Av Leif Mathiasson
 |
|
| Litteratur |
| Yehuda Bauer (2001): Förintelsen i perspektiv (Natur och Kultur). Christopher R Browning (1998): Helt vanliga män – reservpolisbataljon 101 och den slutliga lösningen i Polen (Norstedts). Originalet Ordinary men utkom 1992. Stanley Milgram (1975): Lydnad och auktoritet – experimentsituationer, resultat och |
| utvärdering (Walström&Widstrand). Gitta Sereny (2000): Vid avgrunden (Ordfront). Originalet Into that Darkness utkom 1974. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Det är inga mänskliga monster som begår massmord. Det är vanliga, alltför vanliga människor som under speciella omständigheter blir mördare. I litteraturkrönikan presenteras några böcker som ger obehagliga insikter om vad människor förmår göra mot andra människor.
Skulle ni inte vara lyckligare om jag kunde visa er att förövarna var galna? Den retoriska frågan ställer historikern Raul Hilberg, ansedd som en av de främsta forskarna omkring förintelsen. Svaret är givet; visst skulle vi det.
Men massmördare är sällan galningar. De finns - men är mer undantag än regel. Det stora flertalet massmördare genom historien är normala, vanliga, hyggliga män. Kärleksfulla och omtänksamma äkta män och fäder som under speciella omständigheter begår de mest brutala och otänkbara grymheter mot andra människor. Och efteråt återgår till vardag och familjeliv som om – åtminstone ytligt sett – ingenting hänt.
Frågan är naturligtvis; är det verkligen möjligt? De flesta svarar säkert nej. Det är inte möjligt. Vi vill inte tro att det är möjligt. Vi värjer oss mot insikten att förövaren och mördaren kunde ha varit en granne eller vän, en släkting eller bror – eller jag själv.
Vi vill att ondskan är ond och godheten god. Vi vill vara anständigt förutsägbara – och vi vill att människor runt omkring också är det. Måhända är det därför det kan hända om och om igen.
Människans vandring genom historien är blodig. Listan på övergrepp och förföljelser, våld och mord är lång. Antalet offer är oräkneliga; inte bara döda utan också förnedrade, våldförda och skadade. I historiska skildringar och läroböcker staplas årtal och siffror på stupade och sårade i olika krig och härtåg. Mytomspunna härskare och legendariska platser sveper in den verkliga brutaliteten och förödelsen i en svårgenomtränglig dimma.
Mer sällan ställs frågan; vem höll i svärdet eller skjutvapnet, vem satte eld på husen fyllda med människor, vem lemlästade, våldtog och torterade de besegrade människorna? Bakom varje anonym stapel av offer finns en lika anonym stapel av förövare. Människor av kött och blod som begick grymheterna. Och vad var det som fick alla dessa män att begå sådana oerhörda grymheter?
Det nazistiska försöket att förinta hela den europeiska judenheten är det mest utstuderade folkmordsprojekt som någonsin tänkts ut och verkställts. Under några få intensiva år planerades och genomfördes ett systematiskt massmord på miljontals människor. Den makabra ambitionen att mörda alla judar i Europa lyckades inte fullt ut. En del lyckades fly, andra överlevde slavarbete och läger. Men i ett avseende ”lyckades” nazisterna; hela den särpräglade judiska kultur som under århundraden växt fram i Östeuropa utplånades.
Det unika i förintelsen ligger inte i graden av sadism eller djupet av helvetiskt lidande, menar den israeliske forskaren Yehuda Bauer i sin nya bok Förintelsen i perspektiv. Mänskligt lidande kan inte graderas. Det unika ligger just i ambitionen: ”Förintelse är en radikalisering av folkmord, ett planerat försök att utrota varje enskild medlem i en utvald etnisk, nationell eller rasmässig grupp.”
Motivet gör förintelsen, som Bauer uttrycker det, förebildslös. Innan det hände gick det inte att föreställa sig. Men, tillägger han: ”Det hände därför att det kunde hända. Om det inte kunna hända hade det inte inträffat.” Och det otäcka är att eftersom det hänt kan det faktiskt hända igen, det har förvandlats till en möjlig förebild.
Men det faktum att förintelsen är förebildslös innebär inte att den inte går att förklara eller förstå. Förintelsen genomfördes av människor – mot människor. Och, skriver han, ”det fasansfulla med förintelsen är inte att den avvek från mänskliga normer. Det fasansfulla är att den inte gjorde det.”
Den tyska nazismens ”slutliga lösning på judefrågan” var en gigantisk operation som förutsatte att tusentals människor aktivt deltog. I allt från den centrala planeringen och organiseringen av det makabra projektet till det konkreta dödandet av män, kvinnor och barn i tillslag mot byar och städer och i getton och dödsläger.
Filosofen Hanna Arendt myntade begreppet ”den banala ondskan” när hon följde rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem i början av 60-talet. Eichmann hade en central funktion när det gällde planering och organisation av massmorden. Men drivkraften var inte politisk fanatism eller fanatisk antisemitism utan fantasilös plikttrohet, lojalitet och lydnad. Han följde givna order, utan att ifrågasätta innehållet i dem. Eichmann var en skrivbordsmördare. Det gör det kanske lättare att hålla insikten om uppdragets verkliga innebörd ifrån sig. Men hur gör de som tvingas se sina offer i ögonen?
Franz Stangl var kommendant i förintelselägren Sobibor och Treblinka som båda var renodlade dödsfabriker. I Sobibor mördades under ett och ett halvt år minst 250 000 människor och i Treblinka minst 900 000 människor under drygt ett års tid. Judarna tvingades att själva sköta hela avlivningsprocessen, från avlastningen av tågen till brännandet av kroppar. I varje läger fanns endast ett trettiotal SS-män och ett hundratal ukrainska vakter som skötte övervakningen.
Efter kriget flydde han till Brasilien där han senare greps och fördes till Västtyskland. I december 1970 dömdes han till livstids fängelse. Efter domen fick journalisten Gitta Sereny möjligheten att under en längre period intervjua Franz Stangl. I boken Vid avgrunden framträder en vänlig och välformulerad äldre man som noggrant och sakligt berättar om en yrkeskarriär som vore den ”normal”. Han blir sentimental när han minns sin barndom och egentligen var det bara olyckliga omständigheter (en illasinnad överordnad i hemstaden Linz) som gjorde att han råkade hamna i det nazistiska dödsmaskineriet.
Stangl blev snabbt känd för sin effektivitet och organisationsförmåga. Treblinka förvandlade han från ett stinkande kaos till en högeffektiv dödsfabrik. Han lät bland annat uppföra ett stationshus med en målad klocka, biljettlucka och falska tidtabeller för att lugna människorna i de transporter som kom och få dem att tro att det bara var ett transitläger.
På frågan om han inte insåg att det var människor det handlade om så svarar han: ”De var gods, kollin.” Han hade ett jobb att sköta; ”jag var ambitiös när det gällde jobbet, det ska jag inte förneka”. Han lydde bara order och utförde det som andra bestämt. Han hade ju inte ens något emot judar, de var bara så svaga; ”de bara lät det ske, de lät sig utsättas för det”. Något ansvar ansåg han sig inte ha; ”det jag gjorde utan att vilja det, eller mot min egen vilja, det behöver jag inte stå till svars för”.
Stangl blir djupt sårad när en före detta fånge, då bara femton år gammal, går ut i tidningarna och påstår att Stangl förnedrade honom. Han berättar, som vore det en god gärning, hur han låter en fånge vars far kommer med en transport ta fadern åt sidan, ge honom mat innan han skjuts i stället för att gasas. Han påstår på fullt allvar att han hade goda relationer med arbetsjudarna: ”Bortsett från mitt specifika uppdrag, så var det just detta jag fann tillfredställande – mänskliga kontakter.”
Gitta Serenys möte med Franz Stangl är en hisnande djupdykning i en människas perverterade inre verklighet.
Den amerikanske historikern Christopher R Browning berättar i boken Helt vanliga män om de tyska polismännen i reservpolisbataljon 101 från Hamburg. Bataljonen bestod av närmare femhundra män som anlände till Polen sommaren 1942. Bland manskapet var medelåldern hög, 39 år, och de flesta hade arbetarbakgrund och tre av fyra meniga var inte ens medlemmar i nazistpartiet.
Kort efter ankomsten skickades de tidigt en morgon på ett specialuppdrag till byn Jósefów. De hade ingen aning om vad uppdraget gick ut på. Deras befäl, major Wilhelm Trapp, berättade blek och nervös att de stod inför en obehaglig uppgift. De skulle samla ihop byns 1 800 judar, män i arbetsför ålder skulle sändas till arbetsläger och – det var den svåra delen av uppdraget – alla gamlingar, kvinnor och barn skulle skjutas. En del av männen hade tidigare deltagit i deportationer men inte i massavrättningar. Sedan gav major Trapp männen ett märkligt erbjudande; de som inte ansåg sig klara av uppgiften skulle slippa.
Av totalt närmare femhundra man antog bara ett dussintal (Browning anger mellan elva och tretton man) erbjudandet direkt. Resten av manskapet fick en snabblektion av bataljonsläkaren om hur man avrättar en människa och inledde uppdraget. Efter det att avrättningarna påbörjades var det ytterligare ett antal män som anhöll om att få slippa och beviljades det. Men en överväldigande majoritet av männen fortsatte och under de sexton månader bataljonen blev kvar i Polen avrättade de sammanlagt 38 000 människor.
Frågan är naturligtvis; hur kommer det sig att inte fler antar erbjudandet att slippa vara med och mörda oskyldiga kvinnor och barn? Här handlade det ju inte om skrivbordsmördande, inte ens om att ”bara” ge order om det – det handlade om att sätta gevärspipan i nacken på offret och trycka av, om och om och om igen.
Franz Stangl och männen i reservpolisbataljon 101 verkade under extrema omständigheter. De var en del av den nazityska militärmakten, de var soldater i krig, mot både yttre och inre fiender. De lydde order – oavsett vad ordern innebar. Under andra förhållanden hade de kanske agerat annorlunda, under ”normala” omständigheter hade de kanske förmått stå emot.
Krig brutaliserar, det vet vi. Men i ett fredligt och civilt sammanhang, inom ett demokratiskt och tryggt ramverk, skulle de allra flesta följa sitt samvete och vägra lyda en order de ansåg orättfärdig eller som skulle skada en medmänniska.
Just den problemställningen ville den amerikanske psykologiprofessorn Stanley Milgram och hans forskningsteam undersöka i början på 1960-talet. Syftet var ”att ta reda på när och hur olika individer skulle trotsa en auktoritet för att följa ett klart moraliskt bud”. Resultatet redovisas i boken Lydnad och auktoritet och är, konstaterar Milgram, både förvånande och skrämmande.
Milgram och hans team sökte via annonser efter vanligt folk som skulle delta i en undersökning om, som det formulerades, minne och inlärning. Försökspersonens uppgift var att ställa frågor till en ”elev” och utdela elektriska stötar om svaren var fel. Styrkan i stötarna ökas från 15 volt upp till 450 volt och under allt mer desperata protester från ”eleven” (några verkliga stötar utdelas naturligtvis inte men det vet inte försökspersonen). Det hela övervakas av en försöksledare som enbart i kraft av sin auktoritet manar på försökspersonen att fortsätta.
Försöken genomförs i ett antal variationer (tillvägagångssätt och resultat redovisas noggrant i Lydnad och auktoritet) bland annat med olika grader av närhet mellan försöksperson och ”elev”. Men det verkligt intressanta – och obehagliga – är i hur stor utsträckning försökspersonerna är villiga att följa auktoritetens instruktioner trots att de tillfogar en annan människa skada. Över sextio procent av försökspersonerna utdelade hela skalan av stötar upp till 450 volt trots vädjanden och desperata skrik från ”eleven”.
Vår beredskap att lyda auktoriteter överskuggar alla inre bud om att inte göra en medmänniska illa. Försökspersonerna våndades visserligen och bad om att få avsluta försöket men det räckte att försöksledaren vidhöll det betydelsefulla i att fortsätta för att få dem att gå vidare. Detta trots att det var ett frivilligt försök och att försöksledaren helt saknade maktmedel, annat än sin auktoritet som ledare, för att få försökspersonen att fortsätta.
Det som händer, menar Milgram, är att försökspersonen inträder i ett ”agenttillstånd”. Det för med sig att ”individen känner sig ha ansvar inför den auktoritet som styr honom men inte något ansvar för innehållet i de handlingar som auktoriteten ger order om”.
Dessa böcker ger obarmhärtiga inblickar i hur bokstavligen livsfarlig den blinda lydnaden är. Och som Yehuda Bauer skriver: ”Vi är alla tänkbara offer, tänkbara gärningsmän, tänkbara åskådare” den dag krig och förföljelser kliver innanför vår tröskel. Den insikten är obehaglig nog för att hålla samtalet om lydnadens pris ständigt levande.
Leif Mathiasson
(2001-11-02) |