|
|  | Den blomstertid nu nalkas och med den en del avsked. Liten har blivit stor. I förskolan.
Att skiljas är både lite sorgligt och fyllt med pirrande förväntan inför det nya.
Att avsluta förskoletiden på ett bra och positivt sätt är viktigt, anser Lena Janson förskollärare i Murslevens förskola i Södertälje. Med åren har hon kommit att betrakta ”avvänjningen” som lika betydelsefull som invänjningen.
–Vid invänjningen bekräftar vi för föräldern att barnet gråtit. Men när det slutar så säger vi inte gråt ut. Vi vågar inte vara i sorgen.
Lena har genom åren funderat mycket kring varför vi lägger mer vikt vid inskolning än utskolning. Varför vi har invänjningssamtal och utvecklingssamtal som självklarheter men inte alltid lyfter fram avvänjningen på samma djupa starka sätt.
Hon tycker också att det är viktigt att förbereda ordentligt när ett barn flyttar, en vuxen slutar eller när en student, som kanske bara är där en kort period, ska tillbaka till skolan.
Avslutningsförberedelserna börjar ett år innan barnen slutar. De blivande sexåringarna vet att när de kommer tillbaka efter semestern är de ”storbarn”.
Det är viktigt att få vara störst i förskolan. I förskoleklassen är de ju minst i skolan, påpekar Lena.
Förut stängde Mursleven fyra veckor under sommaren. Det gjorde avskedet konkret. Alla som redan fyllt eller skulle fylla fem visste att när de kom tillbaka var de storbarn.
–I en åldersblandad grupp är det ett jättekliv och medför vissa privilegier. Det här är något som barnen själva utvecklat genom åren.
På grund av utrymmeskäl står barnens skor på en hylla med fyra våningsplan alldeles innanför tamburdörren. De yngsta har hyllan längst ned. Varje år kliver de upp ett steg.
Skohyllans symboliska värde blev tydligt för Lena för några år sedan när ett barn sa: ”Mamma, när jag kommer tillbaka från semestern är jag på översta hyllan!”
–Då blev det konkret!
Barnen delas upp i åldersindelade grupper. De äldsta barnen i ”storgruppen” får jobba vid sidan om efter sina behov.
–Då poängterar vi att de är stora och får andra uppgifter, de är självständiga och får ett annat ansvar, berättar Lena.
–Höstterminen handlar mer om att arbeta ihop gruppen utifrån varje enskilt barn. Under vårterminen börjar vi på ett positivt sätt att räkna ned. Då släpper vi dem och låter dem till exempel vara själva i ateljén under vilan om de vill. Vi vet att de klarar det då. På så sätt stärks det att avskedet för med sig vissa privilegier.
–I dialogen är det jag som pedagog som måste lyssna och förstå vad som rör sig inuti just detta barn och då kan jag bli dess verktyg att fånga upp, reda ut tankar, frågor och funderingar om att barnet inte längre är kvar i förskolan utan nu är ”jag så stor att det är dags att lämna Mursleven och gå vidare”. Det kan jag ta upp i naturliga situationer som vid lunchen. Vi benämner och befäster: ”Den månaden då det är dans runt midsommarstången, då är det snart slut.”
Runt matborden sitter pedagogerna i möjligaste mån med sina ansvarsbarn. Lena kan påminna barnet om att hon snart inte har det som hjälp vid bordet längre.
–Då kommer glimten i ögat och barnet ser att det är behövt.
Det positiva är grunden. I samtalet ser hon vad barnet har för förväntningar.
–I dialogen kan jag se hur barnet reagerar, vilket är mycket individuellt. Är någon ledsen måste jag ta tag i det. Att separera är jättetråkigt men jag måste först befästa allt det positiva i barnets förväntningar.
Ju närmare man kommer avslutningen, desto påtagligare blir det för föräldrarna. För barnen är det abstrakt om de inte har syskon med samma erfarenhet.
–Det är jätteviktigt att jag som pedagog visar att jag är intresserad av vad som ska hända barnet i förskoleklassen. Ibland är föräldrarna ängsliga för att barnet ska lämna förskolan och börja skolan och det är lätt att det sprider sig. Då gäller det att vi är positiva. Därmed inte sagt att man inte får känna sorg. Det är viktigt att släppa fram den.
Lena försöker ta tag i barnets tankar och funderingar om vad som ska hända.
–Det är viktigt att hela tiden återkomma till det och jag har ansvaret för att se till att det blir av.
I ryggsäcken ska barnet ha med sig känslan ”Jag ska lämna Mursleven och jag klarar det!”
Under vårterminen har Lena ett planerat samtal med barnet. Antingen går de undan eller så sker det i en spontan situation. Tillsammans går de igenom hur det varit under åren i förskolan. Vad som varit bra och roligt, vem som brukar möta på morgonen, Stinas mat, vilka barnet leker med och vilka ställen de brukar gå till som är bäst. Vid summeringen pratar barnet naturligtvis om ”i dag”.
Sedan berättar Lena att när hon ska ha avslutningssamtal med föräldrarna så kommer hon att berätta om allt kul de gjort.
Vid det andra samtalet bjuds föräldrarna in. Stunden, som är för barnet, är helig med stängd dörr, mysig dukning och tända ljus. Samtalet brukar ske cirka en månad innan avslutningen. Det är viktigt att det finns en tid kvar att suga ut det roligaste, menar Lena. ”Nu är det tre lördagsgodisar kvar innan du slutar. Sen går inte du här längre, men du kommer på besök!”
Lena tycker att placeringen är viktig och försöker att duka så att de sitter i triangel för att barnet inte ska vara tvunget att titta på henne. Det ska vara lätt att rikta blicken åt ett annat håll. Barnet ska ha spelrum.
–Blir föräldern lite ledsen – vilket händer – då gäller det för mig att rikta mig till barnet och uppmana det att berätta om förväntningarna det har på den tid som kommer.
Slutar någon lite tidigare än de andra så poängteras att barnet blir inbjudet till avslutningsfesten.
Till sist är det dags för avslutningsceremonin som alltid går av stapeln cirka en vecka innan sista dagen. Barnen som ska sluta planerar tillsammans med en vuxen. De bestämmer hela dagens innehåll; frukost-, lunch- och mellanmålsmenyn och diskuterar om det ska vara maskerad, disco, sånger, lekar, godis, chips, samling och vad den i så fall ska innehålla. Det är deras dag.
En vuxen är med och skriver ned alla önskemål, sedan funderar barnen någon dag innan de bestämmer sig. Här är det samarbete som gäller och alla får något de önskar.
–Det här visar också hur långt de kommit i utvecklingen. Hittills har barnen alltid lyckats enats, berättar Lena.
På avslutningsdagen är det flagga ute och inne. Varje barn får ett kompendium med foton och minnen från förskoletiden. Små glimtar av små och stora händelser. Positiva och roliga minnen. Även kunskaper som barnet gett de vuxna finns med.
Det är bra att det är några dagar kvar efter avslutningscermonin, tycker Lena. Allt för ofta firar man sista dagen. Hon menar att barnen då kan komma i en inre konflikt.
De allra sista dagarna ägnas åt att i lugn och ro samla ihop barnets saker och ta ned foton och teckningar från väggarna.
–Det känns bra att kunna säga att ”Sen har vi återträffen!” säger Lena.
Till tioårsjubileet härom året inbjöds alla som gått och arbetat i förskolan.
För de vuxna flyger tiden i väg men för barnen är det annorlunda. En gång kom två flickor som slutat för ett år sedan och hälsade på, berättar Lena. De gick runt som två gamla damer och mindes sin barndom: ”Kommer du ihåg när vi gick här?”
–För oss var inte tidsperspektivet ens ett år, men på dem lät det som om de blivit gamla tanter, minns Lena.
–Det är härligt när de stora kommer och hälsar på och bekräftar för de små att de faktiskt gått här. Då kan vi ta fram album och titta på hur det såg ut i förskolan på den tiden.
Karin Björkman
(2001-05-22) |