Margareta Havungs syfte med avhandlingen Anpassning till rådande ordning är att beskriva och analysera manliga förskollärares arbete som underrepresenterat kön i förskolans dagliga verksamhet. Andelen män inom förskolan är drygt två procent och denna andel har snarast minskat under senare år. Sett på detta sätt är förskolan en plats dominerad av kvinnokultur som bildligt talat sitter ”i väggarna”.
Den teoretiska ramen i undersökningen handlar om vilka strategier som utvecklas när män går in i kvinnodominerade yrken och hur maktrelationer mellan det manliga och kvinnliga formas. Här ställer Margareta Havung frågor om hur männen uppfattar och beskriver den egna yrkesrollen och hur de agerar i den praktiska verksamheten. Undersökningsgruppen består av fjorton män som arbetar i tio förskolor. Information samlades in med hjälp av video och intervjuer. Resultaten visar att den fysiska miljön inomhus har tydliga kvinnliga förtecken och är en del av kvinnornas domän, vilken männen avstår från att lägga sig i.
De praktiska göromålen synliggör männens medverkan. Männen deltar mycket i leken, överraskande nog mera än kvinnorna. Däremot tar de avstånd från pyssel såsom att sy, baka, klippa och klistra. Dessa aktiviteter uppfattas inte som mindre betydelsefulla men initieras inte av männen. Männens egna områden är, enligt dem själva främst idrott och snickeri. Männen är medvetna om att förskolan är kvinnors arena där deras makt tydligt överordnad. En sådan ordning anser inte männen vara något hot mot sin egen identitet i yrket. För att hantera situationen utvecklar de olika anpassningsstrategier som exempelvis består i att inte lägga sig särskilt mycket i hur den fysiska miljön utformas och att acceptera att kvinnor har det mesta att säga till om inom många områden i verksamheten. Andra resultat avfärdar myter som att män är bråkiga och högljudda då de deltar i leksituationer eller att de skulle vara ”velournissar” a´ la 70-talets ”mysmode”. I omvårdnads- och rutinsituationer påvisas ett närmande och en anpassning till ett kvinnligt sätt att förhålla sig. Det tar sig uttryck i att ha överblick över situationen och en förmåga att göra flera saker samtidigt, något som brukar tillskrivas kvinnor.
En slutsats i studien är att förskolans verksamhet sakta håller på att förändras. Detta går dock mycket långsamt då traditionella könsmönster anger normer och regler för hur arbetet ska bedrivas. Margareta Havung finner heller inget som tyder på att verksamheten i förskolan skulle påverkas i någon högre grad om det kom flera män in i arbetslagen. Även om en avhandling måste ha ett avgränsat fokus för att inte bli för omfångsrik skulle det vara intressant att få veta vad de kvinnliga förskollärarna ansåg om männens beskrivningar.
I Annika Månssons avhandling Möten som formar studeras hur mötet mellan de yngsta barnen i förskolan och de kvinnliga förskollärarna gestaltar sig i ett genusperspektiv. Tre småbarnsgrupper (åldrarna ett till tre år) vid tre förskolor studerades. Verksamheten följdes under drygt ett år. Observationer, dagboksanteckningar, video-inspelningar och intervjuer med pedagogerna gjordes vid flera tillfällen.
Frågeställningarna är; Hur tar barnen initiativ till interaktion med pedagogerna? Hur får barnen svar av pedagogerna? Hur ser denna interaktion ut i olika kontext? Hur framträder genus i dessa kontext? Vilka föreställningar om barn och genus framträder vid en analys av pedagogernas beskrivningar av barnen respektive förskoleavdelning? Vilka diskurser kring barn och genus framträder i pedagogernas utsagor?
Resultaten visar att barnen även tidigt under småbarns-åren signalerar en önskan om kontakt med den vuxne som ser olika ut beroende på om barnet är flicka eller pojke. Flickorna tenderar att hålla sig närmare till pedagogerna och agerar ibland också ”hjälpfröknar” genom att ge tillsägelser till pojkarna. Intervjuerna visar på skillnader i vilka egenskaper som framhålls för pojkar respektive flickor. Flickor benämns ofta med egenskaper som signalerar intellekt, såsom att vara smart, kunna föra en diskussion, vara snusförnuftig etcetera. Pojkarna beskrivs med fysiska och kroppsliga egenskaper, såsom springer och flänger, liten, robust och liknande. Pojkarna ges också, särskilt i de vuxenledda situationerna mer utrymme och bekräftelse, jämfört med flickorna.
I interaktionsmönstren mellan barn och vuxna ges flickor och pojkar olika möjligheter att uppfatta sig själva och omvärlden. Pojkarna uppmuntras mer eller mindre omedvetet att genom bekräftande mönster uppfatta sig själva som något ”enastående”. Pojkar fostras till individualister och flickor till kollektivister. Som Annika Månsson själv uttrycker det: ”Samhällskategorin kön/genus finns som omedvetna psykologiska avlagringar i den könsmärkta interaktionen”. Sådana här processer bidrar till att återskapa traditionella könsmönster. I ett sådant samspel mellan barn och vuxna lär sig barnen att uppfatta sig själv och andra i enlighet med den kultur de ingår i.
För att vara akademiska avhandlingar är båda böckerna påfallande lättlästa. De är föredömligt strukturerade så att såväl den mera teoretiskt intresserade som den vilken tycker praktiska exempel är mest givande, får stort utbyte av läsningen. Genom att de på avhandlingars vis, sammanfattar en stor mängd aktuella kunskaper inom sina respektive fält är de, som jag ser det, viktiga grundböcker för diskussionen om män i förskolan respektive de yngsta barnens situation och hur de formas genom de samspelsmönster som finns där.

Inge Johansson
(2001-09-28)