När nazisterna började värva medlemmar på den egna skolan fick de nog. Något måste göras. Med gemensamma krafter drog gymnasieungdomarna igång egna manifestationer mot
främlingsfientlighet – aktioner som samlade tusentals elever och lärare i Karlskrona.

Vi sitter på kommunens trevliga ungdomscafé vid vattnet och några av tjejerna röker som galningar. En vit skonare guppar estetiskt nära Karlskronas genomskinliga marinmuseum i glas och vitt.
– Tyvärr har våra manifestationer legat nere den här terminen, säger Maria Bendtsen. Vår gymnasieskola har organiserats om och allt är en enda röra.
Maria Bendtsen, Ida Brorson, Malin Enarsson och Sandra Carlson som alla går eller gått på Chapmanskolans gymnasium diskuterar en stund hur det kommer sig att en viktig verksamhet dör ut, varför det så lätt blir splittring och oenighet i föreningar – här elevrådet – och varför folk alltid klandrar varandra för att antingen vara dominanta eller passiva. Ja, varför, tänker jag som känner igen det från facket. Men det fanns ändå en tid då elevrådet på Chapmanskolan arbetade intensivt och fick till stånd fantastiska ting. Det fanns en kille i gänget också, men han har gått ut kocklinjen och flyttat från stan.

Det är ett och ett halvt år sedan jag såg dem. Då var de inbjudna av daks, Föreningen för en aktiverande och demokratiserande skola, för att på Skolriksdagen berätta om sin kamp mot rasismen i Karlskrona. Deltagarna på skolriksdagarna är mestadels vuxna och en majoritet är lärare. Vi lyssnade på det där sättet som vuxna ofta lyssnar till ungdomar, med en blandning av beundran, skuldkänslor och en nästan reflexmässig förundran över ”vad de unga ändå kan.” Jag var inget undantag och temat var just Rasismens rötter.
Berätta varför ni startade era antirasistmanifestationer, ber jag. Maria tar ordet, hon är snabb och talför.
– Det var två veckor efter att Björn Söderberg hade mördats. Alla var upprörda och förbannade. Samtidigt började NSF, Nationalsocialistisk Front, att värva medlemmar på skolan. De affischerade, nej tapetserade för dörrar och fönster i hela skolan! säger hon argt.
Ida lägger till att hela tågstationen blev tapetserad med NSF-affischer en natt.
– De är fega också, fräser hon. Gör det på natten. När det händer sådant måste man göra något.

De två första manifestationerna var störst. På en av dem mötte hela 3 500 personer upp. Elever och ett antal lärare samlades först på Chapmans skolgård och sen gick de till Stortorget med plakat där det stod: ”Chapmanskolan mot främlingsfientlighet”. På torget höll ungdomar tal. Många affärer stängde för att visa sin sympati. PRO var med ett tag och både låg-, mellan- och högstadieskolor anslöt sig. Manifestationerna avslutades alltid med nationalsången.
Varför det?, undrar jag nyfiket.
Vi ville ta tillbaka sången från nazisterna, förklarar Sandra.
Hur kommer det sig att nazisterna är så pass aktiva och oförblommerade i just Karlskrona?
– Karlskrona var ett starkt nazistfäste under andra världskriget, fortsätter Sandra. De gamla nazisterna finns kvar i bakgrunden än idag och hjälper de unga. Det finns en gubbe i Ronneby som trycker affischer och hjälper till med pengar.
Ida reflekterar eftertänksamt över att folk inte tänker på de gamla, de som inte syns, som sitter hemma och ändå har ett finger med i det nazistiska spelet. Människor snackar alltid om ungdomar, men unga har ingen riktig makt.
– Det fanns ungdomar som var ganska så missnöjda med att så få vuxna var med på manifestationerna, säger Malin. De andra nickar.
Som representant för vuxenvärlden börjar jag genast en tyst försvarsinriktad diskussion med mig själv. Jamen, jag demonstrerade också när jag var ung. Var sak har sin tid. Fast vad har den här tiden för sak för min generation? Egentligen är jag ju arg och förtvivlad över samma saker som mina unga kamrater runt bordet. Ändå finns jag inte där vid sidan om Sandra när nazisterna slår ner henne och sparkar på henne. Jag finns inte där när poliserna snäser åt en misshandlad 14-årig Sandra att hon kan ta sig till polisstationen och göra anmälan bäst hon vill.

Det här ska vara en intervju med fyra engagerade och modiga flickor som kämpar mot nynazismen och rasismen i Sverige i världen. Men jag vill inte att jag och vuxenvärlden ska gå in i samma kvalmigt skuldbelagda beundran som vi hade på Skolriksdagen. Jag vill lyssna utan beundran. Utan skuldkänslor. Var står jag då? Var står vi vuxna då?
Jag frågar vilken motor de har inombords för att kämpa, hur deras personliga motiv ser ut.
– Sedan den där kvällen när jag blev nedslagen har jag arbetat ännu mer intensivt, säger Sandra. Tyvärr känner jag också ett polishat. Jag kan inte glömma hur poliserna bara flyttade sig och lät 150 nazister jaga mig och tre kompisar genom stan. Jag har alltid haft kompisar från andra länder, från Somalia till exempel, fortsätter hon. Jag kan bara inte begripa varför de inte skulle ha samma rättigheter som vi infödda svenskar. Mina föräldrar har precis samma inställning.
– Det är en principsak, svarar Ida. Man gör det lilla man kan. Så finns det dom som säger ”nä, jag orkar inte komma på mötet, jag har sovmorgon.” Hon suckar lätt. Om man gör nåt kan man känna sig som en bra människa. Äsch, ni förstår vad jag menar. Man gör det inte för att känna sig fin, men man kan må bra.

Malin ser sig omkring runt bordet och säger på sitt lite lågmälda sätt: Jag tror att vi är engagerade människor helt enkelt. Vi har alltid varit med i elevrådet. Det är kul att vara med!
Ida fyller på med tanken att det är viktigt med föräldrars inställning. Hur man blir präglad.
– Precis innan vi åkte till Skolriksdagen fick jag höra att min farfar hade varit med i motståndsrörelsen i Danmark under andra världskriget, berättar Maria och man ser att det har gripit henne starkt och att hon är stolt över sin farfar.
Marias farfar hjälpte störtade flygsoldater över till Sverige. De rodde i en eka från Bornholm till Simrishamn.
– Farfar har alltid levt väldigt anonymt. Han blev verkligen förföljd under kriget och även senare och han har varit rädd. Jag har också blivit misshandlad som Sandra. Jag har haft en jäkla otur, säger Maria med ett ironiskt garv, men jag kan inte hålla tyst. Jag snackar tillbaka om folk säger dumma saker. Eftersom rasisterna oftast inte är så bra på att argumentera så börjar de slåss i stället.
Säkert ser hon provocerande ut också. I det kolsvarta håret har hon en kornblå, en eldröd och en grön slinga. Kajalsvarta ögon och bälte med nitar kring höfterna.
Man pratar ibland om rasismens rötter. Vilka rötter har den då? frågar jag.
– Rädsla, svarar Maria prompt. Rädsla för det man inte känner till. Jag som är uppvuxen i Simrishamn där det inte fanns en enda invandrare på min skola vågade inte ens prata med invandrare när jag kom till Karlskrona.

Men räcker det? undrar jag. Att vara rädd för vissa människor behöver ju inte innebära att man hatar och föraktar dem och förnekar deras människovärde.
– Jag tror att det handlar om folk som känner sig svikna, funderar Sandra, kanske både av föräldrar och skola. De kan vara mobbade. Svikna människor måste rikta sina känslor emot något utanför sig själva. De behöver något att skylla på. Tänk bara på Hitler som inte kom in på konstskolan. Han fick med sig ett helt folk när han skyllde på judarna.
Men alla med dåligt självförtroende blir väl inte nazister, envisas jag.
– Det måste nog till depression och samhällsproblem också, tror Maria.
Sandra berättar om Sunnadalsskolan som ligger i ett område som heter Kungsmarken. Där hamnar alla invandrare och Sandra beskriver det som ett invandrargetto.
– På Sunnadalsskolan går nästan bara invandrarelever och lärarna har inte tid att hjälpa de svenska eleverna. ”Du kan tala svenska Anna. Jag måste först och främst hjälpa dem som inte kan”, säger lärarna. Svenskarna känner sig nonchalant behandlade, förklarar Sandra.

Sunnadalsskolan har allra flest nazister i hela stan. Det är polariserat på skolan och svåra gängbråk. Kanske att det har blivit lite bättre på senare tid. Nu får eleverna i alla fall sjunga nationalsången och Idas sommarvisa på avslutningen. Det fick de inte förr.
Arma människor – arma lärare, tänker jag. Tillsammans får de ta hela den ekonomiskt strukturella smällen.
– På Hässlegården där jag bor finns inga invandrare alls, påpekar Ida och Sandra konstaterar att innerstadsskolorna ofta har en bra blandning av svenskar och invandrare. Och då blir det inga bråk och ingen rasism, hävdar hon.
– Det här med ensamhet och svek är viktigt, anser Sandra. Och det vet medlemmarna i nazist- och rasistorganisationerna. De har folk på skolgårdarna som kollar in elever som står ensamma på rasterna. Sådana kontaktar de och frågar: ”Vad ska du göra i morgon kväll?”
– Precis, bekräftar Malin. De har inga rediga vänner, men när de går med i nazistorganisationen få de vara med och bestämma och känna sig viktiga och behövda.
Sen säger Maria en av de saker som skakar mig mest: ”Det finns ingenstans som man blir så fint bemött som i en rasistorganisation. De vet exakt hur de ska behandla folk. Alla blir sedda, ingen blir någonsin nonchalerad. Man lyssnar på alla. Man respekterar alla.”
Det är alltså inte bara nationalsången som rasisterna tar över. Det fyller mig med sorg att ensamma, mobbade elever på våra skolor fångas upp av rasister som har insett den grundläggande attraktionskraften i gemenskap, vänskap och respekt – trots att deras innersta budskap är det motsatta.
Kan man vaccinera folk mot rasism och nazism?
Det är en svår och stor fråga. Ida och Sandra betonar båda vikten av en bra och trygg uppväxt och föräldrar som bryr sig. Maria tycker att det behövs alternativ till nazistorganisationerna. Alla vill inte gå med i scouterna eller sporta. Hon menar att politiska ungdomsorganisationer ligger ganska långt borta för de flesta ungdomar. Sandra håller med.
– Det behövs organisationer utan töntstämpel och utan sport.
– När möter man en invandrare? frågar Ida plötsligt dystert. Jag går på samhällsprogrammet. Hur många invandrare går där? Hela samhället är så segregerat!
Ja, vad handlar det hela om egentligen? frågar jag. Är det en så kallat etnisk fråga eller är det en klassfråga?
– En KLASSFRÅGA, ropar de alla unisont.
Och skärskådar man vårt samhälle påminner det i stora drag om 30-talet. Klassklyftorna är återigen lika djupa som då. Arbetslöshet (trots högkonjunkturer) våld och rasism går som hotande underströmmar genom landet. Hur fogar man in skolan i den bilden? Vilken roll spelar skolan när det gäller att skapa medborgare som tror på människors lika värde, som inte intas av rasismen som en revanschistisk egoförstärkare?
– Mja, börjar Malin lite trevande. Skolan kan ju ge information. Ju tidigare desto bättre.

Ida berättar om en fördjupningskurs på gymnasiet med namnet Vårt förakt för svaghet efter Harald Ofstads bok med samma namn. Den kursen var bra, tycker hon. Sen blir det tyst. Mitt hjärta sjunker i bröstet, jag blir missmodig, men samtidigt rasande.
Hörrni tjejer, säger jag ganska upprört. Här har ni suttit och berättat för mig om de ensamma utmobbade personerna i våra skolor, hur de blir lätta offer för rasisternas värvningsräder, vi har talat om klassklyftor och ojämlikhet, men ändå är det ingen av er som ens snuddar vid tanken på att skolan faktiskt är en del av den bild av verkligheten ni ger mig. När jag inser att ni överhuvudtaget inte räknar med skolan som en aktiv part i ”vaccinationstanken” blir jag förbannad. Inte på er utan på skolan!
Tjejerna stirrar på mig och rökarna tänder omedelbart varsin cig.
Jag berättar för mina fyra unga kamrater att jag för sex år sedan gick om en termin i sjunde klass. Jag berättar om de ”balla tongivarna” som häver ur sig genomgiftiga repliker när någon ur ”töntpatrullen” vågar ta ordet på en lektion eller rast, om de ensamma och utstötta som ingen vågar närma sig eftersom utstötthet är smittsamt. Jag undrar hur den hierarkiska ordningen i klassrummet, betygshetsen, konkurrensen och den ojämlika rangordningen mellan teoretiska och praktisk-estetiska ämnen rimmar med den värdegrund som skolan antas driva och efterleva.

När jag äntligen tystnar är det som att lyssna när fyra tryckkokare pyser över. Alla pratar i munnen på varandra.
– Oh Gud, utbrister Sandra. Jag var precis en sån där ball tongivare på högstadiet! Jag sa såna skittaskiga saker: ”Har du rätt att yttra sig din lilla mes! Haru svalt luft eller?” Jag kommer aldrig att glömma hur vi mobbade folk! Min bästa kompis sa en dag högt i klassrummet: ”Alla vet att det är tjejmiddag på lördag!? Ja, för alla som räknas alltså...”
– Sån var jag också på den tiden, stönar Maria.
Malin anser att det är värst på högstadiet, men att det fortfarande existerar samma slags ojämlikhet och mobbning på gymnasiet. Hon beskriver hur den tuffa sidan i klassen sitter och kollar överlägset på den andra när de yttrar sig.
Maria som går matroslinjen har plötsligt och smärtsamt fått uppleva hur det är att vara bland de utsattas skara. Hälften av killarna i hennes klass är helt emot kvinnliga matroser.
Ibland känns det väldigt jobbigt, säger hon nästan som i en viskning.
Den kaxiga, talföra Maria ser plötsligt liten och sårbar ut.
Det går en kall kåre genom caféets hemtama doft av bränt kaffe och dammsugare. Vi är inte arga längre, bara modlösa. Hur ska skolan kunna motverka ojämlikhet, rasism och nazism när de vuxna inte förmår att skapa trygghet och jämlikhet i sina klassrum? Hur kommer det sig att vi vuxna är så rädda för våra ungdomar att vi låter osäkerhetens iskalla hand styra en så stor del av skolans sociala liv?

Gunilla Granath
(2001-11-02)