Förskolan är alltför ofta inredd efter rutinerna, inte efter hur barnen fungerar, anser Britt-Marie Kluge, förskollärare och utvecklingskonsult.

Utbildningen tar inte upp någonting om de arkitektoniska uttrycken för ett pedagogiskt innehåll. Som förskollärare får man lita till sin egen erfarenhet av inredning, det vill säga att inreda ett hem. Men förskolan är en offentlig verksamhet och bör vara både funktionellt och estetiskt inredd, säger Britt-Marie Kluge.
Hon har länge intresserat sig för förskolans inre miljö och vad som händer när man på ett medvetet sätt börjar förändra den. Just nu forskar hon på Skolledarhögskolan om vilken roll chefen spelar i ett sådant förändringsarbete.
Vi saknar språk för hur vi upplever rum, anser Britt-Marie. Hon är övertygad om att förskollärare med hjälp av arkitekturen kan göra sina ambitioner tydliga och nå längre i det pedagogiska arbetet. Läroplanen säger att miljön ska främja lek och lärande och vara öppen, men säger ingenting om hur.
–Förskolan skulle göra stora kvalitetsvinster om personalen fick lov att utveckla sin förmåga att ta rummen i besittning och utnyttja lokalerna bättre.
–Traditionellt föreställer vi oss ett rum för vila, ett för maten, ett för dockvrån, ett för lek och så vidare. Det gör oss låsta! Förskolan är alltför ofta inredd efter rutinerna, inte efter hur barnen fungerar. Om vi är mer flexibla i rutinerna kan vi också använda rummen på ett annat och bättre sätt hela dagen.

Det allra första betänkandet om den offentliga förskolan skrevs i slutet av 1940-talet. Där stod att en miljö som var vacker i det enkla var bra för barnets estetiska fostran. Inredningen var på barnets villkor; låga, enkla möbler.
När barnstugeutredningen kom på 1970-talet låg fokus på de vuxnas arbetsmiljö. Förskolorna möblerades med höga stolar och bord. På 1980-talet var det dags för nästa brytpunkt – nu skulle förskolan vara hemlik. Men för vem? Den vardagsrumsbetonade inredningen med blommiga gardiner, soffor och bord gjorde sitt intåg.

Nu är det åter dags att reflektera över den inre miljön, anser Britt-Marie Kluge. I dag är förskolan alldeles för ”tantifierad” med rysch och pysch och pynt. Vart tog verksamhetssignalerna vägen?
–Cirkeln är sluten – vi är tillbaka till 1940-talets skrivning om det vackra i det enkla. Vi är så noga med att handikappanpassa våra miljöer, men vi har förskolor där miljön inte ens är barnanpassad.
Hon tänker på alla höga stolar som små barn måste klättra upp på och skogen av stols- och bordsben de möter när de kommer in i förskolans dynamiska rum, det vill säga det rum där flest aktiviteter sker. Där möblering oftast är helt styrd av rutinen att äta mat och att det ska vara bekvämt för vuxna.
–Kanske har det att göra med att vi så tidigt skolas in i en sittande miljö. Det minskar vår förmåga till rörlighet och ger oss ryggproblem. Sverige lär ligga i topp vad gäller rygg-åkommor. Kanske ska förskollärare snarare ges möjlighet till gympapass på arbetstid än fler höga stolar, funderar Britt-Marie.

Hennes modell går ut på att hitta en basinredning som fungerar med den kommunala barnomsorgens förutsättningar. Det handlar om att finna det enkla men tydliga som fungerar för alla. Utifrån det kan var och en göra sina egna pedagogiska pålägg och signalera om en speciell inriktning eller profil.
Förändringsarbetet går till stor del ut på att väcka tankar. Personalen ser sin arbetsplats med nya ögon. Personalen tänker själv utifrån idéer och förslag.
–Det är viktigt att känna att idéerna är ens egna. Först då är de förankrade och gör att man också vill gå vidare. Ett förändringsarbete måste få ta tid. Nya tankar växer fram och pedagogiken kommer in naturligt.

Titti Olsson
(2002-02-12)