Det är svårt att hitta ett namn på det kvinnliga könsorganet som vi alla kan acceptera utan att rodna. Ska RFSU:s förslag på snäppa få genomslag?

Varför finns det inget ord för de kvinnliga könsorganen, frågar sig många och refererar till alla namn på männens dito som kuk, penis, balle, dolme, snopp, petter-niklas, stake, stubbe och så vidare. Men inte står kvinnorna utan namn på underlivet inte. Devisen om att kärt barn har många namn stämmer nästan lika bra in på kvinnokönet som på mannens eller vad sägs om: mutta, mus, fitta, springa, vulva, slida, lisa, framstjärten, där nere, kissen, limpan, sköte. Problemet är sålunda inte att det saknas benämningar utan att inget av dem känns rätt och bra att använda sig av.
Att ord som fitta, slida eller framstjärt känns obekväma att ta i sin mun beror på att ämnesområdet som sådant är så känsloladdat. Det kvinnliga underlivet är fortfarande tabu. Dessutom råder det en viss begreppsförvirring. Kvinnokroppen skiljer sig ju en hel del från mannens och är mer komplicerad. På mannen är det som finns synonymt med det som syns. Men på kvinnor ryms det både synliga och osynliga delar.
På de inre, fortplantningsorganen finns det namn som varken är förgulligande eller förråande utan snarare funktionella termer som äggledare, äggstockar och livmoder. Vi har också neutrala benämningar på clitoris och på de yttre och inre blygdläpparna. Det är när man ska finna en relevant samlingsbenämning som inte bara handlar om fortplantningsorganen utan också inbegriper de kvinnliga könsorganens lustskapande, som det krånglar till sig.

Bortanför pornografin är vi inte vana vid att tala om kvinnors lust. Inte i annat än lite jolmigt, abstrakta lyckotermer. Det är hos oss vuxna orden för de kvinnliga könsorganen liksom fastnar på tungan och i stället sprider sig skammens och blygselns rodnad över våra kyska kinder.
I svenska akademins ordlista står ordet fitta upptaget och förklarat som kvinnans könsorgan respektive blygd. Inom parentes påpekas att ordet kan väcka anstöt. Fast i anständighetens namn står det likadant för ordet kuk. Och det är väl just där skon klämmer. Könsorden påminner oss om att vi är syndiga, lustfyllda varelser och vi blir rädda att väcka anstöt hos vår, som vi tror, mer välkontrollerade omgivning. Vi vill inte gärna tänka på det. Och vi vill allra minst bli påminda om att det också gäller barnen. För även om vi tolererar att småpojkar drar sig i snoppen lite då och då så vill vi faktiskt inte koppla samman små oskuldfulla flickebarn med någonting som har med lust och sexualitet att göra.
Nu är det ju så inom småbarnsvärlden att man ibland behöver tala om både små gossars och små flickors könsorgan. Det kan vara i såväl upplysande som uppfostrande syfte eller för att det är något man undrar över. Man kanske till exempel vill fråga den lilla flickan som med en lidande min ihärdigt gräver i sitt underliv om det kliar, om hon har ont. Eller kanske vill man helt enkelt be henne sluta. Små flickor måste ju upplysas om att alla beteenden inte är lika lämpliga vid matbordet, vid samlingen eller i sandlådan. Både flickor och pojkar måste då och då varnas om det farliga i att stoppa in saker i flickornas lilla hål. Men vad ska man då använda för ord. Och vad är det för ord personalen på förskolorna faktiskt använder.

Utan minsta gnutta anspråk på vetenskaplighet och utan att alls känna till eventuella geografiska, sociala eller kulturella skillnader så visar i alla fall Förskolans mikroskopiska undersökning att mus är det mest använda ordet. Det ligger som en lite skämtsam och oförarglig ton i ordet.
Men på många förskolor har man inga ord alls. I alla fall inga gemensamt utvalda.
–Vi har inget särskilt ord. Vi ligger i ett invandrartätt område också. Då blir det kanske att man är mer försiktig med vad man säger. Vi brukar snappa upp de ord som barnen själva använder. Vanligast är nog slidan och musen. Själv använder jag nog ordet stjärten eller om någon verkar ha ont eller nåt, så pekar jag nog och frågar har du ont där, berättar en förskollärare.
–Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. För mig själv använder jag nog ordet fitta, tror jag. Men med barnen, vet jag faktiskt inte. Jag pekar nog bara, säger en annan.
–Jag har börjat säga musen. En del säger mutta, men det låter inte så bra tycker jag. Musen låter i alla fall rätt snällt och nåt måste man ju säga, konstaterar en tredje.
När IngBeth Larsson för sin doktorsavhandling om barns sexualitet frågade familjer om vilka ord de använde kom hon fram till samma sak. I många familjer saknades ord. Å andra sidan fann hon också en hel uppsjö med fantasifulla mer eller mindre egenhändigt uppfunna benämningar. Flera av dem innehöll ordet stjärt som framstjärt och finstjärt.
Inom RFSU som visserligen sällan vänder sig till förskolebarn eller deras personal med sin sexualupplysning har man också funnit det problematiskt med namngivningen av de små flickornas könsorgan. Tina Nevin som är kanslichef och projektledare för RFSU-Stockholms skolinformationsprojekt beslutade sig därför för att helt enkelt skapa ett nytt ord obefläckat av pornografin och historien. Det blev ordet snäppa. Så i RFSU-Stockholm talar de nu om kuk och fitta och om snopp och snäppa.
Ordet fitta sägs ju ursprungligen betyda fuktig strandäng eller våt ängsmark. Till det passar ordet snäppa bra eftersom det egentligen är namnet på en liten vadarfågel. Om den nyskapade benämningen får något genomslag, om det blir en användbar benämning på små flickors könsorgan eller om vi bara får ytterligare ett skällsord får framtiden väl utvisa.

Helene Lumholdt
(2001-12-07)