Av Leif Mathiasson
 |
|
| Fakta Sydafrika |
| Sydafrikas historia är alltsedan 1600-talet präglad av kolonisering, vit överhöghet och blodiga krig. Striderna om herraväldet i landet stod framför allt mellan engelsmän och holländare och kulminerade i det så kallade boerkriget (1899-1902). |
| Införandet av apartheid (åtskillnad) 1948 innebar det definitiva underkuvandets av landets svarta ursprungsbefolkning. Hudfärgen styrde allt; rättigheter, var man kunde bo och arbeta, utbildning och så vidare. Indelningen i vita, indier, färgade och svarta säkrade den vita minoritetens makt och privilegier. |
| Det djupt inhumana systemet överlevde till stor del på grund av västvärldens passivitet och de internationella storföretagens stöd. Under årtionden stod Sydafrika i centrum för FN:s arbete mot rasism. |
| I slutet av 1980-talet höll systemet på att sprängas av inre motsättningar. |
| President de Klerks insåg situationens allvar och hans beslut att upphäva förbudet mot ANC och frige dess politiska ledning var första steget mot avskaffandet av apartheid. Nelson Mandelas frigivning i februari 1990, efter närmare tre decennier i fängelse, blev en världshändelse. |
| I april 1994 hölls det första fria valet och ANC vann en överväldigande seger. Med Nelson Mandela som det nya Sydafrikas förste president inleddes den fredliga övergången till demokrati. Landet räddades från sönderfall och inbördeskrig. En sannings- och försoningskommission, under ledning av biskop Desmond Tutu, fick det känsliga uppdraget att försöka göra upp med det förflutna. |
| Men landet lider fortfarande av sviterna från apartheidtiden. Även om den politiska makten förts över i svarta händer, ligger fortfarande den ekonomiska makten kvar i vita händer. Orättvisor och segregering lever kvar, fattigdomen är enorm och kriminaliteten är stor. |
| Av Sydafrikas dryga 43 miljoner invånare är cirka 75 procent svarta, drygt 13 procent vita, drygt 8 procent färgade och drygt 2 procent indier. Landet har elva officiella språk. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Fiasko eller framsteg? Åsikterna går isär när det gäller FN:s stora världskonferens mot rasism i Durban. Det var här den globala kampen mot rasism skulle få sitt genombrott. Det blev kanske inte så. Ändå kan inte den symboliska betydelsen av att konferensen hålls i Sydafrika överskattas.
Världskonferensen mot rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och intolerans sätter verkligen sin prägel på Durban. Poliseskorter med tjutande sirener drar genom stadens tätt trafikerade gator. Regeringschefer, ministrar, officiella delegationer och dignitärer av olika slag forslas mellan flygplats, lyxhotell och sammanträden. Hela området runt hotell Hilton och Durbans internationella konferenscenter, ICC, är avspärrat. Ingen utan tillstånd kommer in. Bevakningen är rigorös, poliser finns överallt, taggtråd och kravallstyrkor står beredda på strategiska platser, säkerhetskontrollerna är många.
På Holiday Inn Elangeni har ett stort internationellt ungdomsmöte precis avslutats. På Kingsmead Cricket Stadium, strax intill ICC, pågår NGO Forum (Non-Governmental Organisations), en parallell konferens med deltagare från intresseorganisationer över hela världen. Över hela det väldiga konferensområdet rör sig människor med sina identitetsbrickor dinglande runt halsen; i demonstrationer och till och med en hungerstrejk, högljutt diskuterande och lågmält samtalande i grupper, de samlas runt utställningar, fikabord och på skuggiga platser utomhus. NGO-folket sätter sin prägel på det mesta som sker runt omkring den politiska konferensen; de syns och hörs, de är engagerade och debattlystna.
Vi kan inte lösa alla världsproblemen här i Durban, säger Mary Robinson, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och världskonferensens generalsekreterare, när hon inviger världskonferensen. Men det kan bli ett historiskt genombrott i kampen mot rasism. Och de officiella förhoppningarna formuleras i olika varianter i tal och uppmaningar till de församlade delegaterna – att nå konkreta resultat, att gå från ord till handling, ”to make a difference”. Men alla vet att det mest är fromma förhoppningar. Långt innan konferensen ens började var motsättningarna starka och tydliga och det politiska spelet i full gång. Utspel, attacker och anklagelser har följt det mångåriga och omfattande förberedelsearbetet inför världskonferensen. Och det dröjer inte länge förrän motsättningarna exploderar inför öppen ridå. Ordkriget trappas upp, tonen blir allt fränare och hot och utspel avlöser varandra. Vädjanden om besinning har ingen effekt.
Innan ens halva konferensveckan har gått kommer de avhopp som man hoppats kunna undvika. USA och Israel lämnar konferensen och åker hem. Uppståndelsen är stor – även om förvåningen kanske inte är lika stor. Konferensen har kidnappats av arabiska och muslimska extremister, dundrar den amerikanska delegationens ledare. I mitten av konferensveckan kommer hoten från EU-delegationen; om inte texterna om Mellanöstern ändras lämnar vi också konferensen. Men hotet verkställs inte.
I den väldiga plenarsalen avlöser talen varandra i en till synes oändlig rad. Den svenska delegationens ledare Mona Sahlin lyfter fram de homosexuellas utsatta situation och säger sig vara övertygad om att i framtiden så kommer människor att blir respekterade för vad de är, oavsett sexuell läggning. Det är som om dagordningen inte räcker till; olika grupper som vill ha uppmärksamhet och upprättelse är så många och de svåra frågorna som ska lösas så stora.
Och i salarna runt omkring rullar textmassorna fram på vita dukar till långt in på nätterna i en desperat förhoppning om att kompromisser trots allt ska vara möjliga. Arabiska delegationer vill att Israel brännmärks som en rasistisk stat och den tredje världen kräver ursäkter och ekonomisk ersättning för sviterna av kolonialism och slaveri. Västvärlden stretar emot.
För att inte hela konferensen ska haverera är man beredd, som det heter på konferensspråk, att ”stoppa klockan”. Det vill säga att formellt sett avsluta konferensen på utsatt tid men fortsätta arbetet med att hitta en överenskommelse. Det är precis det som också sker.
Utbildningsfrågorna är betydelsefulla. Det är alla överens om. Inte minst när det gäller det långsiktiga arbetet mot rasism. I sitt tal till konferensen säger FN:s generalsekreterare Kofi Annan att den måste utmynna i överenskommelser om konkreta åtgärder: Det måste visa sig i budgetar och utvecklingsplaner, i lagar och institutioner – och, framför allt, i skolornas läroplaner. Ingen föds till rasist, slår han fast. Det är något man lär sig. Barnen måste få lära sig att inte vara rädda för mångfald, utan istället att vårda den.
I förslagen till deklaration och handlingsprogram poängteras hur betydelsefull skola och utbildning är när det gäller att förebygga, motverka och bekämpa rasism. Lärarna har en nyckelroll när det gäller att lära tolerans och respekt och att lära unga människor om mänskliga rättigheter.
Problemet är kanske att de är så föga kontroversiella. I kampen om uppmärksamheten är det stridsfrågorna som hamnar i strålkastarljuset. För även om enigheten är stor om skolans och utbildningens betydelse så är verkligheten för så många barn ungdomar en helt annan. I Durban Exhibition Centre, mitt emot det stora konferenscentrat, samlas människor till seminarier och i paneldiskussioner. Några handlar om utbildning och där hörs andra röster, där berättas om en verklighet som inga politiska dokument eller läroplaner ännu lyckats rå på.
På ett seminarium om ”Barns rätt till utbildning” berättar tre unga kvinnor – från England, Indien och Australien – om rasfördomar och diskriminering inom skolväsendet. Det handlar om förnedring, inte bara från kamrater utan också från lärare, och främlingskap, utsatthet och fattigdom.
– Man kan inte tala om rasism utan att tala om fattigdom, dundrar den gamle världsartisten och Goodwill-ambassadören Harry Belafonte. Och man kan inte tala om utbildning utan att tala om fattigdom.
Och han fortsätter:
– I USA har vi fler svarta ungdomar i fängelser, än på universiteten. Vi har flera svarta ungdomar som går på droger, än som får en anständig hälsovård. Och vi har fler svarta ungdomar som trillar ur skolsystemet, än som trillar in i det.
Harry Belafontes engagemang är inte att ta miste på – och publiken svarar. En del i publiken är lärare; en rumänsk kvinna tar upp de romska barnens utsatta situation i Östeuropa och en marockansk man menar att ett av problemen med skolan är att den lär barnen en idealiserad verklighet som ligger långt bort från den verkliga verklighet som barnen lever i.
Voices of Victims är ett återkommande inslag under hela konferensveckan där drabbade människor från hela världen berättar om sina skilda livsöden. Deras tunna röster vittnar i den väldiga, oftast välfyllda, salen om mänskligt lidande och mänsklig förnedring som inte sällan känns ofattbar.
Deras individuella öden står i centrum. Men de representerar samtidigt sina folk och grupper och det förtryck som de dagligen utsätts för. Det handlar om Sydamerikas indianer, Europas romer, Israels araber, Australiens aboriginer, Turkiets kurder och Indiens dalits, det vill säga de lägsta, ”de oberörbara”, i det indiska kastsystemet och som Gandhi kallade Guds barn.
Det handlar om ett gift par från Rwanda, han hutu och hon tutsi, och hur de drabbades under det blodiga folkmordet i landet, om hur unga flickor säljs som sexslavar i Nigeria och om den djupt rotade rasismen i de amerikanska sydstaterna. Och en muslimsk kvinna från Bosnien berättar om sin tid i ett fångläger för kvinnor under Balkankriget:
– De brukade komma och ta oss en efter en. Det var sexuell tortyr och våldtäkt. Jag hoppades att de skulle skona mig – men det gjorde de inte.
Arbetet med att försöka nå enighet om de officiella dokumenten är intensivt. Men om det är problematiskt på den politiska konferensen, så är problemen inte mindre när det gäller NGO-konferensen. Trots att talesmän för NGO Forum talar om enighet omkring deklaration och handlingsprogram så visar det sig att en rad europeiska organisationerna inte alls står bakom dokumenten.
Det speglar egentligen hur oerhört komplexa och svåra – och inte minst känsliga – de här frågorna är. Rasism och främlingsfientlighet finns överallt, många är drabbade och än fler vill bli sedda och bekräftade. Just avgränsningsproblemet är grundläggande; vad ryms inom begreppen? Rasism, rasdiskriminering och främlingsfientlighet är kanske möjliga att definiera – om än långt ifrån oproblematiska. Men det verkligt problematiska begreppet är likartad eller besläktad intolerans (”related intolerance”). Hur långt är det möjligt att tänja det?
Avgränsningsproblemen är måhända övermäktiga. Alla brott mot mänskliga rättigheter kan ju, beroende på sammanhang och vem de drabbar, föras in under termer som rasism och främlingsfientlighet. Men frågan blir ju då; hur och mot vem eller vad ska kampen föras? Riskerar inte den välvilliga ambitionen att tillmötesgå så många utsatta och drabbade grupper som möjligt att splittra den fokusering som faktiskt är nödvändig? Eller hur hanterar man, i det konkret arbetet mot rasism och främlingsfientlighet, de punkter i NGO-deklarationen som fördömer USA:s handelsblockad mot Kuba eller erkänner lidandet hos de civila som drabbas av krigsvapen, inkluderande massförstörelsevapen, handeldvapen och landminor?
Alla förhoppningar som knöts till den stora världskonferensen mot rasism – inte minst av sydafrikanerna själva – kommer, trots allt, inte på skam. Konferensen avslutas, ”klockan stoppas” och det envisa förhandlandet mynnar ut i att man kommer överens om en slutdeklaration och ett handlingsprogram. Och den symboliska betydelsen av att det var i just Sydafrika det skedde kan nog inte överskattas.
Ändå är eftersmaken lite fadd; de fräna utspelen och hätska attackerna inför rullande tevekameror och hungriga mikrofoner var för många. Konferensen blev, delvis, en plattform för andra syften än det gemensamma arbete mot rasism som faktiskt stod på dagordningen. Och egentligen visar det väl bara, än en gång, hur laddad och komplex hela frågan är.
Eller kanske snarare; hur man definierar problemen och därmed vad man kan göra åt dem, beror på var någonstans i världen man befinner sig. Det sitter – som så mycket annat – i betraktarens öga, tänker jag medan flygplatsen i Durban fylls av människor som inom några timmar kommer att spridas över världen. Och det är när de kommer hem, var och en i sin vardag, som det verkliga arbetet börjar.
Fotnot: Ytterligare information om världskonferensen mot rasism finns på FN:s hemsida www.un.org/WCAR och på värdlandets egen hemsida för konferensen www.racism.gov.za. Där kan man också hämta hem det handlingsprogram och den deklaration som antogs i Durban.
Leif Mathiasson
(2001-11-02) |