ledaren måste ge mycket av sig själv, för när oron är spridd behövs stora portioner av medmänsklighet och medkänsla. Ledaren kommer att komma hem sent på kvällen med ett huvud trött och dimmigt av en hektisk dag med alldeles för många intryck och ett sammelsurium av känslor som hållits inne.

Men när jag pratar med skolledare runtom i landet slås jag av att ingen tycks tveka inför detta. Skolledarna oroar sig inte över läget utan koncentrerar sig på att lösa problemet framför dem, och därefter nästa. Verksamheten ska hållas igång trots att halva personalen saknas. Medarbetarna, barnen och eleverna ska gå så oskadda ur detta som det överhuvudtaget är möjligt. Skolledarna håller för prövningarna och även om de inte vet hur morgondagen kommer att se ut, är de optimistiska idag.

Skolsverige sluter upp

Det här är dagar som kommer att gå till historien. Huvudmän, skolchefer, skolledare, lärare, elevhälsa och övriga funktioner kämpar för att kunna ställa om till en ny verklighet på i princip ingen tid alls. Och eleverna hänger med så gott de förmår. Skolsverige sluter upp som en enda stor familj, delar med sig, tipsar och föregår med gott exempel. Vi gör alla så gott vi kan – och vi gör det enade tillsammans.

Sveriges skolledare står starka längst fram i skolan och förskolan. Trots att förutsättningarna egentligen saknas och oron känns överallt, fungerar verksamheterna. Tack vare cheferna och deras medarbetare.


Sveriges skolledare, ni gör ett fantastiskt jobb i coronakrisens Sverige. Ni håller upp er nyckelposition i samhället på ett sätt som förtjänar allt tänkvärt beröm. Ni gör något historiskt. Jag är stolt över att få verka ibland er.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman,
ordförande för Lärarförbundet Skolledare


PS. Jag vill också ägna några rader åt huvudmännen. Jag kritiserar dem när jag inte tycker att de gör ett tillräckligt bra jobb. Men inte denna gång. De flesta rektorer jag pratar med anser att de har god ledning uppifrån just nu. De får tydlig information och behöver inte tveka om vad som gäller. Sveriges huvudmän verkar fungera bra för skolledarna just nu. Det är trevligt att få ge dem beröm för det. DS

Sjuktalen ökar - något måste göras

Ibland är det roligt att blogga, ibland gör jag det med olust. Detta är en olustblogg. Jag skriver den ändå för att Previa nyligen givit ut en rapport med ett upprörande budskap.

På sex år har antalet sjukdagar på grund av psykisk ohälsa gått från 28 till 78 sjukdagar per 100 chefer och år.” Det är ett av rapportens bistra huvudbudskap. Sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa betyder vanligen utmattningsproblem. Det är en häftig ökning under en förhållandevis kort period. Det är ledsam läsning, men ändå angelägen för oss som arbetar som chefer eller som arbetar med chefer.

Kvinnor är mest drabbade. De är överrepresenterade i skola, vård och omsorg där varje chef har många fler medarbetare att sörja för än de har i andra branscher.

Men även män drabbas och förutom stora arbetsgrupper framhålls orsaker som de flesta av oss känner igen. Högt tempo med ständigt ökande krav på effektivitet. Hög administrativ börda och bristande stödstrukturer. Svårt att dra gränser mellan arbetstid och fritid. Osv.

Läs gärna rapporten. Den är kortfattad, tänkvärd och läsvärd. Och förutom upprörande siffror finns glädjande nog också råd för att motverka ohälsa bland chefer. Jag tycker att det är goda råd och det som stod överst fastnade särskilt hos mig. ”Arbetsmiljöarbetet behöver prioriteras uppifrån och ägas av samtliga i organisationen.”

Lärarförbundet Skolledare har tagit fram politik för en bättre arbetsmiljö för skolans chefer. Den uppmanar jag alla skolledare att läsa.Politiken bygger på att de som sitter högst upp och som har det yttersta och grundläggande arbetsmiljöansvaret är de som måste agera. I en kommun är det vanligen politiker i nämnden för utbildningen som avses. I fristående verksamhet är det huvudmannen som är arbetsgivare och ytterst ansvarig för arbetsmiljön.

Politiker och huvudmän måste börja ta sitt arbetsmiljöansvar på allvar. Att de fuskar med detta är klart. Alldeles för få rektorer omfattas av ett bra systematiskt arbetsmiljöarbete från sina chefer. Vi vet det bland annat därför att riskbedömningar är ett verktyg som ska användas i ett systematiskt arbetsmiljöarbete. Men i våra skolledarenkäter ser vi att majoriteten svarar nej på frågan om deras arbetsgivare genomför riskbedömningar för dem.

Politiker och huvudmän är skyldiga att följa upp om det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar för alla medarbetare, alltså även för skolans chefer. Om det inte fungerar ska politiker och huvudmän vidta åtgärder. Men här är det tydligt att de istället vänt huvudet åt något annat håll och inte bryr sig om ifall deras organisationer arbetar för skolledarnas arbetsmiljö.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Om politiker och huvudmän inte frågar efter skolledarnas arbetsmiljö gör de inte sitt jobb. Och när högsta ledningen inte frågar efter något minskar detta i betydelse i hela organisationen. För chefernas del börjar nu situationen bli ohållbar. Jag uppmanar därför alla politiker och huvudmän att följa Previas råd. Prioritera arbetsmiljöarbetet uppifrån! Fråga efter hur det systematiska arbetsmiljöarbetet fungerar för skolledare. Vägen till en bättre arbetsmiljö för våra skolledare börjar hos er.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare

PS När jag gett två lästips kan jag lika gärna ge ett tredje. Läs vad Arbetsmiljöverket skriver om politikers ansvar för arbetsmiljön DS

Låt rektor anställa sin ledningsgrupp

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande Lärarförbundet Skolledare.

Det ställs stora krav på oss skolledare. Vi ska vara lyssnande, inkännande, bekräftande och lyhörda. Samtidigt ska vi kunna sätta ned foten och stå fast vid våra beslut.

Skolledare ska vara kunniga, strategiska, goda organisatörer och kanske till och med duktiga administratörer. Rektorer förväntas på sina ställen kunna ansvara för allt ifrån nyckelsystem till ett bra pedagogiskt ledarskap. Vi ska också vara en god närmaste chef för 30-40 medarbetare, trots att detta anses vara nästan omöjligt inom andra delar av arbetslivet.

Kanske finns det någon som fyller alla krav i ovanstående stycke, men jag gör det inte. Jag har ändå ett långt och förhållandevis framgångsrikt rektorsliv bakom mig. Det har gjorts möjligt genom att jag kunnat anställa skolledare till mina organisationer som varit bra på det jag varit sämre på och som gjort det jag inte hunnit med eller kunnat.

Det är en kritisk fråga för en rektor att kunna forma sin ledningsgrupp eller sitt ledningsteam så att den enes egenskaper och kompetens kompletterar den andres. Men det är ännu viktigare att ledningsgruppen blir en form av samledarskap, även om rektor naturligtvis i slutänden bestämmer. Det är ensamt på toppen, men genom att vara fler ledare kan chefer stötta varandra. De kan lära av varandra och på så sätt växa tillsammans. Det mår både chefer och medarbetare bättre av.

Men här finns ett stort problem i dagens Skolsverige. Jag möter alltför ofta rektorer som inte får anställa de chefer eller det stöd de behöver. Oftast vill rektor ha en intendent eller en biträdande rektor, men nekas av huvudmannens organisation. Och även om rektorn får anställa någon, kanske skolans budget sätter skarpa gränser som gör det svårt.

I Skolverkets allmänna råd för förskolan står det huvudmannen bör ge rektorn i förskolan organisatoriska förutsättningar att vara pedagogisk ledare på varje förskoleenhet som hon eller han ansvarar för. Motsvarande måste gälla även inom skolan. En biträdande rektor eller en intendent kan mycket väl vara den allra viktigaste organisatoriska förutsättningen som krävs för att klara det pedagogiska ledarskapet på ett bra sätt.

Huvudmän som inte ger förutsättningar till rektorn att utforma sin egen ledningsgrupp agerar därför tvärsemot de allmänna råden. Det är allvarligt då de allmänna råden är Skolverkets tolkning av gällande skolförfattningar. Det är också allvarligt då det inskränker rektorers möjligheter till ett bra och hälsosamt ledarskap. Både för cheferna och personalen.

Att rektor fritt får utforma sin egen ledningsgrupp eller sitt eget ledningsteam är en viktig fråga för mig och för Lärarförbundet Skolledare. Jag försummar sällan ett tillfälle att ta upp den i mina möten med politiker och högre tjänstemän. Fler som leder ger helt enkelt ett bättre ledarskap. Tillsammans måste vi få huvudmän och beslutsfattare att förstå detta bättre och ge rektorer de förutsättningar de behöver. Fler som leder kan vara den viktigaste förutsättningen.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare

Texten har tidigare publicerats i Chef&Ledarskap


Floskler istället för Arbetsmiljöarbete

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Det sparas runtom i Skolsverige.

Besparingarna visar ofta sitt ansikte för rektorer i form av en procentsats. Eller i form av ett kalkylblad från huvudmannen med mindre pengar i rutorna än förra året. Med siffrorna kommer ihåliga sägningar så som ”vi måste skära med osthyveln” eller ”vår kostnadskostym är för stor”. Värst av allt är ”det är bara att gilla läget”.


För rektorerna får besparingarna ett annat ansikte när de kommer hem till sin skola.


Det är lärarens ansikte när hon få reda på att resurspersonen inte längre kommer att vara med i gruppen. Även med resurspersonen hängde ordning och studiero i klassrummet på en skör tråd. Nu blir den tråden om möjligt ännu skörare.


Det är den visstidsanställda vikariens ansikte när han få reda på att han inte får sin anställning förlängd. Han får en sanningsenlig försäkran om att han gjort ett fantastiskt jobb och att han skulle ha fått fortsätta om det bara funnits pengar. Trots det syns misslyckandet tydligt i hans ansikte. Han kan inte frigöra sig från tanken att han ändå gjort något fel.


Det är den uppretade förälderns ansikte. Hon som ska klaga till nämnden över att resursen förvinner ur barngruppen och som därmed väcker dubbla känslor hos rektorn. Å ena sidan är det bra att föräldrar reagerar. Å andra sidan vänds klagomålen emot rektorn som beskylls för att inte kunna dra ned på ett sätt som håller arga vårdnadshavare borta från huvudmannen.


Det är elevens ansikte. Hen som får veta att det nu bara blir resursstöd en timme i veckan, istället för tre. Hen som i början av året sa att det var jobbigt att gå till specialläraren, men som nu inte kan dölja sin besvikelse.


Även på nätterna kan besparingar visa sitt ansikte för rektorn i form av grubblerier klockan fyra på morgonen: - Finns det något annat sätt att dra ned på kostnaderna? - Hade jag kunnat framföra budskapen på ett annat sätt?


Som alla förstår skriver jag detta delvis utifrån egna erfarenheter. Men jag skriver inte för att jag vill att rektorer ska ömkas eller ursäktas för att de hanterar besparingar. Varje rektor riskerar att hamna i en situation där det finns tre val. Genomför besparingen, dra över budget och ta eventuella konsekvenser, eller frånträd uppdraget. Alla som tar ett rektorsjobb bör var medvetna om att detta kan inträffa.


Jag skriver därför att besparingar medför målkonflikter för rektorer. De blir mottagare av medarbetares, föräldrars och elevers frustration. De känner samvetsstress. Många får sömnstörningar. Detta är enligt arbetsmiljöforskningen tydliga exempel på inslag i arbetet som höjer kraven och som därmed kan innebära risker för den som blir utsatt. Särskilt utsatt är den som jobbar ensam och att vara rektor är ett mycket ensamt jobb när besparingar ska göras.


Men jag hör sällan, eller rättare sagt aldrig, talas om någon arbetsgivare som gör riskbedömningar för rektorer innan de åläggs sparkrav. Någon som gör något för att motverka riskerna. Istället hör jag om osthyvlar, gillade lägen och liknande floskler. När rektorer behöver socialt stöd och har rätt till ett arbetsmiljöarbete utifrån ett anställningsperspektiv, får de istället budskap om likriktning och rättning i leden. Ord och uttryck som manar till en hårdare kultur istället för en situation där det är naturligt att peka på risker och be om hjälp. Det blir ett klimat där det är svårare att be chefen om stöd.


Vi har en lång väg att gå innan det finns ett acceptabelt systematiskt arbetsmiljöarbete för skolledare såsom bestämmelserna kräver. En lika lång väg är det tills vi har en kultur där det ses som en naturlig del i uppdraget att uppmärksamma risker och balansera krav i arbetet med stöd och resurser. Men vi ska gå hela den vägen och vi ska gå tillsammans. På så sätt får vi också stopp på den höga omsättningen av skolledare.


Men bäst av allt är naturligtvis att undvika besparingarna och ge rektor de resurser som behövs för att klara uppdraget att organisera en god utbildning.


Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Ordförande för Lärarförbundet Skolledare