 |
| FAKTA/Pilkojor |
| De vide- och pilarter som används till exempel till pilkojor och tunnlar heter Salix på latin. I skolträdgården på Skansen används Salix vimanalis, men andra arter fungerar också bra – till exempel korallpil, som har en skarpt röd färg på barken. Dock inte vanlig sälg, Salix caprea. |
| Sticklingar kan man skaffa till exempel på plantskolor eller hos lokala energiskogsbönder. Kontakta Lantmännen eller LRF för att få adresser till odlare. |
| Materialet till fyra kojor och två tunnlar kostade 3 306 kronor år 2000. |
| Titta också på Skapande uterums hemsida: www-uterum.slu.se/skolgarden/ tips/videflatning.htm, och på www.grontak.se/SL/SALIX/p_pres.htm. |
| SÅ PLANTERAR MAN |
| • När tjälen gått ur marken är det rätt tid att plantera Salix. |
| • Gräv en grop eller ett smalt dike, 40–50 centimeter djupt. En tumregel är att minst halva sticklingen ska vara under marken – men för sticklingar som är längre än en meter räcker det med en tredjedel. |
| • Blanda välgödslad jord med sand och stick ner sticklingarna med 10–15 centimeters mellanrum. |
| • Knopparna ska vara riktade uppåt. Vänds de fel rotar de sig aldrig. |
| • Trampa till det hela så sticklingarna står stadigt. |
| Man kan variera stommen i nästan all oändlighet genom att sätta sticklingarna snett, glest, enkla eller dubbla pinnar. Det blir bra hur man än gör. |
| • Fläta eller bind ihop sticklingarna, gärna med tunn ståltråd (najtråd). |
| • Sedan gäller det att vattna. De måste ha mycket vatten varje dag hela första sommaren. Om bladen torkar ut kanske de inte orkar slå ut igen. |
|
 |
|
|
| | Snart går tjälen ur marken. Då är det rätt tid att gräva ner ett trettiotal sticklingar, vattna noga – och simsalabim! snart har det blivit en grönskande koja.
Att krypa in i en susande, rasslande pilkoja där solljuset silar in genom lövverket och gör det gröna ännu intensivare grönt är något alldeles speciellt. Och att ordna till en pilkoja är som trolleri… pilskotten växer nästan synbart och blir längre och lummigare för varje dag.
Flogsta förskola i Uppsala har sedan två år tillbaka fyra runda pilkojor och två tunnlar för sina 90 barn att leka i.
Två av kojorna står mitt emot varandra och där leker barnen allra helst, berättar
Birgitta Hölling, förskollärare.
–De brukar ”bo” i de olika kojorna och be varandra komma och hälsa på.
Pilkojor stod ganska högt på personalens önskelista när de ville göra om gården. Den hade sett likadan ut i 25 år och det var dags för förnyelse och förbättring, tyckte de. Så en person från varje avdelning bildade en arbetsgrupp.
–Vi skrev ner allt vi kom på, vad vi ville riva och vad vi tyckte saknades. I arbetsgruppen gjorde vi om gården till rena himmelriket! Men sedan fick vi stryka en del från listan.
Det är en stor gård med många möjligheter, och en hel del behöll de. Till exempel den jättestora syrénbersån, där barnen älskar att klättra, bygga kojor och leka, berättar Birgitta.
På andra sidan huset finns fläder, som blommar vackert mitt i sommaren. På hösten blir det bär som är roliga att leka med. Ett par hasslar, som både ger hasselnötter och lockar ekorrar till gården, och bärbuskarna av olika slag fick förstås också vara kvar.
Men det fanns också stora, taggiga rosenbuskar som de ville ha bort. Där skulle istället pilkojorna stå:
–Vi ville ha kojor istället för fler lekstugor. Den lekstuga vi har blir så ofta förstörd av ungdomar som inte har någon annanstans att ta vägen.
Så en kväll i mitten av april samlades nästan all personal med spadar och spett, mat och dryck och satte igång. Sticklingarna kom i buntar och det gällde att få dem snabbt i jorden, eftersom de är känsliga för uttorkning.
–Det var ett jättejobb att gräva sig ner i den hårda leran, men vi var så många och gjorde en kul grej av det, så det blev roligt, säger Birgitta.
Längst ner i botten på gropen lade de välgödslad jord, satte ner sticklingarna och fyllde sedan upp med sand. 30 sticklingar, planterade med 10–15 centimeters mellanrum, räckte till en lagom stor koja.
–De var ungefär två meter långa när vi planterade dem. Nästa dag hjälpte några barn till att binda ihop dem upptill med papperssnöre eller bast. Pinnarna är så böjliga så de går inte av.
Sedan gällde det att vattna. Ända fram till midsommar måste de ha mycket vatten varenda dag.
–Det tog barnen hand om med stort allvar. De satt med tidtagarur och såg till att varje stickling fick vatten en minut från trädgårdsslangen, berättar Birgitta.
På Flogsta förskola lät de bli att vattna när det regnade mycket, och det gick bra utan att någon behövde gå dit och vattna under helgen.
Inom några veckor hade sticklingarna slagit rot och börjat slå ut. Redan första året hade kojorna blivit gröna när barnen gick på sommarlov.
–Hos oss var det bara någon enstaka stickling som dog. Det syns inte i kojan, för de växer som ogräs och blir yvigare för varje dag. Det går otroligt fort. Det är därför det är så roligt!
När sticklingarna väl rotat sig ordentligt behöver man inte bekymra sig särskilt mycket mer om dem, säger Birgitta.
–Nu räcker det att fläta in de nya grenarna i det gamla lövverket. Jag brukar göra det när vi ändå är ute på gården. Jag tycker om att göra det, det är rofyllt.
En annan ny ”installation” på Flogsta förskolas gård är en fontän, gjord av en nergrävd vattenslang som ”kommer upp” ur en cementklump. Från den går sedan en bana som vattnet rinner i.
–Vi ville ha vatten på gården och fick inspiration från skolträdgården på Skansen i Stockholm. Vi ville gärna ha mosaik i cementen som de har där, för det är så vackert. Alla barnen tog hit porslin hemifrån som vi krossade, men det har inte blivit av att lägga mosaik ännu.
Fontänen fungerar ändå och barnen älskar att göra geggamojja, och att stå på ”bron”, släppa ner saker i rännan och se dem flyta iväg.
–Min avdelning är mycket ute på gården. Barnen kan leka i timmar, säger Birgitta.
Annika Claesdotter
(2002-02-12) |