Det är självklart att skolan inte ensam kan häva segregationen i ett samhälle. Men skolans konstruktion kan motverka den – eller omvänt. Konkurrens och marknadslösningar förstärker segregationen. Det är oomtvistligt. Sverige är nu med raska steg långt inne i ett sådant skolsystem. Vi har gått längre än de flesta andra länder.
Det skriver Carl Tham, tidigare utbildningsminister (s), i dag generalsekreterare i Olof Palmes internationella centrum.

Alla vinner på en gemensam skola – det var grundtanken i 1950- och 60-talens stora reformarbete. Skolans organisation och läroplaner skulle ge sitt bidrag till ett mer jämlikt samhälle, bryta det sociala arvets tyngd och höja hela befolkningens kunskapsnivå. Barnen från de olika samhällsklasserna skulle mötas i samma skola – och det skulle göra skolan bättre för alla. Vi nådde inte dit vi ville men inriktningen var klar.
90-talets skolpolitik är ett systemskifte även om man i formell mening behållit de gamla målen. Ideologin har förändrats. Ledorden är nu decentralisering, konkurrens, kommersialisering och valfrihet. Grundläggande är föreställningen om konkurrensens fördelar och (kundernas) valfrihet. Ekonomiska doktriner och styrmodeller dominerar tänkandet; ekonomiska konsulter är mer anlitade än forskare i pedagogik eller sociologi.
Ändå har det lagts ned stor kraft på läroplaner och ambitioner för skolans inre utveckling. Men i skolvärlden betraktas dessa planer ofta som en sorts poesi, vacker men verklighetsfrämmande. Ekonomistyrningen har i praktiken tagit över. Trots allt tal om kunskapssamhälle och hur viktigt det är att investera i utbildning har skolan utsatts för hårda besparingar som fortsatt också sedan den värsta ekonomiska krisen övervunnits. De har främst drabbat dem som bäst behöver skolans extra stöd, socialt, kulturellt och pedagogiskt. Kommunalpolitiker i alla partier låtsas som om konkurrensupphandling och privatiseringar skulle göra besparingarna mindre kännbara eller skolan mer ”effektiv”. Det är en illusion.
Systemskifte och besparingar tillsammans med en allmänt ökad segregation i samhället har ökat skiktningen inom skolan. Den har funnits hela tiden men utvecklingen går nu i fel riktning . Studieresultaten är starkt beroende av föräldrarnas klass (inkomst), kulturellt kapital (nivå av utbildning), etnicitet och kön. Det gäller både grundskola och gymnasium.

Mönstret är tydligt redan i grundskolan. Vart tredje barn med högre social bakgrund har ett avgångsbetyg mellan 4,0 och 5,0 att jämföras med färre än vart tionde barn till föräldrar i den lägre medelklassen och arbetarklassen. De elever som själva eller vars föräldrar är födda utomlands har den lägsta andelen inom den högsta betygskategorien.
Efter vad vi nu vet om gymnasiereformens effekter har den inte förbättrat selekteringen. I toppen är elitprogrammen, främst naturvetenskap; stor dominans med barn från samhällets högre skikt, ytterst få med lägre socialt ursprung eller invandrare. Till den naturvetenskapliga linjen sökte sig 41 procent av alla läkarbarn, 37 procent av barnen till universitetslärare och 32 av civilingenjörernas barn att jämföra med 7 procent av barnen till okvalificerade arbetare. I en nedåtgående skala ligger yrkesförberedande program och längst ned de individuella programmen där andelen elever med låg social bakgrund och invandrarbakgrund är mycket hög. De yrkesförberedande programmen är starkt könssegregerade. (Välfärd och skola, Välfärdsbokslutet SOU 2000:39).
Utvecklingen mot ökad segregation förstärktes helt uppenbart genom friskolorna. Det gäller grundskolan och i än högre grad gymnasieskolan. De ”fria” gymnasieskolorna är med välfärdsutredningens ord praktiskt taget uteslutande en angelägenhet för samhällets elit.
Mekanismerna förstärks av att friskolorna i viss mån skyddats mot de besparingar som gjorts inom den allmänna skolan (på grund av skolpengens konstruktion), genom att de själva avgör vilka barn de tar in och hur många.
Det finns nu en omfattande internationell forskning som belyser effekterna av konkurrens, marknadsutsättning och valfrihet inom skolsystemen. Erfarenheter från Chile och Nya Zeeland är särskilt intressanta eftersom det här rör sig om totala omläggningar. I Pinochets Chile fick marknadsekonomerna från Chicago härja fritt; skolan kommersialiserades. I högerdoktrinernas Nya Zeeland gick man inte fullt lika långt men införde (1990) det system som innebär att skolorna konkurrerar fritt och föräldrarnas val ”styr”.
Erfarenheterna är entydiga (se till exempel Martin Carnoy om Chile i flera verk, Ladd-Fiske When Schools Compete, 2000, Cathy Wylie Can Vouchers deliver better education, 1998). Tvärtemot den käcka marknadsretoriken leder konkurrensen inte till generella förbättringar eller innovativa processer i skolsystemen. Däremot blir ett begränsat antal skolor bättre och ett fåtal studerande gynnas. Det fria föräldravalet och konkurrensen mellan skolor tillsammans med det tillämpade så kallade frivilliga avgiftssystemet (också detta på väg att införas i Sverige) leder till en ökad skillnad mellan skolor och elever, en skillnad som i allt väsentligt baseras på social eller etnisk bakgrund och tillhörighet.

Mekanismen är lätt att förstå: Skolorna och deras ledningar har intresse av att deras skolor blir framgångsrika och att eleverna är så studiemotiverade som möjligt. De har inget intresse av barn som är mindre engagerade eller stökiga. Föräldrarna till de förmodat välartade har precis samma intressen. De vill – naturligen – ha en bra skola just för sina barn.
Det är självklart att skolan inte ensam kan häva segregationen i ett samhälle. Men skolans konstruktion kan motverka den – eller omvänt. Konkurrens och marknadslösningar förstärker segregationen. Det är oomtvistligt. Sverige är nu med raska steg långt inne i ett sådant skolsystem. Vi har gått längre än de flesta andra länder. Allt detta har skett utan att statsmakterna beslutat att man verkligen vill ha ett konkurrenssystem, det vill säga en skola som systematiskt gynnar vissa barn och missgynnar andra. Utvecklingen har skett gradvis; också tveksamma har hävdat att den är ”ofrånkomlig”. Inga större utredningar har gjorts; inga ansatser att systematiskt bedöma till exempel erfarenheterna från andra länder.
Inom utbildningsdepartementet är man nu, efter vad som sagts, i färd med att förbereda en proposition om skolan till hösten. Om tanken är att ändra riktning är det hög tid. Det kräver mycket handfasta insatser. De kan inte bara gälla villkoren för friskolor även om de är viktiga. Den handlar om hela skolsystemet.
Det finns ofrånkomligen en konflikt mellan valfrihet och en bra skola för alla. Föräldrar har självklart ett ansvar för sina barn; det är naturligt att de är engagerade i sina barns utbildning och det ska uppmuntras. Men samhället har ett ansvar för alla barn . Det är till exempel idén bakom den allmänna skolplikten men det sträcker sig mycket längre än så. Föräldrarnas fria val kan inte få ta över samhällets intresse att motverka segregation och att skapa en skola som är bra för alla barn. Blandade skolor är bättre för barnen och för samhället på längre sikt.
En socialdemokratisk skolpolitik måste grundas på uppfattningen att alla barn, oavsett kön, klass etnicitet eller bostadsort, ska ges en bra utbildning. Någon annan ideologisk utgångspunkt är inte tänkbar. Men det är en ståndpunkt som också kräver åtskilligt för att omsättas i praktiken.
Den kräver för det första att staten tar ett fastare grepp över skolan. Decentralisering och skolpeng har medfört stora skillnader mellan skolor. Skillnaderna har förstärkts genom en medveten borgerlig skolpolitik. De av riksdagen fastställda läroplanerna medger en vidsträckt variationen, men tycks spela allt mindre roll.
Jag anser att skolan bör vara en nationell uppgift även om allt inte måste styras centralt. Skolverket måste ges en starkare ställning och ges ett direkt inflytande också över den kommunala skolan. Staten måste kunna styra anslagen till skolan. Det statliga anslaget till skolan bör brytas loss ur den kommunala påsen och direkt märkas för skolorna. Det måste göras på ett sådant sätt att kommunerna inte kan återta delar av anslaget genom till exempel höjda hyreskostnader.

Skolan måste ges större resurser. Allt tal om kunskapssamhället är som ett hån så länge den helt avgörande delen av utbildningssystemet – skolan – tvingas till ned-dragningar. Många av de problem vi ser skolan i dag har att göra med brist på resurser. Segregationens krafter kan motverkas men det kostar, till exempel i form av mindre undervisningsgrupper. De extra statliga pengar som nu kommer är välkomna men räcker inte.
Det ofta upprepade påståendet att skolans problem inte i första hand handlar om resurser är helt enkelt inte sant. Men däremot är det sant att ökade resurser inte löser alla problem.
Friskolesystemet måste ses som en del av den allmänna skolan. Det ska ses som ett komplement. Skolverket måste ges klara direktiv att säga nej till inrättande av nya friskolor i kommunerna där inga nya skolor behövs och där den ansökande friskolan inte tillför något nytt och särpräglat. Skolverket ska kunna säga nej också när kommuner tillstyrker.
Idén om konkurrens mellan skolor bör ersättas med idén om samverkan mellan alla skolor. I enlighet med principen ”lika möjligheter för alla barn” ska friskolorna ha samma ansvar och samma skyldigheter som kommunala skolor. Statsbidraget måste utformas så att friskolor inte får fördelar framför den kommunala skolan.
Avgörande är urvalet av elever. Det är kombinationen av marknad (skolpeng), självbestämmande och föräldrarnas möjlighet att fritt välja skola som driver på segregationen. Det gäller också kommunala skolor även om det blir mer uppenbart vad gäller friskolorna.

Som villkor för statsbidrag bör därför gälla att friskolornas antagning av elever helt eller delvis samordnas med andra skolor. Kommunen måste vara ansvarig. Friskolorna kan med andra ord inte längre helt avgöra vilka barn de vill ta emot – eller hota att göra sig av med elever som de anser vara besvärande. Systemen kommer självfallet se olika ut vad gäller intagning till grund- respektive gymnasieskolan. Skolverket bör ges överinseende över de antagningsregler som en kommun antar och ska ha möjlighet att säga nej till regler som gynnar friskolor eller på annat sätt kan antas leda till ökad segregation.
I dag drivs allt fler skolor som vinstgivande företag. Det innebär att de som leder verksamheten, precis som i alla andra företag, primärt är intresserade av företaget och företagets vinster. Lojaliteten gäller inte det allmänna utan företaget. Barnen och deras föräldrar är kunder och kunder är intressanta så länge som de genererar vinst och talar väl om företaget.
Retoriken om ”kunden som kung” är inte mer hållbar än för andra företag. En av skoldirektörerna sade ett sant ord när han jämförde sitt skolföretag med ett flygbolag som alltid har intresse av att den sista stolen är besatt. Alla som har någon erfarenhet av hur flygbolagen behandlar sina kunder förstår vad det betyder. Friskolor som drivs som vinstgivande företag bör därför inte få statsbidrag.
Det är en gammal princip i det svenska allmänna skolväsendet att skolan ska vara religiöst neutral. Barn med olika religiösa uppfattningar ska kunna gå i samma skola. Föräldrar som genom skolan vill doktrinera in sina barn i en viss religion bryter mot barnens rätt till religionsfrihet. Barn är inte föräldrars egendom. Därför bör det inte utgå statsbidrag till religiösa skolor.
Man får inte begära för mycket av skolan. Den kan inte upphäva segregation och orättvisor som finns i samhället. Skiktning och skillnader i skolor och elevers studiemiljö är ofrånkomlig. Men skolan ska inte utformas så att den förstärker och permanentar samhällets klassklyftor. Därför bör systemskiftet stoppas medan tid är. Snart, mycket snart, är det för sent.

Carl Tham
(2001-09-28)