Miljön i förskolan signalerar något. Låt det synas att leken är viktig, säger Ylva Andersson, dramapedagog och föreläsare om barns lek och lärande.

Alla som arbetar i förskolan är överens om att leken är viktig. För barnens utveckling och lärande, och för att de får en möjlighet att bearbeta sådant de är med om. Men alla förskollärare tror inte att man behöver lägga ner krut på leken, utan ser den som något barnen håller på med mellan de aktiviteter som vuxna organiserar, säger Ylva Andersson.
–Samtidigt säger man ”tänk, vad barn har blivit dåliga på att leka”. Att säga med munnen att leken är viktig men inte låta det synas i verksamheten är en ekvation som inte går ihop för mig.
Första steget till förändring är insikten att det är pedagogens ansvar om barnen leker eller inte. Steg två är att inte strukturera sönder dagen i rutiner och vuxenstyrda aktiviteter, utan ge barnen gott om ”ostyckad tid”.
–I en verksamhet där det bara blir snuttstunder över lär sig barnen att det inte är någon idé att börja leka, för de får ändå inte leka färdigt.
När man insett detta kan man skapa en miljö som lockar till lek och som signalerar att det är tillåtet att leka.
–Ett stort, tomt rum ”säger” till exempel bara att här kan man kasta, springa och fara omkring: Skapa rum i rummet istället, ordna med vrår. Det kan räcka med en kvadratmeter yta som skärmas av med stolar, hyllor eller ett tyg. En soffa diagonalt i ett hörn skapar en mysig lekvrå.

Tidigare arbetade Ylva i flera år med att utveckla en lekmetodik på Ängens förskola i Värmdö kommun utanför Stockholm, inspirerad av lekforskare som Birgitta Knutsdotter-Olofsson och Eva Norén-Björn. Erfarenheterna därifrån är nu basen när Ylva föreläser om leken och vikten av att skapa en miljö som lockar till lek och lärande.
–Våra arbetslag började med att diskutera hur rummen fungerade. Vilket rum gick de små inte gärna in i? Vilket användes inte speciellt mycket av någon? Vi formulerade en vision om hur vi ville att det skulle bli, och vad vi skulle göra för att det skulle bli så.
Att miljön är föränderlig är a och o, säger Ylva. Om ett rum inte fungerar för lek är det bara att tänka om. Kanske ta dit byggmaterial? Eller en bilmatta?
På Ängen delades det stora rummet in i hörnor och vrår med hjälp av hyllor, stolar, småbord och annat som de fyndade billigt på loppmarknader och i andrahandsaffärer:
–Barnen kan möblera med dem och leka i dem, de behöver inte vara så försiktiga med allting. Och när de tröttnar kan man ta ut möblerna i sandlådan innan man slänger dem i grovsoprummet.
Skärmar och draperier är bra för att skapa rum i rummet. Om skärmens ena sida skruvas fast i en vägg så går den att vika undan vid storsamling eller rörelse. Draperier kan sättas upp med båtrep och öljetter i tyget, om man inte vill skruva upp en skena i taket.
–Barns lek börjar alltid på en liten plätt och sedan växer den därifrån. Det är som ett revir, ”här leker vi”. Jag tror att det är ett urmänskligt behov att markera, och ”boa in sig”.
En avdelning på Ängen byggde en spökborg av mjölkkartonger. En annan valde att göra djungelhydda och rymdraket. Byggena blev en extra lekvrå och inspirerade till teman, samtidigt som de var en prydnad i rummet.
–Det handlar om ömsesidig inspiration. Om vuxna inspirerar till lek och är öppna för hur barnen leker får man tillbaka inspiration till teman. Då är det goda arbetssättet igång. Vi tar in det som är på gång i verksamheten och ger barnens lek inflytande. Det är att omsätta läroplanens vackra ord i praktiken.
Kanske är det bara fem barn som leker i rymdraketen – då kan man ha ett litet rymdtema med dem, säger Ylva.
–Vuxna måste släppa kontrollen. Många oroas av att barnen gör olika saker, de tycker att det blir stökigt och att barnen tappar koncentrationen. Men det gäller att ha tillit till att barn lär också i sin egen lek.

Kallar man en hörna för ”dockvrå” så styr ordet upp vad den ska användas till, säger Ylva:
–Vi ändrade ordet till ”familjevrå”, med tanken att hörnan med pedagogens hjälp skulle kunna ändra skepnad och ibland vara frisersalong, kontor eller något annat.
För att göra hörnan fin gjorde en förskollärare ett fönster av en billig tavelram från Ikea, med gardiner av spetsar och rosetter mot en blå bakgrund, blomkrukor i brunpapper med pressade blommor i.
Föräldrarna bidrog med en hel del material som stimulerar till lek. En trasig dator passar bra till kontoret. En gammal skolbänk är roligt att ha när man leker skola. En tom teve med dörrar kan användas både till dockteater, hus för gosedjuren och som krypin för någon som vill vara ifred en stund. En skrivmaskin blev sedelpress i leken. Barnens fantasi är outsinlig när det gäller hur saker kan användas.
–Ibland möblerade vi om själva, ibland tillsammans med barnen. Det är roligt att överraska barnen med ett nytt scenario när de kommer till förskolan. Då får man använda sin egen kreativitet som pedagog också. Alla blir delaktiga, och det blir ett kreativt arbetssätt.
Också materialet i hyllorna visar vad de vuxna vill att barnen ska göra i förskolan, säger Ylva.
–Vi hade mest förbrukningsmaterial i hyllorna. Men vill man ha lek ska man ha andra saker: kanske filtar att bygga kojor med. Barn behöver material till sin lek, då blir de uppfinningsrika.

Inspirerade av leksaksforskaren Birgitta Almqvist ordnade de lekkorgar som står högt i hyllorna, fyllda med material och rekvisita till olika lekar: rymdgrejor, sjukväska, barbiedockor, gosedjur, vilda djur, kontorsmaterial, riktigt porslin… massor av olika korgar, som avdelningarna turas om att ha. Vissa är för de yngre barnen, andra för de äldre.
– Det är den vuxnes ansvar att introducera korgarna. Barnen ser dem men måste be att få låna dem. Underförstått ligger då att de ska lämna tillbaka dem i samma skick när de har lekt färdigt.
Sådant får man förklara om och om igen när man börjar arbeta lekpedagogiskt, säger Ylva. Lekpedagogik är ingen ”låt gå-pedagogik” som är fri från regler eller vuxen uppbackning:
–Själv är jag ganska bestämd och säger ifrån om de inte är försiktiga med lekmaterialet. Jag lägger mig i ganska mycket. För att grunda de sociala lekreglerna turtagande, samförstånd och ömsesidighet kan man inte vända leken ryggen.
Fri lek betyder inte att man ska lämna barnen ifred, förklarar hon.
–Fri lek betyder att barnen får tid att själva fundera ut sin lek, vad de behöver till denna lek plus naturligtvis tid att leka leken.

Att materialet är begränsat har en viktig funktion, säger Ylva. Det är inte eftersträvansvärt att alla barn gör samma sak. Det kan gott och väl pågå en busslek och en bygglek på samma gång. Ett tränat leköra hör när leken fungerar, det märks på röster, tonlägen och hur de handskas med sakerna.
–Hör man att det spårar ur får man ingripa. Annars behövs man inte alltid så mycket. Då får man vila i det, inte känna sig ”onyttig”, som om man inte ”gör något”. Utan passa på att förbereda något tema, måla sängbordet man köpte på loppisen, eller aktivare delta i de mindre barnens lek som behöver mera stöd.
På Ängen brukar de skylta med en del av lekmaterialet, berättar Ylva. Ungefär på samma sätt som man gör med lockvaror i en mataffär. Till exempel kan man ställa upp trollen i bokhyllan, eller arrangera ett dinosaurielandskap på fönsterbrädan med en blomkruka bredvid, så det ser inbjudande ut.
–Vi vill att det ska vara rörelse i miljön, att det ska hända något som lockar och inspirerar. Trollen står framme två-tre veckor – och kanske blir det ett tema av det, när vi äter trollmat, läser trollsagor, sjunger om trollen, skaffar utklädningskläder och så vidare.

Men hur fint man än ordnar det för leken – de vuxnas förhållningssätt avgör ändå om det verkligen blir lek. Barnen inordnar sig efter vilka signaler de vuxna ger om vad som är rätt och riktigt, säger Ylva.
–Det gäller att koppla på så barnen känner att man är lektillgänglig. Det betyder inte att jag måste vara med i leken ständigt och jämt, men att jag fungerar som inspiratör, igångsättare och hjälper leken vidare när den går i stå. Att jag vågar gå in och vara ”lejonmamma” en stund när det behövs. Då uppfattar barnen att jag uppskattar och bejakar deras lek.
Att vara med och leka är ett sätt att lära känna barnen, att komma dem nära. Särskilt viktigt är det att leka under inskolningen, säger Ylva.
–Man får en kontakt som kan vara i flera månader. Det blir som en hemlighet man har tillsammans: ”Kommer du ihåg när vi gungade så högt?” Jag tror att de får förtroende för en när de ser att man kan leka. Genom att delta i leken anger man också tonen, vad som gäller här: ”här i vår förskola leker vi mycket med varandra”.

Annika Claesdotter
(2002-02-12)