Författare
Donald Broady är professor i pedagogik vid Institutionen för lärarutbildning, Uppsala universitet och ledare för Forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi. Även forskare vid Institutionen för numerisk analys och datalogi, Kungliga Tekniska Högskolan.
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Många olika slags eliter har vunnit på den ökade variationen inom skolväsendet. Somliga utbildningsvägar är som gjorda för näringslivets ledande skikt, andra för kulturellt bemedlade grupper eller för nya framväxande eliter. Det visar en undersökning gjord av en forskargrupp vid Uppsala universitet under ledning av professor Donald Broady, som här skriver om resultaten.
De sociala skillnaderna i skolan har ökat. Det visar vår undersökning av skolans utveckling under 1990-talet (SOU 2000:39). Men det är inte den så kallade sociala snedrekryteringen som ökat. Med social snedrekrytering brukar man mena att barn från högre samhällsklasser oftare än barn från lägre samhällsklasser tar sig in på teoretiska gymnasieprogram eller högre utbildning. Härvidlag finns inga nämnvärda förändringar i slutet av 1990-talet jämfört med tio år tidigare. Arbetarbarnens chanser att ta sig uppåt i utbildningssystemet är ungefärligen desamma. Det har med andra ord inte skett några avgörande förändringarna i ”lodrät” riktning.
Nej, det är andra slag av sociala skillnader som har ökat under loppet av 1990-talet. De viktiga förändringarna gäller relationer i ”vågrät” riktning, mellan sociala grupper (och utbildningsinstitutioner) som kan besitta samma mått av tillgångar men av olika slag. Olika slags eliter har fått bättre möjligheter att hitta vägar genom utbildningssystemet, anpassade för just deras barn. Särskilt storstadsregionerna och universitetsorterna erbjuder i dag ett mer varierat utbud av skolor av olika karaktär, profilprogram, lokala grenar, individuellt utformade kurskombinationer etcetera. Somliga utbildningsvägar är som gjorda för näringslivets ledande skikt, andra för kulturellt bemedlade grupper, åter andra passar nya framväxande eliter.
För att undersöka sådana ”vågräta” avstånd är det nödvändigt att särskilja olika sociala grupper. Vi har i analyserna av skolans utveckling under 1990-talet skiljt mellan upp till 111 grupper: läkarbarn, civilingenjörsbarn, journalistbarn etcetera, och studerat deras väg genom skolsystemet, deras grundskolebetyg, val av gymnasielinje, boende, familjens inkomst, invandrarstatus och så vidare. I våra register finns sådana uppgifter om samtliga svenska gymnasielever i vissa årskurser vid tre tidpunkter (läsåren 1988/89, 1994/95 och 1998/99).
I den offentliga debatten brukar man sällan prata så precist om sociala grupper. Man brukar nöja sig med att notera de ”lodräta” avstånden mellan tjänstemän och arbetare eller mellan socialgrupp ett, två och tre. En så endimensionell kategorisering, som buntar ihop latinlektorn och bilhandlaren i socialgrupp ett, duger inte om vi vill förstå skolans aktuella utveckling.
Det goda hemmet känner ingen skillnad mellan privilegierade och tillbakasatta, sa Per Albin Hansson. Enligt ett dylikt recept hanterades klassfrågan länge inom efterkrigstidens svenska skolpolitik. Ståndpunkten att den offentliga skolan ska vara till för alla vilar på föreställningen att det är nyttigt att samhällsklasserna möts. Ett annat argument har varit att de underprivilegierade tjänar på en skola där även överklassen tvingas placera sina barn. En sådan skola kommer aldrig att tillåtas att bli alltför usel.
I och med 1991 års reform blev gymnasieskolan i formell mening sammanhållen genom att all utbildning - med undantag för det individuella programmet - blev treårig och ger allmän behörighet för högskolestudier. En avsikt var att minska klyftan mellan teoretisk och praktisk gymnasieutbildning. En annan avsikt var att motverka den sociala snedrekryteringen, vilket som sagt inte lyckats om vi beaktar utvecklingen under hela 1990-talet (i mitten av decenniet förekom enligt våra data en övergående tendens till minskad social snedrekrytering). Det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren hade mot slutet av 1990-talet befäst sin ställning som den i särklass viktigaste elitutbildningen inom svensk gymnasieskola. Få elever med lägre socialt ursprung lyckades ta sig dit. Det är intressant att notera att det naturvetenskapliga programmet tycks vara det program där traditionella undervisningsformer med katederundervisning, faktaplugg och läxförhör är mest dominerande.
Eftersom de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmen expanderat i omfattning sker i dag åtskilligt av den sociala snedrekryteringen inom dessa studieförberedande program. Där inryms å ena sidan plantskolor för framtidens eliter, exempelvis naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren eller det samhällsvetenskapliga programmets lokala grenar med internationell inriktning. Å andra sidan finns där elever med mer blygsamma tillgångar, exempelvis inom det allt mer heterogena samhällsvetenskapliga programmet. Det är bland annat elever av den sort som tidigare valde tvåårig social linje, vilken för tio år sedan fungerade som en tillflykt särskilt för flickor vilkas familjer var förhållandevis väl rustade med sociala och kulturella tillgångar men som lyckats dåligt med studierna i grundskolan.
Att dessa två studieförberedande program rekryterar så många elever innebär att de övriga fjorton programmen har tappat mark, vartill förstås har medverkat att många icke studieförberedande program är dyra att driva. De är också mindre attraktiva eftersom de visserligen ger allmän behörighet för studier vid universitet och högskolor, men det räcker inte eftersom där brukar krävas särskild behörighet. Till den sociala snedrekryteringen bidrar även att elever ur lägre samhällsklasser mindre ofta än elever som har samma betyg men med bakgrund i högre samhällsklasser söker till prestigefyllda utbildningar. Beträffande förhållandet mellan könen har lågpresterande pojkar förlorat på utvecklingen under 1990-talet.
Ett annat kännemärke för de icke studieförberedande programmen är att det är där som klyftan mellan könen är mest framträdande. Somliga domineras av flickor, andra av pojkar. De studieförberedande programmen uppvisar jämnare könsfördelning.
Att arbetsmarknaden för ungdomar nästan har försvunnit, att de tillgängliga medlen för undervisning per elev har minskat och att konkurrensen har hårdnat om platser på åtråvärda utbildningar har skapat problem som inte härrör ur skolan men som blivit synliga i skolans värld. Eftersom de ungdomar som har svårigheter med skolan inte är välkomna i arbetslivet, återstår i stort sett bara att på ett eller annat sätt bereda dem plats i gymnasieskolan. En stor del har sugits upp av det individuella programmet, som tillkom efter 1991 års gymnasiereform och som i dag till sin omfattning är det tredje största programmet, där runt var tionde gymnasieelev går - läsåret 1998/99 mellan sex och tretton procent, beroende på hur man räknar.
Avsikten var att det individuella programmet skulle utgöra ett slags preparandår som förbereder eleverna för något av de sexton ordinära gymnasieprogrammen. Så har det inte fungerat för alla. Bland de elever som från grundskolan gått direkt till det individuella programmet återfinns 60 procent på ett ordinarie gymnasieprogram hösten därpå. Bland dem som inte kommer direkt från grundskolan är andelen lägre, 26 procent, och allra lägst, knappa 11 procent, bland de invandrare som aldrig gått i svensk grundskola. Således är det individuella programmet synnerligen differentierat, och fungerar för vissa invandrargrupper inte alls som inkörsport till gymnasieskolan.
En orsak till att det individuella programmet inte lever upp till intentionerna torde vara en motsättning som finns inbyggd i den nya gymnasieskolan efter 1991 års reform. Å ena sidan ska den vara till för alla ungdomar. Å andra sidan ska samtliga sexton program ge allmän behörighet för högskolestudier, vilket innebär ökad tonvikt vid teoretiska inslag. Yrkesutbildning av traditionellt snitt existerar inte längre inom svensk offentlig sekundärskola, vilket möjligen kan vara motiverat eftersom mer teoretiska studier - särskilt i kärnämnena svenska, matematik och engelska - anses behövliga med tanke på anställningskraven inom allt fler sektorer av arbetslivet.
Men när de skolmässiga kraven höjs, exempelvis i samband med tillämpningen av nu gällande betygssystem och antagningsregler, får somliga elever svårt att ta sig över trösklarna. Kampen har hårdnat om de mest eftertraktade gymnasieplatserna - liksom om platserna i högskolan, som visserligen blivit fler under 1990-talet men söktrycket har ökat ännu mer. Förhållandena inom det individuella programmet illustrerar ett dilemma som är synligt i hela utbildningsväsendet: skolan har inte annat än skola att erbjuda de elever som har problem med just det skolmässiga.
Många eliter har vunnit på den ökade variationen inom skolväsendet. De besitter både den orienteringsförmåga som krävs för att överblicka det allt mer svåröverskådliga landskapet och de resurser de behöver för att leda sina barn in på de rätta utbildningsvägarna.
Det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren har blivit en än säkrare investering för ekonomiskt och i synnerhet kulturellt bemedlade grupper. Här gick läsåret 1998/99 41 procent av alla läkarbarn, 37 procent av alla universitetslärarbarn och 32 procent av alla civilingenjörsbarn, att jämföras med 7 procent av barnen till okvalificerade arbetare i produktionen. Ett annat attraktivt alternativ för eliterna är fristående skolor och vissa profilerade utbildningar vid kommunala gymnasieskolor. I Stockholmsregionen rekryterar de flesta fristående gymnasieskolor en hög andel elever ur alla slags eliter. Ett undantag är waldorfskolorna som i synnerhet appellerar till de eliter som är särskilt välförsedda med kulturellt, till skillnad från ekonomiskt, kapital. I takt med tillkomsten av fristående skolor på alla stadier kan särskilda utbildningsvägar skapas genom hela skolan; uppskattningsvis en fjärdedel av eleverna i fristående grundskolor fortsätter i fristående gymnasieskolor. Eliter med förhållandev
is större mått av skolkapital visar en tendens att föredra profilerade utbildningsalternativ inom den kommunala skolan snarare än friskolor. Eliter bosatta i en omgivning dominerad av lägre sociala skikt, låt säga i Stockholms södra förorter, kan ändå utnyttja en närbelägen gymnasieskola genom att placera sina barn på någon socialt och undervisningsmässigt selektiv lokal gren.
Dessa nya tendenser till ökad spännvidd mellan olika slags eliter ruckar inte på det stabila mönster som vi påvisat från slutet av 1980-talet till slutet av 1990-talet, nämligen att den viktigaste polariteten i ”vågrät” riktning är den som ställer kulturella eliter mot eliter med förhållandevis större mått av ekonomiskt kapital. I Stockholmsregionen är de förra (barn till universitetslärare, läkare med flera) överrepresenterade i de mest ansedda innerstadsgymnasierna, de senare (barn till företagsledare, högre tjänstemän i privat sektor med flera) i gymnasieskolor i de norra och östra förorterna. Denna motsättning mellan kulturellt och ekonomiskt bemedlade eliter är till stor del, men inte enbart, betingad av bostadssegregationen och återfinnes i många sammanhang, exempelvis i val av gymnasieprogram och grenar. Det finns få universitetslärarbarn och läkarbarn på det samhällsvetenskapliga programmets ekonomiska gren.
Utbildningsväsendets differentiering gör att eliterna blir allt mer kräsna i valet av skola. Det gäller både de etablerade eliterna och de framväxande nya eliterna. För framtida framgångar i arbetslivet och det sociala livet kan det även i Sverige bli viktigare att ha läst vid en ansedd skola än vilken examen man avlagt. Så har det varit länge i många andra länder.
Intressant är att svenska elitskolor nu får ökade möjligheter att förse barnen med somliga tillgångar som familjerna förut ombesörjt i egen regi, såsom umgänge med jämbördiga kamrater, utlandskontakter, odlande av specialintressen och förberedelser för lyckosamma banor inom den högre utbildningen och i den sociala världen - vilket samtidigt innebär att de etablerade eliterna riskerar att råka ut för konkurrens från uppåtstigande sociala grupper. Höga betyg kan erövras av uppkomlingar.
Att skolan tar över en del av familjernas inskolning i det sociala livet är således inte bara en avlastning för de etablerade eliterna utan även ett hot mot deras monopolställning. Vissa inslag i striderna om skolans ”internationalisering” kan tolkas ur detta perspektiv. Nya slags eliter kan försöka göra gällande att det i framtidens Europa smäller högre att ha läst vid Collège d’Europe i Brügge än vid Handelshögskolan eller Kungliga Tekniska Högskolan.
Mönster som de här skisserade är självfallet mest synliga i storstadsregioner med månghövdade och sinsemellan åtskilda eliter och med ett rikt utbud av utbildningsalternativ, men sätter sin prägel på hela den svenska gymnasieskolan. Att höga betyg på det naturvetenskapliga programmets naturvetenskapliga gren allt tydligare definierar det yppersta skolkapitalet, att skilda eliter får ökande möjligheter att styra in sina barn på för dem särskilt anpassade banor genom utbildningsväsendet - allt sådant har betydelse för definitionen av skolmässig succé och påverkar även elever som läser på lägre rankade gymnasieprogram och på orter utan friskolor och prestigefyllda profilutbildningar. En kartläggning av gymnasieskolan som ett fält, med kraftlinjer, hierarkier och polariteter, ger en bild av dominansförhållanden som mer eller mindre direkt tvingar sig på alla som är verksamma i skolan.
Ofta har rekryteringsstudier ett annat syfte, nämligen att konstatera statistiska sannolikheter för individer med olika egenskaper att beträda vissa vägar inom utbildningsväsendet. En vanlig fråga är i vilken grad högre utbildning är tillgänglig för folkflertalet. Avsikten med vår undersökning är i stället att utforska skolan som ett kraftfält som familjer och elever har att förhålla sig till, där de attraheras av vissa poler och repelleras av andra, där vissa rörelseriktningar framstår som naturliga eller eftersträvansvärda och andra som ouppnåeliga eller föraktliga eller kanske osynliga - allt beroende på vad eleverna och deras familjer har i bagaget. Decentraliseringen har givit skolorna nya vapen i kampen om en gynnsam position inom detta fält och om de åtråvärda eleverna.
Att val av skola blivit en så viktig fråga för i synnerhet storstädernas och universitetsregionerna välsituerade familjer kan leda till ökade skillnader gentemot riket i övrigt. Troligen blir det slags utbildning som är särskilt räntabel i fortsatta studier och yrkeskarriärer förhållandevis mer sällsynt i resten av landet.
I storstadsregionerna har den så kallade närhetsprincipen, som gällt för de kommunala skolorna, inneburit att rekryteringen till dessa i hög grad speglade den sociala sammansättningen inom skolornas upptagningsområde. Även om det existerat sätt för skolorna och för familjerna att kringgå närhetsprincipen - skolorna kunde anordna en unik utbildning med riksintag, familjerna kunde låta barnen välja en utbildning som enbart finns på någon åtråvärd skola eller låta dottern skriva sig hos en moster i innerstan - har den ändå fungerat som broms som hindrat att skolornas sociala differentiering alltför mycket avvikit från de sociala gruppernas geografiska spridning. Därför kan det få påtagliga konsekvenser när man, vilket skedde höstterminen 2000 i Stockholm, låter betyg och inte bostadsadress styra rätten att välja gymnasieutbildning. Möjligen kommer de sociala skillnaderna mellan skolor och mellan utbildningsinriktningar att öka eftersom resursstarka familjer får fler alternativ att välja bland. Men framför allt torde skillnaderna i betygsnivå komma att öka. Med goda betyg från grundskolan kommer elever från socialt mindre väletablerade förorter att kunna konkurrera om platserna på de mest prestigefulla gymnasieskolorna i innerstaden och de norra förorterna. Det är troligt att skolljus från Stockholms södra förorter kommer att strömma till innerstadsgymnasierna, vilket i så fall blir bekymmersamt för förorternas egna gymnasieskolor. Och tack vare sina högre grundskolebetyg kommer flickorna att tränga ut pojkarna på vissa åtråvärda utbildningar.
En ordning där skolframgång och inte geografisk och social hemvist blir utslagsgivande, innebär självfallet ett hot mot de familjer som genom sitt boende tidigare haft förtursrätt till elitskolor i grannskapet. Det är troligt att somliga resursstarka grupper och skolor kommer att bjuda motstånd mot att grundskolebetygen blir enda antagningskriteriet.
En möjlighet, som förutsätter politiska aktioner, är att åstadkomma ett urvalsförfarande som delvis styrs av inträdesprov, intervjuer eller anlagstester. En annan möjlighet för elitskolorna är att resa informella hinder, exempelvis genom att låta skolan präglas av en särartad kultur och exklusiva umgängesformer som avskräcker ett oönskat klientel. En tredje möjlighet är självfallet att vissa skolor och studieinriktningar renodlar den meritokratiska framtoningen, det vill säga strävar efter att rekrytera de yppersta studiebegåvningarna oavsett socialt ursprung. Men gissningsvis kommer inte ens de sist nämnda ”meritokratiska” skolorna och studieinriktningarna att reservationslöst välkomna plugghästar som trots goda grundskolebetyg saknar de sociala och kulturella tillgångar och talanger som krävs för en fortsatt framgångsrik studie- och yrkeskarriär.
Sätten är många att undvika att grundskolebetygen blir det allenarådande urvalskriteriet. En hård studietakt eller en nära samverkan med omsorgsfullt valda högre utbildningsinstitutioner eller företag kan skrämma bort de oönskade och attrahera de åtråvärda eleverna och bidra till att skapa elitutbildningar på gymnasienivå inom områden som matematik, naturvetenskap eller ekonomi.
Den aktuella debatten om huruvida friskolor är elitskolor eller ej är vilseledande, eftersom den enbart berör en begränsad aspekt av den mycket mer omfattande och genomgripande differentiering som jag har beskrivit här. Merparten av elitutbildningen på gymnasienivå sker i kommunal regi. Vidare döljer debatten sakförhållandet att friskolor inte är något nytt. Flertalet av de mest överklassbetonade friskolorna är ganska gamla. Grovt sagt är två kategorier överrepresenterade i friskolorna, överklassbarn och invandrarbarn. Beträffande de sistnämnda tyder vår undersökning på att det inte är fråga om invandrarbarn vilka som helst. Jämförelsevis mer väl etablerade invandrargrupper tycks vara överrepresenterade. Gymnasieelever som är födda utomlands och som inte har någon förälder som är född i Sverige är i själva verket mer sällsynta i friskolor än i de kommunala skolorna.
Studier av eliter är inte en så exklusiv forskningsuppgift som det i förstone kan förefalla. Även när vi vill förstå situationen för de sämre bemedlade, kommer vi inte ifrån att det är eliterna - både traditionella eliter och sådana som bland annat tack vare utbildningsväsendet erövrar nya positioner - som dominerar skolsystemet och som i hög grad dikterar de spelregler som även de tillbakasatta har att följa.
Donald Broady
(2001-04-11) |