 |
| GÄSTTYCKARE/ Margareta Havung |
| Margareta Havung är fil.dr. i pedagogik med avhandlingen ”Anpassning till rådande ordning”. En studie av manliga förskollärare i förskoleverksamhet. |
| Hon arbetar som lektor i pedagogik och som studierektor vid Högskolan i Kalmar. |
| Ett mångårigt arbete med lärarutbildning har på olika sätt väckt Margaretas intresse för genusfrågor, framför allt kopplade förskolans och skolans värld. |
|
 |
|  | Uttrycker förskolans miljö en marginalisering av manliga symboler?
För några år sedan delgav fjorton manliga förskollärare på tio olika förskolor mig sin uppfattning om den fysiska miljön. Min mångåriga kännedom om förskolor sade mig att dessa tio förskolor var förhållandevis representativa för förskolor i allmänhet. Inomhus såg de i stor utsträckning likadana ut i fråga om inredning, utsmyckning och disponering av utrymmen. De manliga förskollärarna var i stort sett nöjda med den fysiska miljön. Begrepp som hemlikt, trygghet, mjukhet, estetik och kreativitet tonade fram ur deras berättelser, begrepp som de samtidigt relaterade till ett kvinnligt agerande och förhållningssätt. De talade om kvinnors förmåga att utsmycka den fysiska miljön på ett hemtrevligt och tilltalande sätt. De talade också om en myckenhet av blommor, om mattor och matchande gardiner och svårigheter att hitta en balansgång mellan pyntet, prydligheten och möjligheterna att bedriva en pedagogisk verksamhet.
Männens berättelser fokuserade ett fenomen jag tidigare inte reflekterat specifikt över, det vill säga könsmärkningen av den fysiska miljön. Ett mycket traditionellt sätt att se på könsroller hos de manliga förskollärarna uppmärksammade mig på det för- givet tagna. Det är kvinnor som utformar och smyckar den fysiska miljön. Kvinnorna har orden och vanan. Förskolans kultur är en kvinnlig kultur med lång, betydelsefull tradition att bevara. Eller bryta!
Den fysiska miljön är en del av förskolans karaktär, som varit tillåten för kvinnor att utveckla då den stämmer med genusinnehållet. Estetiken är kvinnligt könsmärkt. Männen väljer att dra sig undan ansvaret för den fysiska miljön eller blir ställda utanför. Tillhörigheten till det kön som av tradition inte sysslar med utsmyckning av miljön gör det lättare att dra sig undan. Särartstänkandet hos manliga och kvinnliga förskollärare bidrar till att männen inte kan eller får medverka.
Den fysiska miljön uppfattas av de manliga förskollärarna som en arena för framför allt kvinnors och flickors behov. Pojkarna, som anses ha krav på stora utrymmen då de är rörligare än flickorna, erbjuds utrymmet utomhus. Flickorna, som anses vara mer intresserade av aktiviteter med finmotorisk karaktär, har den fysiska miljön utformad efter sina behov. De manliga symbolerna saknas i den fysiska miljön. Exempelvis har snickarbänken ofta förpassats till ett trångt utrymme. Om den inte redan har blivit ersatt med en huggkubb eller helt enkelt utgått. Hur viktiga är de manliga symbolerna? Frågan kan ställas och svaret beror på vilket perspektiv man som förskollärare väljer att ta då barnens behov fokuseras.
Är det särarten som ska vara utgångspunkten? Att pojkar och flickor är olika och ska utifrån sin särart möta en fysisk miljö som skickar signaler om aktiviteter som möter det vi tror är specifikt? Pojkar vill snickra – flickor vill syssla med finmotoriska aktiviteter.
Nu visar det sig ju att både pojkar och flickor gärna snickrar, men att båda könen vänder sig till manlig personal då behovet gör sig påmint! Dessutom visar det sig att både pojkar och flickor förväntas sy och väva, aktiviteter som är så synliga i den fysiska miljön och som kvinnor genomför på ett så självklart sätt, men som manlig personal gärna avhåller sig från att syssla med!
Eller är det likheten mellan könen som ska fokuseras, att pojkar och flickor uppvisar behov och intressen av samma karaktär? Nu visar det sig ju så tursamt att i förskolan finns ett icke könsmärkt gemensamhetsgods, skapande verksamhet, som är intimt förknippat med förskoleverksamhet! Till skapande verksamhet, uttryckt i musik och i dans, i drama och i bild, i teater och i sagor har båda könen lika stort tillträde. Här blandas sysslor mellan kvinnor och män, flickor och pojkar, på samma arena och underlag för uttryck i den fysiska miljön skapas.
Är det likheten och särarten mellan könen som ska fokuseras? Det finns ingen motsättning i att den fysiska miljön uttrycker båda delarna (snickarbänk och gemensamhetsgods) om uttrycken är en frukt av en medveten kunskap hos de vuxna om genusskapande, könsmärkning och det för- givet- tagna och inte bara en frukt av ett oreflekterat upprepande av traditionella könsmönster.
Kanske är det de vuxna i förskolan som ska fokuseras?
Margareta Havung
Annika Claesdotter
(2002-02-12) |