I förra numret av Pedagogiska magasinet fanns tre debattinlägg som var kritiska mot ESO-rapporten ”Konkurrens bildar skola”, författad av nationalekonomerna Fredrik Bergström och F. Mikael Sandström, båda verksamma vid Handelns Utredningsinstitut, HUI. Här bemöter de kritiken.

Vår ESO-rapport om friskolornas betydelse för de kommunala skolorna avfärdas i tre debattinlägg i Pedagogiska magasinet nr 2/01. Kommunalrådet Peter Persson verkar vara arg i största allmänhet över att vi kommit till slutsatser som han inte gillar. Dessutom arbetar vi på Handelns Utredningsinstitut (HUI), som Persson inte tycker om. Ulf Fredriksson anser att det behövs mer forskning på området, och att vi har en ”politisk dagordning”. Örjan Appelqvist öser ur sig förklenande omdömen om oss och om rapporten. Han tycker det är märkligt att några av ”detaljhandelns ekonomer”, ”utan någon som helst dokumenterad kunskap i pedagogisk forskning” kunnat ges detta uppdrag. Dessutom är vi verksamma vid HUI som är ett ”arbetsgivarinstitut”, det vill säga ett ”partsorgan”. Vi presenterar ”en förföriskt enkel lösning”, som dessutom grundar sig på ”sorglig” statistikbehandling och ”voodoo economics”.
Eftersom fokus för samtliga tre artiklar tycks vara att vi arbetar på HUI, snarare än att undersökningen som sådan är dåligt genomförd, avslutar vi med en kort kommentar på denna punkt, men först ska vi behandla sakkritiken. Örjan Appelqvist presenterar nämligen även en del argument i sak.

Låt oss börja med frågan om varför två ekonomer ska utreda skolor. Som Appelqvist påpekar har vi ingen expertkunskap i pedagogik. Det kan vara på sin plats att påpeka att det ofta är just när forskare gör ”intrång” på varandras områden som spännande nya resultat kan dyka upp. Forskare från en annan disciplin kan ibland se med nya ögon på frågeställningar och tillämpa metoder som inom området etablerade forskare inte är vana vid. Om vi kan provocera forskare inom det pedagogiska området att tänka i nya banor så har vi nått ett viktigt syfte. Dessutom är de metoder vi tillämpar väl lämpade för det problem vi studerar. Som nationalekonomer vet vi en del om hur konkurrens fungerar på olika marknader. Vi vet till exempel att konkurrens kan vara problematiskt på skolområdet. Teoretisk forskning har nämligen visat att konkurrens kan få såväl negativa som positiva effekter på undervisningskvaliteten i skolan. Negativa effekter kan uppkomma om studiemotiverade elever och duktiga lärare ”flyr” till fri-skolorna. De som har oroat sig för att friskolereformen ska utarma den kommunala skolan kan alltså ha grund för sin oro. Samtidigt vet vi att konkurrens kan ha positiva effekter. Ett visst mått av tävling kan verka sporrande och leda till att man upptäcker hur man ska bli bättre.
Bakgrunden till vår studie är en ganska rättfram frågeställning. Vilka har rätt, de som hävdar att friskolornas expansion har höjt kvaliteten i skolorna eller de som hävdar att den kommunala skolan utarmats? Ett huvudargument mot friskolereformen var att den kommunala skolan utarmas när friskolorna blir fler. För att citera kommunalrådet Peter Persson och hans vänner inom SOS – Socialdemokrater för Offentlig Sektor: ”När kommunen tvingas betala ut pengar till nya grundskolor och gymnasier i privat regi, minskar möjligheterna att förbättra den kommunala skolan. Mindre pengar betyder färre lärare, sämre lokaler och äldre böcker.” (DN Debatt, 22/12 2000)
Vi har valt en aspekt av effekterna av friskolornas expansion, nämligen hur väl eleverna når upp till de kunskapskrav som skolan ställer. Att förmedla kunskap betraktas av många som en viktig uppgift för skolan, även om vi förstått att denna ståndpunkt är kontroversiell i vissa kretsar. Det betyder inte att skolan inte också har andra angelägna uppgifter. Om Appelqvist tycker att det finns andra aspekter på friskolereformen som är viktigare så är det naturligtvis hans sak, men knappast någon bärande kritik mot vår studie.
Helt riktig är dock inte Appelqvists kritik ens på denna punkt. Vi tar även upp skolans demokratimål och kommenterar den diskussion som förts i USA, där man hävdat att det i huvudsak offentliga skolsystemet bidragit till att snabbare integrera nya invandrargrupper. Vi konstaterar dock att denna fråga i huvudsak ligger utanför både vårt kompetensområde och syftet för studien. Till skillnad från ekonomhistorikern Appelqvist försöker vi inrikta vår verksamhet på områden där vi har fackkunskap.

Hur mäter man då kunskap? På den punkten saknar vi expertkunskap. Som väl är finns dock denna expertkunskap på annat håll, till exempel hos landets lärare. De sätter nämligen betyg. Betyg är knappast idealiska mått på elevernas kunskaper, men någon indikation bör de ändå utgöra. Dessutom har landets pedagogiska expertis utformat nationella prov som även de syftar till att mäta hur väl eleverna uppnår kunskapskraven. Eftersom det är så svårt att mäta kunskap använder vi flera olika resultatmått. Vi använder slutbetyg i matematik, engelska och svenska, resultat på de fem delproven i nationella provet i matematik, meritvärdet och slutligen en variabel som anger om eleven gått ut nian med godkänt betyg i alla ämnen. Slutligen använder vi en kompletterande databas med kommunala genomsnitt för samtliga landets kommuner under åren 1993-1997.
Skälet till att vi är säkra på våra resultat är att de står sig hur vi än vrider och vänder på data. Inget tyder på att fri-skolor har negativa konsekvenser för de kommunala skolorna. Tvärtom verkar de positiva effekterna av konkurrens vara större än eventuella negativa konsekvenser. Resultaten för elever i kommunala skolor verkar alltså bli bättre ju fler elever som går i friskolor.
Men hur är det då med vår statistiska analys, som Appelqvist kallar ”sorglig”, ”hantverksmässigt hokus-pokus” och ”voodoo economics”? Under det dryga år som vi arbetat med studien har vi haft tillgång till en referensgrupp bestående av en pedagogikdocent, representanter för Skolverket samt några ytterligare forskare. Vi har konsulterat extern expertis för att ytterligare säkerställa studiens kvalitet. Vi har stundtals mött kritik som lett till fler analyser och till att vi fått modifiera våra resultat. De metoder som vi tillämpar är moderna mikroekonometriska metoder.
Sedan ESO-rapporten publicerades har resultaten redovisats vid vetenskapliga seminarier bland annat vid Handelshögskolan och vid Stockholms universitet. Rapporten har genomgående fått positiva omdömen, men även konstruktiv kritik. Inte i något fall har vi dock haft anledning att ändra våra slutsatser.
På en punkt är Appelqvists kritik riktig, men samtidigt trivial. Vi finner en korrelation, skriver han, och inte ett orsakssamband. Utan att gå in i en filosofisk debatt bör påpekas att detta gäller all empirisk forskning. När vi studerar verkligheten iakttar vi hur olika fenomen samvarierar. Utifrån detta försöker vi, ofta utifrån ett teoretiskt resonemang, att sluta oss till vilka orsakssamband som gäller. Vi har stöd för vår tolkning av resultaten i såväl teori som i andra empiriska studier.
Appelqvist missar däremot det som är den svaga punkten i vår studie. Lustigt nog är det Peter Persson som istället sätter fingret på den. Det handlar om ett problem som är relaterat till den ovan diskuterade svårigheten att dra slutsatser om kausalitet utifrån en iakttagen korrelation. Om friskolor i första hand startades i kommuner där skolorna var bra redan från början, så skulle våra resultat kunna vara felaktiga. Det kanske är lättare att starta en friskola i ett område där eleverna redan från början är duktiga. Man kan även tänka sig motsatsen, det vill säga att friskolor framför allt startar där de kommunala skolorna är dåliga, och behovet av alternativ därför större. I så fall skulle vi istället underskatta den positiva effekten av konkurrens.
Vi tar hänsyn till detta problem genom att kontrollera för andra viktiga faktorer som kan påverka elevernas resultat – föräldrarnas utbildningsbakgrund, invandrarbakgrund, skolans resurser etcetera. Dessutom använder vi kommundatabasen för att kontrollera för icke observerbara kommunspecifika effekter. För att detta ”endogenitetsproblem”, alltså problemet att ta hänsyn till att vissa variabler som vi använder som förklaring kanske i själva verket påverkas av det vi vill förklara, ändå ska vara ett problem måste alltså friskolor ha etablerat sig i större utsträckning i kommuner som givet bakomliggande socioekonomiska faktorer har högre medelbetyg än övriga kommuner.

Att hantera endogenitetsproblem är metodologiskt komplicerat. Vi har dock gjort en ytterligare koll av våra resultat. Tanken bakom det test vi genomfört är att om det vore så att våra resultat i själva verket orsakas av att friskolor etablerar sig där resultaten i skolorna ändå är bättre än i andra jämförbara kommuner, så borde ju även friskolorna i dessa kommuner vara bättre än friskolorna i andra kommuner, i ungefär samma utsträckning som de kommunala skolorna är bättre. Så är dock inte fallet. Även denna analys tyder alltså på att vår slutsats är riktig.
Vi har också, bland annat mot bakgrund av den kritik vi mött, undersökt var friskoleetableringarna faktiskt skett. Har friskolorna främst etablerats i kommuner där elevresultaten är bättre än i landet i genomsnitt? För att besvara denna fråga använde vi betygsgenomsnitt i kommunerna 1993, det första år för vilket vi har tillgång till data, för att se i vilken utsträckning betyg förklarar var friskolor etablerat sig, och var andelen elever i friskolor ökat mycket.
Det finns en tendens till att friskoleandelen har ökat snabbare i de kommuner där betygen redan 1993 var höga. Tendensen är dessutom starkare (om än mindre signifikant på grund av det mindre antalet observationer) i det kommunurval som vi använder för individdataanalysen. Om man kontrollerar de variabler som vi använt i ESO-rapporten försvinner dock skillnaden. Analysen är dessutom inte entydig. Om vi istället tittar endast på de kommuner som gått från noll till minst en friskola mellan 1993 och 1998 så tenderar det att vara kommuner där betygen var lägre än i andra kommuner. Slutsatsen blir att våra resultat håller även för detta test.
Men hur är det? Kan man ta oss på allvar? Vi arbetar ju vid ett ”partsorgan”, ja värre än så: Vid ett ”arbetsgivarinstitut”! Man kan nog inte begära att Peter Persson ska förstå att forskare kan bevara sin integritet även om de är anställda vid ett institut som ägs av en näringslivsorganisation. Att Örjan Appelqvist inte förmår debattera på en anständig nivå är däremot beklämmande. HUI ägs av Svensk Handel, som är en organisation för detalj- och partihandelsföretag och andra privata tjänsteföretag. (Dock inga friskoleföretag, bör kanske påpekas.) Det är inget hemligt eller konstigt. Det är heller inte ovanligt med denna typ av forskningsinstitut. Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning, FIEF, är nära knutet till LO och Industriens Utredningsinstitut har Svenskt Näringsliv som huvudman.

Alla forskare tar emot anslag från bland annat forskningsstiftelser och myndigheter, så även HUI. Vi får inga fasta anslag, varken från Svensk Handel eller någon annan. Anslagsgivare under det senaste åren har varit till exempel Konkurrensverket, Ingenjörsvetenskapsakademien och Handelns Utvecklingsråd (HUR). Bakom HUR står bland annat Tjänstemannaförbundet HTF, Civilingenjörsförbundet och Handelsarbetsgivarna. Men visst, Appelqvist, HUI har medverkat i projekt finansierade av SAF också. Om Appelqvist ifrågasätter alla forskare som någon gång tagit emot forskningsmedel från näringslivet blir det dock inte många han kan lita på.
I all forskning vid HUI ansvarar den enskilde forskaren för sina slutsatser och sin analys. Örjan Appelqvist ifrågasätter vår integritet. Anständigheten kräver att han antingen ber om ursäkt, eller producerar någon annan underbyggnad för sina påståenden än att vi kommer till slutsatser som han ogillar.
Appelqvist, liksom några andra debattörer, har utifrån rapporteringen kring vår ESO-rapport hävdat att media är alltför okritiska. Ett än viktigare problem är hur våra politiker utnyttjar forskningsresultat. Utbildningsdepartementets PM om fristående skolor (PM U2001/1210/G, från den 12/3-2001), nämner inte vår studie ens med ett avfärdande, trots att det är den största studien på området. Det är nedslående.

Fredrik Bergström
F. Mikael Sandström
(2001-09-28)