 |
| Teateremblen 2 jäntor och en byrå |
| Förskollärare Malin Sundström och barnskötare Ursula Schober arbetade tidigare med empati och drama i en förskola på Lidingö. |
| De har spelat sin känsloföreställning ”Vilse i byrån” sedan 1999, för cirka 10000 barn mellan 3 och 9 år i förskolor och skolor. |
| De står själva för idé, manus, regi och medverkan. Innehållet i den magiska byrån byts ut med jämna mellanrum. |
| Föreställningen blir lite olika från gång till gång, beroende på ålder och mognad hos publiken. Tanken är att barnen ska känna igen sig, medvetet eller omedvetet. Målet är att öka deras självinsikt och förmåga till empati. |
| Föreställningen är tänkt att bli en utgångspunkt för pedagogernas eget arbete med empati, eller en fördjupning. Som uppföljning erbjuder de ”Känslokicken”, en känsloresa med dramaövningar där barnen får vara med om olika utmaningar. |
|
 |
|  | Pratstunder om hur man känner, upplever och är en bra kamrat har högsta prioritet i förskoleklassen Tellus i Byängsskolan, Täby. Och i dag blir det teater om empati.
Jag vågar inte spela teater! Ursula, jag vill inte, jag vill åka hem! säger Malin olyckligt och gömmer huvudet i händerna.
Hjärtat dunkar fort och det känns jättejobbigt att alla tittar på henne. Tänk om de inte tycker om teater…
–Stackars Malin, säger ett barn, som säkert själv vet hur det känns att vara nervös.
–Man måste våga vara modig, säger en pojke.
Ursula försöker peppa Malin att våga och tar till ett beprövat knep: en kom-igång-sång som inte går att motstå. Efter bara några toner lyfter Malin på huvudet, det rycker lite i armar och ben – och så är hon uppe bredvid Ursula och allt det nervösa är borta.
Nu kan ”Teaterensemblen 2 jäntor och en byrå” komma igång med sin empatiföreställning som kretsar kring en magisk byrå med sex lådor: en ledsen, en jätteledsen, en arg, en blixtarg, en livrädd och en glad.
–Kan ni låtsas att vi är barn? säger Ursula. Har ni fantasi?
Jovisst har barnen från förskoleklasserna fantasi. De är helt med på att när förvandlingsljuden brölat klart så har Malin och Ursula blivit sex år, precis som de.
Att använda sig själva som redskap och ”förvandla sig” till samma ålder som sin publik är Malin Sundströms och Ursula Schobers metod att arbeta med empati i teaterform:
–Vi vet att barnen lättare identifierar sig med verkliga människor än med dockor. De vet att vi låtsas, men när vi kliver in blir det direktkontakt och de ser sig själva utifrån, förklarar Malin.
Med musik, fingerdockor och olika saker som finns i byrålådorna dramatiserar Malin och Ursula olika känslor – alltid med en lösning på slutet, en vink om hur det arga kan gå över eller att det finns tröst när man är ledsen.
Publiken skrattar och svarar, någon biter på kläderna när Malin och Ursula spelar arga och en annan drar luvan över huvudet och tycker det är pinsamt när de leker kärlek och ska pussas.
När Malin och Ursula nästan blir osams om sina Barbiedockor börjar två flickor från förskoleklassen Tellus genast hitta på olika sätt att lösa konflikten.
De är vana vid att prata om sådant, och om hur man är en bra kompis. Nästan varenda dag har Tellusbarnen långa pratstunder tillsammans med sina lärare Anna Wahren och Stina Fosselius-Franzen.
I deras samlingsrum finns det en stor matta på golvet att sitta och prata på, och gott om plats och material för fri och kreativ lek. Det är viktigare att prioritera leken och ge tid att prata och lyssna på varandra, än att hinna igenom en massa skolböcker och teman, tycker Anna och Stina.
–Det är bästa sättet att få ihop en fungerande grupp där alla känner sig delaktiga och trygga inför år 1. Det tycker vi är själva syftet med förskoleklassen, inte att man ska ”leka skola”, säger Anna.
Varje morgon sitter alla i ring på mattan, ofta med ett tänt ljus i mitten, och pratar om sådant som hänt, vad de känner och upplever och vad man kan göra till exempel när en kompis ser ensam och ledsen ut under rasten.
En del berättar kort, andra långt och detaljerat. Barnen kommer från många olika kulturer och alla är med och pratar.
Ibland vill de berätta glädjeämnen, eller prata om godaste sättet att äta pannkakor. Men ibland blir det också djupa samtal, till exempel om rädsla eller sorg och oro för att föräldrarna skilt sig.
–Deras innersta tankar bara väller ur dem. Barn har precis som vi alla ett stort behov av att någon lyssnar på dem, säger Anna.
Ibland när hon och Stina planerat roliga saker för förmiddagen kan de bara titta på varandra medan klockan går. Samlingen kan hålla på i nästan två timmar vissa dagar.
–Det är barnen som styr. Vi låter dem prata på, vi känner att det ger mer. Det är lika viktigt att våga prata som att lära sig lyssna på varandra.
Har något barn svårt att förstå vad som berättas, eller har ”myror i byxorna” av något annat skäl, brukar Anna och Stina bryta samlingen med någon rörelselek – eller bjuda in den som ”ålar” att sitta i famnen.
–Det blir något mysigt, absolut inget straff, säger Stina.
Anna och Stina är noga med att poängtera att alla barn får vara som de är. Alla är lika mycket värda. Om någon gör något ”dumt” är det inget skamligt som ska döljas eller slätas över, utan då pratar man öppet om det.
–Vi har alla både bra och dåliga sidor. Det är helheten som gör oss människor, på gott och ont, säger Anna.
Och alla är olika. Om Viktoria gråter för att hennes skosnöre går av, kanske Matilda säger ”det där är väl inget att gråta för”:
–Men det gör inte saken mindre sorglig för Viktoria. En del gråter lätt, medan andra inte gör det.
Förskoleklassens uppgift är att få ihop en grupp som accepterar och litar på varandra, fel och brister till trots, menar Anna och Stina.
–Vissa saker får man bara inte göra, men egenheter får man ha.
De vill också att barnen ska få med sig att det är lika mycket värt att kunna bygga en bra koja som att kunna namnen på årets månader:
–Det är inte bara teoretikerna som är värdefulla. Alla är lika mycket värda för den de är, säger Anna.
För många år sedan hade Anna en pojke i sin barngrupp som hade svårt med empati. Han förstod inte varför de andra barnen blev ledsna och grät när han slog till dem.
– Vi pratade om det i samlingen, ungefär som man skulle ha gjort i en familj. Hur skulle barnen kunna hjälpa den här pojken att förstå? Jo, genom att förklara varför. ”Du får inte göra sådär, därför att det gör ont och jag blir ledsen då”.
Det är viktigt att barn tar ansvar för sina egna handlingar när de ser att någon till exempel retas med en kompis, säger Anna. Att de vågar ställa upp och säga ifrån också till sin bästis: ”Du är min bästis, men när du gör så där tycker jag inte att du är någon bra kompis”.
–Det är så lätt att bara tiga och sedan skvallra och skylla på andra. Men då är man passivt delaktig. I och med att man inte säger ifrån godkänner man ju vad det är som händer.
Vid konflikter är det ointressant att leta syndabockar och ta reda på vem som gjorde vad, menar Anna.
–Det är mer väsentligt att prata om vad som egentligen hände och varför det hände, så barnen kan tänka efter ”Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det som hände. Vad kan jag lära mig av det?”
Parallellt med att utveckla barnens empati vill Anna och Stina också motverka stress. På Tellus har man dagliga sagostunder, där massage är ett självklart inslag för dem som vill. De har också köpt in band med avslappningsmusik, så barnen kan ligga på rygg, gå ner i varv och bara vara.
–Det måste finnas tid för reflektion.
Alla människor behöver det. Att kunna slappna av och känna att man mår bra i sig själv ökar förutsättningarna för att lära och för att kunna känna empati, säger Anna.
I teaterföreställningen nyss ingick en scen där Malin klätt ut sig till en stressad och irriterad mamma – och Ursula blev rädd för henne.
–Hörde du att alla barnen sa ”åååå” då? säger Anna till Stina. Det där kände de igen! Det ska vi tänka på.
Det är bra att få in någon utifrån som ger nya infallsvinklar. Det betyder också mycket för barnen att andra än deras ”fröknar” pratar om känslor.
–Det gör att barnen känner att de själva är viktiga, och att andra bryr sig om hur de tänker. Deras värld är ju full av tankar och känslor, säger Anna.
Hon är övertygad om att barnen på Tellus kan allt de behöver när de börjar i år 1 nu i höst, fast de i förskoleklassen lägger ner såpass mycket tid på sociala frågor.
–Vi måste göra en prioritering, och vi väljer barnen. Har man lärarstyrda lektioner och barnen sitter i skolbänken blir verksamheten på vuxnas villkor. Då lär sig inte barnen att umgås ostyrda.
–Vi vill att barnen ska längta efter skolarbete, och att de ska bära med sig en känsla av att lyckas. Att de vågar tro på sig själva. Man behöver inte kunna allting, man duger för den man är som människa.
Annika Claesdotter
(2001-08-21) |