|
|  | Att anpassa läroplanen efter sitt eget arbetssätt är det bästa sättet att göra den verklig, menar Jenny Undin.
När Jenny Undin, förskollärare sedan 8 år, tar den gammaldags skolklockan och ringer in till samling så står förskoleklassen ”Andens” 20 barn redan på led, redo att gå in. Jenny ställer sig i dörröppningen och hälsar eleverna välkomna. Hon tar var och en i hand och säger god morgon Therese, god morgon Josefin, godmorgon Jonathan tills alla barn hunnit in och satt sig i ring på golvet.
Förskoleklassen ”Anden” är en av fyra avdelningar på Ingarö förskola några mil utanför Stockholm. Jenny har följt de flesta av barnen sedan de var två år. Hon känner dem, vet hur de fungerar, vad som är deras starka sidor och lite svagare. Hon jobbar medvetet med att poängtera sådant som barnen är duktiga på men också med att stimulera de lite svagare sidorna, uppmuntra ansträngningar och små framsteg, såväl i arrangerade situationer i samlingen som under dagens mer fria aktiviteter.
I sitt arbete har Jenny daglig nytta av läroplanen. När barnen var mindre var det Lpfö-98 som låg på nattduksbordet sedan barnen blivit elever i förskoleklass är det oftare läroplanen för förskoleklassen och grundskolan, Lpo-94, som hon konsulterar liksom den förskole/skolplan som utarbetats i Värmdö Kommun.
När alla barnen sitter i ringen hälsar hon dem alla godmorgon med betoning på att de nu är elever i förskoleklass och barnen hälsar unisont tillbaka.
Sedan följer vanliga samlingsbestyr där vardagligheternas inbyggda pedagogiska möjligheter tas tillvara. Emelie får räkna hur många barn som är närvarande och skriva antalet på whiteboardtavlan. Nikita får räkna och lägga till de fem vuxna i rummet. Och på whiteboardtavlan blir det plötsligt fråga om en smärre addition som barnen raskt klarar av. Liksom att subtrahera de två vuxna (journalisten och fotografen) som bara är på kort besök. Räkneoperationen 20+5-2 utgör alltså inga problem för eleverna.
Så följer lite prat om vilka som har födelsedagar och hur de ska firas.
Och Axel och Saga ska minsann ha gemensamt kalas.
–Vet ni var kalaset ska vara någonstans, frågar Jenny.
–Ja, säger Saga. På dagis.
–Ja just det på förskolan, säger Jenny.
Efter lite dagsplanering börjar barnen otåligt skruva på sig så Jenny konstaterar att de har fått myror i brallorna och kommenderar därför ”stand up”. Barnen sträcker sig på tå och plockar tio äpplen på de översta grenarna och när äpplena ligger på marken så får de hoppa på dem lika många gånger. En, två, tre, fyra… – resultatet blir äppelmos och lite lugnare atmosfär. Myrorna har för tillfället övergivit barnabrallorna.
”Sit down”, säger Jenny och återupptar pratet. Nu med Mathilda och Ebba som får presentera var sitt konstverk, som de arbetat med i ateljén tidigare på morgonen. Av färgglada silkespapperspluttar har de tillverkat siffrorna fem och sex. De redogör för arbetstekniken, och för tankarna bakom. Valet av siffror har med deras ålder att göra, berättar de och konstaterar sedan att de nog ska göra sådana tavlor och sätta upp på väggen hemma tills de blir hundra år.
Och då kommer de inte att behöva några tapeter på väggarna längre, säger Jenny, som sedan undrar hur de kom på idén.
–Jag hade ingen bok att läsa hemma och då tog jag fram pärmen som jag gjorde på Måsen förra året och där fanns en sån bild fast med en etta på. Då bestämde jag mig för att jag ville jobba med siffror. Och tänkte att då kan jag och Ebba göra sådana tavlor i morgon, berättar Mathilda.
Moa har en lös tand och det är ganska uppseendeväckande eftersom det är hennes första.
–Har du längtat, frågar Jenny.
–Ummm, säger Moa medan Jenny känner efter hur lös den är.
Barnen redogör för olika system för att ersätta förlorade tänder. Det är tänder inslagna i paket, tänder i glas, borttappade tänder och tänder under kudden. Diskussionen om tandféns vara eller inte vara är tämligen självskriven.
–Jag tror på tandfén säger Rasmus Carlsson. Jag tror till och med på jultomten.
Och med Rasmus hjälp är så samlingen framme vid det som länge rört sig i barnens huvud. Den stundande julen i allmänhet och adventspaketen som hänger på väggen framför dem i synnerhet.
Vem ska få paket?
Ur en magisk ask tar Jenny fram en lapp. På lappen står en beskrivning av den person som får dagens paket.
–Nu får ni lyssna noga och tänka efter om ni känner igen er, säger Jenny och börjar:
Den här personen är väldigt stark i armar och ben. Att använda kroppen är din stora förmåga. Att springa, hoppa, klättra och att simma. Du tycker om att rita och vi är väldigt glada för att du nu har börjat prata på samlingen. Det tycker vi är jättekul. Är det någon som känner igen sig?
Ingen ger sig tillkänna, men Jenny ser på Sagas ansikte att hon nog begripit vem det gäller. När Saga fått sitt paket är det dags för ytterligare ett.
Vissa dagar blir det dubbel pott eftersom antalet barn och antalet dagar ska gå ihop. Rasmus Carlsson ger sig inte heller han tillkänna direkt men fnissar igenkännande vid beskrivningen av hur duktig han är på att städa, lyssna på kompisar och på att förklara saker för andra.
Nu är samlingen slut och eftersom simskolan väntar om en stund följer ingen bestämd aktivitet.
–Var så goda och gå och sysselsätt er, säger Jenny. Och ni som har spring i benen; gå ut på gården och spring av er.
Totalt har samlingen varat i en halvtimme. Under den stunden har gruppen med Jenny som pedagogisk ledare på ett eller annat sätt berört de flesta av läroplanens mål och riktlinjer. Jenny har alltid varit mycket strukturerad i sitt arbete. Medvetna pedagogiska tankar och idéer har alltid legat bakom hennes förberedelser.
Innan läroplanen kom till var pedagogiska programmet hennes vägledare.
–Det älskade jag. Det kunde jag utantill. Läroplanen är det svårare att hitta i. Men jag använder den. Jag bläddrar fram och tillbaka, stryker under och kommenterar. Jag diskuterar med andra och reflekterar över vad som står i den. Jag bryter ner det som står där så att det gäller just vår verksamhet. Läroplanen har inte fört med sig några större förändringar i hennes arbetssätt . Men i medvetenheten bakom. I synliggörandet av vad det är hon sysslar med som lärare i förskolan.
Jennys chef, Ingalill Gustavsson säger att Jenny är mycket yrkesfokuserad, strukturerad och intresserad.
–Visst händer det ofta att jag går hem och läser i läroplanen, säger Jenny. Jag tycker kanske extra mycket om att söka kunskap, gå på kurser och lära mig mer. Jag har inga egna barn så jag har ju tid.
Helene Lumholdt
(2002-01-15) |