Invandrarhat och politikerförakt präglar extremhögerns
budskap. Det har lockat miljontals väljare över hela Europa. De högerextrema grupperna har på ett årtionde vuxit från betydelselösa sekter till etablerade partier. Expo-journalisterna Stieg Larsson och David Lagerlöf tecknar konturerna av en ny och skrämmande politisk karta i Europa.

I maj 1981 fick Jean-Marie Le Pen och Front National 0,35 procent av rösterna i valet till nationalförsamlingen i Frankrike. Le Pen betraktades allmänt som en politisk clown som för all del införde ett pikant inslag av fransk vulgärchauvunism i debatten, men som var politiskt fullständigt chanslös. Fem år senare, 1986, fick Front National drygt tio procent av rösterna. Tio år senare, 1996, hade stödet till Fronten vuxit till 16 procent.
Front Nationals framgång har inte inneburit att det franska demokratiska systemet satts ur spel. För att det ska ske måste ett eller flera demokratiska partier göra gemensam sak med fronten. I dagsläget är den möjligheten tämligen avlägsen. Däremot råder det ingen tvekan om att Front National i en rad avseeden kunnat sätta dagorningen för den politiska debatten i Frankrike. Det är fronten som blivit de etablerade partiernas motpart och det är Jean-Marie Le Pens åsikter som i media vägts mot både Mitterrand och Chirac.
De etablerade partierna har – med större eller mindre framgång – tvingats hantera och anpassa sig till frontens krav om repatriering av invandrare och moralisk upprustning av de franska idealen. Fronten har dessutom vunnit valen i fyra franska städer, där partiet direkt kunnat påverka utbudet av biblioteksböcker, intagningarna av elever till lokala skolor eller vilka kulturella evenemang som ska tillåtas.
Front Nationals framgångar är heller inte unika. I flera europeiska länder har små extremnationalistiska partier vunnit dramatiska framgångar. I Belgien har Vlaams Blok 33 procent av rösterna i den strategiskt viktiga hamnstaden Antwerpen. I Österrike har Jörg Haiders Frihetliga Parti nått 28 procent av rösterna och har kunnat bilda koalitionsregering med de konservativa. I Jugoslavien har extremnationalistiska partier präglat den politiska agendan och störtat regionen i upprepade inbördeskrig.
Samtliga dessa är partier som det etablerade samhället så sent som för 15 år sedan gemensamt avfärdade som övervintrande och betydelselösa stolliga politiska sekter. På 1970-talet kunde de räknas i promille – om partierna ens existerade. I dag handlar det om miljoner väljare i Europa som tillsammans besitter ett icke föraktligt politiskt inflytande ända in i EU-parlamentets korridorer. Det finns därför orsak att tala om en politisk vindkantring. För de demokratiska partierna handlar det inte längre om att avfärda marginella sekter utan om att acceptera att högerextrema grupper kommer att utgöra ett permanent inslag i den politiska kartbilden.

Åtskilliga forskare har försökt ge ett begripligt svar på frågan varför detta högerextrema genombrott skett under 1990-talet, drygt 50 år efter andra världskrigets slut och i en period då Europa präglas av avspänningspolitik och löften om demokratisk pånyttfödelse i det forna Östblocket. Svaret tycks till stor del vara detsamma som frågeställningen – extremhögerns frammarsch sker just på grund av att det kalla kriget upphört.
De som förespråkar denna tes menar att extremnationalismen var politiskt omöjlig i ett Europa som präglades av det kalla krigets terrorbalans och de krav på politisk stabilitet som denna förutsatte.
Den fascistiska rörelsen är både antikapitalistisk och antikommunistisk. För tyska eller italienska veteraner uppfattades både Sovjet och USA som ”ockupationsmakter”, även om Nato var att föredra. För övervintrande fascister löd följaktligen dagordern ”sitt still i båten - annars kan du sätta igång något otrevligt”. Detta otrevliga var naturligtvis rädslan för att det kalla kriget skulle omvandlas till ett varmt sådant. Det kalla kriget blev därmed en faktor som dämpade möjligheterna för extrema politiska grupper. I dag finns inte längre detta krav på politisk status quo.
Den fascistiska rörelsen utplånades inte vid andra världskrigets slut. Den var sargad och åderlåten, men övervintrade i form av veteranklubbar och obskyra politiska sällskap.
Det första stora ”nationella” parti som reorganiserades efter kriget var Mussolinis italienska fascistparti. Redan 1946 grundades Movimento Sociale Italiano (MSI). Bland grundarna fanns kärnan av Mussolinis ministrar från den så kallade Salorepubliken. Partiet leddes i många av Giorgio Almirante, Mussolinis förre propagandaminister.
MSI var unikt i efterkrigstidens Europa i den bemärkelsen att det lyckades etablera en liten men stabil parlamentarisk representation på 4-5 procent. Under större delen av denna tid var partiet politiskt isolerat.
Efter Almirantes död 1988 valdes Gianfranco Fini till ny partiledare. Fini hade börjat sin politiska karriär som ungfascist på 1960-talet och saknade den historiska belastningen från Mussolinitiden. Öppningen kom i kölvattnet på Kristdemokraternas kollaps efter maffiaaffärer och korruptionsskandaler på 1990-talet. Fini döpte om MSI till Alleanza Nazionale (AN), distanserade sig från Mussolininostalgin och hävdade att partiet var alltigenom demokratiskt.
Förhoppningen var att AN skulle kunna bli ett alternativ i det vakuum som Kristdemokraterna lämnat efter sig. Framgången lät inte vänta på sig; redan 1994 fick Fini plats i Silvio Berlusconis första regering, och i maj i år kunde Fini bilda regering tillsammans med Forza Italia och det rasistiska separatistpartiet Lega Nord. 56 år efter Mussolinis död kunde hans parti förljaktligen återkomma till regeringsmakten.
Sedan 1980-talet har extremhögern tenderat att delas i två grenar; dels den militanta nynazismen och dels den ”nationella” rörelsen i slips och kavaj. Tendensen tycks vara att i de länder där ”nationella” partier vunnit genombrott har de militanta grupperna minskat väsentligt i betydelse. I till exempel Frankrike har nynazistiska grupper i stort sett upphört att existera; gatuaktivisterna har sugits upp i Fronten och många av dessa ingår idag i Frontens ”säkerhetsstyrka”.

Det finns omfattande nätverk som sammanlänkar ”nationella” partier i olika länder. På 1950-talet skapades den så kallade Malmörörelsen med den svenske fascistledaren Per Engdahl som en av nyckelpersonerna. Malmörörelsen omfattade Nysvenska Rörelsen, MSI i Italien, det franska Fources Nouvelles, Francos falangistparti i Spanien och flera av de nynazistiska nätverken i Tyskland. Rörelsen upphörde i praktiken att existera på 1980-talet, inte minst beroende på att många av veteranerna från andra världskriget började falla ifrån av åldersskäl.
Ett nytt nätverk är det så kallade Euro-Nat - den ”Europeiska Nationalen”, ett initiativ av Jean-Marie Le Pen som delvis övertagit Malmörörelsens roll. Euro-Nat är ingen fast och formellt strukturerad organisation, utan snarare ett löst nätverk bland snarlika partier i olika länder. I nätverket ingår så skilda grupper som Vlaams Blok i Belgien, Deutsche Volksunion i Tyskland, de rå-antisemitiska MIEP i Ungern och det extremnationella Romania Mare, partiet för Storrumänien, som driver omfattande hetskampanjer mot romer. Svensk kontakt för Euro-Nat är Sverigedemokraterna.
De viktigaste inslagen i de ”nationella” gruppernas budskap är rasism och politikerförakt. Politikerföraktet handlar om att odla misstänksamhet mot etablerade demokratiska partier och namngivna politiker. En sådan kampanj driver till exempel Sverigedemokraterna sedan flera år mot Mona Sahlin, som i den offentliga propagandan utmålas som ”korrumperad svenskhatare”.
Kärnan i budskapet är att de etablerade partierna från höger till vänster är ”landsförrädiska”, det vill säga att de på olika konspiratoriska sätt arbetar för att avskaffa demokratin och upphäva folkflertalets vilja. Mot de etablerade partiernas ”diktatur” beskriver sig de högerextrema partierna själva som ”nationaldemokrater” - som förtalade sanningssägare som trakasseras av etablissemanget då de ”värnar demokratin”.

Kampen mot det ”multikulturella samhället” kvarstår som de ”nationella” gruppernas viktigaste fråga. Invandrarfientligheten och i viss mån islamofobi har ersatt den traditionella antisemitismen som ännu är alltför tabu för att vara politiskt gångbar.
Ett framträdande inslag i dessa kampanjer är påståendet att merparten av de brott som begås i något europeiskt land utförs av en nationell minoritet eller av invandrare. Till exempel Sverigedemokraterna hävdar att ”gruppvåldtäkter” är ett fenomen som kommit till Sverige först genom invandringen. Påståendet är historiskt nonsens, men har legat till grund för emotionella och framgångsrika SD-kampanjer på skolor i bland annat Rissne och Vallentuna.
På ett motsvarande sätt hävdar Front National att algeriska invandrare står bakom ”islamsk terrorism”, eller Romania Mare att romer utgör ett hot mot rumäniens befolkning. Det parti som tydligast driver klassisk antisemitism är MIEP i Ungern, som hävdar att ”judarna planerar en militär ockupation av Ungern”, i händelse av att de ”förlorar Israel”.
En av de få frågor som den europeiska extremhögern tycks i det närmaste helt ense om är motståndet mot EU och alla former av federala lösningar för Europa. EU-motståndet är också den fråga vid sidan av invandrarhatet som de ”nationella” grupperna vunnit störst gehör för. I den högerextrema propagandan är EU ett ”maktens” överstatliga redskap som hotar de individuella nationernas kultur och särprägel. Extremhögern definierar sällan vilka som utgör ”makten”, men hänvisar ofta till ”internationella kapitalister” eller ”antinationella” politiker. EU-motståndet förenar kampen mot utomeuropeisk invandring och en romantiskt svärmeri om den ”europeiska kulturgemenskapen”. Udden av propagandan är en utmaning mot det demokratiska samhället och ett ifrågasättande av demokrati som samhällsform.
Jean-Marie Le Pen och hans politiska meningsfränder uttrycker det närmast poetiskt: ”Kamp för demokrati” (mot de etablerade demokrater som håller på att införa diktatur i Europa); ”regionalt självstyre” (mot de traditionella statsbildningarna); ”låt tusen flaggor vaja i Europa”.
Det låter så vackert – nästan som om extremnationalisterna kämpade för en progressiv sak mot monopolkapitalistiska och överstatliga intressen. Vad parollen egentligen betyder är att den europeiska kartan ska ritas om enligt ”naturliga etniska gränser”. Med andra ord: Bretagne åt bretagnarna, Wales åt walesarna och Flandern åt flamländarna.

Det finns två problem förknippade med den sortens politik. För det första vittnar historieböckerna om att nationskartor inte gärna låter sig ritas om utan föregående krig. Det är exakt det geografiska experiment som provats i det forna Jugoslavien under hela 1990-talet, och som extremhögern nu vill praktisera i europeisk skala.
För det andra finns ett antal folkgrupper som aldrig nämns i den ”nationaldemokratiska” propagandan – framför allt judar och romer. Orsaken är uppenbar; var finns det ”naturliga geografiska område” där vi kan dra ett streck på kartan och förkunna att här finns judarnas nationalstat i Europa, eller här finns romernas land? Och om man inte kan identifiera ett sådant ”hemland”; vad ska i så fall ske med judar och romer i det ”nationaldemokratiska” Europa.
Om detta säger Le Pen och hans propagandamakare inte ett ord.

Av Stieg Larsson och David Lagerlöf
(2001-11-02)