|
|  | –Traditioner och föreställningar gör det svårt att leva upp till läroplanens intentioner att förskolan ska bidra till att barn med utländsk anknytning får stöd i att utveckla dubbla kulturtillhörigheter, säger Johannes Lunneblad, doktorand i Göteborg.
Iläroplanen för förskolan står det: ”Det svenska samhällets internationalisering ställer höga krav på människors förmåga att leva med och förstå de värden som ligger i en kulturell mångfald. Förskolan är en social och kulturell mötesplats som kan stärka denna förmåga och förbereda barnen för ett liv i ett alltmer internationaliserat samhälle. Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur skall bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en dubbel kulturtillhörighet.”
–Man måste hejda sina förväntningar att man ska kunna leva upp till detta, säger Johannes Lunneblad, forskare vid institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet.
Inför sin doktorsavhandling har han i tre terminer följt verksamheten vid två 1–5-årsavdelningar i ett område, där ungefär hälften av barnen under sex år har utländsk anknytning. Syftet var att studera hur förskolan arbetar med att få barnen att förstå och fungera i sin miljö, och att utveckla en förståelse av sig själva och andra människor.
Det är inte variationer i personalens individuella uppfattningar han vill synliggöra – utan den långa tradition som finns i institutionen, säger han.
–Det handlar om hur den dagliga verksamheten planeras, organiseras och genomförs. Att analysera de traditioner som finns av att resonera om barn och verksamheten. Kunskaper från forskning, utbildning och kollegor bildar tillsammans det sätt på vilket man arbetar, förstår och pratar om den egna verksamheten.
För den som vuxit upp i Sverige med svenska föräldrar är det lätt att luras av sina föreställningar om människor med utländsk anknytning. Johannes berättar att han själv trodde det var av religiösa skäl som några av förskolans föräldrar inte ville att deras barn skulle äta kött:
–Men orsaken var att förskolan inte kunde redovisa vilket ursprungsland köttet hade. Detta var när galna ko-sjukan diskuterades flitigt i media. Står det ”Abdullah äter inte kött” på dietlistan på väggen så tar man omedelbart för givet att det är för att han är muslim.
–Att jobba mångkulturellt är inte så självklart som det låter, säger Johannes, som inte har några ”recept” på hur man ska gå tillväga för att göra det på ett bra sätt.
–Man ska inte tro att förskolans personal arbetar helt annorlunda för att de har många barn med utländsk anknytning i gruppen.
I detta ligger ingen kritik mot personalen i de förskolor han studerat, betonar han. De har bra kontakt med barnen och de har roligt tillsammans.
–Man måste förstå deras arbete i relation till den tradition det finns av att arbeta inom förskolan och hur det ser ut i samhället. Det är kanske inte så konstigt att det är svårt att lyfta fram det mångkulturella.
Eftersom samhället är så segregerat saknar de som jobbar i förskolan, precis som alla andra, erfarenheter om en kulturell mångfald som inte är hierarkisk eller diskriminerande, menar Johannes och jämför med problematiken att arbeta för jämställdhet:
–De flesta erfarenheter som vi har av att vara kvinna eller man bygger på hierarkiska skillnader mellan kvinnor och män. Sociala orättvisor är en del av vår vardag. Människor diskrimineras på grund av klass, kön eller etnicitet. Indirekt eller direkt berörs vi alla av det på något sätt och det formar hur vi förstår oss själva och andra, och vår bild av det samhälle vi lever i. Ibland ifrågasätter vi, men oftast blir detta en del av vardagen och den norm vi rättar oss efter.
Barn lär sig i samspel med andra, betonar Johannes. Människan utvecklas och lär genom erfarenheter från det samhälle man lever i, och de relationer som finns där.
–Men i förskolan finns en betoning på att barn själva upptäcker sin omvärld, skillnader och likheter och sitt eget lärande. Förskollärarens roll blir att skapa möjligheterna för barnens lärande, snarare än att aktivt delta.
Det finns en slags romantisk tro på att barn själva lär, till exempel i den fria leken när vuxna vanligtvis inte är med.
–Naturligtvis lär sig barn mycket på egen hand och tillsammans med kamrater. Men det är en svår uppgift för barn mellan ett och fem år att på egen hand upptäcka och lära sig demokratiska värderingar, jämställdhet och jämlikhet – vilket kan antas vara en grund för en fungerande kulturell mångfald.
När barngrupperna är stora och personalresurserna små måste de vuxna av nödvändighet ofta vara mest med de minsta barnen. Fyra–femåringarna får klara sig mycket ensamma:
–Arbetsvillkoren är sådana. Men hur ska barn kunna lära sig hänsyn, förståelse för andra kulturer, solidaritet och jämlikhet när man inte lär dem det?
I sin studie har Johannes Lunneblad speciellt intresserat sig för hur personalen bemöter barnen, och hur de pratar om dem. Barns identiteter är inte fasta utan situationsbundna, säger han.
–I en situation är ett barn ”språksvagt”, i en annan ”flicka”, i en tredje ”stor” och i ytterligare en situation bland vuxna kanske främst ”barn”, säger han.
Vad gäller barnens kulturella och etniska identiteter så är det inte självklart vilka barn som är ”mångkulturella”, menar han.
–Om pappa är från Iran och mamma från Polen? Om pappan är perser och mamman svensk? I vilka situationer är man invandrare, i vilka är man svensk?
Ett barn som har en svensk mamma och en dansk pappa kan identifiera sig som dansk för att hon ofta är i Danmark och hälsar på sin släkt:
–Hela familjen kanske känner sig dansk. De har samma rätt att bekräftas i det som familjen från Somalia.
Identiteter som bygger etnicitet och kultur utgör distinktioner mellan människor där ett ”vi” och ”de andra” skapas, säger Johannes. Hur man väljer att associera och förklara en människa är identitetsskapande – men det innehåller också maktrelationer. Skulle man till exempel göra en tankekarta runt ordet ”invandrare” – vilka ord skulle man använda? ”Arbetslöshet”, ”Diskriminering”, ”Svårt att få jobb”?
–Vårt sätt att tala om och förstå barn och familjer med utländsk anknytning skapar också förutsättningar och förväntningar som vi bär med oss då vi träffas.
Mycket av det man kallar ”kulturkrockar” är ofta en klassfråga. Människor med utländsk anknytning anses ofta tillhöra ”de svaga grupperna i samhället”.
–Som om det vore människorna i sig som är svaga, och inte att det är svårigheterna att få arbete och bostad som gör dem svaga. Kultur och etnicitet blir den enkla förklaring som används då till exempel bostadssegregationen diskuteras.
Annika Claesdotter
(2002-01-15) |