Av Jan-Erik Westman
 |
|
| Författare |
| Ann-Christine Juhlin |
| Svensson |
| Titel |
| Nya redskap för lärande. |
| Studier av lärares val och |
| användning av läromedel |
| i gymnasieskolan |
| Förlag |
| HLS Förlag |
|
 |

| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
| 
|
|  | Kan man dra några slutsatser om lärobokens roll i förhållande till arbetsformerna i skolan och hur nya medier används? Är den rentav en ”irrelevant bakåtsträvande företeelse”? Formuleringen finns i Ann-Christine Juhlin Svenssons avhandling Nya redskap för lärande, som egentligen består av tre olika empiriska studier utförda 1993-97 och en sammanfattande ”kappa” med resultat och diskussion. Här är det inte innehållet i olika läromedel som står i fokus, inte heller elevernas synpunkter och prestationer utan framför allt lärares och skolbibliotekariers uppfattningar om undervisning, arbetsformer och olika läromedel – såväl vanliga läroböcker som IT.
Författaren visar på en tydlig polaritet i synen på läroboken, nämligen som det väsentligaste redskapet för både lärare och elever i dagens skola eller som ett hinder för utvecklingen. Hon verkar själv luta åt den senare uppfattningen med tanke på flera positiva formuleringar om IT, som ses som en ”utmanare” och dessutom något som på ett självklart sätt kopplas ihop med begreppet elevaktiva arbetssätt. Intervjuade lärare tycks dock vara mer ambivalenta i denna fråga.
I förarbetet till Lpf 94 finns den nu gällande definitionen, som är synnerligen generös: ”Läromedel är sådant som lärare och elever väljer att använda för att uppnå uppsatta mål”. Det har skapats ett ”frirum” som innebär stora möjligheter att förändra både arbetsformer och läromedelsanvändning. Systemet är dock trögt, menar Juhlin Svensson, förändringarna går långsamt och att avstå från läroboken är inte något man som lärare gör lättvindigt.
Avhandlingen är en rejäl genomgång av problemområdet och berör viktiga frågor i skolans värld. Läroböcker har funnit i hundratals år, men konstigt nog diskuteras de mycket lite – och recenseras än mindre. Om läroboken är oumbärlig eller inte får vi förstås inget svar på här, men en hel del argument för och emot.
Men den diskussionen, liksom den om olika mer eller mindre elevaktiva arbetsformer och om IT:s roll i skolan blir bara lösa spekulationer om den inte relateras till elevernas resultat. Blir de bättre eller inte? Sådana frågor hör alltså inte till avhandlingens ämnesområde, men författarens åsikter kommer ändå fram. Engelskläraren ”Eric” hör till dem som granskas i boken. Han kämpar heroiskt i ett antal besvärliga yrkesklasser med metoder som kan kallas traditionella. Lärde sig eleverna något? Det verkar onekligen så, men vår lärare sorteras ändå in under beteckningen ”bakåtsträvare”.
Vilka är då avhandlingens viktigaste resultat? Att lärares undervisningsformer, deras lärarstil, hade en avgörande betydelse för hur den pedagogiska texten (läroboken) var bunden till undervisningen visste vi förut. Men lärarna i denna undersökning visar större variation beträffande texter och arbetsformer. Det framgår att ju fler pedagogiska texter som används, desto mer av gemensamma genomgångar blir det för eleverna. Att nya medier, som IT, bara utgör ett kompletterande, sekundärt material, framgår tydligt. Men det bör påpekas att undersökningen ligger några år tillbaka i tiden. Inte oväntat visar det sig att användning och värdering av IT är en generationsfråga, som i viss mån kan överbryggas med kompetensutveckling.
Slutligen en kommentar om de teoretiska avsnitten, som jag uppfattar inte är tillräckligt integrerade i texten utan förefaller lite löst påhängda. Några märkliga exempel: Juhlin Svensson menar att hennes forskningsprocess har stora likheter med den metod som kallas abduktion. Hon hänvisar här till en beskrivning i Alvesson&Sköldbergs bok Tolkning och reflektion. Men abduktion är helt enkelt en gissning om sannolika samband, som kan hjälpa oss att formulera en hypotes. Men därefter måste vi använda de traditionella metoderna deduktion och induktion om vi ska komma vidare. En annan oklar punkt är Juhlin Svenssons påstående att hon använder tre olika sanningsteorier och så att säga byter till den som passar bäst i en viss situation. Möjligen har jag miss-uppfattat detta avsnitt som bygger på en betydligt utförligare framställning i Alvesson&Sköldbergs bok.
Jan-Erik Westman
(2001-09-28) |