Det har blivit hög tid för alla dem som vill rädda en gemensam och oberoende skola att säga ifrån. Det menar Roland Schött, juris doktor i allmän rättslära vid Lunds universitet, som inspirerats av Carl Thams debattartikel ”Alla vinner på en gemensam skola” i förra numret av Pedagogiska magasinet.

Det kan vara nyttigt med omvärderingar. Aldrig trodde exempelvis jag att jag skulle få uppleva att med huvudsakligt instämmande få läsa ett inlägg av Carl Tham (i Pedagogiska magasinet 3/01).
Samhället förblir, liksom skolan, skiktat. Det är sedan länge bekant att ”arbetarklassen” själv bidrar därtill genom den primära ”socialisation” som äger rum i hemmen. Samtidigt ligger de stolta målen fast.
I stället har effekten blivit att det övre skiktets ungdomar erfar en, som de uppfattar det, påtvingad nivellering, medan det undre samhällsskiktets ungdomar, där det säkert finns många potentiella studiebegåvningar, har, utöver att klara sina kurser, dessa sociala traditioner att frigöra sig från.
Denna inneboende disharmoni har tagit sig det uttrycket att, särskilt tydligt under senare år, de facto elit- och de jure friskolor skapas för de övre skiktens avkomma, arbetsplatsförlagd och nygammal lärlingsutbildning för det lägres mindre väl studiemotiverade ungdomar.

Det nya i situationen är den aktiva roll som näringslivet spelar i denna pågående transformation. I en stad som Malmö är näringslivets branschvisa behov en mer eller mindre inbyggd planeringsförutsättning. Rent-av finns fall av samlokalisering: nya skolenheter med relevanta specialinriktningar av något framtidstillvänt program ligger vägg i vägg med avnämareföretag – samarbetspartners. I andra har framgångsrika, nystartade företag i framtidsbranscherna ”dragit in” i de gamla skolbyggnaderna, medförande ”den nya tekniken”. Kanske kan detta innebära en chans för vissa.
Tudelningen av gymnasieskolan har ett partiellt nytt ansikte. Dels nämligen som en icke-obligatorisk skola med de mer prestigebetonade, teoretiskt inriktade programmen, vilka förbereder de därför lämpade eleverna, företrädesvis från socialgrupperna I och II, för högre studier. Med god IT-vana och verksamt stöd hemifrån, är de även väl motiverade. Dels har vi också en yrkesförberedande variant som allt oftare bedrivs ute på företagen. Det är intressant att notera att det om denna uttryckligen heter att undervisningen i de mer teoretiska, obligatoriska och skolförlagda momenten av curriculum ska underordnas utbildningens övervägande praktiska syfte och därmed näringslivets behov.

På högskoleområdet blåser det samma vindar. Lärosätenas styrande organ förs alltmera in under det regionala näringslivets inflytande. Forskningen rör i allt högre grad tillämpningar – och görs beroende av externa anslag. Undervisningsutbudet följer ängsligt trenderna, ”nätutbildning”.
Ja, det har blivit hög tid för alla dem som vill rädda en gemensam och oberoende skola att säga ifrån. Utbildnings-anordnare och ”direktörer” måste bli bättre på att hålla näringslivet i schack och övertyga den förda skolpolitikens kritiker om att transformationen går ut på att till elevernas fromma ge dem inte bara en utbildning för stunden utan också kunskaper i språk och annat som kan stå dem bi även på längre sikt. Eleverna i nionde klass och deras föräldrar måste i lugn och ro få välja gymnasieinriktning. Eventuellt borde man införa särskild undervisning i arbetsliv och politik.
Då måste vi återerövra en verkligt fri akademi med en livaktig teoretisk diskussion, till exempel rörande arbetets etik, där även andra och ”mjukare värden” än det så kallade ekonomiska förnuftet har sin plats.

Roland Schött
(2001-11-02)