Lärarförbundet
Bli medlem

Hur är det att jobba som VUX-lärare just nu?

Vi har bett Johanna Lindgren Chin, speciallärare på vuxenutbildningen, att berätta hur hon upplever det är att jobba under coronapandemin.

Det är väldigt annorlunda på många sätt att arbeta på Vuxenutbildningen just nu. Det är färre studerande på plats och det av flera skäl, ett skäl är att det är organiserat så att de som ska vara på plats inte är på plats samtidigt. Men det är också många av de studerande som är rädda och inte vågar komma till skolan. Sedan har vi majoriteten som längtat och är så glada över att vi bedriver undervisning på plats igen efter sommaren, om än delvis. Många har varit isolerade under den här perioden och skolan har en oerhört viktig funktion när det kommer till det sociala och som en del i en fungerande vardag. Som speciallärare inom vuxenutbildningen där jag möter många elever i behov av stöd, är det också tydligt att många inom just den målgruppen, anser att distansstudier inte fungerar alls för dem. De behöver träffa någon fysiskt och på plats för att undervisningen ska vara tillfredställande för dem. Jag har under våren funderat över hur många av just dessa av de studerande som vi har tappat och vars studier gått förlorade, trots att vi gjort det bästa utifrån rådande förutsättningar. Det finns på samma gång också studerande som har mått bra av att vi börjat erbjuda mer undervisning online och möten likaså.

Det som har varit svårt i mötet med de studerande och i återgången att alltmer erbjuda undervisning på plats är att hålla distansen. Det är däri utmaningen ligger just nu, en av mina kollegor lyfte just detta på det senaste fackmötet, den svåra balansgången att i dagsläget inte kunna gå fram och t.ex. hjälpa en av de studerande genom att peka på datorn, visa hur man formar bokstäver på pappret som ligger på bänken. På ett sätt bedriver vi fortfarande en sorts ”distans”-undervisning för även om vi befinner oss i samma klassrum som de studerande måste vi ändå tänka på att hålla distansen. Det blir en sorts katederundervisning i många fall och att man visar en hel del framme vid tavlan istället.

Rutiner, dygnsrytm, planering av studier är också sådant som blivit väldigt påverkat av den rådande pandemin. Men även hemmavarande barn som inte kunnat komma iväg till skola eller förskola av olika skäl har också varit ett hinder för att bedriva studier under tiden som distansundervisningen pågick. Det har inte bara varit negativa effekter av pandemin, tvärtom tycks digitaliseringsprocessen ha speedats upp till max och jag tror att vi på bara några månader tog igen det som i vanliga fall skulle tagit några år inom skolans väggar. Möjligheten att bedriva undervisning på distans och som lärare inte längre vara tvungen att vara på plats har också inneburit en frihet. I dagens samhälle när alltfler arbetsgivare och yrken gått mot att erbjuda allt fler att arbeta hemifrån har det inom skolans värld varit mycket mer statiskt, och möjligheten att arbeta hemma har varit liten eller obefintlig. I och med pandemin var arbetsgivarna tvungna att låta oss lärare arbeta hemma, och jag tror att insikten kring det varit positiv i många fall. Att man även som lärare kan genomföra sitt arbete utan att behöva vara på plats tror jag är en del av en naturlig utveckling som skolan som institution inte kan stå emot hur länge som helst. Det går att vara både tillgänglig och närvarande på andra sätt än fysiskt inom skolans väggar. Jag tror även att alltfler möten kommer att kunna ske digitalt och att pandemin öppnat upp för reflektion kring mångt och mycket och kring sådant som innan pandemin bara kunde gå till på ett visst sätt. Så ser det i alla fall ut inom verksamheten jag befinner mig i där man nu lyfter blicken och löser situationer på ett annat sätt än innan.

När det gäller mitt uppdrag under pandemin, så har det som varit problematiskt för de studerande även varit detsamma för mina kollegor, och det har inte bara handlat om att stötta de studerande som haft svårt att klara omställningen från vanliga undervisning till distansstudier. Det har även handlat om att stötta stressade kollegor som på väldigt kort tid tvingats ställa om och det problematiska har inte alltid skiljt sig från studerande till lärare. Ett återkommande problem, har handlat om hanterandet av arbetsdagen, då det varit väldigt påfrestande att dra gränsen för när arbetsdagen börjar och slutar för vissa. Till viss del har handledningen av lärare också handlat om tillgänglighet och att man som lärare inte ständigt kan vara tillgänglig, och att det blir extra viktigt med att skapa dagliga rutiner, där lunch och paus ingår. Gränsdragningen har i det här läget har varit otroligt centralt. För många av mina kollegor har jag också betonat vikten av den egna självmedkänslan och att vi måste vara medvetna om att närundervisningen inte kan kopieras över direkt till distansundervisningen. Detta menar jag innebar att kraven på oss själva under pandemin måste vara lägre när förberedelsetiden inte var rättvis i förhållande till vad vi ville prestera. Det är för mig tydligt att de egna kraven ökade på oss själva inom min verksamhet men på samma gång var premisserna försämrade genom att vi inte hade förutsättningarna att bedriva undervisning på distans till 100%. Men på något sätt klarade vi det ändå. År 2020 kommer ingen att glömma oavsett om man var verksam inom skolans värld eller inte, vi har hållit i och hållit ut och vi orkar nog lite till. Belöningen är när man möter de studerande som är nöjda med att undervisningen fortsätter bedrivas oavsett om det är på plats eller inte.

//

Johanna Lindgren Chin, speciallärare, ledamot i referensorganet för vuxenutbildning

Lärarförbundet informerar

Lärare behöver ett professionellt handlingsutrymme. Karaktäristiskt för en frisk arbetsplats är att medarbetare ges förutsättningar för att utföra arbetet på ett professionellt sätt, möjligheter till kompetensutveckling, samt utrymme för att bidra till förbättring. Motsatt gäller att samvetsstress och ohälsa uppstår när lärare inte får utrymme för att ta sitt yrkesansvar.

Som Johanna berättar har mycket ställts på sin spets under pandemin. I sin roll som speciallärare inom vuxenutbildningen möter hon många elever i behov av stöd, Hon har under våren funderat över hur många av just dessa av de studerande som har tappats och vars studier gått förlorade, trots att alla gjort sitt bästa utifrån rådande förutsättningar. Detta är ett tydligt uttryck för samvetsstress.

Möjligheten av att utföra delar av arbetet på annan plats än på den fysiska arbetsplatsen har inneburit en frihet konstaterar Johanna men också en svårighet för både elever och lärare att sätta gränser i sitt arbete

Johanna nämner också att många har varit isolerade under den här perioden och skolan har en oerhört viktig funktion när det kommer till det sociala och som en del i en fungerande vardag.

Lärarförbundet återkommer hela tiden till att riskbedömningar ska göras. Arbetsgivaren har alltid ett ansvar att undersöka, riskbedöma och åtgärda arbetsmiljöproblem. Nu när händelseutvecklingen är snabb behöver detta arbete göras ofta, ibland det t o m nödvändigt dagligen. Riskerna ska åtgärdas, de allvarliga först. Allt ska dokumenteras för att senare följas upp.

Att riskbedöma utifrån ett smittskyddsperspektiv är i nuvarande läge en självklarhet men även det andra som Johanna lyfter är mycket viktigt att riskbedöma: arbetsbelastningen och svårigheten att sätta gränser i arbetet, samvetsstressen och skolans viktiga sociala funktion för både lärare och elever.


  • Skapad 2020-11-19
Frågor & Svar