Förskollärare uppskattar läroplanen, många av dem tar emellanåt fram detta dokument och läser. Sedan lyfter de blicken och tittar sig omkring – och ser en konflikt mellan text och verklighet.
Om denna konflikt samtalar vi med skolminister Ingegerd Wärnersson på kvinnodagen den 8 mars.

Vad har den svenska förskolan för betydelse – för barnen, föräldrarna och samhället?
–För mig är förskolan verkligen basen i det livslånga lärandet. Om vi ska lyckas i ett livslångt lärandeperspektiv, med hänsyn till den demografiska utvecklingen i samhället med färre och färre arbetande och fler och fler äldre, då måste vi möta barnen så tidigt som möjligt.
–Att vi fick en egen läroplan för förskolan är från regeringens sida ett oehört erkännande till den forskning som visat att om vi ger barnen stimulans tidigt, inte bara till social utveckling utan även språkligt och så vidare, då vet vi att svårigheterna blir mindre när de sedan växer och går igenom resten av skolsystemet.
–Uppdraget till skollagskommittén att överväga om förskolan ska bli en egen skolform är ett annat sätt att markera hur viktig den är.

Varför är förskolan viktig?
–Barnet utvecklas allra mest någonstans mellan två och fyra år. En explosion sker hos denna lilla människa. Föräldrarnas stora roll för barnet är självklar. Men det är under denna tid som möte också ska ske med vuxna som har speciell kunskap och kompetens, som är utbildade i att se, registrera och ta tag i allt som…allt som kryllar fram ur barnet.

Vilka är förskolans viktigaste värden att försvara?
–Kvaliten ska vara hög med kompetent personal. Tillgängligheten är viktig, att ingen står utanför. Jag är jätteglad åt att kommunerna blir skyldiga att erbjuda en allmän förskola från fyra år, att barnet får gå kvar även om föräldrarna blir arbetslösa eller föräldralediga och att avgifterna blir lägre med maxtaxan.
–När min Henrik, han är 28 år idag, gick på dagis var kvaliten god. Personalen var utbildad, grupperna mindre och avgifterna lägre. Men med tillgängligheten var det sämre.

God kvalité på Henriks tid, säger du. Men nu kommer signaler om att kvalitén urholkas. Är du oroad?
–Ja, det är jag! Den får inte urholkas. Under 1990-talets nedskärningar har antalet barn i grupperna ökat väldigt mycket. Givetvis blir inte kvalitén då den vi önskar. Därför är det, för det första, oerhört viktigt att kommunerna i takt med att de får bättre ekonomi – det gäller inte alla, men många av dem – inte säger upp enda förskollärare även om barnkullarna minskar.
–För det andra måste vi få fler förskollärare. Här pågår ett arbete där jag samverkar med utbildningsminister Thomas Östros som ansvarar för dimensioneringen av antalet utbildningsplatser. Han är fullt medveten om problemet och lika angelägen som jag om att det måste lösas.

Men utbildningsministerns närmaste medarbetare har nyligen sagt till Lärarnas Tidning att inga sådana planer finns på ert departement?
–Jag har själv tagit upp det med Östros och han är helt införstådd. Sedan hör det tyvärr till saken att antalet utbildningsplatser sänktes så sent som under förra mandatperioden. Man förstod inte att det skulle bli brist på förskollärare, inte minst på grund av den flexibla skolstarten från sex års ålder. Jag var mycket kritisk redan då, men fick inget gehör.

Varför?
–Det är så i politiken ibland. Men nu är jag igång igen, och jag ska lyckas den här gången, det tvivlar jag inte på.

I den nya lärarutbildningen som startar till hösten kan studenterna välja inriktning när de kommit en bit på väg. Då blir det väl svårare att förutsäga hur många nya förskollärare det blir?
–Jo, kanske det. Men å andra sidan får studenterna också en chans till en bättre lägesbeskrivning av vad kommunerna behöver.

Om vi återgår till kommunernas prioriteringar. Kvalitetsskillnaderna mellan kommunerna ökar. Hur ska du få kommunerna att göra som du säger?
–Vi har öronmärkta kvalitetspengar som följer med maxtaxan*. De ska gå till personalförstärkningar och kompetensutveckling. Det är inte lite pengar heller. 500 miljoner kronor, inte bara en gång, utan varje år, som ska gå till personalförstärkningar och kompetensutveckling.
–Man ska komma ihåg att förskolan är och har alltid varit ett kommunalt ansvar, på ett helt annat sätt än grundskolan. Ändå öronmärker vi nu statliga pengar dit, utan tidsbegränsning. Jämför med de så kallade Wärnerssonpengarna. De ska stoppas ned i den generella statsbidragspåsen efter fem år. Men för dessa 500 miljoner till förskolan finns ingen gräns för öronmärkningen.
–Och det är minsann inte det lättaste att få igenom något sådant i regeringen idag, när allt annat är decentraliserat till kommunerna.

Skollagskommittén har också i uppdrag att utreda om Skolverket ska få möjligheter till sanktioner mot kommuner. Vilka sanktioner kan du tänka dig?
–Kommittén har diskuterat vitesföreläggande. Om de kommer att föreslå det vet jag inte. Det är ju alltid svårt att hitta något som ger effekt utan att det samtidigt drabbar verksamheten ifråga. Bidragsindragning är en annan möjlighet, om kvalitetspengarna inte används till det avsedda.

Finns det fler sätt, typ normer för antalet barn i grupperna, och andra sådana detaljregleringar som fanns förr?
–Jag har inte funderat närmare på den saken när det gäller förskolan. Däremot har jag tagit ställning när det gäller ungdomsskolan och där vill jag inte ha en återgång till den typen av resursstyrning. I förskolan har det ju heller aldrig varit någon statlig reglering på det sättet som det var för skolan, det var ju rekommendationer som Socialstyrelsen hade… även om de nog följdes ganska bra… Men jag har som sagt inte funderat tillräckligt på detta. Och visst, barngrupperna i förskolan är för stora på många håll, vi är kritiska mot det.

Men räcker det att du säger det?
–Vi har gjort den statliga tillsynen mycket starkare. Och Skolverket har sagt mig att kommuner som får kritik rättar sig efter den. Skolverket har aldrig tvingats stänga någon verksamhet. Skolverkets roll har förändrats mycket. I höstas beslutade regeringen att Skolverket förutom tillsynen också ska ha ett främjandeuppdrag. Verket ska aktivt kunna rikta sig direkt till en kommun eller en skola där läroplanens mål inte uppnås, hjälpa den med åtgärdsplan och ställa pengar till förfogande.

Jag har ett pressklipp här där ett kommunalråd helt lugnt konstaterar att det inte finns några bestämmelser för hur stor en barngrupp i förskolan maximalt får vara…
–Ett sådant svar kan inte accepteras. Då får man ta förskolans läroplan i näven och vifta med den. Sätta press på kommunalrådet och säga åt honom att sätta sig in i vilka mål som hans kommun är skyldig att uppnå. Förskolan är ett kommunalt ansvar. Personalen ska vara kompetent, men vi måste också ha kompetenta förtroendevalda!

Av de tio kommuner som har lägst antal barn per personal har tio blivit ännu bättre de senaste tre åren. Av de tio sämsta har sex blivit ännu sämre.
–Det som blir synliggjort sätter ändå press på den som är ansvarig. Vi har aldrig haft så mycket siffror och statistik som nu, och den offentliga debatten har aldrig varit så omfattande. Vi ser ju i pressklippen som vi följer att varje gång en skola blir utpekad som sämst är lokala journalister där och pressar kommunalrådet om vad man tänker göra åt det. Det tvingar politikerna att sätta sig in i verksamheten ordentligt.
–Men jag tror att debatten om nedskärningarna fokuserats mycket på ungdomsskolan. Man har inte märkt på samma sätt hur hårt förskolan drabbats.

Kan det bli mer statliga pengar till förskolan, utöver det som redan beslutats?
–Nej, inte just nu. Om man ser till vad jag gjort på de två och halvt år som gått sedan jag kom hit som skolminister… inget annat område i regeringen har fått så mycket pengar som skolan och förskolan. Det måste ju även jag inse. Först måste besluten om alla gigantiska reformer få träda i kraft.
–Men, och det är viktigt, i riksdagens beslut om maxtaxan står också klart och tydligt att om reformen leder till en stor volymökning i barnomsorgen måste regeringen följa upp med mer medel.

Carina Blomcrantz

(2001-04-18)