Absolut inte. Det var första tanken när Inger Lindberg
fick veta att hon fått jobbet som Sveriges första professor i svenska som andraspråk. Men så tänkte hon
på hur lågprioriterat ämnet är, hur lite forskning som finns, hur resurserna dras ner – och det går ju inte heller. Så hon antog utmaningen.

Och plötsligt har livet tagit en ny fåra, inte minst geografiskt. Nu ska Stockholm i en handvändning bytas mot Göteborg, men det får gälla arbetet. Tanken på sonen som går andra året i gymnasiet avgjorde. Det får bli veckopendlande till en början.
– Meningen är att jag ska vara i Göteborg ungefär tre och en halv dag i veckan, säger hon. Men när jag börjar titta på hur det ser ut med alla möten här och där, så blir det inte riktigt så organiserat och tjusigt.
Vissa veckor far hon som en jojo mellan de båda städerna.
Inger Lindberg kommer närmast från Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet. Där har hon bland annat forskat kring vuxna invandrares andraspråksinlärning och tvåspråkiga barns språkutveckling. Hon har också varit med och byggt upp grundutbildningen för blivande lärare i svenska som andraspråk tillsammans med Lärarhögskolan i Stockholm.
Professuren i Göteborg är förlagd till Institutionen för svenska språket, vid Institutet för svenska som andraspråk, som är en egen enhet.
Att bli professor låter bara det som en tuff utmaning. För Inger Lindbergs del handlar det dessutom om att bygga upp en helt ny verksamhet. Det handlar också om att vara den enda professorn i landet i sitt ämne.
– Det gör att jag känner att det inte bara är en Göteborgsangelägenhet, säger hon, utan en nationell angelägenhet.
Gensvaret på utnämningen har också märkts från alla delar av landet och förväntningarna är stora hos många lärare.
– Det är klart att jag vill leva upp till alla dessa förväntningar, men jag kan tänka mig att lärare har förväntningar som jag kanske inte kommer att infria alla gånger. I den roll jag har så ligger det närmare till hands att prioritera det här med forskningen - men också att påverka forskningens inriktning, och den kommer ju lärarna till godo.
Behovet av en egen forskning anser hon vara stort och att bygga upp en egen forskarutbildning har därför fått högsta prioritet. Två utbildningsbidrag har redan utlysts för att så småningom bli doktorandtjänster. I planerna finns också en forskarassistent.
– På det sättet får vi flera fasta tjänster, för jag kan ju inte vara den enda personen på det här.

Att bygga upp och genomföra en forskarutbildning enbart i Göteborg är helt orealistiskt, anser hon och har i stället startat ett bygge på nationell basis. Konkurrens- och revirtänkande ger hon inte mycket för och när nu kompetens inom ämnet finns vid andra universitet så gäller det att ta tillvara alla resurser.
Olika universitet får ansvara för de olika kurser, som ingår i deras forskarutbildningar. Kurserna ska ges för studerande från hela landet och ligger koncentrerade, antingen på internat eller till veckoslut. Men det är bara i Göteborg som man kan doktorera i svenska som andraspråk.
– Vi hoppas kunna sätta igång med detta redan till hösten. Tidigare har den forskning som funnits bedrivits inom ramen för andra ämnen och har då lätt hamnat i periferin, så ur forskningssynpunkt innebär den nya professuren en klar statushöjning för ämnet.
– Vi har sett många exempel på att det är svårt att få folk att stanna kvar inom ett ämne som inte har någon egen forskningsorganisation och inga egna karriärmöjligheter.
Men visst finns det en och annan lärarröst, som är kritisk till en professur i ämnet och som hävdar att det är förlegat att se svenska som andraspråk som ett eget ämne, eftersom alla lärare i alla ämnen, enligt läroplanen, är lika ansvariga för språkutvecklingen.
– Jag har svårt att förstå det resonemanget, säger Inger Lindberg, men jag har hört det förut.
Det gäller att hålla isär vad som är intentioner och hur implementeringen av ämnet ser ut, menar hon. Ett stort problem för ämnet är att det har funnits så länge i skolan under så lösa boliner och har bedrivits – och fortfarande bedrivs – till övervägande del av lärare som inte har någon utbildning i ämnet alls.
– Om undervisningen verkligen skulle bedrivas av utbildade lärare och enligt kursplanens intentioner så kan jag absolut inte hålla med om saken.

De speciella behov som andraspråkseleverna har när det gäller kunskaper och färdigheter i svenska kan bara tillvaratas genom den specialkunskap som lärarna i svenska som andraspråk har. Men det räcker inte. Kunskaper om svenska som andraspråk och framför allt kunskaper om andraspråksutveckling måste komma in i lärarutbildningen för alla lärare.
På så sätt kan undervisningen i alla ämnen, exempelvis matematik, NO, SO, göras tillgänglig för de här eleverna på ett begripligt språk, men på ett sätt som samtidigt inte innebär att man förenklar eller reducerar kursplanen. Man håller samma höga standard när det gäller ämnesinnehållet, men har ett arbetssätt som gör ämnet tillgängligt.
– De lärargrupper som inte har utbildning i svenska som andraspråk och som inte undervisar specifikt i ämnet har svårt att förstå de här elevernas behov, säger hon.
Därför måste man arbeta mycket mer integrerat i skolan. Lärare i svenska som andraspråk måste arbeta mer med ämneslärarna och, inte minst, med modersmålslärarna.
– Samarbete är A och O, säger Inger Lindberg. Alldeles för mycket undervisning i svenska som andraspråk bedrivs isolerat, men också fokuserat på språket i sig och är inte kopplat till övriga skolämnen eller till skolrelaterade färdigheter på ett tillräckligt tydligt och strukturerat sätt.
Lärarna måste arbeta mycket mer utifrån elevernas förutsättningar och behov, men också utifrån vad de olika skolämnena kräver av språkkunskaper och språkfärdigheter av eleverna.

I en förstaklass med elever med svenska som förstaspråk finns olika språk- och kunskapsnivåer, men det finns ändå en slags gemensam bas. Eleverna klarar av att kommunicera i vardagliga situationer och tala om det som ligger deras värld nära. Där tar man vid som lärare. Men invandrarelever kan ha luckor precis överallt, både när det gäller språket och förkunskaperna. Det beror alldeles på vad de har för erfarenheter och i vilken miljö de har vuxit upp.
Det här ser naturligtvis olika ut för olika individer. Några invandrarbarn kan ha ganska goda kunskaper i svenska, andra kan vara födda i Sverige, men uppvuxna i förorter där det nästan inte talas någon svenska alls. De kommer ofta i kontakt med svenska på ett kvalificerat sätt först i och med att de börjar i skolan.
– Man kan inte ta för givet att de till exempel har det ordförråd som normalt tas för givet för barn i deras ålder, säger Inger Lindberg. Det gäller inte bara ordförråd. Det gäller strukturer och sådant, som man ska bygga vidare på i ämnesundervisningens texter.
Ett interaktivt arbetssätt är nödvändigt. Traditionell lärarstyrd undervisning, liksom enskilt arbete är särskilt olämpligt för de här eleverna. De behöver ha mycket lärarstöd, men de behöver också arbeta i mindre grupper och få möjlighet att använda språket för att uttrycka sina egna tankar med andra elever.
Det är viktigt att man som lärare utnyttjar det interaktiva arbetssättet till att pejla hela tiden: Var är du? Var kan jag möta dig? Vad är det du behöver just nu? Det är inte bara språket som är en osäker faktor i sammanhanget. Även ämneskunskaperna, referensramarna och förkunskaperna ser olika ut. Det måste man som lärare pejla in: Hur ser just din världsbild ut?
Hur ska man som lärare hinna med detta?
– Den frågan leder tillbaka till det här med svenska som andraspråk som eget ämne. Ansvaret för språkutvecklingen måste ligga på alla lärare, men det är andraspråksläraren som måste ha huvudansvaret, säger hon.
Det är andraspråksläraren som kan förbereda för ämnesundervisningen, men också följa upp den och tala med ämnesläraren om vad eleverna kanske behöver arbeta lite extra med när det gäller språk och förståelse.
– Det faller på sin egen orimlighet att man ska hinna med att göra det här inom ramen för vanlig undervisning, säger hon

Hon poängterar hur viktigt det är att man håller i minnet att svenska som andraspråk inte räcker, utan att de flesta elever måste få kvalificerad modersmålsundervisning.
– Det finns forskning som visar att modersmålsundervisning behövs minst upp till sjunde klass, och då talar jag inte om en eller två timmar i veckan på lördagar, utan då talar jag om modersmålsundervisning som inbegriper skolrelaterade färdigheter.
Det senare är viktigt: att invandrareleverna får en modersmålsundervisning som relaterar till skolämnena, så att de får bygga upp sitt modersmål också på den nivån. På det sättet kan språken hela tiden stödja och stötta varandra.
– Det är helt utom all diskussion att modersmålet är en mycket viktig förutsättning för skolframgång för tvåspråkiga elever, säger hon. Modersmålslärarna borde spela en central roll, men finns ju ofta inte med i skolan överhuvudtaget i dag, vad jag förstår. På många håll deltar de inte i ämneskonferenser, de deltar inte i fortbildningsdagar, de är helt utanför hela skolverksamheten. Vad blir det av det hela då?
Som det ser ut i dag är den svenska skolan fortfarande så oerhört svensk. Många elever vittnar om att de inte känner sig sedda, att de inte räknas och att deras annorlunda kultur bara ses som problem, hinder, komplikation. Bara de blir svenska och talar svenska så fort som möjligt, så kan man glömma det där andra.
– I stället borde skolan visa dem på alla möjliga olika sätt att det här ser vi som en resurs. Tvåspråkighet och flerkulturell tillhörighet ser vi som någonting vi värderar högt, det är ett mervärde. Men då måste man också visa det genom till exempel att det syns på skolans personal.
– Tänk så bra det skulle vara för de här ungdomarna om det fanns många lärare med utländsk bakgrund i skolan, utbrister hon.
Självklart måste lärarna kunna prata svenska, men hon tror att man många gånger hänger upp sig på språket och använder det som en ursäkt för att man inte kan anställa personer som man känner sig lite främmande för. Men man får inte haka upp sig på att de har brytning och att de ska prata klockren svenska för att duga som lärare.
– Vi får helt enkelt vänja oss vid att svenska talas på många olika sätt. Huvudsaken är ju att det fungerar, säger hon och fortsätter:
– Det är ett väldigt etnocentriskt perspektiv vi har fortfarande, även om verkligheten ju borde påminna oss om att vi lever i ett helt annat samhälle nu än vad vi gjorde bara för tio-femton år sedan.
Skrämmande ofta finns ingenting i skolan som visar att man tar hänsyn till invandrarelevernas bakgrund, att man värderar deras kunskaper, deras kulturella erfarenheter och deras tvåspråkighet.
– Det är lustigt det här hur man ser på språk, beroende på vilka språk det är och vilka det är som ska lära sig, funderar hon.
Det framhålls hela tiden hur oerhört viktigt det är att vi lär oss språk i samband med den internationalisering och globalisering vi står inför. Men när det gäller invandrareleverna så är det inte så. När de redan har ett språk så är det nämligen fel språk. Det är skillnad på språk och språk!
Istället borde både skolan och arbetslivet se vilken potential det är med alla de språkkunskaper som de här ungdomarna har. Mycket handlar om attityder och värderingar gentemot andra språk, men också gentemot hur svenska ska användas, talas och låta för att vara godkänt och bra.

När det gäller barn och ungdomar måste skolan sträva mot en hög nivå i svenska språket. Det behöver inte betyda att man inte ska kunna höra att de har en annan bakgrund, men ungdomarna måste ha full valfrihet när det gäller att så småningom välja utbildning och yrke. Och det är skolans ansvar att se till att man på de här tolv åren kommer ifatt, menar Inger Lindberg.
– Och det går inte med mindre än långsiktiga satsningar, säger hon. Det går liksom inte att tro att man klarar det genom att ge lite stödundervisning här och lite extrainsatser där, utan det är ett tolvårigt program. Det tar den tiden.
Ett medvetet program för hur man ska lösa de här elevernas språkutveckling, som bygger på kompetens hos lärarna är det enda som ger utdelning och där spelar lärare i svenska som andraspråk en viktig roll.
– För alla andra ämnen är det fullständigt självklart att man anställer ämneskompetenta lärare och det är ju obegripligt varför man inte skulle ha samma syn på lärarna i det här ämnet, säger Inger Lindberg.
I dag ser det bedrövligt ut på många skolor och det leder till att statusen för ämnet sänks, inte bara bland andra lärare på skolan utan också bland elever och föräldrar. Där känner hon att den nya professuren kan ha stor betydelse.
– Framför allt kanske att åka ut och prata med skolledare, säger hon. Då kan det ha en viss betydelse att man kommer och är professor. Kanske man lyssnar lite bättre då? Man får utnyttja sin professur i såna syften också!

Christina Thors Hugosson
(2001-04-11)