”När marknadskrafterna får styra över ett politiskt och nationellt så viktigt område som skola och utbildning och vinster får göras med hjälp av skattebetalarnas pengar handlar det om en ideologisk kursändring som saknar motstycke i den svenska skolhistorien och vars konsekvenser vi nu så sakta men säkert börjar se vidden av.”

Många kommuner privatiserar nu i rasande snabb takt delar av verksamheten. Förskolor och skolor hör till de vanligaste objekten. I vissa kommuner, framför allt i borgerligt styrda runt storstäderna, är man i full färd med att privatisera all verksamhet inom skola och barnomsorg. Där har det blivit ett politiskt mål i sig. Man säljer ut vår offentliga skattefinansierade skola till privata intressen utan insyn och ett vinstintresse börjar bli allmänt vedertaget när den kommunala skolan bolagiseras. Men marknadstänkande och kortsiktiga vinstkrav borde inte höra hemma på områden som förskolan och skolan.
Utbildning är vår viktigaste investering för framtiden och ska ses ur ett mänskligt livslångt perspektiv. Resultaten av de satsningar som görs på barn och ungdomar visar sig inte inom ett budgetår. De ger vinst för samhället och individen på mycket längre sikt.
I Täby, en grannkommun till Stockholm, blir från och med i år all barnomsorg privat. För föräldrar som föredrar en kommunal barnomsorg i Täby finns alltså inte längre något alternativ.
I Nacka, också den en borgerligt styrd grannkommun till Stockholm, går man samma väg. Och allt fler kommuner följer efter.

Antalet fristående skolor har växt lavinartat sedan det 1992 blev möjligt att starta och driva skolor i privat regi på samma villkor som kommunala skolor. Men flera undersökningar visar att de fristående skolorna gynnas av bidragssystemet och ofta är ekonomiskt överkompenserade i förhållande till de kommunala. Man brukar tala om att Sverige numera har världens mest generösa bidragssystem för privatskolor. Konkurrensen mellan fristående skolor och kommunala sker inte på lika villkor, det finns många exempel på det.
Dessutom kan elever i behov av särskilt stöd uteslutas från de fristående skolorna. Stödbehövande barn är dyra för vinstdrivande företag och för att få en plats i en fristående skola kan föräldrar tvingas skriva på en förbindelse inför en ansökan till en fristående skola. Där måste de uppge alla olika slags problem som deras barn har och kan tänkas få. Om det i efterhand skulle visa sig att föräldrarna undanhållit uppgifter som ”varit viktiga för bedömningen av stödbehovet”, kan eleven tvingas lämna skolan.
Huruvida detta är lagligt eller ej är svårt att få besked om. Skolverket tvekar på en direkt fråga och lagstiftningen är luddig. Den ger friskolan rätt att säga nej till en elev som kräver särskilda stödbehov om det innebär ”betydande ekonomiska eller organisatoriska svårigheter för skolan”. Och det kan tydligen tolkas lite hur som helst.

En kommunal skola kan aldrig på det här viset utesluta vissa barn, det är själva grundidén bakom ”en skola för alla”, oavsett vad det kostar. Skolan ska vara öppen för alla barn, det är en demokratisk rättighet.
Huvudtemat i detta nummer är ”Det stora systemskiftet”. Där kan man läsa om hur det har gått i länder som Nya Zeeland och England. Det borde stämma till eftertanke för alla dem som brukar lyfta fram dessa länder som förebilder i valfrihetsdiskussionen och systemskiftet på utbildningsområdet.
Från USA har det sedan länge höjts varnande röster för privatiseringen av skolväsendet. Den amerikanske historieprofessorn Russell Jacoby skildrar i sin bok ”Dogmatic Wisdom”, som utkom för några år sedan, det amerikanska allmänna skolväsendets uppgång och fall. Knappast någonstans är det pågående sociala amerikanska sönderfallet så påtagligt som i det allmänna skolväsendet, som en gång hade ett mycket gott anseende och ambitionen att ge hela folket en god allmänbildning. Nedrustningen av den allmänna skolan har gått med svindlande hastighet och skillnaderna mellan privata alternativ och den allmänna skolan bara växer. Den allmänna skolan har fått det allt svårare att behålla sin konkurrenskraft.
Vi är på god väg åt samma håll i Sverige nu.

Med tanke på den starka kritik som socialdemokraterna i opposition före valet 1994 riktade mot den moderata utbildningspolitiken, speciellt när det gällde införandet av skolpeng och privatiseringen av skolan, har det varit förvånansvärt tyst från socialdemokratiskt håll i den här frågan efter regeringsskiftet. Tvärtom så har (s) på olika sätt öppnat dörrarna för en fortsatt privatisering och bolagisering av skolan.
När marknadskrafterna får styra över ett politiskt och nationellt så viktigt område som skola och utbildning och vinster får göras med hjälp av skattebetalarnas pengar handlar det om en ideologisk kursändring som saknar motstycke i den svenska skolhistorien och vars konsekvenser vi nu så sakta men säkert börjar se vidden av.
Den nationella likvärdigheten inom det svenska skolväsendet luckras upp undan för undan. I dag handlar det inte längre om ifall de fristående skolorna ska få finnas eller inte. De har säkerligen kommit för att stanna. Nu handlar det i stället om att hålla de offentliga skolorna vid liv.

Lena Fejan Ljunghill
chefredaktör
(2001-01-16)