Av Christina Thors Hugosson
 |
|
| Tvärvetenskaplig barnforskning: |
| Norsk senter for barneforskning, |
| NOSEB, i Trondheim är ett nationellt och tvärvetenskapligt center som startade sin verksamhet 1982. Det är organiserat under Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet och Stiftelsen allmennvitenskapelig forskning. |
| NOSEB:s uppgift är att bedriva grundforskning och annan långsiktig forskning om barn och barndom med målsättningen att öka insikten om barns villkor och välfärd under uppväxten och att värdera uppväxtvillkorens betydelse för barnen, familjen och samhället. |
| NOSEB initierar och genomför forskningsprojekt och bidrar till en tvärvetenskaplig forskning. Vid centret finns forskare i psykologi, pedagogik, sociologi, antropologi och geografi. |
| Viktiga uppgifter är att aktivt pådriva utvecklingen av fackområdet via nationella och internationella nätverk samt att förmedla forskningsresultat genom facktidskrifter och föredrag. NOSEB ger ut två egna tidskrifter: Den vetenskapliga Childhood för forskare och den mer lättillgängliga Barn för yrkesverksamma pedagoger. |
| Mer information om verksamheten och tidskrifterna på www.ntnu.svt.no/noseb |
|
 |
|
|
| | – Jag säger om och om igen att vi ska undersöka barndomen i sin egen rätt! Barndomen är legitim i sig och vi behöver inte alltid relatera den till ett kommande vuxenliv. Vi måste göra barnen synliga, i statistiken, i forskningen, i samhället.
Jens Qvortrup är professor i sociologi. Han är från Danmark men befinner sig sedan några år på betydligt nordligare breddgrader. 1999 tillträdde han professuren vid Norsk senter for barneforskning, NOSEB, i Trondheim.
Han har i sin forskning sett hur de stora förändringarna i anslutning till samhällets produktionssätt har gjort barndomen i dag till något fundamentalt annorlunda än den var tidigare. Dessa förändringar har varit av universell betydelse för barn – inget barn har kunnat undandra sig dem.
– Tidigare barndomsforskning har varit upptagen av hur barn blir vuxna, hur man blir kurerad från sin barndom på det bästa sättet, säger Jens Qvortrup. Det ligger något negativt och flyktigt över barndomen. Det är något man ska bort från.
Med den utgångspunkten är det en vuxenstandard som görs till måttstock för barndomsvarandet. Men är det verkligen nödvändigt att hela tiden hänvisa till vuxendomen för att studera barndomen? Den nya barndomsforskningen påstår att barndomen kan undersökas utan hänvisningstvång till barnets eget kommande vuxenliv. Detta perspektiv ligger Jens Qvortrup varmt om hjärtat.
– Är inte barndomen tillräckligt viktig i sig själv? Är det inte i sig själv en viktig och legitim livsform på samma sätt som vuxenheten är det? frågar han uppmanande. De båda hänger naturligtvis samman och det är självklart att det är viktigt att vi går in i olika livsfaser, men vi måste göra klart för oss om barn är ”human beings” eller om de bara är ”human becomings”.
Perspektivskiftet innebär att barndom och vuxenhet undersöks i ett dynamiskt samhällsperspektiv, både historiskt och här och nu och inte i ett individuellt förloppsperspektiv. Den utgångspunkten får konsekvenser på en lång rad områden.
Den nya barndomsforskningen ger möjlighet att praktisera generationsforskning som en sammanlänkning mellan barnpopulationen och vuxenpopulationen. Man kan med andra ord undersöka hur de samhällsförändringar som sker drabbar olika åldersgrupper olika, på gott och ont.
Barn och barndom får därmed en begreppsmässig självständighet som inte nödvändigtvis betyder att barn själva ska ha politisk eller ekonomisk självständighet, utan att de och deras livsomständigheter – liksom andra befolkningsgrupper – har krav på synlighet. Barn har tidigare varit dolda i en familjeterminologi.
– Som sociolog har jag arbetat mycket med statistik, säger Jens Qvortrup. Men i statistiken har barnen inte funnits med i sin egen rätt. De har blivit inräknade under andra grupper: familjen, mödrar, fäder och så vidare. Det är viktigt att barnen blir en egen grupp som man kan jämföra med andra grupper.
Man kan se en parallellitet mellan de förlopp i samhället som handlar om vuxna och de som handlar om barn. Barn är i princip utsatta för samma samhälleliga faktorer som vuxna, men konsekvenserna är inte nödvändigtvis desamma för barn och vuxna.
– Det här ska inte göras mer komplicerat än det är, säger han. Det är verkligen så enkelt som att vi ska fokusera på barn om vi vill veta något om barn. Det gäller i statistiken och det gäller också på andra områden. Det är därför man talar om barn i deras egen rätt och också frågar barnen själva om deras erfarenheter och livsvillkor.
Det handlar om att göra barn synliga i statistik, i demografi och sociologi. Det handlar också om att fråga barnen själva. De finns två grundpelare i den nya barnforskningen. Den ena är att barn är självständiga aktörer i sin egen och i samhällets utveckling. De är inte bara objekt för socialisering och inlärning. Den andra är att barndomen är ett element i den sociala strukturen och inte bara en period i en individs förlopp.
Barndom eller barndomar, singularis eller pluralis? Naturligtvis kan man jämföra olika barndomar, menar han. När man talar om många barndomar får man fram de klassiska dimensionerna: kön, etnicitet eller social bakgrund.
– Då betonar man skillnaden mellan barn, säger Jens Qvortrup. Det är helt legitimt och det är viktigt att göra.
Men det är också viktigt att någon gång emellanåt stoppa upp och se om barn inte också har någonting som är gemensamt. Om man inte finner det som är gemensamt för barn, så kommer man inte att kunna se om det är skillnad på vuxnas livsvillkor och barns livsvillkor.
– Det är en av de saker som jag personligen tycker är mycket, mycket viktig i den nya barnforskningen: nämligen att man kan anlägga ett generationsperspektiv.
Är det skillnad mellan barn och vuxna? Finns det maktrelationer mellan barn och vuxna som inte bara har att göra med förhållandet mellan föräldrar och deras egna barn?
– Enligt min mening är det kolossalt spännande att se på den demografiska utvecklingen, där det blir färre och färre barn i samhället och fler och fler gamla, säger han. Vad betyder det? Varför sker det? Är det tillfälligt eller är det ett uttryck för att det sker förändringar i hela samhället som gör barndomen mindre viktig?
Det har skett en åtskillnad mellan produktion och reproduktion i samhället. Tidigare var dessa beroende av varandra. Familjen både producerade och reproducerade. Man behövde barn, både till att hjälpa till medan de var barn, men också för att sörja för föräldrarna när de blev gamla.
I början av 1900-talet blev barnen överflyttade till skolan och samtidigt började pensionsfrågan bli avskild från familjen. De två motiven som föräldrar hade till att få barn försvann och långsamt men säkert kom vuxna människor att se att det inte fanns någon ekonomisk fördel med barn. I fortsättningen var det fortfarande önskvärt att få barn, men kanske bara ett, två eller tre.
– Anledningen till att skaffa barn reducerades till en känslomässig nivå eller en normativ nivå, förklarar Jens Qvortrup. Man skaffade sig barn för att realisera sitt parförhållande eller för att leva upp till en norm.
När barns aktiviteter inte är materiellt värdeskapande, så minskas lusten att få barn, eftersom familjeinkomsten påverkas negativt – medan däremot de delar av samhället som faktiskt har användning och behov av barn, nämligen näringslivet, inte har några förpliktelser.
Jens Qvortrup vill därför göra en skillnad mellan det moraliska och existentiella ansvar som ju föräldrarna har och det ekonomiska ansvaret, som han tycker att man gott kunde förvänta sig att samhället delade med föräldrarna.
Det föds färre barn i dag. I Tyskland väljer till exempel trettio procent av de kvinnor som föddes omkring 1970 att inte få barn. Det får återverkningar på hela vår kultur och hållning.
Om befolkningspyramiden sätts på spetsen får det betydelse för ett samhälles kulturella klimat. I fler och fler sammanhang blir de äldre i flertal och sätter sin prägel och sina prioriteringar. Eftersom en allt mindre del av den vuxna befolkningen har barn boende hos sig så kan det innebära att färre väljare är beredda att tänka på barns tillvaro som en politisk programpunkt.
– Jag har ingen profetisk gåva, men jag anser att det finns all anledning att tro att det kan uppstå generationskonflikter eller etniska konflikter, säger han. Alltså att det inte bara blir klasskonflikter eller könskonflikter.
Om vi ska lyckas upprätthålla samma levnadsstandard för gamla människor som vi har haft hittills, så är vi tvungna till att importera mycket stora grupper från andra länder – med de konsekvenser det för med sig. Vem ska annars gå in i vårdsektorn och sörja för den ökande mängden gamla?
– Det finns en kolossal dynamik i detta som faktiskt inte har gått upp för politikerna, säger han. Antingen måste vi komma på att vi är glada för att vi har invandrare och ta emot dem med kyssar och skämma bort dem eller också måste vi skämma bort föräldrar med barn, så att de får lust att skaffa fler barn.
Ändringen i åldersstrukturen är en av de viktigaste indikatorerna på förändringar av barnens position i samhället, eftersom den i sig sammanfattar förändringar i en lång rad andra strukturella processer, menar Jens Qvortrup. På samhällsnivån legaliserar de en ny hållning till barndomen. De signalerar att det inte finns plats för så många barn.
– Jag läste en artikel i tidskriften ”New Yorker”, som beskrev hur det för två år sedan i USA startades en rörelse – Childfree Zones – som växer sig starkare och starkare. Det är människor som har valt att inte få barn och som inte vill ha barn omkring sig på restauranger, hotell och andra ställen, berättar han.
Avskiljande har varit ett kodord i utvecklingen av barndomen, inte när det gäller det enskilda barnet, utan i utvecklingen av barndomen historiskt. Barn och vuxna lever var för sig under stora delar av dagen och får se varandra bara på morgonen och kvällen.
– Det kan man självklart ha många åsikter om, ifall det är bra eller dåligt, säger han, för jag sitter ju inte här och säger att allting var bättre förr. Det är klart att på många områden har det blivit bättre. Barnen har också fått del av välståndet.
Även om ändrade samhällsvillkor har medfört att föräldrarna gör andra val och prioriteringar än att skaffa barn, så finns det fortfarande hos enskilda vuxna en längtan efter barn. Föräldraskapet har hög prioritet. De få barn som föds får det kanske ännu bättre och blir kanske ännu mer bortskämda.
– Och där ligger en ironi. Ettbarnspolitiken ger oss barn som får allt, ”den lille kejsaren” – och så börjar man klaga över att barn inte uppför sig ordentligt, att de är bortskämda och får bestämma allt. Så får du disciplineringsproblem.
Denna nya barnkaraktär är ett resultat av en ny föräldrakaraktär, som i sin tur har uppstått därför att vi har fått en ny samhällskaraktär.
– Man tror att barn, av någon underlig anledning, plötsligt har blivit helt annorlunda biologiskt. Det är som om man inte räknar med att barn och barns liv och uppträdande har att göra med hur samhället ändrar sig, säger han.
Och samhället blir mer och mer sårbart.
– Jag tror att det är bra att vända sakerna lite upp och ner och säga: självklart beskyddar vi våra barn – men i själva verket gömmer vi undan dem på institutioner, säger han.
Det egentliga intresset ligger kanske i att vi vill beskydda oss själva, oss vuxna, näringslivet? Vi vill beskydda våra liv och våra karriärer, de dyrbara ting vi omger oss med och våra fina arbetsplatser. Vi har inte råd att låta barn störa.
– Vi har all möjlig ekonomisk grund till att beskydda vår vuxenvärld för att den har blivit så sårbar – skydda den mot barnen, säger han.
Barn är tvungna att vara institutionaliserade den största delen av sin barndoms- och ungdomstid. Annat som är gemensamt för barn och gör dem annorlunda än vuxna är till exempel att de genom lagstiftningen är omyndiga, att de har få rättigheter. Barn är i det stora hela underkastade auktoriteter och är beroende.
– Vi har en tendens att vilja säga att barn har blivit onödiga samtidigt som de försvinner från familjen. Vi har en tendens att vilja säga att i gamla dagar då var de nödvändiga, nu går de i skolan och är bara en omkostnadsfaktor - i bästa fall en investering.
Ingen säger att det barnen gör i skolan är viktigt för samhället, ändå lägger de ner så mycket kraft och kreativitet under så många år.
Egentligen är det inget speciellt med barndomen, säger Jens Qvortrup, som menar att poängen är att barn inte ska ses som speciella utan som människor precis som alla andra.
– Barn har varit försedda med minusvärderingar, som inkompetenta, omogna, inkapabla. Människovärde är något man får när man blir vuxen. Jag tror att man undervärderar barn om man tror att de inte känner att de blir betraktade på detta sätt.
Samtidigt konstaterar han att barn också får flera rättigheter. Det handlar inte bara om FN:s barnkonvention utan visar sig på en rad olika områden. De får lov att uttala sig och får göra sitt inflytande gällande. Men han tror att det är farligt om man skulle gå så långt som att säga att det inte är någon skillnad mellan barn och vuxna. Idén om det kompetenta barnet har ofta gått för långt. Det kan bli farligt för barn om man skulle säga att de ska ha alla rättigheter och plikter som vuxna och kastar ut dem i konkurrens med vuxna.
– Barnen måste fortfarande beskyddas för att de är mindre, sårbara och är stadda i utveckling. Det skulle vara helt orimligt att neka till att de fortfarande är barn.
Christina Thors Hugosson
(2002-02-14) |