Artikelförfattare:
Bengt Sandin är historiker och professor vid tema Barn vid
Linköpings universitet. Han har forskat om barns sociala villkor från 1600-talet till 1900-talet, men också om konstruktionen av föreställningar om barndomen.
Han har bland annat skrivit om gatubarn, barnarbete och folkundervisningen i ett historiskt perspektiv.
 |
|
| Litteratur: |
| Areschough, J (2000): Det sinnesslöa skolbarnet. Undervisning, tvång och medborgarskap 1925-1954 (diss). Linköping Studies in Arts and Science, Linköping. |
| Jönsson, U (1997): Bråkiga, lösaktiga och nagelbitande barn. Om barn och barnproblem vid en rådgivningsbyrå i Stockholm 1933-1950. Linköping studies in Arts and Science, Linköping. |
| Lindgren, A-L (1996): Att ha barn med är en god sak. Skolradion och kampen om barn i svensk rundradio under trettiotalet. Working Papers on Childhood and the Study of Children 1996:5. Tema Barn, Linköping. |
| Lindgren, C (1996): Han slösar all sin kärlek på gosse. Adoptionsärenden behandlade vid Stockholms rådhusrätt 1925. Working Papers on Childhood and the Study of Children 1996:2. Tema Barn, Linköping. |
| Münger, A-C (2000): Stadens barn på landet. Stockholms sommarlovskolonier och den moderna välfärden (diss). Linköpings Studies in Arts and Science; 208, Linköping. |
| Sandin, B (red) (1999): Medier och modernisering. Stockholm: Stiftelsen Etermedierna i Sverige. |
| Schiratzki, J (1997): Vårdnad och vårdnadstvister. Stockholm: Nordstedts juridik. |
| Sjöberg, M (1996): Att säkra framtidens skördar. Barndom, skola och arbete i agrar miljö: Bolstad pastorat 1860-1930 (diss). Linköping Studies in Arts and Science; 141; Linköping. |
| Sundkvist, M (1994): De vanartade barnen. Mötet mellan barn, föräldrar och Norrköpings barnavårdsnämnd 1903-1925 (diss). Linköping Studies in Arts and Science; 112, Uppsala: Hjelm. |
| Söderlind, I (1999): Barnhem för flickor. Barn, familj och institutionsliv i Stockholm 1870-1920. Linköping Studies in Arts and Science. Stockholm: Stockholmia. |
| Zelizer, V (1985): Pricing the Priceless Child: The Changing Social Value of Children. New York: Basic Books. |
| Weiner, G (1995): De Räddade Barnen. Om fattiga barn, mödrar och fäder och deras möte med filantropin i Hagalund 1900-1940 (diss). Linköping Studies in Arts and Science; 113, Uppsala: Hjelm. |
|
 |
|
|
| | Barn har länge stått i fokus för en debatt som kretsat kring barnets bästa. I själva verket handlar debatterna om olika barndomar och konflikter mellan olika föreställningar om den rätta barndomen.
Professor Bengt Sandin tar oss med på en resa från sekelskiftets romantiska idylliserande till dagens schemalagda barndom.
I vårt samhälle står barnen i fokus för stor uppmärksamhet. Vi kan läsa i tidningarna om bokstavsbarn, om barn som utnyttjas på olika sätt och om barn i utvecklingsländerna som väver textilier till våra affärer. Samtidigt framträder olika aktörer som försvarare av barns rättigheter. Det är enskilda opinionsbildare och nationella organ som Socialdepartementet och Barnombudsmannen och internationella som Förenta Nationerna. Det finns också stora och betydelsefulla professionella grupper som företräder barnens intressen i den offentliga debatten men också i barns vardag. Diskussionen om barn kretsar ofta kring vad som är ”barnets bästa” och man hänvisar gärna till vetenskapliga undersökningar. Samtidigt är det uppenbart att vad som är barnens bästa inte entydigt kan bestämmas och att det är beroende av vem som formulerar synpunkterna. Under hela 1900-talet har man också i stigande grad förankrat ställningstaganden i vad man har hävdat vara vetenskapligt grundad kunskap.
Dagens debatt är inte alltigenom ny. Under större delen av förra seklet har barn stått i fokus för en debatt som kretsat kring barnets bästa. Ofta har det skett i termer vi känner igen. Det handlar om familjens kris och hemmiljöns otillräckligheter (mödrars oförmåga och roller), skolans brister, ungdomens agerande i offentliga miljöer och brottsliga beteenden. Förr, liksom nu, aktualiseras behovet av åtgärder för det uppväxande släktet, behovet av rådgivning och upplysningsverksamhet men också behovet av skolreformer. Kampen sker ofta med hänvisning till barnens rättigheter. Det är därför viktigt att reflektera över varför barn historiskt uppmärksammas i politiska och sociala sammanhang. Det handlar om framväxten av nya yrkesgrupper och om förändrade relationer mellan vuxna och barn och mellan barn och samhällets institutioner. Det avspeglar också nya klassrelationer, barns förhållande till arbetslivet och barn som objekt för kommersiella intressen. Därför blir det fel att tala om en barndom i det förflutna.
I själva verkar handlar debatterna om olika barndomar och konflikter mellan olika föreställningar om den rätta barndomen.
Ellen Key som just skapade begreppet ”Barnets Århundrade”, tillhörde en grupp av opinionsbildare som uppfattade skolans utveckling och familjelivet inom arbetarklassen, som djupt problematiska områden. Hennes inlägg måste förstås mot bakgrund av de förändringar som skett avseende barns samhällsroll under 1800-talets slut. Under det tidiga 1800-talet började barndomen bland de högre samhällsklasserna framställas i ett romantiskt skimmer, som ett tillstånd av en naturlig oförstörbar äkthet och omedelbarhet, samtidigt som kraven på en medveten och framtidsinriktad uppfostran gjordes tydlig. Den fria och mindre kontrollerade barnuppfostran under småbarnsåren bland de lägre samhällsklasserna kritiserades gärna och ansågs leda till och förklara dessa klassers omoral, kriminalitet och fattigdom.
Det är också det synsättet som ligger till grundval för införandet av en skola för folkets barn. Barnen blev med den nya skollagstiftningen under 1800-talets senare hälft tvungna att tillbringa allt större del av sin uppväxt i skolan. I många landsbygdskommuner undvek föräldrar och barn i det längsta skolan. Det var dock inte möjligt att stanna hemma från skolan av vilka skäl som helst. Brott mot reglerna bestraffades och innebar därmed också ett synligt uttryck för oförmåga och ovilja - med tidens uttryck ”tredska” - att leva upp till samhällets krav. Tredskan uppfattades som ett moraliskt problem, vilket underströk vikten av att nya ansträngningar gjordes för att föra barnen till skolan. Skolgången blev, liksom barnarbetet, en fråga om förhandling mellan nationella och lokala myndigheter, föräldrar och barn. Samtidigt blev barnen synliga på ett nytt sätt. Inte bara ovilligheten att gå i skolan och konflikten mellan skolan och hemmen syntes, utan också barnens andra brister och tillstånd.
Sjukdomar och olika typer av funktionshinder blev synliga. Man var också mycket intresserad av barnen i moraliskt avseende, vad de visade genom sitt uppförande, språk och närvaro i skolan. Samtidigt ställdes krav på att folkskolan skulle bli en skola för alla samhällsklasser. Folkskolans lärare ville till exempel att folkundervisningen skulle kunna anpassas också till medelklassens barn. Så vidtogs åtgärder för att förbättra hälsotillståndet för barnen i skolan och för att sortera bort de barn som inte kunde tillgodogöra sig skolgången av fysiska, intellektuella eller moraliska skäl. Man skapade en norm för hur barndomen skulle te sig mot vilken man kunde mäta avvikelser. Barndomen normaliserades och standardiserades och nu kunde man också avskilja de vanartade och i sedligt avseende försummade. En rad institutioner skapades för just dessa barn som inte passade in i den nya skolan och en diskussion om deras behov började spira.
För arbetarfamiljen fick den här utvecklingen sannolikt kännbara konsekvenser. De nya kraven på barnen innebar nämligen krav på familjerna. Av mödrarna förväntades att de kunde skicka sina barn hela och rena till skolan och av männen förväntades att de skulle kunna försörja hela familjen. Moderskapsideologin som bland andra just Ellen Kay betonade kring sekelskiftet, svarade mot denna utveckling av en ny barndom – ett barn beroende av en försörjande far och en vårdande mor. Så är betoningen av känslolivet i familjen kring sekelskiftet, dess vårdande innehåll, just konsekvensen av etablerandet av en ny normalitet, som samtidigt förutsatte nya könsroller för män och kvinnor. Varken kvinnor eller barn skulle arbeta. Barns och kvinnors plats var i hemmet och barnen skulle räddas från att vara nyttiga. Ett arbetande barn var per definition ett exploaterat barn.
I arbetet Pricing the Priceless Child har den amerikanske sociologen Vivianne Zelizer beskrivit konflikten mellan det nyttiga och det onyttiga i en rad exempel från sekelskiftets USA. Konflikten mellan olika barndomar kom till synes i försäkringsfrågor, i frågor som rörde adoptioner av barn samt i frågor som rörde ersättningen vid barns dödsfall. Kring sekelskiftet skulle ett barn värderas i relation till hur mycket pengar det kunde tjäna in till familjen innan det flyttade hemifrån. En sådan inställning blev kontroversiell efter sekelskiftet och i ett berömt rättsfall slog en domare fast att barn inte gick att värdera ekonomiskt. Barn hade inte något ekonomiskt värde utan endast känslomässiga värden. Det visade sig emellertid snart att barns känslomässiga värde kom att ligga till grund för skadeståndskrav, värderade i ekonomiska termer.
En motsvarande utveckling kan iakttas då det gäller adopterande av barn. Barns arbetskraft värderades tidigare i ekonomiska termer vilket bestämde priset och påverkade vilket kön och ålder man ville adoptera - pojkar i arbetsför ålder hellre än flickor. Den nya barndomssynen vändes mot en sådan värdering av barns nytta och symbolen för barnet blev i stället flickan. Det var nu som flickor kunde adopteras och inte pojkar. I Astrid Lindgrens bok Rasmus på luffen illustreras en sådan barndomssyn. Boken handlar om en liten barnhemspojkes förtvivlan att ingen vill adoptera honom. De som kom för att hämta barn hade bara ögon för flickor med blont lockigt hår. Romanens slutmoral bygger också på att barn ska älskas för sin egen skull – inte för sin nyttas.
Denna normförändring skedde inte av sig själv. Skolväsendets utveckling är en viktig förklaring till synen på den normala barndomen. Också andra faktorer kan lyftas fram. Åren kring sekelskiftet kännetecknades av sociala motsättningar och konflikter. Arbetarrörelsens framväxt och krav utgjorde den fond mot vilken debatten om barnen fördes och den var också ett inslag i Ellen Keys argumentation. Nöden inom arbetarklassen uppmärksammades och inom delar av borgerligheten stod det klart att arbetarklassen måste integreras i samhället och motsättningar överbryggas för att undvika politisk oro. Ansamlingen i städerna av människor från olika samhällsklasser gjorde arbetarbarnen synliga och skillnaderna i livsvillkor tydliga. Barn och ungdomar sågs som påtagliga orosmoment på gator och torg och polisens register fylldes av anteckningar om vanartiga och sedligt försummade barn. Skolan framstod som det enda alternativet till en i familjerna vårdslösad uppfostran.
De sociala problemen aktualiserade också behovet av att motarbeta nya kulturyttringar. Vi ser nu exempel på en i raden av panikreaktioner inför nya media för barn, som vuxenvärlden försöker kontrollera och censurera. Spelfilmen och litteratur som Nick Carterböckerna måste bekämpas. Den uppväxande generationen fick inte förloras för värderingar och ideal, främmande för det etablerade samhället. Ironin är naturligtvis att idealen i dessa nya kulturfenomen var väl så samhällsbevarande. Det hotande var sannolikt inte innehållet utan ungdomens och barnens självständiga kulturkonsumtion utanför vuxenvärldens. När borgerligheten klagade över att barnen i Norrköping inte hade någon barndom, visade det sig att det man reagerade mot var just att barnen gjorde det barn skulle göra – leka, gå på bio och cirkus, men utan vuxna i närheten. Barndomen och barndomens glädjeämnen var någonting som skulle komma barnen till del enbart genom de vuxna.
Kring sekelskiftet utkämpades på det här sättet en kamp om barnen. Kyrkan, välgörenhetsorganisationerna, folkrörelserna och enskilda ”barnaräddare” riktade ett yrvaket intresse mot barn och ungdomar. Intresset bars upp av en opinion inom borgerligheten och andra etablerade grupper, som på frivillig grund och genom föreningar av olika slag engagerade sig i fattiga barns villkor såväl materiellt som moraliskt. Det kunde gälla mjölk till fattiga spädbarn, sommarkolonivistelser, inrättande av barnsjukhus och fritidsaktiviteter. Åt alla barn skulle man skapa en sörgårdsidyll utan klassmotsättningar och sociala problem.
Barn definierades som innehavare av särskilda rättigheter. Men barndomen var en period man helst så fort som möjligt skulle lämna bakom sig. Kampen om barnen och deras rättigheter kom att på sikt engagera och bli beroende av kommunala och statliga myndigheter. Yrkesgrupper som läkare, lärare och så småningom psykologer, förklarade sig speciellt lämpade att ge föräldrarna råd och anvisningar om barnuppfostran. Mellan dessa olika grupper diskuterades vilka som var mest lämpade för uppgiften att rädda barnen ur olämpliga uppväxtförhållanden. Härigenom kom diskussionen också att röra sig om huruvida barnens villkor var en professionell angelägenhet eller ett område för frivillig välgörenhet. Och barnavården förändrades från en angelägenhet för välgörenhet till ett av socialpolitikens centrala områden och från att röra fattiga barn till att röra alla barn.
Hela 1900-talets historia präglas på så sätt av en professionalisering av omhändertagandet av barn. Detta är märkbart också i avseende på uppfostran inom familjerna. Skolans breddade åtaganden, föräldrautbildning och barnavårdscentraler är uttryck för denna utveckling och bygger på en idé om att samhällets stöd behövs för att garantera en god barndom. Staten framstod som garant för den goda barndomen. Samtidigt innebar detta ett ifrågasättande av familjens förmåga och möjligheter att möta samhällets krav. Utvecklingen aktualiserar välfärdssamhällets janusansikte – hjälp och stöd men därmed också kontroll.
Mot denna bakgrund har vissa forskare velat beskriva den moderna familjen som koloniserad av staten och de professionella. Oavsett hur man tolkar utvecklingen är det uppenbart att framväxten av dessa nya yrkesgrupper har förändrat den sociala relationen och maktförhållandena mellan barn, föräldrar och institutioner. Det har förändrat synen på vad som är manligt och kvinnligt, men det har också förändrat innebörden av barndomen. Barns uppväxt i institutioner har omformat barndomen. Exempelvis har vuxnas beteenden; kontroll av känslor, passande av tider, anpassning till grupper blivit en del av förväntningarna också på förskolebarnet.
Fritidsaktiviteter organiserar i dag allt mer av barns tid. Den i egentlig mening fria tiden – fri tid – ersätts av en verksamhet som definierats av institutioner, organisationer och vuxna. Också fritiden har en pedagogisk motivering. Föräldraskapet blir också något som definieras av förmågan att ansvara för att barnet blir delaktigt en sådan pedagogiskt formad barndom på fritiden, men också i förhållande till skolan. De ökade arbetskraftsbehoven har också legat till grund för definitionen av ett föräldraskap som omfattar både män och kvinnor. Med expansionen av den kvinnliga arbetsmarknaden kom männens begränsade roll som försörjare att ifrågasättas. Männens föräldraroll problematiseras. Männen kom hem och blev också fäder och börjar värderas som omsorgsgivande föräldrar.
Samtidigt förändras innebörden i barndomen på andra sätt. Bilden av barnens förmåga och kompetens ändras när man samtidigt uppvärderar barns rättigheter. Barn ska ha samma rätt som vuxna till fysisk integritet och lagstiftningen understryker att barnens åsikter ska höras och respekteras. Barnen har inte längre särskilda rättigheter utan rättigheter som vuxna. Därmed upphävs delvis det särskiljande i barndomen. Som en del av denna förändring betonas att barndomen inte längre är en egenskap som man ska komma över, utan något som vi helst ska behålla så länge som möjligt. Barns emotionella och intellektuella kvalitéer lyfts också fram som eftertraktansvärda och föredömliga för vuxna. Den traditionella rösträttsåldern ifrågasätts med hänvisning till barns och ungdomars mognad och kompetens. De är också medborgare. På ett motsvarande sätt argumenteras för att barn ska kunna skilja sig från sina föräldrar, på samma sätt som vuxna skiljer sig från varandra.
Staten har inte längre samma självklara roll att definiera barndomens gränser och rättigheter. Dagens välfärdssystem bygger på att föräldrar, experter, politiker och jurister förhandlar om barndomens innebörd bland andra aktörer på den offentliga debattens marknader. Debatten kring bokstavsdiagnoserna är en sådan diskussion mellan läkare, pedagoger och samhällsforskare om barnens problem och dess orsaker. Den senaste tidens debatt och domstolsutslag kring kommunernas ansvar för mobbningen är ett annat exempel som visar att också barnen förväntas delta i denna förhandling och hävda sin rätt. Härmed ökar kraven och förväntningarna på barnen. Barn och ungdomar förväntas klara uppgiften att delta och ta ansvar i politiska organ och sina skolors styrelser.
Men denna tendens gäller inte endast de större barnen. Blivande föräldrar får genom vetenskapliga rapporter i pressen veta att de ska låta sina barn lyssna på musik i fosterstadiet för att utveckla deras talanger. Spädbarnets kompetens är högre än man tidigare trott – det känner och upplever. Det gäller att satsa på att utveckla barnets förmåga. Inlärning kan börja allt tidigare. Barn med medfödda brister kan diagnostiseras i fosterstadiet och tas bort. Normalitetskraven kan ställas på nya sätt med hjälp av tidens vetenskapliga rön.
Vi har avlägsnat oss från sekelskiftets romantiska dröm om den idylliska barndomen – en lång kravlös barndom som mest av allt liknade ett sommarlov i Astrid Lindgrens Bullerbyn. Den ideologin formades i kontrast till arbetarbarnens hårda verklighet och korta barndom. Den var till en början en byggsten i den svenska nationalismen och ingick i liberala och konservativa ambitioner att med statliga och frivilliga initiativ förbättra människors verklighet. Den var en del av den sociala ingenjörskonsten och blev senare en del av folkhemsideologin. Denna utveckling förvaltade de professionella barnvårdarna som återigen kom att förändra barndomens innebörd.
Nu gäller andra villkor och en annan barndom: Det schemalagda barnet, det vetenskapligt planerade barnet – en barndom skapad av yrkesaktiva föräldrar och en kår av barnvårdare och experter. Därmed förändras också barndomens innebörd. Att vara barn är inte bara att finnas till, att vara. Att vara barn blir i stället det stora livsprojektet. Så skönjer vi konturerna av vår tids barndom; det tidigt vuxna barnet som snabbt lär sig vuxenbeteenden och de koder som gäller i vuxenvärlden, men som får vänta mycket länge innan det blir ekonomiskt självständigt. Det är en barndom fylld av prestationskrav och motstridiga förväntningar. Denna barndomssyn förutsätter också en pedagogiskt medveten och planerande förälder – såväl män som kvinnor – på samma sätt som sekelskiftets barndom förutsatte en ny moderlighet och en lönearbetande fader. Men det är nu också en barndom vars innebörder förhandlas i domstolar och bland barnexperter, av alla dem som är satta till att definiera barnens bästa.
Bengt Sandin
(2002-02-13) |