Av Birgitta Fransson
 |
|
| Böcker: |
| Sara Kadefors |
| Sandor slash Ida |
| BonnierCarlsen |
| Daniel Möller (text) |
| Hampus Möller (bild) |
| Du! Hitta rytmen |
| BonnierCarlsen |
| Torbjörn Flygt |
| Underdog |
| Norstedts |
| Mikael Engström |
| Dogge |
| Rabén & Sjögren |
| Johanna Nilsson |
| Robin med huvan |
| Rabén & Sjögren |
| Wilhelm Agrell |
| Dödsbudet |
| Tiden |
| Eva Lindström |
| Min vän Lage |
| Alfabeta |
|
 |
|  | Ungdomsåren är en tuff tid för många. Det är också temat för några av förra årets Augustnominerade böcker som Birgitta Fransson har läst.
Hur hittar man rätt i den strida bokfloden? Hur väljer man de böcker man vill läsa bland de cirka ettusen barn- och ungdomsböcker som ges ut varje år och de ännu fler vuxenböckerna? Böcker som passar en själv och böcker som man vill läsa för och med sina elever i klassrummet eller rekommendera dem för läsning på egen hand.
Recensioner ger en viss vägledning, men långt ifrån alla böcker recenseras på tidningarnas kultursidor, och särskilt få barn- och ungdomsböcker. Nästan heltäckande är däremot sambindningslistorna från Bibliotekstjänst, där praktiskt taget alla nya och nytryckta böcker ges omdömen – om än mycket korta – till ledning för dem som köper in böcker för biblioteken.
Tips från läsande vänner och kolleger är förstås oslagbart. Vägledning kan man också få genom att ta reda på vilka böcker som har nominerats till och belönats med olika litterära priser. Det är svårt att tävla i litteratur och är väl inte alltid de bästa böckerna som får de största priserna, men en viss kvalitetsgaranti är det ändå.
Augustpriset som delas ut varje år i december av Svenska förläggareföreningen till en skönlitterär bok, en barn- och ungdomsbok och en fackbok får allt större prestige och publicitet för varje år. Bokförlagen skickar in de nya böcker som de vill ha med i tävlingen. En jury för varje kategori läser, diskuterar och väljer bland förslagen – som brukar vara mellan 70 och 100 i varje grupp – ut sex finalister per grupp. I varje kategori ska sedan 21 elektorer – bibliotekarier, bokhandelsmedhjälpare, kritiker – oberoende av varandra rösta på den bok de tycker är bäst och vinnaren belönas med Augustpriset, det vill säga en statyett och den inte föraktliga summan 100.000 kronor.
Vinnare i barn- och ungdomsboksklassen blev för år 2001 Sara Kadefors – känd från tv – med Sandor slash Ida. Det är hennes andra bok, även den första kom samma år och heter Långlördag i city. Sara berättade i sitt tacktal att Sandor slash Ida var tänkt som en teveserie, men TV ville inte ha den, och i ilska och frustration skrev hon en bok i stället. Lite ironiskt tackade hon TV för att hon blivit författare, och det tacket kan man väl instämma i, för Sandor slash Ida är en bra bok, om än på många sätt rätt sorglig.
Hjalmar Söderberg lät för snart hundra år sedan en av sina huvudpersoner säga ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Ett annat av hans bevingade ord är ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet”. Om Ida hade hört talas om Hjalmar Söderberg, vilket inte är troligt, skulle hon säkert ha instämt i djävligheten och den obotliga ensamheten, men köttets lust har hon tröttnat på redan när hon är femton, trots eller på grund av att hon ”haft sex” sedan hon var tolv.
Ja, Ida är mycket ensam. Pappa är omgift i Amerika, mamma är deprimerad och ligger mest i sängen, kompisarna avundas henne för att hon är snygg, men förtalar henne bakom ryggen. Fester, fylla och försök att få mamma på benen är Idas liv.
På en chatt på nätet hittar hon en kväll ett meddelande som griper tag i henne: ”Jag kan inte sova. Jag försökte men det gick inte, ville egentligen bara prata med nån, nån vettig typ som inte måste balla sig. Men vem ska man ringa? Jag vet inte. Jag har fan ingen att ringa. Det är därför jag gör det här. Ensamhet kan väl va skönt men oftast inte. Finns det nån som känner som jag?”
Avsändare är Sandor och det är upptakten till en bekantskap som blir vänskap som blir kärlek mellan struliga Ida och påpassade Sandor, som dansar balett, tvingas bli den stjärna hans mamma aldrig blev och skälls för bög av klasskompisarna. 280 sidor strul, missförstånd, närmanden, förklaringar, missförstånd igen. Men också utveckling, där både Sandor och Ida, var och en på sitt håll, förändras och lär sig se vad de vill med sina liv. Boken slutar hoppfullt som ungdomsböcker nästan alltid gör, ja faktiskt lyckligt, med en slutkyss i bästa filmstil.
Du! Hitta rytmen av de båda unga debutanterna Daniel och Hampus Möller är också en kärlekshistoria, men av helt annat slag. Det är den minst traditionella av de sex Augustprisnominerade böckerna, en hiphop-inspirerad bilderbok för ungdomar med dekorativa graffiti-målningar i lysande färger. Handlingen utspelar sig på en vecka från måndag, som ”är värst. Det är då skiten står dig upp i halsen och du vaknar av att du inte kan andas. För du har hört att mamma inte kan betala hyran den här månaden heller och du vet att pappa knappast kommer att vandra in med tretusen spänn i handen. Måndag slår dig i huvudet med kylskåpsdörren ...”
Språket är samtidigt både rått och poetiskt och i den tuffa miljön med slagsmål och tristess frodas kärleken, och även svartsjukan, för alla killar är förälskade i samma vackra flicka, Venus. Även här är slutet lyckligt, vänskapen räddas och bokens berättare – genomgående kallad ”du” – får prinsessan och om inte halva kungariket så i alla fall söndagen: ”Och söndagar bådar plötsligt gott. Söndagar lovar. Att nästa vecka blir den bästa.”
Det är bara att hoppas att Du! Hitta rytmen hittar sina läsare. Det är väl inte precis bland bilderböcker som rappande tonåringar söker sin läsning.
Även den Augustprisade skönlitterära vuxenboken är en barn- och ungdomsskildring. Underdog av Torbjörn Flygt berättar om en pojkes uppväxt i arbetarkvarter i Malmö på 70-talet. Det är en tjock och berättande bok, som kräver att man ger den tid, men det är en intressant värld att komma in i med en noggrann miljöskildring. Man lär känna inte bara huvudpersonen Johan och hans kompisar utan också hans duktiga, pluggande äldre syster, hans mamma som sliter ut sig på strumpfabriken, mormor och morfar och övrig släkt. Och pappa som kommer på tillfälliga besök, men snart försvinner igen. Här finns en stark känsla för sociala hierarkier, vilka som är ”finare” eller ”sämre” än andra och spelet dem emellan. Johan är tio år i bokens början och vuxen när den slutar. Trots att hans liv i skolan och bland kompisar är tufft så finns här också en trygghet, vuxna som bryr sig, mamma som visserligen är trött och ofta tjatig, men ändå kärleksfull och närvarande.
Den vuxna Johan träder in då och då i berättelsen med kommentarer om skillnaden mellan då, 1970-tal, och nu, 2000-tal.
Även Dogge i Mikael Engströms bok med samma namn är en underdog på 70-talet. Perspektivet är helt och hållet Dogges och de vuxna träder aldrig fram som egna personer. Dogges pappa släpper in Dogge och hans kompisar på biografen där han är maskinist, men har utöver det ingen trygghet att ge. Mamma är död och Dogge talar med henne ibland om kvällarna om sitt vardagsliv och om sånt som han läst om i ”Världens vetenskap”. Larsas pappa dricker och bokens starkaste avsnitt är när Larsa med förödande konsekvenser bjuder honom på bläcksvampsomelett, för att han har hört att man blir nykterist av bläcksvamp.
Dogges liv är skoningslösare än Johans, gängslagsmålen blodigare, våldet närgångnare beskrivet. Det är action som gäller och till stor del förs handlingen framåt i dialogen. Själv tycker jag det gör boken svårläst, men en allmän uppfattning är ju att ungdomar har lättare för texter med mycket dialog och jag har förstått att det här är en bok som många bibliotekarier rekommenderar till läsovilliga pojkar. Mikael Engström har tidigare skrivit böckerna om Kaspar och Atom-Ragnar som låg till grund för teves senaste julkalender.
Johanna Nilsson debuterade 1996 med Hon går genom tavlan, ut ur bilden, en vuxenbok om en tioårig flickas ensamhet och rädsla. 1999 kom Flickan som uppfann livet, också den skriven för vuxna, om en fjortonårig flicka som inte blir sedd som den hon är. I Robin med huvan vänder hon sig till barn och berättar om ännu ett osett barn, Sebastian, elva år.
Boken utspelar sig under en sommarsemester i en hyrd stuga. Sebastian flyr ut i skogen från sina grälande föräldrar och möter där en mystisk flicka, Robin med huvan. Hon är inte något skogsväsen som han först tror, inte heller en kvinnlig Robin Hood, utan en vanlig flicka av kött och blod, som också har flytt från svåra förhållanden, långt svårare än Sebastians egna.
Till skillnad från Flygts och Engströms böcker är tiden helt oväsentlig i Johanna Nilssons bok. Det kan vara när som helst, det är barnens inre landskap, tankar och känslor som betyder något i den här lite mystiska, undflyende berättelsen, som vänder sig till helt andra läsare än Dogge.
Fredsforskaren Wilhelm Agrells Dödsbudet bygger på en verklig händelse, sprängningen av en Londonbuss i februari 1996. Den unge pojke som bar på bomben dog själv vid explosionen och lämnade inga förklaringar efter sig. Dödsbudet är en roman om vad som skulle ha kunnat föregå dådet och berättar om Anthony, en alldeles vanlig irländsk pojke som värvas till IRA och plötsligt börjar se en mening med sitt liv. Det är både spännande och engagerande, men framför allt finns det många frågor att ta upp till samtal och diskussion. Den blinda lydnaden till exempel. Vad innebär det att lyda order utan att fråga varför – är det bra eller dåligt, vad får det för konsekvenser för den enskilda människan, för samhället i stort? Och det svar Anthony får på sin fråga om det är rätt att oskyldiga människor dödas tål verkligen att diskuteras:
”Ansvaret för de döda ligger alltid på den som hävdar en orättfärdig sak. Du kan aldrig utkämpa ett rättvist krig för en orättfärdig sak. Och lika sant kan du aldrig anklagas för ett orättfärdigt krig när den sak du slåss för är rättvis. Lagar är skrivna av segrare och de har inte alltid rätt. Därför är de skrivna så att rätt och fel kan byta plats.”
Ett oerhört aktuellt resonemang som man kan försöka dissekera och reda ut vad som är sant och vad som är övertalningsretorik.
En enda av de sex Augustprisnominerade böckerna vänder sig till små barn, bilderboken Min vän Lage av Eva Lindström. Fast den är lika mycket en allåldersbok, som borde kunna bli kult bland ungdomar.
Den handlar om en flicka som är vän med Lage, en uggla lite på dekis. Han har jobbat som uggla i naturprogram i teve, han har haft arbete som hålborrare. När han får sparken startar han en flygskola, men hans vän tycker att flygandets konst är svår.
Ett tag kommer Lage i olämpligt sällskap och sitter på en parkbänk och äter för mycket clementiner tillsammans med ugglan Janne, men de blir osams när de ska starta en affär tillsammans. Lage får jobb i kassan på Konsum. Och hans vän lär sig flyga till sist. Visserligen på ”låg höjd, men snabbt och med fin landning”, som Eva Lindström lakoniskt uttrycker det.
Slutet gott, allting gott även i denna mångbottnade bilderbok som är både allvarlig och humoristisk och har generösa utfallande bilder i ljusa färger.
Birgitta Fransson
(2002-02-14) |