|
|  | Man blir aldrig riktigt fri om man beundrar någon för mycket, säger Snusmumriken med exemplariskt lugn. Medan arga lilla My biter nån i smalbenet på skoj och grinar åt hela saken.
”Att kunna vara en blandning av dem båda vore idealet”, sa Tove Jansson. ”De är aldrig rädda, alltid fria och mycket självständiga och oberoende.”
Mumintrollens vänner hörde till min familj. Med mostrar som hette Birr och Barr och en mamma som sa ”förmårrat” och ”ohemult” och väste ”typiskt Filifjonkan” när granntanten ängsligt gnällde om hotande regn, var det en självklarhet att Misan, Snusmumriken och My minst var mina sysslingar.
Det var en tidsfråga tills inbjudan från Mumindalen skulle komma och jag fick dricka te på verandan tillsammans med muminfamiljen. De skulle flytta in nya sängar och låta mig stanna, som de alltid gör när bekantskapskretsen växer.
Med tiden kom insikten att Mumindalen var en sagovärld som format min syn på vad som gör livet värt att leva. Fortfarande är det nåt speciellt med verandor och med stränder där man letar vackra snäckor, mjukslipade stenar och spännande fynd som havet burit med sig långt bortifrån. När åskvädren fräser och stormen tjuter känns det längst in i magen där alla starka känslor börjar, och att lägga kinden mot en varm kakelugn (där mumintrollens förfäder bodde) är högtidlig lycka.
Detta är allt annat än unikt. ”Muminböckerna är en gåva till mänskligheten”, har Vivica Bandler, teaterregissör och Tove Janssons vän, sagt och dagen efter Tove Janssons död den 27 juni i år vittnade många i tidningarna om vad hennes författarskap hade betytt för dem.
”Hemligheten med den Janssonska världen är att hennes litterära gestalter så förmårrat väl uttrycker våra innersta och ibland omedvetna drifter, känslor och drömmar. Brytningen mellan vad vi faktiskt är och vad vi vill vara”, skrev litteraturvetaren Boel Westin när Tove Jansson fyllde 80. ”Hon har gett oss begrepp och namn med vilka vi kan tolka vår erfarenhet av verkligheten, alldeles oavsett ålder eller kulturell kontext. En och annan hotfull mårra har vi alla stött på, för att nu inte tala om stirriga råddjur eller självömkande misor.”
Samtidigt väcker muminvärlden starka känslor av äganderätt. Man känner sig utvald. Andra får skötsla sina egna affärslor, som Tofslan skulle ha sagt.
Själv hade nog Tove Jansson svårt att förstå all denna gemenskap och förtrolighet. Kanske blev det ett klibbigt strupgrepp: vad i all världen förväntade sig alla människor? ”Om mina berättelser vänder sig till någon slags läsare så är det väl ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in nånstans, dem som är utanför och på gränsen”, sa hon en gång. (Att vara ett skrutt innebär att sakna självförtroende, att ha komplex. De är lättskrämda och lättstötta, men också lätta att trösta.)
I början var Tove Janssons skrivande en hobby vid sidan av det väsentliga: målandet. Hon var bildkonstnär sedan hon föddes den 9 augusti 1914 (samma dag som muminpappan). Om någon hade siat om hon skulle bli en världsberömd författarinna hade hon inte trott på det: ”Jag visste ingenting om barn. Jag har inte skrivit för barn utan för barnet i mig själv.”
Däremot visste hon att det är en allvarlig sak att vara konstnär. ”Målandet är så viktigt att jag omöjligt kan berätta om det för offentligheten”, sa hon. Pappa Viktor (kallad Faffan) var skulptör och mamma Signe Hammarsten (som kallades Ham) var konstnär, karikatyrtecknare och bokillustratör. Tove växte upp i en ganska kall ateljé på Skatudden i Helsingfors: ”En ateljé kan vara en magisk plats, särskilt när man är så liten att man får rum under kavaletterna och kan bygga bon mellan gipssäckar och järnkonstruktioner. Som barn tyckte jag synd om barn i städade våningar utan skulpturer och böcker och som hade en pappa och mamma som inte ens var konstnärer”, berättade hon.
I ateljén fanns böcker från golv till tak. Där hade hon frihet att leta sig fram och upptäcka Bilderna och Orden. Om det var någon bok som Ham inte tyckte var lämplig sa hon ”det här är en mycket givande historisk roman, den bör du läsa”.
Med Ham hade Tove en ”oerhörd kontakt, en närhet som är svår att överskatta”, sa hon i en radiointervju. Ham fanns alltid inom räckhåll vid ritbordet och brukade berätta sagor, sanna skrönor från sin egen barndom och historier ur Gamla testamentet framför kakelugnen om kvällarna: ”Det var en gång en liten flicka som var så förfärligt vacker och hennes mamma tyckte så förfärligt mycket om henne…” Varje historia måste börja på samma sätt, sen var det inte så noga.
Ham anses vara en förebild för Mumintrollets mamma. Muminpappan fick låna vissa drag av Faffan, som var en ganska tungsint man. Men han blev upplivad av katastrofer; stormar, åskväder och eldsvådor blev till märkvärdiga, lyckliga äventyr för honom, Tove och småbröderna Lars och Per Olov. Faffan skapade en slags förväntansfull glädje inför farligheten, en glädje som fortplantade sig till farligheten själv.
”Barn tycks ha en utpräglad katastrofkänsla och den är avgjort lustbetonad. Jag misstänker att ett barn är mycket skickligt när det gäller att hitta den fina balansen mellan det vardagligas spänning och tryggheten i det fantastiska. En mycket utstuderad form av självförsvar. Man bryter udden av både farlighet och trivialitet genom att blanda upp barnkammaren med en viss procent skräckkammare. Eller vice versa”, sa Tove Jansson i ett föredrag.
När Tove Jansson fått frågan hur berättelserna om mumintrollen kom till är svaret enkelt: ”På grund av en mycket lycklig, glad och fri barndom.” Ham och Faffan litade på sina barn och gav dem aldrig dåligt samvete. Trygghet och äventyrlighet var bekymmerslöst hopblandat. ”Det är som en dörrspringa till barndomen har blivit kvar på glänt. Genom den kan jag återkalla dofter, färger, toner, känslor från den speciella värld som är barndomen.”
Barndomsträdgården som formade Mumindalen fanns på Blidö utanför Stockholm. Där bodde morföräldrarna: ”I mitten av en djup blommande trädgård stod ett snällt stort hus med en enorm veranda övervuxen av klätterrosor. Huset var fullt av kusiner och lekkamrater som kom och gick. Och det kanske viktigaste av allt: havet låg alldeles nära. Man kunde inte se det men om man gav sig iväg en bit fick man plötsligt se det ligga öppet framför sig”, har Tove Jansson berättat.
Senare tillbringade familjen somrarna på en ö i Pellinge skärgård. I en havsvik där fanns till exempel en så viktig detalj som en grotta vid havet. På höstarna brukade havet stiga, båtar och bryggor flöt bort och de fick rädda vad som räddas kunde: ”Besvikelsen var stor när vattnet slutade stiga; helst borde det stigit upp genom fönstren”. När havet visade tänderna fick Tove sitta i fören medan Faffan styrde båten mot de värsta vågorna vid den farligaste udden.
Krocken mellan det fria livet och den auktoritära skolan blev en chock. ”Jag hatade skolan. Det var den värsta tiden jag någonsin har upplevt”, sa Tove Jansson i en intervju. Hon kände sig utanför, misslyckad och dum, bland kamraterna också. Inte ens hennes teckningar passade in.
Men hon skulle ju bli bildkonstnär och när hon var 15 började hon utbildningen på Konstfack i Stockholm. Hon bodde hos sin morbror Einar, han som hittade på ordet mumintroll när han kom på sin systerdotter i skafferiet om nätterna: ”Du känner ett kallt drag i nacken och det är ett – muuumintroll”, berättade hon i ett brev.
Utseendet fick trollet några år senare i ”hemlighuset” på sommarön. På dassets pappvägg utkämpade Tove och Per Olov en replikduell som börjat med att hon skrivit något tänkvärt om livet. Efter flera repliker drämde han till med ett förkrossande citat av filosofen Emanuel Kant, varpå hon svarade med att ilsket rita ”det fulaste djur jag kunde åstadkomma”, med smal nos och elaka ögon.
Fast ännu var det inget mumintroll.
Inte heller när hon under många år använde djuret som signatur under sina teckningar i den nazifientliga skämttidskriften Garm.
Namn och utseende slogs ihop först 1939 i slutet av vinterkriget, när Tove Jansson skrev en berättelse för att trösta sig i en tid när det kändes totalt onödigt att göra bilder: ”Jag fick lust att göra något romantiskt bara för mig själv. Men var väl lite generad för att skriva om prinsar och prinsessor. Som en slags ursäkt valde jag då det här löjliga lilla djuret och berättade om honom istället.”
Historien blev liggande i byrålådan fram till 1945, när förlaget gav ut den som Småtrollen och den stora översvämningen. Då var Tove Jansson redan en etablerad målarinna med flera separatutställningar bakom sig.
Parallellt med målandet fortsatte hon skriva. ”Det var så roligt i början. Då var jag amatör och hämtade spontant vad jag behövde ur minnesbanken. Sen blev man mera kritisk. Det var inte längre en förbjuden rolighet vid sidan av allt annat. Det var arbete, lika viktigt som målandet. Lika svårt också”, har hon sagt.
Mumintrollet förlorade sin politiska ironi och fick mage, rund näsa och en massa släkt och vänner. ”De droppade in när de behövdes och döptes medan jag skrev. Utseenden fick de först när boken skulle illustreras. Vänner och familjemedlemmar kan känna igen sig, men jag har inte medvetet avbildat något särskilt. Alla är inte smickrade, men det är ju ändå ett ganska hyggligt sällskap de hamnat i”.
I en barnbok måste det alltid lämnas något outsagt, ”ett hot eller en härlighet som aldrig förklaras”, sa Tove Jansson. ”Ett ansikte som aldrig visar sig helt. Frågor som barnet, inte författaren, svarar på.” Det hemliga, vackra, oskattbara, överraskande och intima måste också finnas där. ”Och naturligtvis någon som är förfärligt liten och gärna luddig och som får rum i en ficka.”
Så växte fyra muminböcker fram om en familj som mest utmärks av ett visst mått av vänlig förvirring, som accepterar omvärlden och trivs ovanligt bra med varandra. De ger varandra frihet att vara ensam, få tycka på sitt eget vis och få ha sina hemligheter i fred tills de får lust att dela dem.
Det blå muminhuset är trygghetens absoluta centrum. Där finns mat, värme, vänlighet och frihet, medan jorden och världsrymden utgör faran.
”Barnets värld är ett landskap i starka färger där tryggheten och katastrofen går parallellt och ger liv åt varandra. Där finns plats för vad som helst, allt är möjligt. Det irrationella blandas med en mycket klar logik”, har hon sagt. ”Berättaren inför sin egen rädsla i sagan, naturligtvis kan en unge inte fängslas av en historia som inte skrämmer honom här och var. Men jag tror att författaren måste vara mycket varsam när han omskapar sin rädsla, må vara att han skriver för sig själv, men en sak är han skyldig sina läsare: ett lyckligt slut. Eller också en öppen möjlighet för barnen att bygga vidare själv.”
Till sin olycka skrev Tove Jansson ett sjuårskontrakt på att rita mumintrollen som serie i engelska The Evening News. Tanken var att serien en dag skulle göra det möjligt för henne att ägna sig ostört åt måleri: ”Så småningom började jag tycka mycket illa om mumintrollet och hans fridfulla sommarveranda. Då vände jag upp och ner på burken och placerade denna troskyldiga, ständigt lyckliga varelse i en vintervärld som han hatade och inte kunde förstå. Han fick svårigheter i stället för äventyr och kanske äntligen nånting av ett eget ansikte. Boken heter Trollvinter. Efter den blev berättelserna mindre och mindre för barn, ända tills det hade varit ohederligt att fortsätta. Förresten blev det omöjligt.”
Böckerna om Mumindalen har analyserats ur både litteraturhistoriskt, konsthistoriskt och psykologiskt perspektiv. Utifrån könsroller, sexualdrift och sexualskräck, identitetssökande, havets betydelse och mycket mer. Hoppsan, tänker den som njutit och älskat förbehållslöst… ”Det är så många unga nu som studerar barnböcker och de får så underliga tankar av dem och så måste de fråga författaren. Men en fråga backade jag genast ur, inte kunde jag hjälpa till med Gud i Mumindalen”, sa Tove Jansson i en intervju 1974.
I ett föredrag sa hon: ”Fråga mig inte vad jag vill med mina berättelser. Där finns ingen medveten tendens eller filosofi och jag försöker absolut inte vara uppfostrande. Det går inte att besluta sådant, lika lite som jag kan välja namnteckning. Jag beskriver vad som fängslar mig och skrämmer mig, vad jag ser och vad jag minns.”
”Man har kallat mig eskapist och jag vet att sådant anses förfärligt negativt. Antagligen är jag eskapist. Jag har kapslat in en familj i en paradisisk dal och skyddat den med höga berg åt alla håll och bara gett den en smal passage till havet, som naturligtvis också är en eskapistisk symbol. Det kunde ju vara en ursäkt när man skriver barnböcker, för barn har väl ändå rätt att eskapera? Men jag misstänker att de där böckerna mindre är skrivna för barnen än för mig själv så det finns inget försvar.”
Ingen har beskrivit Tove Jansson utan att bli lyrisk. ”En viktlös vilde är hon, som kastar sig från genre till genre, men också en som tidigt lärde sig att ta betäckning bakom mild ironi och vänlig framtoning”, skrev Birgitta Ulfsson (”mumintrollets mammas röst”) till sin väns 80-årsdag. ”En person som började leka Tarzan för 75 år sedan och inte har lagt av med det än.” Andra har sagt att Tove Jansson hade en gränslös intensitet, som sol och ljus och att hennes humor på ett magnifikt och jordiskt sätt kunde sätta det mesta på plats. Att hon hade ett leende som tändes som en lykta inifrån. Någon har sagt att hon var en del av den natur hon älskade; att det fanns något kargt, ogripbart, ödsligt men ändå så varmt hos henne. Främmande såg i henne en mild, spröd, blyg, ganska allvarsam och oerhört skygg dam med motvilja att prata om sig själv. För sina absolut förtrogna vänner var hon en öppen, glad och påhittig person, intresserad av allt och alla. ”Glöm inte att jag är osällskaplig och ganska självupptag
en”, sa hon själv.
Det har skrivits att hon var spenslig och skir på ett okuvligt, segt vis. Att hon hade ett lustigt osymmetriskt ansikte, sneda blå ögon och mjuk, melodisk röst. Att rörelserna var snabba och ivriga och att hårslingorna föll ner i pannan när hon pratade. Att hon visste mycket om människorna och såg på dem med tillgivenhet och förståelse. Någon har skrivit ”att få tala med Tove Jansson är som att få en gratiskonsultation med ett helgon”.
Allt detta verkar ha varit både en tillgång och en förbannelse. Det satte spår hos människor och hon fick inte vara ifred. Till och med ut till ön som hon delade med sin livskamrat, grafikern TuuIikki Pietilä (som Tove kallade Tooti), kom folk i sina båtar: ”Jag tror jag var ensam två dagar hela förra sommaren. Man ska sätta upp en skylt ”Skydda barnboksförfattaren!”
Berömmelsen gjorde henne skygg, hon skaffade hemligt telefonnummer och bestämde på sin 80-årsdag att inte ge några fler intervjuer. ”Tiden går för fort. Man hinner aldrig riktigt med det man vill. Det är svårt att skriva och svårare blir det. Jag skriver om gång på gång, mycket länge. Arbetsron är viktig. Man behöver hundratals år på sig för att bli en bra konstnär”, sa hon.
Och alla breven… det kom tusentals varje år. Även sådana som var adresserade till ”Mumintrollets mamma (ofta också till Snusmumriken eller lilla My), Finland.” En av brevskrivarna var en liten svensk, olycklig pojke som hade en enda önskan: att få en vän. Han blev aldrig bortbjuden och var av den rädda sorten som inte vågade gå fram till någon och säga hej. Han skrev till Snusmumriken och undertecknade det med ”Ett knytt”.
Så föddes bilderboken Vem ska trösta Knyttet?: ”Kontraktet på muminserien hade gått ut i samma veva. Jag var så glad att jag klättrade upp i ett träd för att avreagera mig. Jag kände mig fri och där i trädet fick jag lust att skriva boken. Den var en av de lättaste, texten kom av sig själv” sa Tove Jansson i en intervju.
Hon besvarade samvetsgrant alla brev så länge hon kunde. Alltid för hand: ”Den stora mängden brev gör mig ganska förtvivlad. Du förstår, om jag inte svarar får jag så ont samvete att det stör mitt jobb ännu mera”.
En gång skrev 14 pojkar i 13-årsåldern att de höll på att samla ihop pengar för att resa till Finland och leva en hel sommar på hennes ö. Tove Jansson erkände att det kändes som en lättnad att de tröttnade… ”Antagligen köpte de en motorcykel istället.”
Hoppeligen har ni sett tevefilmen från Klovharun, det kala skäret ytterst i Finska viken där Tove Jansson vilt och saligt dansade med katten Psipsina i famnen och mot kvällshimlen över klipporna. ”Att gå runt sin ö har något av cirkelns tillfredsställande finalitet. Den bortglömda möjligheten av livet som present blir plötsligt tänkbar. Elden tar sig i spiseln, man rullar ihop sig för sömnen och känner igen tystnaden och är vän med sig själv”, har hon sagt.
Tuulikki Pietilä och Tove Jansson hade ön i 25 år innan det hände ”något oförlåtligt; jag blev rädd för havet”, skriver hon. Det blev dags att lämna det privata och avlägsna, den avrundade helheten utan broar och staket. Att bryta upp i tid, innan de blev tvungna. De gav bort ön till Pellinge hembygdsförening. Stugan står kvar, öppen för fiskare och jägare och andra sjöfarare som kan behöva kaffe och torra byxor.
Och Snusmumriken spelar i fjärran på sin munharmonika och gnolar sakta sin vårvisa:
Men timmarna försvinner och skymningen blir lång
och jag kan inte finna en enda liten sång
som handlar om förväntan och om vårmelankoli
och om en som går allena och är fullständigt fri
Annika Claesdotter
(2001-12-10) |