Böcker för barn kryllar av nybakade bullar, sockerdricka, termosar med varm choklad och smörgåspaket. För att inte tala om plättar och pannkakor…helst med sylt eller ätna på det rätta sättet – rakt ur plättlaggen. Gemenskapen i en picknick tar bort allt det farliga i ett äventyr och det njutningsfyllda ätandet blir en trygg länk med mamma där hemma, gör det hemtrevligt och mysigt.
–Att äta är mänsklighetens primära behov. Det är inte underligt att maten spelat så stor roll i barnlitteraturen, säger Ulla Bergstrand, bibliotekarie, författare och litteraturforskare i Lund, som tillsammans med Maria Nikolajeva, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, har skrivit boken ”Läckergommarnas kungarike”.
Båda har på varsitt håll i sin forskning upptäckt vilken viktig roll mat och ätande spelar i barnlitteraturens historia. Ulla Bergstrand valde ett kulturhistoriskt perspektiv när de skulle skriva boken:
–När man börjar reflektera över det kan man inte undgå att se frosseriet, svälten, förbuden och synen på godis som något nästan syndigt. Maten har samma funktion i barnlitteraturen som sex har i vuxenlitteraturen.
Under lång tid var alla former av kroppslig och sinnlig njutning tabu, något som skulle bestraffas. Barnen stod längst ner i rangskalan och den allmänna inställningen var att de skulle tuktas och deras vilja brytas ner. Barn skulle veta sin plats, hålla sig till mattiderna, stå vid bordet, ha bra bordsskick, få mindre sovel och äta det som bjöds. Basta.
–Det var inte tal om att de skulle få någon annan mat, om de så skulle dö på kuppen, säger Ulla. Mat var inte något lustfyllt och barn skulle inte skämmas bort.

Det illustreras i den första barnbok som skrevs för att vara underhållande: barnläkaren Heinrich Hoffmanns ”Struwwelpeter” – ”Pelle Snusk” på svenska – som kom 1844. Historien om ”Gossen som ej ville äta soppa” visar hur den klotrunda Kaspar ratar sin soppa, ilsket fäktar med armarna och stampar i golvet. I bilderna som följer smalnar han alltmer medan sopptallriken står kvar på bordet, tills han vacklar bort som en streckgubbe på tändstickssmala ben. Slutscenen är Kaspars grav – med en soppskål på.
De fattiga barnen på landet hade det på sitt sätt bättre än de mer förmögna, berättar Ulla. De fick livnära sig av vad de kom över. Också frukt, som gav vitaminer.
Barnen av medelklass fick hålla sig till bröd, havrevälling och någon gång lite kött, trots att de vuxna smörjde kråset. Grönsaker och frukt ansågs orsaka magsjukdomar hos barn och skulle undvikas.
–Det fanns ingen särskild barnmat och inget rent dricksvatten. Barnen fick ibland dricka öl istället.
Frosseri var syndigt, och att synd straffar sig avspeglas i barnlitteraturen långt in på 1800-talet. Från början ledde frosseri till döden, i senare berättelser ”bara” till magknip med åtföljande bot och ånger.
–Man ville uppfostra barnen. Berättelserna var väldigt moraliserande, säger Ulla.
Suget efter sötsaker skulle stävjas genom avskräckande historier, som den om den lille gossen som tar sig in i skafferiet genom fönstret och sticker fingret i en skål som han tror innehåller socker: ”Snart vred han sig i plågor som en mask och skrek och stönade, ty en sådan brännande känsla hade han aldrig förr erfarit i sina tarmar”. Det var inte socker i skålen – utan arsenik, och snatteriet tog livet av pojken.

Ur hungerdrömmarna växte det fram ett lyckoland i människors föreställningar: Schlaraffenland, som ligger ”tre mil bortom julen”. Där fanns hur mycket mat som helst och ingen behövde arbeta för den. För att nå dit måste man äta sig igenom ett berg av gröt, men sedan kom man till ett land där husen var täckta av brödkakor och staketen bestod av sammanflätade korvar. I luften flög stekta höns och färdigstekta grisar sprang runt med en kniv i ryggen, så att alla kunde skära sig ett stycke.
Drömmen om Schlaraffenlands alla läckerheter fanns i barnlitteraturen långt in på 1900-talet, och så småningom fick man frossa också utan varken skuldkänslor eller magplågor.
–Det fanns också ett önskningstema i litteraturen, drömmen om läckerheter som aldrig tar slut.
Ett exempel är sagan om ”Juläpplet som aldrig tog slut”: Tomtefar smakar på äpplet och tycker det är så gott att det borde fördubblas för varje bett. Och hans önskan uppfylls – äpplet växer och växer, det fyller hela torget och alla vill smaka. Snart är det lika stort som domkyrkan och hotar krossa både slottet och byn.
Svälten – som motpol till frosseri – gestaltas både i konstsagor och i nedtecknade folkliga sagor. Vem kommer inte ihåg sagan om soppan som koktes på en spik? Eller HC Andersens ”Flickan med svavelstickorna”?
Och när sagans hjälte får tre önskningar i gåva börjar han gärna med ett rågat fat kött och potatis. När han finner lyckan är den ofta i form av slösande rika, magiska måltider, säger Ulla:
–Hungern är det primära behov som måste tillfredställas före allt annat, och mat är makt i folksagan liksom i verkliga livet.

I folksagan har maten också en mytisk betydelse, tätt förknippad med död, fruktbarhet och liv, påpekar Maria Nikolajevna i ”Läckergommarnas kungarike”. Det handlar ofta om att ”äta eller ätas”, som i ”De tre små grisarna”. Och i ”Hans och Greta” där de uthungrade barnen bara hinner sätta tänderna i pepparkakshuset innan häxan hotar äta upp Hans.
Maten i sagan kan också vara förtrollningsmedel; den som äter något förvandlas till exempel till ett djur. Och den kan trollbinda och förgöra, den som äter älvornas mat riskerar att förlora minnet och behöva stanna i deras rike för evigt.
Dessutom kan den vara en passersedel till en magisk värld; Lewis Carrolls Alice kommer bara in i Underlandet genom att tacka ja till mat och dryck.
I många, många barnböcker representerar maten hemmets grundtrygghet. Ursprunget går tillbaka till myten om Den Goda Urmodern, skriver Maria Nikolajevna – det är mamman som steker köttbullar, gräddar plättar och brer smörgåsar till picknickkorgen. Till exempel är det mamma Lovis bröd som Astrid Lindgrens Ronja längtar allra mest efter när hon är olycklig och hungrig i Björngrottan.

Under 1890-talet blomstrade den svenska barnlitteraturen, säger Ulla. Många böcker är moraliserande och pedagogiskt-religiösa om samvete och frestelser; välgörenhet, sparsamhet och förnöjsamhet går hand i hand. Det finns många sagor om fattiga barn som är för goda för att vara sanna, när de ger bort sin sista brödbit och dessutom ber en bön.
–Vid den här tiden kom också små noveller för flickor som skulle bli fruar. De handlar om dockkalas och matlagning i lekstugan, och om flickor som steker plättar.
Visserligen blir plättar och munkar sotiga och misslyckade, men ”de smakar lika gott ändå”.
–Nu kom också kaffet in i barnboken. Det var en vuxenlyx som barnen tidigare inte hade fått smaka. Dessutom började man låta barn leka lite fritt utan att det straffar sig.
Mycket beror det på att de kvinnliga författarna blivit allt fler, skriver Ulla i ”Läckergommarnas kungarike”: ”Modern berättar med humor och värme från sitt eget vardagsliv med barnen. Fria och frimodiga barn tillåts prova på svåra uppgifter, och får ostraffat smutsa ner sig. De får tala barnspråk, och fantasin är något positivt. Om barnet i ögonblickets inspiration lurar i syskonen något otäckt får samvetskvalen vara straff nog.”
Äntligen väger underhållningsvärdet i barnlitteraturen tyngre än moral och uppfostran i herrans tukt och förmaning.

Skafferiet har en särskild roll i barnboken. Ofta är det låst och bara mamma har tillgång till nyckeln, men hyllorna är fulla av godsaker som sylt. Det var husmoderns plikt att ha ett välförsett skafferi, och det spelar stor roll i bilderböckerna från 1900–1930, förklarar Ulla.
I Elsa Beskows ”Tomtebobarnen” är hela skogen ett skafferi och det mesta av handlingen går ut på att fylla förråden inför vintern. Naturahushållningen var på upphällningen efter sekelskiftet, men barnlitteraturen hyllade nationella ideal och strävade efter att bevara gamla husmorskunskaper som bärplockning, syltning och saftning.
–Elsa Beskow behärskar både bild och text, det är hon egentligen den enda som gör. Det är därför hon hade en sådan framgång, säger Ulla, som läst konstvetenskap och har ett speciellt intresse för bilderna i barnlitteraturen.
På den här tiden ansågs socker vara ett näringsrikt och bra energitillskott för kvinnor och barn:
–Under första världskriget propagerade man för socker. I barnböckerna fanns inte kopplingen till hål i tänderna, tandtrollen dök upp först med Torbjörn Egners ”Karius och Baktus” på 50-talet, säger Ulla.
Efter andra världskriget kom också Astrid Lindgren, Lennart Hellsing och Tove Jansson ut med sina böcker, som alla har ett lustfyllt, tillåtande synsätt på mat och ätande och gärna rabblar upp innehållet i picknickkorgar och skafferier.
–Barnlitteraturens historia efter 1945 handlar om att bryta tabun, säger Ulla. Det moraliserande försvinner och man kan på allvar börja skämta om mat. Pippi Långstrump bakar ju till exempel pepparkakor på golvet!

Fotnot: ”Läckergommarnas kungarike” är utgiven av Centrum för barnkulturforskning 1999.

Annika Claesdotter
(2001-05-22)