–Värdegrunden ska beskrivas så att barn kan förstå texten. Jurister invänder att en förordning inte kan skrivas så. Men varför skulle det inte gå, menar Tomas Eneroth socialdemokratisk riksdagsledamot.

Tomas Eneroth är ordförande för en arbetsgrupp som gjort en översyn av läroplanerna som styrinstrument. Arbetsgruppen menar bland annat att demokratin i skolan skulle bli verkligare för eleverna om läroplanen riktade sig direkt till dem.
Efter ett års utredande på uppdrag av skolminister Ingegerd Wärnersson har de nyligen presenterat sitt betänkande.
–Det är viktigt att påpeka att vi inte haft i uppdrag att föreslå en ny läroplan. Det blir en uppgift för den läroplanskommitté som skolministern aviserat att hon tänker tillsätta. Vi har sett över de läroplaner som finns, och analyserat varför de inte har fungerat riktigt som det var tänkt.
Det är inte i förskolans läroplan man finner de största problemen. På flera punkter i arbetsgruppens diskussioner har denna stått som förebild.
–En fantastisk läroplan! myser Tomas Eneroth. Den är skriven så att de professionella känner igen sig.
Också Birgitta Qvarsell, professor i pedagogik vid universitetet i Stockholm, och medlem i arbetsgruppen, tycker Lpfö 98 är ett föredöme i vissa avseenden.
–Förskolans läroplan uttrycker mål att sträva efter på ett bra sätt. Särskilt avsnitten om grundläggande värden, förståelse och medmänsklighet är formulerade så att de skulle kunna passa i de andra läroplanerna.

Ett av arbetsgruppens förslag är att avsnittet om förskolans och skolans värdegrund och uppdrag, i framtiden formuleras likadant från förskola till vuxenutbildning. Då blir det tydligt att utbildningssystemet har ett gemensamt uppdrag.
Tomas Eneroth menar att en gemensam värdegrundsdel är en fördel för förskolan.
–Det manifesterar förskolan som en viktig del i utbildningssystemet. Det är stor skillnad mot för tio år sedan!
Arbetsgruppen, bestående av sakkunniga från fältet, forskare och experter från Utbildningsdepartementet, har haft att tampas med bristerna i de övriga skolformernas förhållande till målen i läroplanerna.

I läroplanen för grundskolan och för de frivilliga skolformerna, anges två målnivåer; mål att sträva mot, som speglar den demokratiska tanken i skolans värdegrund och uppdrag, och mål att uppnå, som handlar om elevernas konkreta kunskaper. Förskolans läroplan anger endast mål att sträva mot, eftersom man inte bedriver utbildning där. Tomas Eneroth tycker inte att de båda målnivåerna har uppfattats rätt av skolorna.
–Det blir lätt så att skolan tolkar mål att uppnå som en sorts grundkurs, medan de mål man ska sträva efter blir överkurs. Betygssystemet tar över, och de så kallade ”strävansmålen” kommer i skymundan.
Orsakerna är flera. Skolans traditioner spelar in, anser Tomas Eneroth, liksom besparingar och motsägelsefulla direktiv från staten.
–Ibland har staten sänt dubbla signaler. Till exempel att skolorna måste uppnå ett visst antal godkända elever, då kommer förstås detta mål i fokus. Som läget är har vi en skola där man koncentrerar sig på tre äm-
nen; engelska, svenska, matte. Men hela läroplanen är viktig, och allt hänger samman. Det kan ju vara så att man inte når godkänt i matte, för att man är otrygg i skolan!
För att undvika att exempelvis betygen, som enkelt kan beskrivas och kvantifieras, tar över, föreslår arbetsgruppen att de båda målnivåerna i en framtida läroplan ses över och ersätts med en enda.
–Så att man inte får en kvalitetsredovisning där skolan glömmer att beskriva också andra mål, till exempel hur elevernas inflytande fungerat, säger Tomas Eneroth.
Arbetsgruppens förslag gäller förändringar både av vilken struktur och utformning en framtida läroplan ska ha, och hur statens styrning av kommun och skola ska se ut. Förslagen är inte färdiga utan kräver fortsatt beredning, påpekar man. Samverkande styrning är ett begrepp man fastnat för. Med det menas att alla aktörer ska vara delaktiga i skolans styrning; staten, huvudmannen, som är kommunen utom när det gäller fristående skolor, förskolan och skolan. Dessutom lärare, elever och föräldrar.
–Vi har diskuterat hur långt man kan driva decentraliseringen, som ju också innebär att man kräver ansvar i form av redovisning och rapportering, säger Birgitta Qvarsell. Samverkande styrning innebär att man ska engagera skolledning, lärare, elever och föräldrar. Det krävs möten, och det tar tid från det egentliga skolarbetet. Om det går till överdrift kan det förstås bli tidsbrist och konflikter, när folk inte dyker upp på möten de borde komma på.

Men även om det finns problem som måste lösas, är decentralisering ett honnörsord i betänkandet. En grundtanke i utredningen är tilliten till de professionella, säger Tomas Eneroth.
Man utgår från att de som arbetar i skolan och förskolan kan och vill ta ansvar för verksamheten. I linje med det vill man se en försöksverksamhet där skolorna arbetar utan nationellt fastställda kursplaner i både grundskola och gymnasium. Skolorna ska få frihet att utforma kursplanerna lokalt. Ett annat exempel är läroplanens framtida innehåll.
–Den kan förnyas exempelvis vart sjunde år, men kanske inte enbart av en expertgrupp. I stället kan förskolor, skolor och kommuner inbjudas att delta i utvecklingen av läroplanen. Rent praktiskt kan det gå till så att kvalitetsredovisningen som förskolor och skolor ska göra kan bli ett grunddokument att utgå ifrån. Man kan också tänka sig remisser eller seminarier.
Som ytterligare ett led i en fördjupad decentralisering, föreslår arbetsgruppen att man tar bort kravet på skolorna och kommunerna att upprätta obligatoriska handlingsplaner.
–Vi tycker inte att staten behöver föreskriva handlingsplaner. Det kan ofta resultera i att man åstadkommer en pappersprodukt, bara för att tillfredsställa systemet, säger Tomas Eneroth.

I stället ska man lägga större vikt vid kvalitetsredovisningarna. Förhoppningen är att förskolorna och skolorna ska göra utvärderingen också för sin egen skull, och kunna använda den i sitt fortsatta arbete. För att underlätta tänker man sig att Skolverket inte kräver in kvalitetsredovisningen, som kan bli gemensam för förskola och skola så ofta som varje år, utan snarare vartannat. Det ger de berörda mer tid att få med en utvärdering också av de övergripande målen i läroplanerna. I rapporten påpekas att skolorna behöver stöd i det här arbetet. Hur det stödet ska se ut har Tomas Eneroth inga konkreta idéer om. Men han tänker sig att det kan ske genom att Skolverket får nya uppdrag, som hjälper de professionella i deras kompetensutveckling.
Birgitta Qvarsell menar att det finns olika sätt att rapportera kvaliteten i skolans arbete. Det bör finnas dokument som är möjliga för andra att läsa, men verksamheten kan också utvärderas genom seminarier och konferenser. Hon tycker förskola och skola skulle kunna ta hjälp av forskare i sitt arbete för att klara det växande ansvaret.
–Det behövs mycket mer forskning i skolan. Forskare kan arbeta aktionsinriktat, och tillsammans med personal och barn identifiera var förändringar behöver ske. Sedan kan man se till att det blir en ändring.

Arbetsgruppen har diskuterat hur mål i läroplanen kan skrivas så att formuleringarna också passar barn. Birgitta Qvarsell tycker inte riktigt att barnens perspektiv kommit med i texten.
–Det kunde betonas mer. I texten riktas uppdraget tydligt till ett kollektiv, men barnen saknas. Samtidigt är det svårt att se hur man ska få med eleverna i styrningen, eftersom inflytande medför ansvar. Hur mycket kan man lägga på barnen? Å andra sidan är det viktigt för ett demokratiskt samhälle att barnen tidigt får vara med och bestämma.
En grundsten i betänkandet gäller vem uppdraget ska riktas till i läroplanen. I grundskolans läroplan skiljer man nu på riktlinjer som gäller den enskilda läraren och dem som gäller hela skolan. I förskolans läroplan riktar man sig däremot kollektivt till alla som jobbar i förskolan, med formuleringen ”arbetslaget skall”. Arbetsgruppens förslag är att på detta sätt rikta sig till de professionella som ett kollektiv, även i de övriga läroplanerna. Tanken är att det ska förstärka det lokala läroplansarbetet och det gemensamma ansvaret för utvärdering och utveckling.
Det är inte alla som ser vinsten med detta. Från Lärarförbundet höjs kritiska röster. Förslaget går tvärt emot förbundets strävan att lägga ansvaret hos den enskilda förskolläraren, respektive läraren.
–Vi var emot formuleringen ”arbetslaget skall” redan när förskolans läroplan antogs 1998, säger Ann-Christine Larsson på Lärarförbundets utbildningspolitiska avdelning.
Hon betonar att den enskilda lärarens ansvar måste synas, och därför bör formuleringen vara ”läraren/förskolläraren skall”.
–Det är det enda sättet för lärarna, förskollärare inkluderade, att utveckla sitt självbestämmande och utöka sin maktsfär. En ändring av formuleringarna till att gälla hela kollektivet, enligt modellen i förskolans läroplan, blir ett fall bakåt!
Ann-Christine Larsson poängterar att kritiken inte ska tolkas som att man är emot att samarbeta och arbeta i grupp. Från Lärarförbundets sida är man nöjda med andra förslag i översynen av läroplanerna. Till exempel välkomnar man idén att låta värdegrunden bli gemensam för alla läroplaner.
–Det vi är ute efter, är att man ska peka ut läraren som en person vars ansvar är högre än de andras. Vi har ju också antagit yrkesetiska regler för lärare, på individnivå.
Tomas Eneroth är medveten om kritiken mot det kollektivt riktade uppdraget.
–Vi utesluter egentligen inte att man kunde skriva ”förskolläraren skall”, säger han. Men det är inte riktigt arbetsgruppens sak att ta ställning till. Det blir en fråga för den kommande läroplansutredningen.
–Det viktiga är att uppdraget ska riktas till de professionella inom förskola och skola. Det räcker inte att man riktar det till kommunen, utan det ska vara till de professionella direkt.
Tomas Eneroth är belåten över att det nu uppstår en debatt om läroplanen.
–Det var väl tio år sedan den diskuterades sist. Men nu har vi väckt frågan, och det är bra. Läroplanen ska styra verksamheten för dem som arbetar och går i skolan. Då måste det som står i den verkligen kunna användas som utgångspunkt.

Mimmi Palm
(2002-01-15)