Mats Norrstad, ledamot i Lärarförbundets styrelse och ordförande för Huddinge lokalavdelning, och Nils-Eric Nilsson, vice ordförande för Norrtälje lokalavdelning
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Det är inte rimligt att fristående skolor tillåts starta utan ett uns av kommunal analys av vad det får för ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna eller vad det betyder för det kommunala uppdraget att skapa en likvärdig skola. Det skriver Mats Norrstad, ledamot i Lärarförbundets styrelse och ordförande för Huddinge lokalavdelning, och Nils-Eric Nilsson, vice ordförande för Norrtälje lokalavdelning. De efterlyser en brett sammansatt skolkommission med det överordnade uppdraget att granska den nationella likvärdigheten inom det svenska skolväsendet.
”Skulle det i efterhand, när Ert barn börjat hos oss, visa sig att Ni undanhållit oss uppgifter som varit viktiga för bedömningen av stödbehovet, kan eleven tvingas lämna skolan.”
Ett utdrag ur ett protokoll från svunna tider när inte alla barn var välkomna till alla skolor? Inte alls. Det är en så kallad ”Målsmans intagningsförbindelse” inför en aktuell ansökan till en fristående skola på västkusten. Det finns fler liknande formuleringar och förbindelsen väcker rysningar av obehag. Det är lätt att föreställa sig den vånda en del föräldrar känner. Ska de berätta om problem som barnet ibland har, även om symtomen är osäkra och troligen övergående, och därmed riskera ett kallt ”nej” från den fristående skolan. Eller ska de med en viss tillförsikt se positivt på problemen, låta bli att fästa dem på ett papper, men i stället tvingas bära på en gnagande oro för att något ska hända; att de då ska anklagas för att ha undanhållit uppgifter och barnet tvingas lämna skolan! Det är inte anständigt att fristående skolor har en möjlighet att tacka nej till eller avvisa elever på mycket tveksamma grunder.
Den ton som präglar förbindelsen svarar illa mot de politiska intentioner som ligger bakom ”en skola för alla”. Kanske är det dags att inse att det ökande antalet fristående skolor även öppnar för skolor som bär på segregation som idé. Förändringen har varit snabb och nästan omärklig. Utvecklingen måste tolkas som ett allvarligt hot mot idén om en nationellt likvärdig skola, som är själva grundbulten i det svenska skolsystemet. Vi anser att det krävs en het och grundläggande debatt om vi ska bygga framtidens skola utifrån idén om ”en skola för alla” eller om den har, som vissa påstår, spelat ut sin historiska samhällsroll. Om likvärdigheten ska prägla även framtiden, måste den inta rollen som en självklar utgångspunkt för alla politiska beslut om skolan som fattas på såväl nationell som lokal nivå. När till exempel ett nytt resursfördelningssystem införs i en kommun, borde den grundläggande uppgiften vara att förslaget ska främja likvärdigheten.
Vi har samlat ihop några kommunala erfarenheter som konkret belyser hur det kan gå till när fristående skolor etableras i Stockholmsregionen:
I en kommun har en före detta vikarierande rektor ansökt om att få starta en fristående skola. Proceduren är då att man fyller i ett enkelt standardformulär hos Skolverket med en rad fylla-i-frågor samt kompletterar med organisatoriska och ekonomiska idéer. Därefter granskas ansökan av kommunala tjänstemän inför ett politiskt beslut. I den här ansökan saknas namn på skolan, ingen speciell pedagogisk idé presenteras, inget konkret förslag om lokaler finns, ingen personal finns tillgänglig och budgeten är minst sagt summarisk. När kommunens tjänstemän avlämnar sitt yttrande använder de sig av totalt 71 ord innan de lämnar klartecken, trots att de samtidigt påpekar att budgeten är orealistisk. I det knapphändiga tjänsteutlåtandet beviljas indirekt ett anslag på sju miljoner kronor av våra gemensamma skattepengar när skolan är fullt utbyggd!
Att kommunens tjänstemän inte mäktar med att göra en kvalificerad och noggrann konsekvensbeskrivning över vad en etablering innebär på kort och lång sikt för skolväsendet i kommunen är upprörande. Sakliga och objektiva tjänstemannaunderlag inför ett politiskt beslut har varit en viktig del av vår parlamentariska demokrati. Den bristande seriositet som präglar den här slappa hanteringen undergräver förtroendet för de kommunala tjänstemännens kompetens. Om orsakerna står att finna i en rädsla för eller anpassning till en uttalad vilja hos den politiska majoriteten om att bygga ut antalet fristående skolor, låter vi vara osagt.
I en annan kommun gjorde tjänstemännen en seriös granskning och kom fram till att det inte fanns något behov av en ny fristående skola. Den politiska majoriteten kunde inte heller efter sin analys finna att det fanns några starka skäl för att etablera en ny privat skola och avslog därför ansökan. Skolverket följde sitt eget speciella regelverk och godkände ansökan. Skolverkets uppdrag är principiellt att ta ställning till två omständigheter. Den ena är om en ansökan bryter mot skollagen, den andra är om kommunen kan påvisa att det leder till påtagliga negativa ekonomiska konsekvenser. Att bryta mot skollagen är i praktiken omöjligt om man klarar av att kryssa rätt i standardformuläret och visa upp en trovärdig idé om hur skolan ska drivas organisatoriskt och ekonomiskt. Det är en lika omöjlig uppgift för en medelstor kommun, med en budget på uppemot en miljard kronor, att påvisa att en etablering innebär stora ekonomiska problem på några års sikt. Proceduren kan liknas vid ett Moment 22. Kommunen gör en egen
seriös bedömning utifrån sitt lokala perspektiv och sina utbildningspolitiska ambitioner, men slutsatserna saknar i princip betydelse för Skolverket, som prövar ansökan på helt andra grunder. Kommunen ifråga överklagade Skolverkets beslut, men inte heller vid en andra prövning tog Skolverket några intryck av kommunens argument. Den kommunala självbestämmanderätten sätts på så vis ur spel. Det borde vara rimligt att en kommun, efter en saklig, öppen och allsidig granskning, äger rätten att själv ta ställning till en ansökan från en fristående skola.
I en tredje kommun fick en kommunal skola klartecken att förvandla sig till en fristående skola. När skolan lämnade sina tidigare slitna lokaler för att flytta in i nya, uppfräschade, med hjälp av ett omfattande ekonomiskt stöd från kommunen centralt, fick kommundelen ifråga ett plötsligt nedskärningskrav på över tre miljoner kronor. Detta enbart beroende på så kallade omställningskostnader för de kvarlämnade skollokalernas hyra. Det innebär att privatiseringen tvingar fram nedskärningar för de kvarvarande kommunala skolorna. Det ofta använda mantrat om ”en konkurrens på lika villkor” klingar ur detta perspektiv falskt och likvärdigheten mellan de kommunala och fristående skolorna blir skenbar. Det är inte rimligt att merkostnader i samband med att en fristående skola startar ska dränera de kommunala skolorna på resurser.
I en stadsdel i Stockholm visade en studie att de privata förskolorna fick 5 500 kronor mer per barn jämfört med de kommunala. Orsaken är så kallad ”teknisk” och beror på att de privata hämtar hem 100 procent av sin förskolepeng direkt från staden, medan de kommunalas peng passerar stadsdelarna, och där försvinner en del ned i stadsdelens svarta ekonomiska hål. Genom att privatiseras kunde en kommunal förskola öka sin lärarbemanning från 2,75 lärare på 22 barn till 4,5! Valfriheten blir då bara skenbar, för vilken förälder väljer att sätta sitt barn i en kommunal förskola om det alternativet erbjuder två förskollärare mindre?
Att starta en fristående skola måste vara ett av de absolut enklaste sätten att dra igång en näringsverksamhet i vårt land. Man behöver inget eget kapital, ingen ”marknadsundersökning”, ingen realistisk budget, ingen intressant affärsidé. Det enda som krävs är att man klarar av att fylla i en enkel ansökan.
Steget från de politiska ambitionerna om en nationellt likvärdig skola till att släppa loss en fri, lättsinnig och otyglad marknad borde vara oerhört långt, speciellt när den ekonomiska källan är våra gemensamma skattemedel. Det är inte rimligt att fristående skolor tillåts starta utan ett uns av kommunal analys av vad det får för ekonomiska och organisatoriska konsekvenserna eller vad det betyder för det kommunala uppdraget att skapa en likvärdig skola.
Ett knappt uppmärksammat problem med den snabba ökningen av fristående skolor kommer att dyka upp runt år 2006–2008. Då uppstår en nedgång i elevkullarna, en elevminskning som kommer att tvinga kommuner att stänga skolor. I det läget saknar kommunen rätten att ens kunna välja att lägga ned en privat skola. Detta på grund av att de har sitt godkännande från Skolverket! Kommunen tvingas då lägga ned enbart kommunala skolor. Det här har statens egen utredare påtalat i ”Likvärdiga villkor” (SOU:1999:98), men debatten kring detta lyser med sin frånvaro. Den självklara frågan borde vara vad detta får för dramatiska konsekvenser för den nationella likvärdigheten.
Andelen fristående skolor har hittills inte varit alltför omfattande, men trenden är att de växer snabbt. Oftast är de ivrigt uppmuntrade av politiska majoriteter i kommuner med ett uttalat mål att privatisera. Det nya tydliga inslaget är ett intåg av mycket kapitalstarka intressen som satsar sina resurser på skolan, inte av ett pedagogiskt intresse eller som ett stöd för idén om ”en skola för alla”, utan för att jaga vinster ur en skattefinansierad sektor med en omsättning värd 75 miljarder!
Kampen för en nationellt likvärdig skola har långa historiska rötter. Den moderna skola, som kom att präglas av likvärdighetstanken, byggde på en historisk reaktion mot en skola som sorterade och stängde ute barn. De orättvisor som genomsyrade samhället långt in i förra seklet, vändes konstruktivt av folkflertalet i en politisk riktning mot ”en skola för alla”. Det har ur ett samhällsperspektiv varit en ovanligt framgångsrik idé. Skolan har bland annat kunnat bidra till en ökad social sammanhållning, minskade klasskillnader, ekonomisk utveckling och en generell välfärd. Genom den offentliga skolan har alla medborgare fått en chans att rusta sig inför nödvändiga samhällsförändringar och aktivt kunnat delta i en demokratisk process för att utveckla Sverige socialt, ekonomiskt och kulturellt. Idén om ”en skola för alla” har varit synonym med idén om ett rättvist samhälle, och fungerat som ett sammanhållande kitt i samhällsbygget. Men idén om ”en skola för alla” har ständigt kantats av politiska motsättningar och ett motstånd kring det konkreta genomförandet. Nu syns tydliga tendenser till att den nationella likvärdigheten slås sönder. För att inte idén helt ska undergrävas, och kanske överges, krävs det en bred diskussion i hela det svenska samhället om framtidens skola.
Ett starkt ställningstagande för en nationellt likvärdig skola preciserar inte vilken driftsform som ska gälla. Det finns ingen naturlag som säger att skolan måste drivas offentligt, men i takt med det växande antalet fristående skolor måste likvärdigheten analyseras ur ett helt nytt perspektiv. Om vi får ett skolväsende med upp till 20–25 procent privata alternativ, måste den grundläggande frågan bli vad det får för konsekvenser för en skola som har målet att vara nationellt likvärdig. Vidgar vi perspektivet och tar del av erfarenheter från till exempel USA och England, hittar vi redan ett stort antal offentliga skolor i förfall.
Alla skolor oavsett driftsform i vårt land finansieras ur vårt gemensamma skattesystem. Skolan är en gemensam angelägenhet för hela det svenska folket, och skolans trovärdighet och dess legitimitet står i relation till den pedagogiska kvalitet skolan förmår upprätthålla.
Vi anser att statens ansvar för den nationella likvärdigheten måste förtydligas och konkretiseras. Det är ett nationellt politiskt ansvar att reagera på hoten mot den likvärdiga skolan. Därför bör regeringen tillsätta en brett sammansatt skolkommission med det överordnade uppdraget att granska den nationella likvärdigheten inom det svenska skolväsendet, i dag och – framför allt – i morgon!
Mats Norrstad
Nils-Eric Nilsson
(2000-11-15) |