I Pedagogiska Magasinet nr 2/01 publicerades flera kritiska artiklar mot ESO-rapporten ”Konkurrens bildar skola – om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna”. I förra numret bemötte rapportens författare Fredrik Bergström och F Mikael Sandström kritiken och angrep då speciellt inlägget från Örjan Appelqvist, filosofie doktor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Här svarar han på den kritiken.

I förra numret av Pedagogiska Magasinet utropar Fredrik Bergström och Mikael Sandström ståndaktigt: ”Vi står för våra slutsatser!”. Det är en replik på den kritiska genomgång jag på dessa sidor tidigare gjort av deras rapport ”Konkurrens bildar skola”.
Bergström och Sandström känner sig orättvist utstämplade av påpekandet att de arbetar på Handelns Utredningsinstitut: ”fokus för samtliga artiklar tycks vara att vi arbetar på HUI snarare än att utredningen som sådan är dåligt genomförd”. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Jag tycker – och påpekade noggrant i min förra artikel – att deras utredning är mycket dåligt genomförd.
Låt mig rekapitulera några av det tiotal konkreta punkter jag grundade mitt omdöme på:
Rapportens författare ger sig ut för att utreda frågan om friskolornas effekt på de kommunala skolornas pedagogiska kvalitet. Men diskussionen om vari pedagogisk kvalitet består är extremt torftig och bortser i stort sett helt från den rika forskningen på området. Begreppet reduceras till ”kunskap” vilket sedan avläses i provresultat och betyg. På detta svarar B&S att de valt att bara ta upp den bredare diskussionen eftersom den ligger utanför deras kompetensområde och att de när det gäller att mäta kunskap använder sig av lärarna, som ju är experter på att sätta betyg. De säger till och med modest att betygen ”inte är idealiska mått, men någon indikation bör de ändå utgöra.” Visst, men sedan tog ju eftertanken slut. När slutsatserna presenteras är alla invändningar bortblåsta. I stället för en nyanserad diskussion kring pedagogisk kvalitet och problemen med att mäta kunskap får vi veta att ”den kommunala skolan blir bättre ju fler som går i friskolor.” Bergström och Sandström instämmer således i mina a
llmänna invändningar här men hittar inget försvar för sina slutsatser.
Denna reduktionism av debatten är allvarlig nog. Men än mer upprörande är att deras behandling av det statistiska materialet kännetecknas av bristfällig metoddiskussion och orimliga extrapoleringar. När det gäller metodiken saknas diskussion om vilka kriterier som styrt urvalet av de 34 kommuner som studerats och vad det kan få för konsekvenser för hållbarheten i sambanden att antalet friskoleelever i undersökningen är så litet. Denna kritik förbigår Bergström och Sandström med tystnad.

Att utifrån detta material kalkylera vilket genomslag varje extra friskoleprocent skulle ge i höjt medelbetyg (0,004 enheter) eller kostnadseffektivare undervisning (1–2 000 kronor per elev och år) vars extrapoleringar jag med all rätt kallade för ”voodoo economics”.
Det kanske mest grundläggande felet med studien är sammanblandningen mellan korrelation och orsakssamband. Jag instämde helt med undersökningens statistiska resultat: ”Är betygen i kommunala skolor sämre när andelen friskolor är hög? Nej, till och med bättre.” Men detta utgör absolut inte underlag för författarnas slutsats att ”den kommunala skolan blir bättre ju fler som går i friskolor”. Detta är ju ett påstående om ett orsakssamband. Jag påpekade att det förutsatte en argumentation om varför just friskoleandelen skulle utgöra en avgörande faktor. En sådan förutsätter en vägning av andra faktorer. Skillnader i social struktur på skolor i Gällivare och Stockholm spelar förmodligen en större roll för betygsgenomsnittet än hur många friskolor som finns på de olika orterna. Denna principiella argumentation och vägning av faktorer saknas. Det skulle också behövts en argumentation om varför fri-skolefaktorn skulle spela en så stor roll trots att den i undersökningen var ett så perifert fenomen – en andel på mindre än 5 procent.
På denna punkt – frågan om skillnaden mellan korrelation och orsakssamband – håller Bergström och Sandström med om att det föreligger ett problem, ett ”endogenitetsproblem”. I själva verket har de funnit just en annan korrelation som pekar på att friskolorna ofta etablerats i kommuner där förutsättningarna redan var gynnsamma: ”friskoleandelen har ökat snabbare i de kommuner där betygen redan 1993 var höga.” Var stod den reservationen att läsa i den publicerade rapporten? Tendensen är än starkare i individdataanalysen – men där mindre signifikant just på grund av det låga antalet observationer.
Just en av de invändningar jag riktade mot hela undersökningens bärkraft, men här används den bara för att bortförklara en annan, bakomliggande faktor! De menar sig kunna avskriva hela denna faktor om de bakomliggande skillnaderna i kommunerna eftersom tendensen inte är entydig: de kommuner som gått från noll till en friskola (landsorten?) har snarast haft lägre betygsgenomsnitt. Men var finns vägningen av olika faktorers betydelse? Deras svar på min kritik av sammanblandningen av korrelation och orsakssamband blir dels att bekräfta mina aningar, dels att bortse från all metodkritik.
De bortsåg också från min kritik mot att effekterna över en längre tid inte studerats. Varje eftertanke säger ju att skolans utveckling handlar om kumulativa, sociala processer. Vilka andra effekter skulle en stor ökning av friskolornas andel leda till? Lärarflykt, segregeringstendenser? Att inte föra den diskussionen är verklighetsfrämmande.

Slutligen påpekade jag en mycket obehaglig glidning mot ”övertalningsförklaring” i utredningen. I sina allmänna slutsatser gjorde författarna sig skyldiga till att förvandla teoretiska hypoteser till empiriska fakta. Den teoretiska hypotesen att ”ökad konkurrens kan påverka effektiviteten genom att skolledningen väljer att organisera utbildningen mer effektivt” är helt rimlig att ställa. Men motsatsen kan också gälla och den hypotesen prövas aldrig. Man kan också som hypotes ställa att konkurrens leder till högre löner och pröva det mot motsatt hypotes: lägre löner. Det görs aldrig. I stället räknas förbättrad effektivitet och högre löner axiomatiskt in bland ”positiva konkurrenseffekter”.
Det var utifrån detta som jag oroades över uppdragsforskningens låga nivå och hävdar : detta är rubrikproduktion, inte ett seriöst forskarsamtal.
Det starkaste argumentet de tycker sig ha för sin sak är att de mött idel instämmande från (likasinnade?) på Skolverket, Handelshögskolan och universitetet. Och delvis förstår jag det: de tillämpar ju ”moderna mikroekonometriska metoder”, och dessa är i många kretsar sakrosankta. I vissa sammanhang är de mycket relevanta och användbara, givet att man påminner sig de teoretiska restriktioner de vilar på. Men att mäta skolornas pedagogiska utveckling utifrån en i sammanhanget så perifer faktor som om det är 2 procent eller 5 procent som går i friskolor och där-efter dra ett antal slutsatser, ”givet allt annat lika” är och förblir statistiskt hokus-pokus. Härvidlag underlättar det säkert om man har mycket liten kontakt med skolans vardag för att kunna intala sig att ”allt annat är lika”. Var och en som rör sig i skolans värld vet hur många andra faktorer det är som spelar de tyngre rollerna.
Jag har absolut inget emot uppdragsforskning. Det finns en mängd intressant och kvalitativt högtstående forskning som utförs med anslag från näringslivets fonder och institut och av där anställda forskare. Dit hör dock inte denna ESO-rapport. Den präglas ett otal grundläggande metodiska brister där de politiska värderingarna helt fått styra forskningsresultatet.
Bergström och Sandström menar att jag ifrågasätter deras integritet. Det är en missuppfattning – det var deras sakkompetens jag ifrågasatte.
Frågan om friskolornas framtida roll och inverkan på det sammanhållna svenska skolsystemet är otroligt viktig för mycket av samhällsutvecklingen utanför skolans värld. Alldeles för viktig för att överlåtas åt dem som utifrån slarvigt tillämpade mikroekonometriska metoder vill utfärda patentsvar. Jag kan bara hoppas att lärare och skolforskare inser sitt ansvar och ser till att ange tonen för den sakkunniga debatten om friskolesystemets faror och fördelar.

Örjan Appelqvist
(2001-11-02)