 |
| FAKTA/Avhandlingen |
| IngBeth Larssons avhandling Children and Sexuality, ”Normal” Sexual Behaviour and Experiences in Childhood, är framlagd vid Institutionen för Hälsa och Miljö, avdelningen för barn- och ungdomspsykiatri vid Linköpings universitet. |
| IngBeth Larsson hoppas få råd och tid att översätta den till svenska, så att den blir mer tillgänglig för yrkesgrupper som förskollärare och barnskötare. |
| RFSU har tidigare ordnat kurser där IngBeth Larsson tillsammans med Erik Centerwall föreläser om barn och sexualitet för personal inom barnomsorgen. |
| Behandlingsenheten BUP Elefanten inom den barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Linköping, är en specialmottagning för barn som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel. Man tar emot barn från hela länet, och från övriga delar av landet. |
|
 |
|  | Barn utforskar sina egna och varandras kroppar.
De leker doktor och känner efter vad som är skönt. Men barns sexuella beteende är inget man diskuterar, vare sig i förskolans personalgrupp, eller med föräldrarna.
En bild av 70-talet: I förskolan finns kuddrum och myshörnor, där barnen kan dra sig undan och vara för sig själva. De får måla med fingerfärg, och leka i våtutrymmen, för att lära känna sin kropp. På hyllorna står en och annan bok om barns sexuella utveckling.
Men något händer med den goda sexualiteten, den som alla skulle få del av. I mitten på 80-talet, när aids och sexuella övergrepp upptäcks, får vi en annan syn. Vuxna blir försiktigare, och man börjar betrakta barn som offer.
Nu är det 2000-tal. Fler barn på avdelningarna och färre pedagoger. Utrymmet räcker inte till för undanskymda vrår. Barngruppen är mindre övervakad, men enskilda barn mer i blickfånget. Aktiviteterna är strukturerade.
–Barns sexualitet är inte längre en fråga på dagordningen, säger IngBeth Larsson, som doktorerat på en avhandling om barns normala sexualitet. Hennes arbetsplats, BUP Elefanten, är en behandlingsenhet inom den barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Linköping. Hon är en av tre forskare från Linköpings universitet, som knutits till specialmottagningen för barn som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel. Avhandlingen kom till för att råda bot på en brist. För att kunna se om ett barns sexuella beteende tyder på att det blivit utsatt för övergrepp, behöver man veta vad som är normalt hos barn.
–Hur barns normala sexualitet egentligen ser ut, har inte funnits någon kartläggning av tidigare.
Med sin bakgrund som förskollärare och beteendevetare, passade IngBeth Larsson bra för uppdraget. Nu är hon filosofie doktor i barn- och ungdomspsykiatri.
–En orsak till min studie, är att vi får många frågor från förskolor. Det kan gälla ett barn som onanerar mycket, eller gärna vill få med sig andra i sexuella lekar. Är detta normalt? undrar man.
”Children and Sexuality” bygger på tre studier i Norrköpings och Linköpings kommuner. I de två första har förskolepersonal och föräldrar observerat barn mellan två och sex år. En stor majoritet av dem som svarat är kvinnor, vilket får antas spegla kvinnodominansen i förskolan och att mammor tar större ansvar för barnen hemma. I den tredje studien berättar gymnasieungdomar om sina sexuella upplevelser före tonåren.
–Det vi frågat om är kroppsrelaterade, utforskande lekar. Som att titta på eller beröra varandras könsorgan. Men också lekar där barn härmar vuxet beteende. Och om barnen tar initiativ till eller blir indragna i sådana lekar.
Studierna visar att det är vanligt att barn, särskilt i tre till fyraårsåldern, leker doktor, och undersöker varandras kroppar. De onanerar ibland, både i förskolan och hemma. Att röra vid sina könsorgan är dock vanligare hemma, troligen för att det finns fler tillfällen att vara ifred och koppla av än i förskolan.
Däremot är det mycket ovanligt att barn härmar vuxna genom att leka samlag, med varandra, eller med dockor. Att onanera ofta och länge är också ovanligt, liksom att ta på vuxnas könsorgan, eller använda föremål i sexuella lekar.
–De beteenden som visat sig väldigt sällsynta, sammanfaller med det man kan iaktta hos barn som misstänks ha råkat ut för övergrepp. Resultaten styrker det man antagit.
IngBeth Larsson understryker att det är skillnad på barns och vuxnas sexualitet. För barn handlar det om att utforska kroppen, upptäcka vad som känns skönt. Att det finns behå och stringtrosor att köpa till små flickor, handlar inte om barns sexualitet.
–Det är en vuxen sexualisering av dem.
En skillnad i undersökningen är att föräldrar i högre grad än förskolans personal, rapporterar sexuella beteenden hos barnen.
–Det kan bero på att barn helst ägnar sig åt dessa lekar i hemmet. Men orsaken kan också vara att förskolans personal har svårare att upptäcka dem. De är ju vana vid att iaktta hur barnen bär sig åt i allmänhet, men inte hur de beter sig sexuellt. Det kanske inte är så lätt att se om doktorsleken är sexuell eller inte, om man inte observerar noga.
De förskollärare som deltog, tyckte det var inspirerande att observera barnen mer grundligt.
IngBeth Larsson är försiktig med att dra slutsatser av sina resultat.
–Studien visar vad som är ganska vanligt, och vad som är väldigt ovanligt. Däremot behöver ovanligt inte vara detsamma som onormalt. Ett stort intresse för sexualitet är inte alltid tecken på att något är fel. Det kan betyda att barnet går igenom en utvecklingsfas.
Det kan också vara så att barn sett något på teve som de inte förstår men som visar sig i leken. Det vi kallar normalt förändras med tiden, och är beroende av vilken kultur vi lever i.
Efter att Freud vid förra sekelskiftet lade fram sina teser, blev det uppenbart att barn har en sexualitet, även om vi fortfarande kan ha svårt att förhålla oss till att de visar den. Men dessförinnan ansågs barn inte ha sexuella känslor.
Under 1800-talet var det ett medicinskt problem om barn onanerade. Ännu tidigare kunde vuxna ha samlag inför barn. I dag skulle vi kalla det ett övergrepp, men då spelade det ingen roll, eftersom barn inte antogs ha någon egen sexualitet.
IngBeth Larssons intervjuer med förskolans personal och föräldrar, visar att vuxna på 2000-talet har en öppen attityd till barns sexualitet.
–De allra flesta tycker det är rimligt att barn har sexuella känslor och vill utforska sina kroppar. De tycker också att vanlig vardaglig kroppskontakt är okej.
Förskollärare svarar på de frågor barnen själva ställer. Men det är få som anser att barnen behöver undervisas om sexualitet. Bland förskollärare och barnskötare tycker drygt 70 procent att
sexuella lekar bland barn ska accepteras. Fast bara hälften så många uppger att det är vanligt att barn faktiskt leker sådana lekar.
–Om de skulle vara så toleranta som de säger, om det verkligen förekom oftare, vet man inte. Men min uppfattning är att de låter barnen hållas, och bara avbryter om det finns risk för skada eller tvång med i bilden.
Ofta behöver de nog inte säga något, tror IngBeth Larsson. De lite större barnen, mellan fyra och fem år, blir för det mesta generade och slutar av sig själva om en vuxen kommer på dem. De har förstått situationens laddning.
–Men om barnet inte går att intressera för något annat, bör beteendet observeras, säger IngBeth Larsson. Det blir ju också ett problem på en förskola, om man har ett barn som drar sig undan och inte vill delta i det dagliga. Likaså om det hela tiden vill få med andra barn i sexuella lekar.
Hon tycker det borde finnas kurser om barns sexuella utveckling i förskollärarutbildningen.
–Förskollärarnas vardagskunskap är viktig. De känner barnen och märker om de inte är sig lika. Men en systematiserande kunskap behövs också, för att de inte ska reagera för starkt, eller tvärtom ta för lätt på det barn uttrycker med sitt beteende.
Men pedofilskräck och larm om övergrepp är inte de enda skälen till att pedagoger behöver ha insikt om barns sexualitet. Det är minst lika viktigt att förstå den sexuella utvecklingen för att kunna bemöta den på ett vettigt sätt. Och tillåta den.
–Det får inte bli så att sexualitet är farligt. För hur blir dessa barn då som vuxna? Vi kanske får ett viktorianskt samhälle. Och då kan man undra om båda könen kommer att ha samma möjligheter. Vad kommer att vara tillåtet för vem?
Synen på barns sexualitet skiljer sig från kultur till kultur. En jämförelse med en liknande amerikansk studie, visar att de svenska barnen, framför allt pojkar, rapporteras ha fler sexuella beteenden. De rör vid sin snopp och använder könsord.
–Man måste väga in att det är skillnad mellan de bägge länderna, till exempel vad gäller inställningen till nakenhet. Det kan vara så att amerikanska föräldrar underrapporterar, på grund av att sexuellt beteende bland barn är mindre accepterat än i Sverige.
Med sin attityd och sitt sätt att reagera, är vuxna med och skapar barnets sexualitet, anser IngBeth Larsson. Ur vad hon kallar ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, ser hon den inte bara som medfödd och naturlig, utan också som något som formas av familj, uppväxt, miljö. Och inte minst könsnormer.
–Hur man bemöter flickor och pojkar är grundläggande för könsidentiteten, och därigenom för hur de kommer att uppleva sin sexualitet. Säger man till pojkar att de är tuffa, och till flickor att de är söta, så kommer det att bidra till att pojkar blir de som ska ta för sig, och flickor blir oföretagsamma, också sexuellt.
–Här kan förskolan göra mycket. Den kan vara en motbild till den stereotypa uppfattning vi serveras i media. Precis som det står i läroplanen att den ska.
Ett undersökningsresultat hon vill lyfta fram, är att flickor anpassar sitt beteende mer än pojkar. I högre grad väljer de hemmet som plats för att leka doktor och onanera. I förskolan är de mer försiktiga, antagligen för att de känner av vad som är tillåtet.
–Förskolan kan hjälpa barnen att bli trygga i sin kropp och sin könsidentitet. Men då är ett genusperspektiv nödvändigt.
Man måste vara medveten om att något är på tok när det till exempel inte går att hitta ett namn på flickors könsorgan. Det är vanligt att man använder ord som framstjärt eller finstjärt, både hemma och i förskolan.
–Det är underligt, särskilt att de som jobbar professionellt med barn inte vet vad de ska kalla deras könsorgan!
Förslag?
–Sköte tycker jag själv är ett bra ord, eftersom man med det menar hela kvinnans och flickans könsorgan, både yttre och inre, säger IngBeth Larsson.
Helt klart är sexualitet laddat för många vuxna. Förskollärare tycker det är svårt att prata med föräldrar om onani och könsord.
–Man kanske borde formulera i läroplanen för förskolan, att barn ska få utveckla sin sexualitet. Men då måste man uppfinna ett nytt begrepp, som gör att man inte blandar ihop den med vuxnas sexualitet.
Mimmi Palm
(2001-12-07) |