|
|  | ”Hej!”, ”Tack!”, ”Förlåt!”
Det är i förskolan som i övriga livet. De små orden har störst förändringskraft. Språkliggörandet är en av empatins sju grundtoner, anser psykolog Margareta Öhman.
En relation börjar med ”Hej!” och fortsätter med ”Tack!” och ”Förlåt!”. På samma sätt startar dagen med ”Hej!” Orden återkommer hela tiden och bygger relationer.
–Då är de små orden viktigare än de stora. De etablerar kontakt, är centrala och väver samman mötesplatser. Orden gör att du känner dig sedd, bekräftad och viktig, säger Margareta Öhman.
I en nyutkommen bok tar Margareta Öhman och Widar Aspeli musiken till hjälp för att beskriva empati och gör en jämförelse med sjutonsskalan.
Språkliggörande är en av de sju ”grundtoner” de identifierar. De övriga är förmåga att mötas, identifikation, positiva regler, att kunna hantera ”det svåra”, rum för skapande och rum för reflektion.
När alla sju grundtoner finns med märks de inte. Men när någon saknas låter det falskt, ostämt och känns obehagligt inuti.
–Det är naturligtvis en konstruktion, där vi lånar en bild från sjutonsskalan. Men det är ett sätt att komma i närheten av vad som stimulerar empatiutveckling, säger Margareta Öhman.
Empati är som andning, jämför hon. Vi gör det hela tiden utan att tänka på det – trots att vi kanske borde göra det. Inte förrän vi börjar ta djupa andetag upplever vi hur skönt det kan vara att syresätta hela kroppen.
–Så är det med empati också. Vi kan välja att lyfta fram den empatiska processen som pågår i oss.
Mellan tonerna finns halv- och kvartstoner – mellanrum – som gör variationerna oändliga.
–Man kan säga att vi, som möter barn och vuxna i våra arbeten, är en orkester som spelar ihop.
För pedagogen är instrumentet osynligt. I en barngrupp bildar barnens personligheter många stämmor, de flesta välljudande och harmoniska, men några skorrar och sticker ut mot enheten.
–Det skapar inte alltid dissonans utan vi kan fundera över vad det blir för musik. De vuxna slår an tonen och bestämmer hur barnen får låta, säger Margareta Öhman.
När jazzmusiker improviserar och lämnar över till varandra finns samförstånd, turtagning och ömsesidighet. Subtila signaler, som ett snabbt ögonkast visar när det är dags för nästa att ta över.
–Precis som Birgitta Knutsdotter Olofsson beskriver lekens grundförutsättningar.
–Jazzmusik bygger på följsamhet och initiativförmåga, att dela upplevelser och gå in och uttrycka sig och brodera på temat i musiken. Det gäller pedagogik och goda möten också.
Att arbeta med människor är som att köra bil på en smal grusväg. Körkort är nödvändigt och en karta underlättar. Längs vägen finns mötesplatser för planerade möten, men oftast uppstår möten på andra ställen. Det gäller att planera, hålla lagom hastighet och att vara observant på andra förare, jämför Margareta Öhman.
Kommunikation är en komplicerad väv. Förskolan är en plats där människor med olika historier möts. De vuxna för in sina personliga och professionella berättelser och varje barn har med sig sina erfarenheter. Tillsammans skapar barn och vuxna en ny gemensam berättelse om den vardag de delar.
Att mötas, berätta och att leka är väsentliga dimensioner för att utveckla empati:
–Empati i praktiken handlar om att ta tillvara de situationer som uppstår i vardagen. Alla kompetenser utvecklas i relation till andra människor.
–För att fostra barn måste du ha en bärande, tillitsfull och rolig relation. Det krävs när du måste ställa krav och leva upp till regler. Tillrättavisningar har ingen effekt om det inte finns en relation.
Det är nödvändigt att betrakta empati som ett pedagogiskt kunskapsområde, menar Margareta Öhman. För att kunna det måste pedagoger utveckla ett fackspråk som blir ett sätt att förstå och bedöma kvaliteten i samspelet.
–Den här kunskapen är inte bara kognitiv och går inte enbart att läsa sig till utan måste också förankras i egna upplevelser.
”Den ordlösa alliansen”, kallar Margareta Öhman det tysta samförstånd som pedagogen etablerar med barnet och som upplevs ömsesidigt. Att vara sedd och förstådd.
–Vi måste bli bättre på att prata med kollegor om de här allianserna och hur vi etablerar dem. Det är nödvändigt att utveckla ett fackspråk för det. Men vi ska samtidigt inte dra oss för att använda ett personligt språk. Det är lika viktigt, betonar hon.
–Jag är inte metodfientlig men det räcker inte med en bra metod när vi arbetar med relationskompetenser som lek och empati.
Leken är en potentiell mötesplats där man kan lära sig något om sig själv eller världen.
–Leken är oerhört betydelsefull för den sociala kompetensen. Det är viktigt att vi vuxna visar barn att vi förstår vad lek är.
I lek finns också möjlighet att skapa ett gemensamt språk:
–Det är viktigt att språkliggöra – sätta ord på – känslor som uppstår i vardagens mellanmänskliga möten. Då är det viktigt att vi jobbar med alla olika sorters känslor som sorg, vrede, ledsnad, glädje och ilska. Bekräfta och tillåta dem – vilket inte är samma sak som att få göra vad man vill.
–Vi måste också tänka på språkliggörandet på ett mångfacetterat sätt, så det inte bara blir sakliga uttryck utan att det finns utrymme för det personliga uttrycket.
Margareta Öhman berättar om Tobias fem år som frågade en ledsen flicka om hon behövde en kram eller något. Flickan svarade ”Eller något” och menade att hon vill leka så att hon kunde glömma bort att hon var ledsen. ”Eller något” var Tobias uttryck, men blev hela gruppens kod för att beskriva det lite trubbigt ledsna som är svårt att sätta ord på.
Lille Axel blev osams med sin pedagog som till tröst sa ”Det är inte alltid så lätt att vara en liten pojke.” Axel återkom ofta till uttalandet.
–Jag tror att det är mycket mer värdefullt för Axel att höra att det inte är så lätt, än att få höra att det är väldigt frustrerande. Om vi bara ger torr, saklig bekräftelse är det inte ett personligt budskap. Möjligen hjälper det att diskriminera och urskilja, men det räcker inte för att bygga en allians.
Språkliggörandet hjälper barn att känna igen sina egna och andras känslor. Man kan göra det till en vana att tänka högt och i förbifarten benämna tankar, föreslår Margareta Öhman. Så som man ofta gör spontant med småbarn: ”Där sitter Tomas! Undrar hur han känner sig?” ”Behöver du något?”
För barnen blir det naturligt att själva göra det. Men hon tycker också att det är bra att uppmana barn att handla. ”Vad kan vi göra för Pelle som inte kan hitta sin tröja?”
–Ställ öppna frågor istället för att tala om vad de kan göra. Barnen har massor av förslag.
–Det finns mängder av sätt att visa empati på. Men språket är centralt. Barn uttrycker sig i handling innan de använder ord. Därför är det viktigt att vuxna ”läser” deras språk när de leker. Men också att de ackompanjerar handlingarna med ord. Vår uppgift är att ge ett verbalt språk för handlingarna, samtidigt som vi uppmuntrar olika uttryckssätt.
Att stimulera barn att reflektera själva är viktigt, säger Margareta Öhman. Vid lunchen kan man diskutera varför det blev knasigt i tamburen när alla skulle gå ut. Hade det gått att göra på annat sätt? Eller ge barnet en chans att fundera på vad som hände vid dragkampen om favoritbilen: ”Hur tänkte du när du ville ha traktorn som Emil redan hade?” ”Var det bra?” ”Hur ska du göra nästa gång?”
Reflektera kan man göra på olika sätt. En avdelning som Margareta Öhman arbetade på startade en filosofisk klubb.
Femåringarnas sokratiska samtal pågick i 15–20 minuter, och hade teman som
”att ljuga”. ”Är det alltid fel att ljuga?”
”Kan det vara bra någon gång?” och ”Hur känns det när någon ljuger för en?”
–Då kommer mångfalden att tänka fram, säger Margareta.
De började arbeta med filosofi för att de sökte efter en metod.
–Det gick alldeles utmärkt och vi vuxna lärde oss att formulera frågor som uppmuntrade barnen att tänka själva.
Förhållningssättet spred sig till hela verksamheten och samtalen kunde uppstå oplanerat var som helst.
Men det är viktigt att också ge utrymme för de konstnärliga uttryckssätten, påpekar Margareta Öhman. Alla kreativa uttryckssätt måste få chans att utvecklas samtidigt med det verbala språket. Lek är det första, sedan föds dans, rytmik, musik, drama, bild och berättande ur den.
–Det här är förskolan bra på och det har med helhetssynen att göra.
När Margareta Öhman studerade till psykolog sa en av lärarna att de för balansens skull skulle läsa minst lika mycket skönlitteratur som facklitteratur. Skönlitteraturen ger en bild av hur verkligheten kan vara.
–Barn har naturligt allegoriskt språk och använder metaforer och bilder i sitt språk. Det tycker jag att vi ska ta tillvara. Bildbruket i språket är samma som finns i romaner och ger en djupare förståelse eftersom du kan koppla förståelsen till en bild. Det hjälper det symboliska tänkandet.
Margareta Öhman använder ofta sagor som exempel. Dels för att de är så vanliga att alla känner igen dem, dels för att de gestaltar problematiken och använder sig av bildmetaforer. Berättelsen når ett annat lager i oss än en facktext, som alltid är en förklaring.
Som exempel nämner hon sagan om Askungen som går till sin mammas grav och planterar en pil som hon vattnar med sina tårar. Att hon gråter förstår lyssnaren och känner utan att det uttalas att detta är sorg.
Fotnot/ ”Lekfull närvaro” av Margareta Öhman och förskolläraren och författaren Widar Aspeli är utgiven av Runa förlag.
Karin Björkman
(2001-08-21) |