 |
| FAKTA/ Bakgrund |
| I mitten av 1990-talet utsattes förskolorna i Haninge kommun för stora nedskärningar och omorganisationer. Fem- och sexåringarna försvann till skolan. |
| Åren 1995–97 deltog samtliga 24 kommunala förskolor i ett utbildningsprojekt, där 21 chefer och en anställd från varje avdelning fanns med för att kunna tillgodogöra sig ett gemensamt sätt att tänka, bilda ett team och arbeta vidare med den egna miljön. Målet var att hitta en estetisk och funktionell bas i inredningen, som arkitektoniskt uttrycker ett pedagogiskt innehåll. |
| Genom att fokusera på inredningen blev de pedagogiska tankarna synliga: Vad signalerar vi utåt? Vilken standard kan vi visa upp? Vad är det vi står för egentligen? |
|
 |
|  | Förskolan Fasanen präglas av ombyggnation. Äntligen blir lokalerna större! Men även i de gamla rummen pågår en process. Att kasta gamla saker, byta inredning och ändra möbleringen skapar också mer plats.
Förskolan Fasanen anlitade Britt-Marie Kluge som konsult. Här är hennes idéer om en basinredning för den kommunala förskolan synliga. I hallen är hela väggen ovanför barnens klädhyllor förvandlad till en stor anslagstavla. Det ger en ljus vägg, som samtidigt fungerar för meddelanden. Tidigare satt fotografierna av barnen i vuxenhöjd och de kunde inte se sig själva. Nu sitter bilderna på låg höjd i enhetliga ramar, målade i rött som är hallens färg.
–Vi brukar ju tala om den tredje pedagogen, det vill säga huset och miljön. Ser man det så förstår man att man signalerar budskap via inredningen, säger föreståndaren Birgitta Wrede, som arbetat på Fasanen i 20 år.
Förskolan öppnade 1979 och är ett tidstypiskt hus.
Fasanen har, precis som övriga förskolor i kommunen, fått tillbaka femåringarna. Nu är de där de hör hemma – i förskolan. Därtill kommer krav på att ta in ännu fler barn. En del förskolor har löst platsbristen genom att förvandla lekhallen till en ny avdelning. Det vill inte Fasanen. Utslagna väggar till förråd och översyn av den inre miljön måste lösa problemet.
Under år 2000 fick de EU-pengar för att fortsätta att arbeta utifrån tankarna om den inre miljön, som grundlades under den kommunala satsningen 1995–97.
I dag finns det tre avdelningar med 23 barn, två förskollärare och en barnskötare på varje. Dessutom finns två pedagoger som roterar i huset. Femåringarna har egna aktiviteter varje dag och vistas då i lekhallen.
Varje avdelning har en kostansvarig, en avdelningsansvarig och en miljöansvarig. Förskolläraren Birgitta Becker ansvarar för Blåbäret, den avdelning där arbetet med den inre miljön är mest synlig.
Det stora rummet, som används mest, har fått ny möblering. Det är luftigt inrett och bara ett matbord finns kvar, vilket ger överblick. Bordet är ljust och har fått smäckra stolar av björk. Matbordet är placerat så att alla barn kan se ut genom fönstret istället som förut med halva gruppen med ryggen mot det.
Två matbord har flyttats in i ett angränsande rum, som tidigare var ett ”springrum”. Tack vare borden är rummet mer befolkat och leks oftare i. Fönsterhyllan är breddad så att barnen kan använda den som lekyta.
Dockvrån är inte längre avskärmad utan finns i en hörna i det stora rummet. Längst bort leker några flickor i långa slinkiga klänningar bakom en uppställd tygskärm.
Skärmen är i höjd med barnens ögon och de känner sig säkerligen alldeles ifred, medan de vuxna har full överblick. Vackra prismor och en mobil av färgat glas hänger i fönstren för att reflektera ljuset. Gardinkapporna är korta och ljusa.
På en plats där det förr stod en hög lagerhylla finns en köpmansdisk med rundade hörn i barnhöjd. En möbel som visar omsorg om dem som vistas i rummet. Här kan barnen både se och plocka fram saker de vill ha.
–Det gör att vi kan ägna oss åt att observera barnen och reflektera över deras lek. Vi ser vad de leker med, vad de behöver och vad de saknar. Det ger oss möjlighet att förse dem med material som inspirerar till fortsatt lek. Eller också ser vi när leken ebbar ut och kan locka dem till något nytt, säger Birgitta Becker.
Högt upp på en vägg finns en liten konsolhylla. Där förvaras vackra koppar i porslin och riktiga glas i en korg. Den tar barnen och personalen ner tillsammans. Det blir det lilla extra i leken.
–Det är ju något helt annat än alla plastmuggar vi hade förr och som bara östes ner i en vagn.
I Blåbärets ateljé vistas alltid många barn. Här syns vad som ännu återstår att göra. Bordet är visserligen lågt, men materialet är inte lätt att finna. En stor och klumpig trähylla står bredvid en hylla i ett helt annat material. De är skrymmande, men hyser förvånansvärt få saker.
De ska ersättas med konsolhyllor och något inspirerande som mångfärgat silkespapper på väggen eller något likandet, berättar Birgitta. Gardinkappan är lång och orange och kommer säkert inte att hänga kvar länge till.
–När vi började det här arbetet startade vi med att sanera. Jag såg plötsligt hur mycket vi stuvat undan i förråd och ovanpå hyllorna – som om det skulle vara osynligt där! Det var precis lika fult fast det låg någon annanstans! Jag tror det beror på förskolans dåliga ekonomi. Man kan bara inte kasta utan måste vara rädd om det man har.
–Det tar tid att arbeta med den inre miljön på det här sättet. Det allra viktigaste är att vi håller diskussionen levande, säger Fasanens föreståndare Birgitta Wrede.
Titti Olsson
(2002-02-12) |