Av Leif Mathiasson
 |
|
| Litteratur: |
| De böcker som refereras i artikeln är: Ludvig Igra (2001) Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet (Natur och Kultur), Henrik Bachner (1999) Återkomsten – antisemitismen i Sverige efter 1945 (Natur och Kultur), Leo Kramér (2000) Rasismens ideologer (Norstedts) |
| För ytterligare läsning: |
| Zygmunt Bauman (1997) Skärvor och fragment (Daidalos), Tomas Böhm (1998) Att ha rätt (Natur och Kultur), Tomas Böhm (1993) Inte som vi (Natur och Kultur), Ingvar Svanberg & Mattias Tydén (1992) Tusen år av invandring (Gidlunds), Ingvar Svanberg & Mattias |
| Tydén (1999) I nationalismens bakvatten (Studentlitteratur) |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Hur kommer det sig att vissa låter sig förföras av fördomar och hat medan andra behåller sin förmåga till inlevelse och medkänsla? Varför väcker det annorlunda så ofta vår misstro istället för vår nyfikenhet?
Annorlunda, exotiskt och spännande. Hur ofta används inte det som argument för att väcka vår nyfikenhet. Och vi lockas att betala dyrt för att resa iväg och få uppleva allt detta annorlunda, exotiska och spännande i andra kulturer och länder. Eller för att prova märkliga maträtter från all världens hörn.
Men när samma kulturer och länder flyttar in i vår egen trappuppgång och det främmande matoset tränger in i farstun så är inte alltid det annorlunda längre så spännande och exotiskt. Det är inte alltid i första hand vår nyfikenhet som väcks utan i stället misstänksamhet och oro. Inte sällan till och med rädsla och fientlighet.
Exemplet kan verka banalt men innehåller, anser jag, viktiga och grundläggande frågeställningar: hur kommer det sig att det som borde väcka vår nyfikenhet och vårt intresse i stället väcker vår misstänksamhet och fientlighet? Varför blir den Andre en främling vi värjer oss mot och inte en gäst som vi visar omtanke och omsorg om? Varför blir det Annorlunda skrämmande i stället för spännande?
Det finns inga enkla svar på frågorna. Och egentligen är det kanske inte svaren som är det intressanta…
Misstänksamhet och misstro, fientlighet och förakt mot det som är okänt och annorlunda är ju inget modernt fenomen. Det har drabbat individer, grupper och folk i alla tider. Tendensen att överskatta den egna gruppen och nedvärdera ”de andra” förefaller vara universell, skriver Leo Kramár i boken Rasismens ideologer.
Den fanns hos egyptier, indier och kineser långt före vår tideräkning. Och den löper som en röd tråd genom epoker, samhällen och kontinenter ända in i vår tid. Den har motiverats med hudfärg och utseende, härstamning och sedvänjor och lett till allt från isolering och uteslutning till förslavning och massmord.
Men föreställningen att människosläkten kan indelas i skilda raser som kan klassificeras hierarkiskt utifrån nedärvda anlag och egenskaper är i huvudsak en västerländsk skapelse. Rasidén utvecklades i spåren av den tidiga europeiska koloniseringen av andra kontinenter. Föreställningen om den vita rasens överlägsenhet växte sig med tiden allt starkare.
Den fick sin bekräftelse genom de enorma framgångarna i det globala erövringsprojektet och gav samtidigt legitimitet åt förtryck, slavhandel och övervåld. Den gavs vetenskaplig klädnad och tyngd under 1800-talet och förvandlades till en övergripande ideologi som skar genom alla skikt av samhällsklasser och politiska tillhörigheter. Det växte in i det kollektiva medvetandet som ett ideologiskt allmängods och blev en ”sanning”. Det innebär dock inte att alla människor var rasister i den bemärkelse vi i dag använder beteckningen. Det handlar mer om ett allmänt vedertaget synsätt som egentligen inte ifrågasattes. Däremot utgjorde det grogrunden för den typ av paranoida politiska åskådningar som den tyska nazismen är det mest extrema exemplet på.
En särpräglad form av rasism är den moderna antisemitismen. Dess orsaker och yttringar är än mer komplexa, dess rötter i den kristna, västerländska kulturen än djupare. De förklaringsmodeller som vanligen används är otillräckliga, anser idéhistorikern Henrik Bachner i boken Återkomsten. Antisemitismens mångfasetterade karaktär gör att det är svårt att hitta en definition på begreppet.
Den antijudiska idévärlden bör i första hand förstås, menar Henrik Bachner, som en fantasiprodukt formad av en mer än tusenårig demonisering. Juden har förvandlats till en abstraktion, en extremt elastisk symbol för det som av vissa grupper i vissa tider uppfattats som hotande eller ondskefullt.
Rasismen som föreställningsvärld och modell för vårt tänkande har således djupa rötter i vår kultur. Den har styrt vårt tänkande, vårt sätt att se på oss själva, andra människor och omvärlden under århundraden. Rasismen som ideologi är inte längre rumsren men frågan är på vilket sätt dess dolda tankestrukturer och invävda mentalitet fortfarande lever kvar i vår egen tids tänkande? Vet vi vilka glasögon vi ser på världen omkring oss med? Vet vi – och är det överhuvudtaget möjligt att se – vilka våra blinda fläckar är?
Om dessa tankemönster finns inpräglade i vår västerländska tradition så återspeglas de ju, om än i varierad grad, inom var och en av oss (och i andra kulturer med andra traditioner präglas naturligtvis andra mönster). Frågan är då hur vårt kulturarv präglar mitt tänkande? Hur påverkar det mitt sätt att möta det annorlunda?
Under det senaste dryga årtiondet har politiska idéer och rörelser som varit tabu sedan andra världskrigets slut tagit plats på den offentliga scenen. I vissa länder och regioner i Europa har högerextrema, främlingsfientliga och till och med rasistiska partier fått oroväckande stort folkligt stöd. Gamla spöken väcks till liv; paranoida världsbilder, utpekandet av syndabockar, föraktet för det avvikande, de enkla svaren (på de svåra frågorna) och så vidare.
Det finns en lång rad politiskt, ekonomiskt och socialt färgade förklaringsmodeller till varför den här typen av fenomen dyker upp under olika samhälleliga förutsättningar. Men de ställer sällan frågan, annat än i svepande formuleringar, varför vissa människor lockas av dessa destruktiva budskap? Och varför står andra emot? Om vi alla är präglade av den tradition och de tankemönster vi lever i, hur kommer det då sig att vissa låter sig förföras av fördomar och hat medan andra behåller sin förmåga till inlevelse och medkänsla?
Psykoanalytikern och författaren Ludvig Igra framför i sin bok Den tunna hinnan mellan omsorg och grymhet den både hisnande och provocerande tesen att den mänskliga förmågan till såväl omsorg som grymhet egentligen har ett gemensamt ursprung i människans psykiska konstitution. Det är bara en tunn hinna som skiljer de destruktiva och livsbefrämjande möjligheterna inom oss åt.
Det motsägelsefulla i den mänskliga existensen, skriver han, hänger samman med en sådan tunn och förtätad hinna inne i själslivets mitt. Utgångspunkten för Ludvig Igras resonemang är den österrikiske psykoanalytikern Melanie Kleins teori om de två positionerna, den schizo-paranoida och den depressiva. De utgör två ursprungliga perspektiv på verkligheten, på hur människan uppfattar sig själv och sin omvärld och som utvecklas redan från födseln.
Den depressiva positionen väljer Igra i sin bok att kalla den integrativa positionen. Den schizo-paranoida vill han i stället – när vi träffas för att samtala om boken – benämna den särskiljande positionen. De båda positionerna kan också ses som två förhållningssätt som intimt samspelar inom människan genom hela livet.
I det lilla barnets absoluta värnlöshet är relationen och samspelet med modern i bokstavlig bemärkelse livsviktig. Det handlar om den egna överlevnaden. I den särskiljande positionen är det egenintresset som härskar, menar Ludvig Igra: ”Det fientliga och farliga måste särskiljas från det berikande och goda.”
I den integrativa positionen förmår barnet att överskrida egenintresset. Modern får ett egenvärde som barnet förmår känna omsorg om och ansvar för – för hennes egen skull. Det är också nu som barnet börjar förstå, skriver Igra, ”att allt som hålls isär och är åtskilt också hänger samman och bildar en helhet”. Denna förmåga till omsorg och ansvar omfattar även i förlängningen andra människor.
Det är också i denna tidiga relation som en etisk strävan formas inom barnet, menar Igra. Han vill till och med pröva tanken att se den integrativa positionen som ”etikens källa”. Det vill säga att den etiska grunden inom oss formas i den strävan efter omsorg och ansvarstagande för en annan människa som inte har något annat syfte än respekten för den andre och den andres okränkbarhet.
Men samtidigt inträffar oundvikliga och nödvändiga störningar i denna täta tidiga relation. Det står inte i mänsklig förmåga, skriver Igra, att alltid vara lyhörd och tillgänglig för sitt barn. När barnet känner sig övergivet och avvisat inträffar någonting oåterkalleligt i dess inre. En mörkare symbolisk struktur, skriver Igra, en ficka av potentiell grymhet bildas inne i barnets personlighet.
På barnets inre scen träder också det, som han kallar för, den störande Tredje (”fadern” i psykoanalytisk terminologi). En ”främling” med den paradoxala funktionen att både utgöra ett hot och en möjlighet till frigörelse, det vill säga att urskilja sig som egen individ.
Om den tidiga relationen är tillräckligt god så orkar barnet härbärgera den osäkerhet det innebär och utveckla omtanke och omsorg om andra. Saknar den tidiga relationen tillräcklig bärighet riskerar barnet att retirera in den särskiljande positionen; den andre blir ett hot, en främling som tränger sig in och förstör och som måste behärskas eller stötas bort.
Detta inre spel pågår inom oss alla och präglar vår relation till omvärlden. Vår upplevelse av världen och vår egen plats i världen, skriver han, mejslas fram i samspelet mellan dessa båda positioner. Vi bär det med oss genom livet och rör oss alla i en glidande skala mellan dess ytterligheter.
Det är också det som gör att vi i en speciell situation förmår behålla vår förmåga till inlevelse och omsorg, medan en annan situation väcker primitiva reaktioner av hat och hämnd. Det går heller aldrig att verkligen förutsäga och veta när det ena övergår i det andra. Eller hur vi själva kommer att reagera och agera.
När de yttre förutsättningarna förändras, när det yttre trycket ökar kan det skapa reaktionsmönster – hos oss själva och hos människor i vår omgivning – som vi inte förväntade oss och inte heller var beredda på. Och omvänt; när de moraliska gränserna är tydliga, när det yttre trycket inte är så stort kan den empatiska förmågan och omtanken visa sig där vi inte trodde att den skulle finnas.
Den tunna hinnan är det gränsområde, menar Ludvig Igra, där människans psykiska tillblivelse oavbrutet äger rum. Man kan föreställa sig hinnan som en dörr, fortsätter han, i gränsområdet mellan det destruktiva och det livsbefrämjande inom oss. Beroende på förutsättningar och egna erfarenheter öppnas den än åt det ena, än åt det andra hållet.
Det tycks vara en mänsklig grundbetingelse, skriver han, att vi nödgas vackla mellan att å ena sidan värna och respektera livet och att å den andra frestas att rikta våld mot livet för att utöva makt över det.
Med sin provocerande tankefigur öppnar Ludvig Igra möjligheter, anser jag, att trots allt försöka förstå det oförutsägbara och emellanåt till synes obegripbara i mänskligt beteende: Hur kommer det sig människor, som under exempelvis kriget på Balkan, plötsligt kan slå ihjäl människor som de levt som grannar med under årtionden? Eller hur kommer det sig att människor, som under det forna Sovjetväldet, förmås att ange vänner och släktingar trots vetskapen om det lidande det förde med sig? Eller hur kommer det sig att människor, som i de ockuperade länderna under nazistepoken, aktivt medverkade och efteråt plundrade deras tillgångar när judiska grannar deporterades till en oviss framtid? Eller hur kommer det sig att människor, som i den amerikanska södern, låter sig dras med i en lynchmobb och mörda en människa enbart på grund av hans hudfärg?
Kanske är det bara genom att ständigt vara medvetna om att ”den tunna hinnan” finns inom var och en av oss, som vi kan bygga upp en inre beredskap inför den dag det yttre trycket ökar. Kanske är det bara genom att ständigt förhålla oss kritiska till de föreställningar vi tar för givna som vi kan undvika att sugas in i destruktiva processer eller låta oss lockas in i den skenbara trygghet som förenklingar och färdiga bilder av verkligheten erbjuder.
Ludvig Igras tankefigur ger inga svar. Den har inte heller ambitionen att göra det. Men den ger – tillsammans med andra tankefigurer och möjliga förklaringsmodeller – en möjlighet att försöka tyda mönster, se sammanhang och söka en vidgad förståelse av de komplexa frågeställningar som ligger i botten.
Egentligen är det inte heller svaren som är det väsentliga. Svar kan vara förrädiska; de stänger in och avslutar, de hägnar begreppsmässigt in vårt tänkande och bekräftar ofta bara det vi redan vet, det vi tror oss veta. Eller kanske rättare sagt; det vi vill veta – i floran av svar tar vi till oss dem som bekräftar våra ”färdiga” föreställningar, som ger oss de svar vi vill ha. Måhända är svaren – eller i alla fall de ”rätta” svaren – en del av problemet. I vår outtröttliga strävan att hitta svar – helst Svaret – det vill säga rätt och fel, bra och dåligt, gott och ont, så delar vi in världen och kategoriserar den. Vi innesluter och därmed utesluter – här och där, vi och dom. Vi förenklar det som är komplicerat och ser bort från de komplexa sammanhangen.
Svaren ger oss inte möjligheten att närma oss de blinda fläckar som styr vårt tänkande och därmed vårt handlande. Men jag tror inte att ens till synes enkla frågor har enkla svar – inte när det gäller svåra och komplexa områden. Och i förlängningen är risken stor att vi i de egna svarens namn förringar, förkastar och till slut föraktar det som inte ryms inom. Alltså det som är främmande och kanske skrämmande, det som är annorlunda och svårt att förstå och i slutändan den som representerar det; den Andre.
Men kan vi då leva helt utan svar på de frågor vi har? Nej, det är inte möjligt. Men de svar vi orienterar oss i tillvaron med måste innehålla frågor. Inte de frågor som svaret var ett svar på – utan nya frågor som spränger de svar vi redan låtit inhägna vår tanke med, som leder bortom de svar vi så gärna vill slå oss till ro med.
Att inte i första hand söka svar står inte heller i motsättning till att ta ställning. Men även ställningstagandet måste innehålla öppningar mot andra tankar, nya tankar – och inte minst andras ställningstaganden. Det är bara så vi kan hålla det öppna och toleranta samtalet levande.
Leif Mathiasson
(2001-11-02) |