Efter ett år av diskussion och konfrontation har förskolan hittat sin form. Ett arbetssätt som blir synligt i lokaler och material men framförallt i förhållningssättet till det forskande barnet.

Först går man förbi ingången till småbarnsavdelningen och tamburen, med hyllor och bänkar. Sedan kommer man till anslagstavlor som berättar vilka som arbetar här och
bilder på hur de ser ut. Det finns förstås porträtt av alla barn och föräldrar också. Längre bort hänger projektbeskrivningar, dokumentation av barnens diskussioner och planeringar innanför glas och ram.
På en handskriven lapp står det:

”OBS! Rosa Prinsessorna är tvärsäkra på att det bor en kungafamilj på slottet, det är det vi ska undersöka. Så prata inte om nån Landshövding.”
En kungafamilj på slottet i Västerås? Rosa Prinsessorna i Emilia Öst?

Alla Rosa Prinsessorna är födda 1997. Tretton tjejer med aptit på livet, mitt uppe i ett projekt som handlar om demokrati. I en diskussion inom gruppen kom en fråga upp om vem som bestämmer i Västerås. Flickorna enades om att det bor en hel kungafamilj på slottet, att det är kungen som bestämmer och att han jobbar i stadshuset varje dag.
Anna Söderström och de andra vuxna på grön/blå avdelningen lät barnens fantasi flöda och utifrån flickornas argumentation och föreställningar formades temat kring demokrati till att utforska den egna staden. Rosa Prinsessorna visade sig särskilt intresserade av att titta närmare på slottet, stadshuset och kyrkan.
Sagt och gjort. Om några dagar är de inbjudna till slottet och ska träffa landshövdingen. De förbereder besöket genom att formulera frågor som de ska ställa till honom.
–Vi vet att det här är rätt väg att gå, säger Anna. Antingen släpper tjejerna kungafamiljen eller så fortsätter de kanske sitt sökande på nya ställen.
En central metod i projektet kring staden är att barnen själva ställer frågor som de vill ha svar på. De vuxna stärker barnens självtillit genom att härleda frågorna tillbaka till barnen själva. ”Titta runt omkring dig, finns det någon du kan fråga?”
–Frågan är ett verktyg som man har stor användning av. Något av det viktigaste vi kan ge barnen i förskolan är att ge dem makt att själva kunna bestämma över vad de vill veta, och hur de kommer vidare, säger Anna.
–Vi tror att det är en egenskap som de redan har, men som kan utvecklas. Att se den egna förmågan stärker dem att känna sig självständiga. Deras roll i projektet blir också tydligare, eftersom de blir delaktiga i besluten om hur projektet ska drivas vidare.
Flera studiebesök är inplanerade, även om det inte är helt enkelt att boka ett besök i fullmäktigesalen.
–Kommunalrådets sekreterare var mycket tillmötesgående inför vårt besök och ville veta hur pålästa eleverna var.
När jag berättade att studiebesökarna består av tretton fyraåringar blev hon först stum i telefonen, skrattar Anna.
Pojkarnas nya projekt kallas för ”Superhjältar” och omfattar bland annat att göra en film om hjältar.
–Vi vuxna har bestämt oss för att hjälpa dem att utveckla deras idé, genom att ta in lite tankar och funderingar om vad en hjälte är och vad det är som gör någon till en hjälte, avslöjar Anna.
–Vi har också funderingar på vad som gör pojkarna så fascinerade av hjälterollen. Har barn samma uppfattning som vuxna om vad en hjälte är? Hur kan vi få in tankar om demokrati, jämställdhet och empati i projektet?

Mer än ett år har gått sedan Emilia Öst öppnade i Mälarparken. Ett år fyllt av diskussion och konfrontation. Arbetssättet kräver stor samarbetsförmåga och företagsledaren Carina Kandell jämför situationen med en storfamilj eller ett kollektiv.
–Första terminen handlade det mycket om praktiska frågor, att alla plockar undan efter sig, alla har samma ansvar och ingen kan flyta ovanpå. Rollfördelningen var oklar samtidigt som barngruppen var ny. Men nu har vi landat, konstaterar Carina Kandell.

Året har inneburit ganska omfattande personalförändringar. Av de femton personer som startade i augusti 2000 har sex valt att inte stanna kvar.
–Jag ser fortfarande lönesättningen som ett problem och som skapat många diskussioner. Alla som arbetar här är mycket ambitiösa och många har specialiserade kompetenser och erfarenheter – sådant som ska prioriteras i den individuella lönesättning som råder på arbetsmarknaden i dag, säger Carina. Många skulle få högre lön i kommunal tjänst, men om jag ska betala så höga löner betyder det att jag inte kan bibehålla personaltätheten. Samtidigt tycker jag att den som arbetat i tjugo år ska ha högre lön än en nyutexaminerad förskollärare.
Men Emilia Öst erbjuder en omfattande fortbildning och handledning, två argument som medför att de flesta accepterar en lägre lön, tror hon.
En stor barngrupp med 60 barn har blivit två 30-grupper. I den stora gruppen uppstod problem med att hinna reflektera och dokumentera i den omfattning som ambitionen kräver. Det hindrar inte ett nära samarbete över avdelningarna och barnen rör sig fritt i hela huset. Många utrymmen används av alla och är utrustade för speciella ändamål.
–Vi har funderat mycket kring hur vi använder huset. Varför har vi en lekhall? Är ateljén rätt placerad? funderar Carina.
Resultatet har blivit att en mellanvägg försvunnit till förmån för en större bild- och formateljé och att ett kommunikationscenter skapats i lekhallen.
–I kommunikationscentret vill vi synliggöra olika sätt att ta kontakt med varandra, berättar Anna. Här har varje barn en egen brevlåda och där stoppar kompisar små meddelanden och teckningar.
På det runda bordet ligger papper, pennor och kritor. Utrymmet är avgränsat av hyllor som inrymmer olika material. Målet är att barn ska upptäcka lusten att kommunicera och öka inlevelseförmågan för andra barn och vuxna.
I en annan del av lekhallen finns teatern med scen, ridå, punktbelysning, omklädningsloge och kuliss. Just i dag har scenen och publikplatserna förvandlats till en brygga i en sjö och barnen klättrar, går balansgång och dyker i det sköna låtsasvattnet på golvet.

Lasse Nohrstedt
(2002-02-12)