 |
| NYA MEDIASIDOR |
| Vi vill bli bäst på att bevaka film, teater, litteratur, musik, cd-romspel och annan kultur för barn - utifrån hur man kan använda det i förskolans verksamhet. |
| I första numret med vårt utökade mediablock bjuder vi på recensioner av teater och spel, plus barnböcker och vuxenlitteratur som vanligt. |
|
 |
|  | I vårt privata, anonyma liv har teven blivit fönstret mot vuxenvärlden. Tvåloperorna har ersatt ”vuxenskvallret” som barn kunde smyglyssna på.
Under uppväxten socialiseras barnet – skapar sin jaguppfattning genom att lära in samhällets normer och värderingar och göra dem till sina egna. I dag försiggår nästan hela socialiseringen i det ”offentliga rummet”; i förskolan och andra institutioner där bara vissa bestämda saker kan sägas och avhandlas, säger filmvetaren Ole Breitenstein.
–I det offentliga rummet kan man inte diskutera den gemensamma, kulturella normen. Barn får inte veta hur folk beter sig när de är svartsjuka, får cancer, gör abort, förälskar sig i två eller är impotenta – sådant tillhör det ”privata rummet”, familjen och de allra närmaste.
Men i tvåloperorna finns hela arsenalen av mänskligt beteende. I komprimerad form får tittaren insyn i privata konflikter som tillhör den intimaste sfären.
–Tvåloperorna är populära bland barn. Medierna är känsliga för de behov som uppstår i det sociala kollektivet, säger Ole.
Finessen med teve är att många ser samma sak. Det som händer och sägs i tvåloperorna blir allmängods som går att diskutera också i det offentliga rummet. Samtidigt kan barnen välja ut de delar som ligger dem själv närmast och prata om dem.
–Genom kulturen får man bearbeta sina känslor per ombud. Behovet av detta har blivit större än tidigare – och tevetittandet har blivit mer omfattande. På gott och ont är teve ett fönster mot vuxenvärlden.
Skillnaden mellan hur barn socialiserades förr och hur de socialiseras nu är intressant, tycker Ole. Tidigare var det en självklarhet att ha litterära, språkliga och religiösa referensramar. Mediekonsumtionen har medfört att man i dag snarare har referenser till rörlig bild, talat språk, film och teve.
–Observera att jag inte lägger några värderingar i det. Det är inte så att jag tycker att det fanns en ”riktig” barndom förr, eller att barn var bättre då, påpekar han.
Ole var barn i slutet på 30-talet på landsbygden i Danmark. Där fanns ingen tydlig gränsdragning mellan det offentliga och det privata rummet – den lokala skolans småskollärare personligt bekant med alla föräldrar, till exempel.
–Men den springande punkten i min socialisering var att min familj bestämde inte mitt umgänge. Världen var öppen. Jag umgicks med vem jag ville i byn; med snickaren, skomakaren, fullgubbar, betplockare. Att få vara bland alla dessa vuxna gav mig ett väldigt mångsidigt perspektiv på vem jag var och mitt beteende.
I dag väljer inte barn sitt umgänge. Föräldrarna bestämmer vilken förskola barnen ska gå i, och därmed vilka vuxna och barn de ska tillbringa dagarna med. Orsaken till att de träffas är att de har ett ”kontrakt” – och i det finns vissa givna regler om hur man ska uppföra och bete sig.
–Detta präglar det offentliga rummet. Och det hindrar att jag tar ut svängarna, även om jag har kunskap. Om jag som förskollärare ser att Kalle mår dåligt och dessutom vet varför han gör det, så kan jag ändå inte ta med honom hem. Jag har mitt eget privata liv, och det har inte förskolebarnen med att göra.
I mitt samhälle kunde man ta hand om Kalle, säger Ole:
–Normen för vad som var gemensamt diskuterades ständigt, framför allt av kvinnorna. Männen definierade det lite nedlåtande som ”skvaller” och tillfällena när
de ”skvallrade” som ”kafferep”. Men att diskutera den gemensamma normen som vår kultur ska ha är en väsentlig, rent
av nödvändig sysselsättning.
Barnen kunde smyglyssna och lära sig det regelsystem som gäller för vuxna, hur man beter sig enligt den allmänna kulturella norm som förutsätts.
Nu har tvåloperornas rollfigurer blivit våra nya ”grannar” och vad som händer dem ersätter ”skvallret”.
Tvåloperorna har en noggrann struktur som funnits länge – redan Shakespeare skrev hyfsade tvåloperor. På teve har de visats i mer än 40 år, säger Ole.
–På en halvtimme får man insyn i fler intriger än man får under flera år i verkliga livet. Grundmönstren varierar inte så mycket: det handlar om otrohet, bråk med grannar, intriger och övertramp av normer. Det är inte realistiskt, men de belyser företeelser som vi inte kan råda över från många olika vinklar på kort tid.
En annan intressant sak med tvåloperor är att de avspeglar de övergripande värden som finns i vår kultur, men sällan med någon sorts ifrågasättande. Det handlar om att tjäna pengar, att staden är ”bättre” än landet och ett statustänkande som vi alla är offer för, säger Ole.
–De cementerar den kultur som redan har makten och påverkar våra gemensamma normer. De ingår sedan i våra referensramar om hur det ser ut i andras privata rum.
Annika Claesdotter
(2002-01-15) |