Joakim Lindgren är fil kand i pedagogik. Han arbetar deltid som lärare och forskningsassistent vid pedagogiska institutionen i Umeå och är verksam i projektet ”Pedagogik som vetenskap – en 1900-talsföreteelse?” med syfte att ge en bild av pedagogik som vetenskaplig disciplin.
Gunilla Zackari är expert på pedagogiska institutionen vid Uppsala universitetet på deltid. Hon är också verksam som ämnessakkunnig på Utbildningsdepartementet och har bland annat varit projektledare för Värdegrundsprojekt under perioden 1999/2000. Hon har arbetat som lärare och med skolfrågor sedan slutet av 60-talet.
 |
| Litteratur |
| Broady, D (ed.) (1985): Kultur och utbildning – Om Pierre Bourdieus sociologi. Stockholm: UHÄ, FoU-enheten. |
| Ladhenperä, P (1999): Från monokulturell till interkulturell pedagogisk forskning. Artikel i Utbildning och demokrati, 1999:3, Tidskrift för didaktik och utbildningspolitik. |
| Zackari, G (1999): Education Governance, Changes and Social Consequenses. Interviews with Headteachers, Teachers, special teachers and Other professionals at the School Leavel. Part One The Garden. Draft version, September 1999, Uppsala universitet. |
| Zackari, G (2000): Swedish School Actors about Education Governance, Changes and Social Consequences. Interviews with Headteachers, Teachers, special teachers and Other professionals at the School Leavel. March 2000, Uppsala universitet. |
| Ziehe, T (2000): Adjö till sjuttiotalet! I Bjerg, J (ed) Pedagogik – en grundbok. Stockholm: Liber. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Hur ser de som är verksamma i skolan på de sociala konsekvenserna av skolans omstrukturering? I skolaktörernas – alla verksamma inom grund-, grundsär- och gymnasieskolan – berättelser framträder gemensamma uppfattningar och bilder av eleverna och vad omstruktureringen av skolan betytt för utslagning och segregation, men också bilder som skiljer olika aktörsgrupper åt och definierar deras yrkestillhörighet och position (Ladhenperä 1999).
Vi vet att sociala förhållanden, strukturella som sociokulturella, produceras och reproduceras lokalt. En kommun, en stadsdel eller en skola kan ses som en ekonomisk och politisk planeringsenhet och samtidigt förstås som ett socialt rum, en avgränsad värld för de människor som verkar där.
Skolorna i projektet ligger i områden som representerar olika sammanhang: grundskolan i Skogen och gymnasieskolorna i Sjön och Fjället i norr, grundskolorna i stadsdelarna Hagen respektive Parken samt gymnasieskolorna Mångfald och Tradition, i storstaden City längre söderut (se läsguide sidan 24). Skillnaderna i levnadsstandard och utbildningsnivå mellan Hagen och Parken är stora. Människorna i Parken och i Hagen lever i olika världar i samma stad, och människorna i norr i sin specifika värld.
I Hagen är många elever invandrare och flyktingar. Svenska är ett av ett fyrtiotal minoritetsspråk som talas på skolan. Det är i huvudsak personalen som har svenska som modersmål. Hälften av eleverna lämnar år 9 utan betyg i flera ämnen.
I Parken har majoriteten av eleverna svenska som modersmål och de går i stort sett allihop vidare till gymnasieskolan. Pressen på eleverna, att inte bara klara sig utan klara sig bättre än alla andra skolor i Sverige, är stor från föräldrarna och skolan.
Mångfald är en ”flickskola” där över hälften av eleverna är invandrare. En stor andel har valt skolan i andra hand och går på det Individuella programmet. Tradition är en svensk ”pojkskola”. Här går de elever som kommit in på sitt förstahandsval.
I jämförelse med Hagen och Parken är Skogen en liten grundskola, vars elever klarar sig hyfsat. Eleverna fortsätter antingen på Fjällets gymnasieskola, som har ett programutbud som attraherar pojkar, eller på Sjöns gymnasieskola med ett bredare utbud.
Decentraliseringen ses av flertalet skolaktörer som den absolut största förändringen, och en nödvändig sådan. Man menar att förändringen främst haft ekonomiska motiv som grund. Lärarnas berättelser domineras av kommunaliseringens inverkan på deras arbetsförhållanden. Aktörerna på Hagen och Mångfald lyfter fram flyktinginvandringens betydelse. Rektorerna betonar nivåernas olika ansvar och att kommunernas uppgift visavi staten blivit tydlig. De säger, mer eller mindre direkt, att det blivit lättare att styra och leda personalen. De nationella proven och betygskriterierna underlättar denna styrning.
Aktörerna är ense om att omstruktureringen av skolan skapat nya problem, främst för den egna yrkesgruppen. Tidigare var läraren i första hand pedagog. Den nya läraren ska ansvara för elevens personliga utveckling, vara serviceinriktad och kunna hantera konflikter. Förmågan att improvisera har blivit allt viktigare enligt många lärare, samtidigt som många aktörer menar att lärarna agerar enligt gamla strukturer. Det verkar som om aktörerna tappat kontrollen över skolans tidsanvändning.
Lärarna tycker att deras inflytande över hur tiden ska användas minskat kraftigt samtidigt som arbetsbördan ökat. Deras och skolledarnas tid upptas av ”att jaga pengar”, av projekt och möten av olika slag. Ökade krav ställs på återrapportering, upprättande av planer samt av uppföljning och utvärdering. Många berättar om ökad byråkratisering. Lärarnas tid att planera kärnverksamheten har krympt. Å andra sidan är den pedagogiska friheten i klassrummet oförändrad, enligt lärarna själva. I Parken har lärarnas arbete i olika projekt inneburit att eleverna ofta lämnas att arbeta själva under eget ansvar.
Merparten av lärarna anser att undervisningen styrs av betygssystemet. I Hagen används resurserna i stort sett till att få eleverna godkända i svenska, matematik och engelska. Samtliga grundskolerektorer har begränsat elevernas val att välja mer fritidsbetonade aktiviteter till förmån för de teoretiska ämnena. Skolan har blivit mer teoretisk, påtalar flera, vilket drabbar elever som kommer från studieovana miljöer och särskolans elever.
Skillnaderna i valmöjligheter är stora mellan de svensktäta och svenskglesa grundskolorna. Skolans pedagogiska beslut och organisering av eleverna grundas på det som verkar rationellt gentemot skolans kontext och styrsystemets krav på effektivitet. Elevernas etniska ursprung styr uppläggningen – inte kön och klass. I alla fall inte på ett medvetet plan, menar man. Skolorna grupperar och omgrupperar ständigt eleverna för att effektuera uppställda krav. Att sortera och nivågruppera eleverna ses inte längre som ett systemfel.
Det är anmärkningsvärt i hur hög grad de lokala villkoren styr. Man har olika ledningsstrukturer och administrativa resurser. Samtliga lärare saknar emellertid professionellt administrativt stöd i sin dagliga gärning. Skillnaderna i skolledar- och lärartäthet är stora. Skogen har satsat på ledartäthet och ger minimal administrativ support till skillnad från Parken som frigjort rektor som pedagogisk förändringsagent. Grundskolans rektorer beklagar att de alltför sällan har tid att utöva ”det pedagogiska ledarskapet”.
Aktörerna, särskilt rektorerna, är ytterst kostnadsmedvetna. Varje elev är åsatt ett pris. Organiseringen i arbetslag tenderar enligt flera aktörer att utvecklas till egna självstyrande arbetsenheter som konkurrerar sinsemellan om resurserna. Det har blivit allt vanligare att skolorna köper experthjälp för att sortera och nivågruppera eleverna och det är resurskrävande. En medicinsk diagnos ger å andra sidan skolan ökade resurser. Skolan har blivit attraktiv som marknad genom decentraliseringen.
Få aktörer, med undantag av Hagen och Mångfald, tar upp utslagningen i skolan. Skolan slår inte ut eleverna och kan enligt de flesta inte lastas för utslagningen, den etniska exkluderingen och boendesegregationen i samhället. Däremot hotas skolans legitimitet av media, som styr över vilka kunskaper som ungdomarna efterfrågar, vilka attityder de har till skola, utbildning och samhälle och vilka värderingar som gäller. Skolan ses som den goda, men av politikerna försummade, motkraften. Det är samtidigt bara skolaktörerna i Hagen och motpolen Parken som inte ser skolans legitimitet och den egna statusen hotad av de yttre förändringarna. Flera lägger till exempel ansvaret för den negativa synen på svenskar på media.
Elevernas och skolans syn på kunskap och arbetsformer stämmer inte längre överens. Eleverna ifrågasätter vuxnas ledarskap och auktoritet, särskilt lärarnas. Disciplin ingår åter i skolans inofficiella diskurs. Skolan ska fostra en ny och mer komplex generation än tidigare. Kravet på ”eget-ansvar” för lärandet ses av skolaktörerna både som fostransmål, undervisningsmetod och medel för framgång. Varje elev måste själv värdera sina möjligheter och strategiskt planera en individuell väg genom systemet.
I Parken tränas eleverna systematiskt för att klara gymnasieskolans flexibla kurssystem. Det är uppenbart att elever som är aktiva systemaktörer också har föräldrar som lärt sig hur systemet fungerar och ställer krav. Framtiden kommer att innebära ökad decentralisering och individualisering, tror många aktörer. Men i Hagen, Skogen och Mångfald är man rädd för att skillnaderna mellan skolorna kommer att bli större och att segregationen mellan rika och fattiga kommuner kommer att öka.
Drygt fyrahundra niondeklassare i Skogen, Hagen och Parken fick svara på frågor om bland annat utbildning, identitetsbildning, demokrati och framtid. Den bild som växte fram ur resultaten kan tyckas vara överraskande och motsägelsefull. För visst är det vid en första anblick märkligt att de ungdomar som enligt alla tänkbara statistiska mått har de lägsta oddsen att lyckas i skolan redovisar den starkaste tilltron till sina egna möjligheter till framgång. Ungdomarna i Hagen ger sitt stöd för påståenden som att ”det lönar sig att studera för att kunna lyckas i livet” och ”alla kan lyckas i skolan om de verkligen försöker”. Av ungdomarna i Hagen instämmer 74 procent helt i det sistnämnda påståendet men endast 27 procent i Parken och 44 procent i Skogen. Tron på en rättvis skola verkar vara mer levande i Hagen än i de två andra miljöerna.
Resultaten från ungdomsstudien ger anledning att misstänka, att grundskolan bidrar till att negligera många aspekter av en social exklusionsprocess, som i stället ges individuella förklaringar. Eleverna i undersökningen avvisar till exempel att deras föräldrar har någon inverkan på deras egna möjligheter att lyckas i skolan, samhället eller i framtiden. Enligt den franske sociologen Pierre Bourdieu är ideologin om ett utbildningssystem där alla har lika chanser att betrakta som en vilseledande myt. Den processen som Bourdieu kallar kulturell reproduktion, det vill säga hur utbildningssystemet, helt förenklat, bidrar till att fördela människors framtida platser i samhället, formar dock människor att erkänna de neutrala och objektiva värden denna process vilar på ( se Broady 1985).
Ungdomarna i de tre regionerna väljer att karaktärisera sitt eget deltagande i skolan på något olika vis. Eleverna i Hagen anser i betydligt större utsträckning än de övriga att de arbetar hårt och att de har en positiv attityd till skolan. När eleverna bedömer sin egen framgång i skolan är det eleverna i Hagen som redovisar den mest positiva självbilden och eleverna i Skogen den mest negativa.
I undersökningen har eleverna också ombetts att beskriva hur de anser att man ska vara beskaffad för att lyckas i skolan och denna bild är, med vissa undantag, relativt samstämmig. Om man relaterar denna bild till hur de unga framställer sig själva som elever är det ungdomarna i Hagen som starkast identifierar sig med den samfällda prototypen för den framgångsrike eleven. Eleverna i Skogen och i Parken väljer i mindre utsträckning att uttryckligen identifiera sig med den bilden.
Med Bourdieu skulle man kunna betrakta det som ett uttryck för en medveten strategi bland Parkeneleverna, där de genom distansering hanterar sin omgivning i konkurrensen om positioner och framgång i skolan. Denna strategi, och den relation till världen som präglar den, är enligt Bourdieu utmärkande för den samhällsklass som dominerar i Parken (se Broady 1985). Att vara den framgångsrike eleven, men inte identifiera sig med den innebär också en komplex läroprocess som kräver och utvecklar kompetenser. Är det förresten inte dessa vi kallar reflexivitet, autonomi och kreativitet? Situationen i Skogen kan trots likheter med Parken inte förstås på samma sätt. Den distans som finns där samspelar till exempel inte med ett rikt kulturellt kapital med allt vad det innebär.
Ungdomarnas uppfattningar om sig själva måste också förstås i ljuset av de krav som ställs på unga människor i det moderna samhället. Hur ungdomar framställs i det offentliga samtalet, det så kallade diskursiva subjektet, utgör en referens också för ungdomarna själva. De är ofta medvetna om hur de ska vara för att vara attraktiva, även om de inte alltid förmår leva upp till idealbilden. Med andra ord svarar diskursens ungdomar inte alltid mot ”verkliga” ungdomar som de faktiskt upplever världen. Detta blir problematiskt för ungdomarna själva när samhället, utifrån diskursen, gör sina insatser för dem. Denna situation, och den kravbild som riktas mot ungdomar, kan betraktas som en negativ konsekvens av samhällets modernisering. Fabrikationen, eller iscensättningen, av ungdomen måste alltså förstås som en synnerligen komplex process där bilder av ungdom produceras och reproduceras på olika nivåer.
De krav som unga människor konfronteras med kommer tydligt till uttryck i svaren på frågor som behandlar framtiden. Det verkar som om kärnkonflikten i elevernas liv, med den tyske pedagogen Thomas Ziehes ord, växer ”ur lidandet under allt det som de ska klara av i sina liv” (Ziehe 2000). Tittar man närmare på hur eleverna på de olika skolorna besvarar frågan om vilket yrke de skulle vilja ha i framtiden finns där många likheter. Oberoende av vilken miljö eleverna lever i har de relativt ambitiösa mål beträffande det framtida yrkeslivet. En övervägande del av eleverna vill ha arbeten som kräver universitetsexamen men för många elever, kanske speciellt i Hagen, finns det många hinder på vägen mot detta mål. Hagen är nämligen en av de miljöer i Sverige där antalet elever vilka lämnar grundskolan med icke-godkända betyg är allra störst.
Joakim Lindgren & Gunilla Zackari
(2001-01-16) |