Joakim Hermansson är lärare på Söderbaumska skolan i Falun. Han undervisar i matematik och SO. Han är utbildad ekonom och har studerat konstvetenskap.
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Det var en gång en rektor som brydde sig om de barn som var elever vid hans skola. Han talade ofta med föräldrarna om deras syn på uppfostran och undervisning. Till lärarna på skolan brukade han säga: ”Vi måste dela med oss av allt vårt kunnande till barnen under den tid de är hos oss. Intelligens och fantasi har de alla. Vi kan få dem att använda den så att de blir bra och duktiga människor, som bryr sig om andra, som är nyfikna och som är uppfinningsrika. Så att vi kan leva i ett gott samhälle.”
Så en dag kom människor från den stora världen och talade, om hur man skulle lösa alla problem som fanns. Ja, inte alla. ”Man måste prioritera!” sa de. ”Balansera budgeten”, ”få drag under galoscherna”, så att ”skutan kommer på rätt köl igen”, för att eleverna skulle få leva i ett ”friskt samhälle” när ”deras framtid” kom. Och då ”var alla tvungna att dra sitt strå till stacken.” Sa de. Rektorn hade kallat dit folket från utsidan för att ge eleverna en inblick i hur det man kallade marknaden fungerade.
Året därpå sov rektorn dåligt. Han hade fått ett brev från sin chef, som talade om att han skulle ”balansera budgeten i organisationens produktionsenheter.” För det extra arbetet fick han en ny fin titel: produktionsdirektör. Han fick i samma brev ett nytt motto, som kallades produktionsmål: ”Under gällande centrala direktiv ska produktionen maximeras, samtidigt som svinnet och antalet defekta produktobjekt minimeras. Kostnaderna för korrigering av skadade produktobjekt ska vägas mot intäkterna från produktionen av de enskilda produktobjekten.”
Produktionsdirektören förstod först inte riktigt vad hans skola hade med allt detta att göra, så hans chef kallade honom till ett utvecklingssamtal på beställarnämndens kontor där allt förklarades av främmande människor i mörka kostymer. De fnyste åt honom när han frågade om kunskapen, fantasin, intelligensen och värderingarna, de som sade att man skulle bry sig om varandra, som hade funnits i två tusen år. ”Det är nya tider nu” svarade kostymerna. ”Vi måste alla dra vårt strå till stacken och maximera lite grann!”
Produktionsdirektören förstod ändå inte allt, men han visste nu att som produktionsdirektör fick han inte längre prata med föräldrarna. I stället fick han skriva ”offerter” och ”prospekt” till klienter. Trots att föräldrarna inte ville vara klienter, utan föräldrar! Men vad kunde de göra åt det. Deras barn hade redan blivit produktobjekt.
Det var detta som gjorde produktionsdirektören sömnlös. Trots alla utvecklingssamtal tänkte han fortfarande egna tankar och då tänkte han: ”Vad kan ett produktsubjekt vara?” Han kunde inte fråga sina lärare om de visste, för de fanns inte längre. De hade ersatts av produktutvecklare, produktionsassistenter och produktionstekniker. Och männen i kostymerna hade bara sagt: ”Du ska inrikta dig på att optimera produktionen under ett beting av acceptabel kvalitativ standard.”
Ett år senare blev produktionsdirektören befordrad till produktionsideolog. Männen i kostym satte honom i ett stängt rum högst upp i en hög byggnad, där han bara kunde sitta och tänka.
Och han fortsatte tänka: Vad är ett produktsubjekt? Vad är en människa? Vad är ett barn? Vad är intelligens, kunskap och fantasi? Och vad betydde de där konstiga orden , som åter hade börjat dyka upp i hans huvud: humanism och empati?
Joakim Hermansson
(2000-11-15) |