|
|  | ”Mandeln den gick mitt itu
Agda blir nog Oskars fru”
rimmade Lasse i ”Barnen i Bullerbyn” lite retsamt runt julbordet. Och många med honom roar sig med mer eller mindre krystade rimfraser vid julgröten. Men var ifrån kommer traditionen att rimma till gröten?
Okväden i rimform förekom redan på vikingatiden. I Sturlunga sagan, en av de medeltida isländska sagorna, berättas om hövdingarna Torgils och Tord som var gäster på ett bröllopsgille i prästen Ingemunds gård. Tord var känd för sin dåliga mage och andedräkt. Förmodligen hade en del dryckjom intagits. Så här började prästen att rimma:
Varifrån stanken stiger
som känns vid vårt bord?
Jo, mitt emot oss andas ju
den ätande Tord!
Tord gav igen med samma mynt och det hela utvecklade sig till en muntlig envig.
Sedvänjan att ”stävjas”, att dikta om sina medmänniskor eller om andra fenomen i samtiden, är troligen en av de äldsta rötterna till grötrimspoesin, skriver professor Jan-Öjvind Swahn i boken ”Grötrim på skämt och allvar”.
På 1600-talet var gäster vid bättre bemedlade bord tvungna att hitta på ett så kallat ”leverrim” innan de försåg sig av levern – som ofta var gäddlever.
Rimmandet var förmodligen ett upppiggande avbrott i stormaktstidens långa middagssittningar som innehöll mängder av rätter. Från Tyskland letade sig bruket till Norden.
För mindre skickliga rimsmeder fanns särskilda leverrimsböcker att inspireras av. I den äldsta svenska leverrimssamlingen, som utkom 1620, finns detta exempel:
Att denna lever är från en gädda, jag vet.
I början är all älskog het.
Så rimmar jag med största flit,
min jungfru, flytta dig närmare hit!
Leverrimmens funktion ändrades med tiden och blev ibland till ett sätt att kurtisera det motsatta könet. I en svensk leverrimssamling från slutet av 1600-talet finns flirtiga rim.
Av höna levern är och inte av en fluga.
Att säga söta ord men uti hjärtat ljuga,
att flickors hjärtan illistigt röva bort
och sedan överge, vad är nu det för sort?
De ogifta flickorna fick naturligtvis svar på tal av ungkarlarna. Med tiden blev leverrimmen en allmogesedvänja, som i Sverige verkar försvunnit under 1700-talet och ersattes av grötrim. Men rimmens mönster levde kvar.
Så här rimmade en småländsk dräng för drygt hundra år sedan:
Denna gröten är kokt i en gryta och inte
i en skog.
Det går inte många ärliga flickor på ett tjog.
Nog fick han svar på tal av pigorna alltid:
Denna gröten är kokt i en gryta och inte
i ett stop.
Du har förstås försökt med dem allihop!
I bondesamhället var gröten en vanlig festmat som inte bara åts till jul utan även vid påsk, bröllop, dop och framför allt arbetsfester i samband med till exempel taktäckning, slåtter och skörd. Och till gröten rimmades det.
I början av 1800-talet var det inte självklart att ha råd med porslin till hela familjen utan alla åt med var sin sked ur samma skål. Det gällde att hålla sig till sin kant och inte gegga runt i onödan eller roffa åt sig för mycket.
Rangordningen kring fatet var också given med far i spetsen. Det kunde säkert bli trångt om många skulle dela. Ofta ”skårade” far grötfatet och började rimmandet. Många rim handlar om att någon tar för mycket eller inte håller sig till sin del.
Denna gröt är kokt på en spis och inte i
en klyfta.
Du ska inte ta mer i din sked än du mäktar
lyfta!
Formen, där första strofens sista ord byttes ut efter behov, var vanlig. Standardformen finns nedtecknade i ett otal variationer från olika delar av landet.
En annan form av rim var ”dialogrim”, då en person säger de två första raderna och får svar på tal – ofta av näste på tur att ta för sig av gröten.
Jag sitter bredvid ett nöt
och äter min gröt.
Jag sitter bredvid ett fä
och gör så mä!
En del av grötrimmen är lite pikanta, vissa ekivoka och andra rent ut sagt oförskämda. Men kul verkar de rimmande dock ofta ha haft.
Vad hade rimmen för funktion? Jan-Öjvind Swahn menar att de först och främst var till för att roa men att de också var en kanal för uppdämda, kollektiva aggressioner. I rimform gick det att säga saker som annars var tabu.
Husbonden kunde till exempel skämta med pigor och drängar om deras brister. De underlydande kunde driva med arbetsgivaren på ett förvånansvärt fritt sätt. Ett förälskat par kunde få sin sedlighet ifrågasatt i rimform. Grötrimmen blev en slags social säkerhetsventil som tillät missnöje av olika slag att sippra ut.
Detta stället heter Svälteräng.
Här ska Skråen (Fan) vara piga eller
dräng.
Små skedar och flata fat,
och bonnen vill att vi ska äta med fart!
klagade en dräng från Västergötland i mitten av 1800-talet.
Många av våra jultraditioner skapades i borgerliga kretsar under 1800-talet. Man sökte och återupptäckte ”gamla” traditioner. Julgröten passade bra ihop med tomten. Från att ha varit en ganska allmän festmat för allmogen placerades den söta efterrättsgröten, tillsammans med grötrim, på julbordet hos den framväxande borgerligheten i städerna.
Mandeln i gröten är ett modernare påfund. Först i 1920-talets grötrimsböcker finns mandeln med som riminspiratör.
Men även mandeln har gamla anor. I Västeuropa fanns under medeltiden och renässansen en tradition att stoppa en böna i gröten eller puddingen. Personen som fick den blev utsedd till ”Kung Böna” och att leda drickandet. När han drack var alla tvungna att göra likadant.
Samtidigt med grötrimstraditionen kom också paketrimmen. Även seden att ge julgåvor har gamla anor. Ordet julklapp kommer av en gammal sed att klappa på folks dörrar och kasta in en present, ofta med en rimmad vers på. Byns ungdomar slängde i skydd av kvällsmörkret in skämtsamma presenter i stugorna. Julklapparna kunde vara ett vedträ, en trasig kopp, en frukt eller något annat ätbart. Ordet är tidigast känt från 1741. Men bruket att i hemlighet ge en julklapp har ännu äldre tradition.
Fotnot/Rim- och julklappsfakta är hämtade ur ”Grötrim på skämt och allvar” av Jan-Öjvind Swahn och ”Årets festdagar” av Nils-Arvid Bringéus.
Karin Björkman
(2001-12-07) |