Av Leif Mathiasson
 |
| Litteratur |
| Av Janusz Korczak finns på svenska Hur man älskar ett barn (HLS Förlag), Barnets rätt till respekt (Natur och Kultur) och Lille Kung Mattias (Rabén&Sjögren). I antologin Och skuggorna blir längre (Bo Cavefors förlag) finns avsnitt av gettodagboken översatta. På engelska finns bland annat Selected Works of Janusz Korczak, utgiven i polsk regi på 60-talet, Ghetto Diary (Holocaust Library) samt citatsamlingen A Voice for the Child (Thorsons). |
| Om Janusz Korczak finns på svenska skriften Janusz Korczak – en humanistisk pedagog (Högskolan för lärarutbildning i Stockholm) med bidrag av bland andra Sven Hartman, Michal Wroblewski och Zenia Larsson. Den är utgiven i samarbete med Svenska Korczaksällskapet.Föreningen för Janusz Korczaks levande arv som också ger ut årskrönikor. I Bruno Bettelheims Minnen och tankar (Natur och Kultur) finns en essä om Korczak och i Christa Lairds ungdomsroman I skuggan av muren (Eriksson&Lindgren) spelar den gamle doktorn en huvudroll. På engelska finns bland annat Betty Jean Liftons biografi The King of Children (Farrar, Straus and Giroux) och Mark Bernheims Father of the Orphans (Lodestar Books). |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | ”Och mitt svar är: Jag vet inte.” Med det anslaget leder pedagogen och läkaren Janusz Korczak läsaren in i sitt stillsamma sökande i barnets värld. Eller rättare sagt, den lillamänniskans värld. I hans ”underbara, bländande kreativa jag vet inte” finns inte de färdiga svaren, de entydiga lösningarna. I stället rymmer de möjligheten att låta sig inspireras och spinna vidare på egna tankegångar.
Det finns livsöden där legenden hotar att överskugga livsgärningen. Den polsk-judiske pedagogen och läkaren Janusz Korczaks livsöde hör till dem. Det finns en slags tragisk storslagenhet – och något djupt respektingivande – i det sätt han slutade sitt liv. Eller som en del hävdar; det sätt han valde att sluta sitt liv.
Men det är för livsgärningen, det långa, envisa arbetet för barnens, de små människornas rätt, som jag tror att han egentligen skulle vilja bli ihågkommen. Det är i den dagliga, praktiska gärningen och det särpräglade, djupt personliga skriftställarskapet som hans bidrag till eftervärlden finns.
Och slutet bär sin egen absurda logik. Hur skulle han, när omständigheterna tvingade in honom i den situationen, kunnat göra annorlunda?
Barnhemmet Dom Sierot finns kvar i Warszava. Det ligger på samma plats men adressen är en annan. Det drivs fortfarande som barnhem. På gården står ett monument i grå betong med en byst av Korczak. På fasaden hänger två minnesplattor; den ena bär Korczaks namn, den andra hans medarbetare och lojala följeslagerska Stefania Wilczynskas.
Den stora gula byggnaden är lätt att känna igen. Tre våningar, täta rader av höga fönster. Den utbyggda entrén med det ovala fönstret ovanför porten. Men jag ser att en sak är annorlunda; vindsvåningen med sitt vackra venetianska fönster är borta. Det var där Korczak bodde. Vindsvåningen förstördes under kriget och har aldrig återställts.
Förr sträckte sig Krochmalnagatan ända hit. När barnhemmet byggdes – det stod klart 1912 – låg det i utkanten av staden. Längre in mot centrum var Krochmalnagatan en del av de livliga och tätt befolkade judiska kvarteren i Warszawa.
Vid samma tid växte Isaac B Singer, författaren och Nobelpristagaren, upp på Krochmalnagatan 10. Han har kallat sin barndoms gata för ”min litterära guldgruva”. I sina självbiografiska romaner har Singer berättat om det brusande folklivet. Från familjens balkong såg han skäggiga judar med öronlockar klädda i pälsmössor och sidenkaftaner och unga män i moderna kläder och halmhattar. Han såg fromma matronor med hättor på sina rakade huvuden och unga flickor med kortärmade blusar som bar handväskor trots att det var förbjudet på sabbaten.
I närmare trettio års tid bedrev Janusz Korczak sin märkliga och banbrytande verksamhet i barnhemmet i det stora ljusa huset vid Krochmalnagatan 92.
Henryk Goldszmit som var Korczaks egentliga namn, växte upp i en välbeställd och assimilerad advokatfamilj. Faderns sjukdom och tidiga död försatte familjen i ekonomiska svårigheter men trots det fick han möjligheten att utbilda sig till läkare.
Han ägnade sig samtidigt åt att skriva och tog pseudonymen Janusz Korczak. Genom tidskriftsföljetongen Vardagsrumsbarnet fick han sitt litterära genombrott. Kritikerna kallade honom en ny röst i den polska litteraturen.
Möjligheten att få en välkänd författare som läkare åt sina barn öppnade portarna till välbärgade hem. Samtidigt arbetade han på ett barnsjukhus för mindre bemedlade och gjorde ofta hembesök hos fattiga familjer. Han tog betalt av de rika för att kunna köpa medicin till de fattiga.
Den hårda verklighet som mötte honom i Warszawas fattigkvarter satte djupa och livsavgörande spår: ”När i alla djävlars namn ska vi sluta upp med att skriva ut salicyl mot fattigdom, utsugning, kriminell belastning och brottslighet?”
Värst drabbade var barnen. Och av alla fattiga och utsatta barn han mötte så hade de övergivna och föräldralösa barnen det sämst. Det var de barnen han ville ge en chans till ett anständigt liv.
Barns rätt till respekt är grunden i Korczaks tänkande. Och därmed också i den konkreta verksamheten på barnhemmet. Det var hela tiden praktiken, det ständigt pågående mötet i vardagen, som var fundamentet. Det var där han tog sin utgångspunkt, sitt avstamp; bland barnen.
Ett barnparlament och en kamratdomstol, som behandlade vuxna och barn lika och i första hand dömde utifrån förlåtelseparagrafer, skulle förverkliga idén om självstyre. Tidningen, anslagstavlan och brevlådan var betydelsefulla kommunikationskanaler men inspirerade också barnen att förbättra både läs- och skrivförmåga. Faddersystemet byggde broar mellan olika åldersgrupper och lärde barnen att ta hand om varandra.
En av grundpelarna var att alla måste delta i de gemensamma sysslor som fanns. Inget arbete var mindre viktigt eller värt än något annat. Det fanns många besökare som tog Korczak för vaktmästare när han höll på med praktiska sysslor och de kom och frågade om han kunde visa dem vägen till ”Doktor Korczak”.
Stefania Wilczynska har ofta kommit i skuggan av Korczak. Men det var de som tillsammans startade barnhemmet och genom alla år var Madame Stefa ankaret i den dagliga verksamheten. Och det handlade inte om ett vanligt arbete – det var ett sätt att leva.
Michal Wroblewski, som kom till barnhemmet tidigt på 30-talet som ung student för att arbeta och som senare flyttade till Sverige, har berättat hur omtumlande hans första möte med denna märkliga institution var. Han visades runt av ett av barnen och han hade helt enkelt svårt att förstå det han såg.
Och han var inte ensam. Den ”barnens republik”, det sociala och pedagogiska experiment som Korczak försökte förverkliga stod i skarp kontrast till det mesta i den traditionella syn på barn och uppfostran som dominerade under tidigt 1900-tal.
Korczaks tankar och idéer finns framför allt samlade i böckerna Hur man älskar ett barn och Barnets rätt till respekt. Men den som väntar sig en torr och ”vetenskaplig” prosa med råd och anvisningar om hur man kan arbeta med barn lär bli besviken.
Korczaks stil är närmast aforistisk. I korta koncentrerade stycken formulerar han sina observationer, iakttagelser, reflektioner och idéer. I klara, konkreta bilder lägger han ett slags uppfordrande pussel. Tankar, funderingar, frågor – men inga svar.
Han skriver ”Och mitt svar är: Jag vet inte.” I hans ”underbara, bländande kreativa jag vet inte” finns inte de färdiga svaren, de entydiga lösningarna. I stället rymmer det möjligheten att låta sig inspireras och spinna vidare på egna tankegångar.
”Att kräva att någon annan ska förse dig med färdiga tankar” säger Korczak ”är som att be en främmande kvinna föda ditt eget barn”. Det handlar helt enkelt om att tänka själv, att vara kritisk - att söka utmaningen i frågorna, i stället för stiltjen i svaren.
I hela hans sätt att närma sig barnet, den lilla människan, finns en ödmjukhet och en uppriktig nyfikenhet. Det gäller att se och möta de faktiska barn man har, i den faktiska situation de befinner sig. Då kan man också få veta någonting om hur de tänker: ”Barn är barn, inte bara när de hoppar omkring på ett ben, utan också när de försöker förstå mysterierna i den fantastiska fabel som livet är.”
Pedagogen har en krävande uppgift, menar Korczak och säger spetsigt: ”Den Gud vill straffa gör han till pedagog”. Men man ska inte begära det omöjliga av sig själv. Det är fåfängt att tro att man kan bli ”en allvarlig, fullfjädrad pedagog med psykologisk bokföring i hjärtat och en pedagogisk lagbok i huvudet”.
Den svenske Korczakkännaren Sven Hartman har träffande karaktäriserat Hur man älskar ett barn som en av vår tids ”märkligaste pedagogiska poem”.
Janusz Korczaks hela livsgärning genomsyras av hans djupt humanistiska livssyn. Han var egensinnig men verkade inte i något vakuum. Han var samtida med nytänkare inom det pedagogiska fältet som Montessori, Freinet och Dewey. Det sägs att han hade kontakter med Piaget och till och med att Piaget besökte honom i Warszawa. Han var inspirerad av Ellen Key vars bok Barnets århundrade gjorde sitt segertåg över Europa.
Vid sidan av sitt pedagogiska författarskap var han också en flitig och mycket populär barnboksförfattare. Han skrev berättelser och artiklar i tidningar och tidskrifter. Dessutom gav han ut veckotidningen ”Lilla Journalen” där barn själva stod för innehållet.
Han anlitades av domstolsväsendet som expert i frågor som rörde barn och ungdomar. Han föreläste - bland annat för blivande lärare - på Warszawas högskolor. Dessutom gjorde han resor och höll föreläsningar utomlands. Han hade också ett eget radioprogram kallat ”Pratstunder med den gamle doktorn”.
Men sin dagliga och huvudsakliga gärning hade Korczak genom alla år på det judiska barnhemmet Dom Sierot. Utöver det var han även ansvarig för ytterligare ett barnhem för katolska barn.
När den polska antisemitismen åter igen växte under 30-talet drabbade den också Korczak. Han tvingades lämna ifrån sig ansvaret för det katolska barnhemmet och fick inte längre medverka i radio.
På senhösten 1940 tvingades Korczak flytta sin verksamhet till det överbefolkade judiska gettot i centrala Warszawa. Efter en kort tid i provisoriska lokaler flyttade barnhemmet till den polska handelsföreningens hus på Siennagatan i utkanten av det lilla gettot. Under Stefania Wilczynskas ledning organiserades verksamheten så normalt som omständigheterna tillät.
Det mesta av Korczaks tid gick åt till att skaffa mat och förnödenheter. Han var vid den här tiden drygt sextio år gammal. Trots att han var trött och sliten tog han på sig ansvaret för ett annat barnhem i gettot. De sista månaderna förde han en dagbok som kontakter utanför murarna räddar till eftervärlden.
På morgonen den 5 augusti 1942 omringade nazistiska soldater barnhemmet på Siennagatan. Barnen avbröts mitt i frukosten och tvingades ut på gatan. I täta led vandrade de sedan genom det förfallna gettot till Umschlagsplatz. Korczak gick först, Stefania sist. Legenden berättar att Korczak bar ett litet barn på armen, att någon bar barnhemmets fana, att man sjöng under vandringen. Ögonvittnen berättar i stället om tysta, tunga steg, om apati och förlamning.
Legenden berättar att han fick sitt sista erbjudande om falska papper och fri lejd alldeles innan han, tillsammans med Stefania och barnen, tvingades ombord på tåget till förintelselägret Treblinka. Men återigen vägrade han med motiveringen att han inte kunde överge barnen när de som bäst behövde honom.
Och kanske är det sant. Det är möjligt att Korczak fick en sista chans att rädda sig själv undan en säker död. Frågan är bara; hade han egentligen ett val? Hur skulle han, som valt att leva hela sitt liv bland övergivna och föräldralösa barn, kunna välja att leva när han visste att barnen skulle dö?
Treblinka ligger ett tiotal mil nordost om Warszawa. När jag kommer dit vräker ett isande kallt höstregn ner över minnesplatsens hav av stenar. Varje sten symboliserar en utplånad judisk shtetl och var och en har namnet på en stad eller by inristat.
Endast en sten bär en enskild persons namn:
Janusz Korczak
Henryk Goldszmit
och barnen
Leif Mathiasson
(2001-04-11) |