|
|  | Katastrofer i världen och tragedier i förskolan. Vilken beredskap finns i förskolan för att möta barnens frågor?
Tre månader efter terrordådet i New York påverkar händelsen fortfarande stora delar av världen. Även om vi vuxna dras med av en sådan händelse tycker inte Birgitta Wallin, specialutbildad inom kris- och katastrofhantering, att man ska ta in världsproblematiken i förskolan. Om barn i förskolan är upprörda och arga över vad de ser i teve, och om man vill dela sorgen med offrens anhöriga så kan man genom att tända ett ljus och samtala med barnen skapa en ritual som ger uttryck för det man känner. Det går inte att känna sorg utan relation till de drabbade. Små barn saknar även nödvändiga begrepp för att förstå sammanhanget. Hur många människor är 6000? Var ligger Amerika, är det här eller långt borta?
–Kommer barnen med frågor ska man givetvis prata om det. Berätta att ”här är du trygg”, ”det händer inte här”. Det är centrala frågor som berör varje barn, säger Birgitta Wallin.
Hon vill ge en eloge till förskollärare som tar upp temat döden. Ett tema som allt för ofta undviks i förskolan.
–Det är så lätt att den akvariefisk som dör i förskolans akvarium bara spolas ner i avloppet när barnen inte ser. Arrangera en liten begravningscermoni på gården istället. Då får barnen erfarenhet av död, sorg och begravning tillsammans med vuxna som de känner sig trygga med.
En död akvariefisk blir på så sätt en värdefull erfarenhet för framtiden. I den situationen får barnens frågor kring liv och död också ett naturligt utrymme.
Barn förväntar sig inte att få livsfrågorna lösta, de vill bara ha enkla svar på sina frågor.
–Låt dem själva fundera och resonera sig fram till svar och lösningar som känns rimliga för dem och stötta dem försiktigt i deras eget reflekterande, föreslår Birgitta.
Själva livet är att vi föds, lever och dör. Det är olika sidor av samma mynt.
Birgitta Wallin tar stöd i FN:s konvention om barnets rättigheter när hon menar att det är en mänsklig rättighet att ta farväl – också för ett barn.
I sorgearbetet är människovärdet viktigt. Små barn tolkar konkret in människovärdet i situationer och miljöer. När ett barn dör uppstår ju en tom plats i samlingscirkeln och vid matbordet i förskolan.
Birgitta menar att det är viktigt att den tomma platsen får vara kvar. Människor är inte utbytbara och om ett nytt barn övertar platsen för snabbt ger vi vuxna en felaktig signal till barn att människan faktiskt är utbytbar.
Platsen ska stå tom länge. Ett fotografi av den döde på färgpricken i samlingscirkeln kan få stå kvar så länge barnen önskar det. Den tomma stolen vid bordet hjälper barnen att bearbeta sorgen och komma vidare.
Precis som vuxna kan barn behöva olika lång tid för ritualer. Det kan handla om veckor och månader.
–Vem kan sätta gränser för andra människors sorg? funderar Birgitta. När begravningen är över slutar de flesta att uppmärksamma den döde, men vi kan alltid minnas människan långt, långt efter begravningen. Vi kan markera barnets födelsedag och årsdagen för dödstillfället.
Hon tar exemplet med muslimer som har en annan tradition, då alla som deltagit i begravningen träffas igen efter 7, 40 och 365 dagar för att hedra den döde och visa sitt deltagande i sorgen. I Sverige är det inte ovanligt att de närmast anhöriga lämnas ensamma direkt efter begravningen.
Små barn kan till synes genomgå ett sorgearbete under relativt kort tid, men det händer att bearbetningen vaknar till liv igen när barnet växer och mognar. Barnets utvecklingen kan ge nya frågeställningar och funderingar kring ett tidigare dödsfall och då måste de vuxna visa att den döde har funnits och varit en viktig person i förskolan.
–Vi är mästare på att prata alldeles för lite. Har barnet behov av att prata så måste det ges tillfället till detta. Om barnet mår dåligt av sorg så krävs givetvis professionell hjälp för barnet att bearbeta sina känslor.
Många förskolor och skolor har sedan något år en ”krislåda” i beredskap. I lådan förvaras stearinljus och tändstickor, näsdukar, en fotoram för att sätta in ett fotografi på den avlidne, musikband eller cd-skiva och kanske någon dikt eller bok.
Men Birgitta anser att det inte räcker med beredskap i form av en ”krislåda”. Förutom lådan krävs en skriftlig planering för rutiner. I krisplanen ska bland annat ingå hur cermonin vid den eventuella olycksplatsen går till, vem som ansvarar för flagghalningscermonin och utformningen av minnesdokumentet – ”Livets sista bok”. Dessutom behöver alla som arbetar i förskolan en egen personlig beredskap. En beredskap som utgår från frågeställningar som: Hur ska jag prata med barnen om döden? Vilka kunskaper behöver det lilla barnet när det senare går ut i livet?
Var och en måste ha ett eget förhållningssätt till döden. Det finns de som ser döden som ett misslyckande, men döden finns och är egentligen en förutsättning för livet. Med den inställningen är det lättare att ha förståelse för barns sorg och bearbetning.
Barns sorg kommer upp i leken. Vanligtvis bearbetar de sina känslor i sjukhus- och krigslekar och för de vuxna är det då viktigt att inte fördöma eller förbjuda den typen av lekar. Ute på gården kan leken ges uttryck i form av arrangerade begravningar av döda småkryp eller en död fågel.
–Vuxna som inte har ett eget förhållningssätt till döden kan försöka förhindra att barn leker död genom att påpeka att ”inte ska ni väl leka på det där viset, lek något annat istället”.
Små barn har vanligtvis inte förmågan att tänka abstrakt. De förstår därför inte att alla människor kan dö och att de själva kommer att dö en dag. Barn uppfattar inte döden som något definitivt utan tror att den döde bara är tillfälligt borta. Detta hindrar inte att barn kan känna saknad efter en död persons närhet, dofter och rutiner. Men eftersom deras tidsuppfattning inte är som den vuxnes så bleknar ofta minnen av saker som de gjort tillsammans ganska fort.
–Genom att barn inte förstår att döden är något definitivt ska man undvika att använda uttryck som ”han har gått bort” eller ”han har somnat in”.
Också att ”den döde är i himlen” bör kompletteras med förklaringar om vad som sker med den döda kroppen, poängterar Birgitta.
Äldre förskolebarn börjar så småningom förstå att döden är något oåterkalleligt. Samtidigt utvecklas också deras fantasi. För de vuxna som finns i närheten ställer detta krav på lyhördhet och att våga möta barns tankar och funderingar.
Inte sällan oroas barn i förskoleklass av att någon av deras föräldrar ska dö. De behöver därför få höra att mamma och pappa inte ska dö nu, för att de ska känna sig trygga.
I barns teckningar om döden är det ofta scener av våld, krig och olyckor. Birgitta menar att en förklaring till detta kan vara att de inte varit delaktiga vid någon närståendes dödsfall och därigenom berövats möjligheten till de naturliga avsked och upplevelser som en äldre familjemedlems död kan innebära.
Birgitta Wallin talar också om barns ”magiska” tänkande, där de sätter sig själva i centrum och tror att de med hjälp av sina tankar, önskningar, handlingar och känslor kan påverka vad som händer. Det kan få till följd att barn tror att de på något vis varit orsak till dödsfallet och kan känna skuld över sitt beteende.
–Den typen av funderingar kan försvåra den naturliga sorgeprocessen och bidra till att den förlängs, menar Birgitta.
Lasse Nohrstedt
(2001-12-10) |