Knappt två månader har gått sedan maxtaxereformen infördes, och redan skyller man alla problem inom förskolan på reformen. Det är för få lärare, för många barn, för trånga lokaler och för dålig pedagogisk kvalitet. Ingen verkar riktigt glad över reformen. Den goda tanken om alla barns lika värde försvinner i de praktiska och ekonomiska bekymmer som kommunerna brottas med.
Kanske hade det underlättat med en gnutta sunt förnuft när politikerna insåg att reformen var ett faktum? En kombination av politisk feghet och snålhet hindrade många kommunala politiker att redan i budgeten 2001 börja planera för reformens genomförande. Istället för att bli ”tagna på sängen” i januari 2002 kunde en utbyggnad av förskolan ha skett under 2001. De kunde ha anställt personal i god tid och tittat över lokalbehovet för ett år sedan.

Politikerna kunde också ha tagit kontakt med de fristående skolorna och sett över deras speciella ekonomiska situation. Många fristående förskolor oroas nu av effekterna av reformen. Genom föräldraavgifter har de gjort vad många kommunala förskolor bara kunnat önska sig, nämligen att betala sina lärare mer, ha mindre barngrupper och bättre mat. En förskollärare med entreprenöranda, ett föräldrakooperativ eller ett personalkooperativ, har inte den ekonomiska beredskap som behövs när förutsättningarna förändras över en natt. Allt för sent fick många besked av sina kommuner hur maxtaxan skulle påverka deras verksamhet. Nu ser de med skräck på hur deras verksamhet blöder. De funderar på att avskeda folk, de tvingas sätta upp avvecklingsplaner och hotar med att säga upp sina avtal med kommunen. Man kan tycka att det är deras problem, så krasst är det på den ”fria marknaden”, det skulle de ha tänkt på! Men så är det naturligtvis inte.

Om inte politikerna löser problemen med de fristående skolornas ekonomiska situation på ett långsiktigt sätt, kommer problemen att hamna i de kommunalt anställda förskollärarnas knä. Många storstadskommuner är nämligen beroende av de fristående skolorna. Om den fristående skolan skulle gå i konkurs skulle resultatet bli en okontrollerbar överinskrivning av barn i den kommunala förskolan. Kommunen kan inte längre erbjuda de antal platser som behövs. Om den fria företagsamheten inte klarar av sin ekonomi eller helt enkelt tröttnar på de usla villkor kommunen erbjuder kan de lägga ned sin verksamhet och flytta. En tanke som ingen törs tänka, men som kan bli verklighet.

Förhoppningsvis kommer debatten kring friskolornas ekonomi gynna alla förskolor. Kanske kommer den fristående skolan bli den draghjälp till en bättre ekonomi de kommunala skolorna tiggt om under många år? Räcker inte pengarna inom den fristående förskolan, varför skulle de räcka i den kommunala? Kravet måste vara ett den kommunala förskolan och den fristående ska konkurrera på samma villkor. Det är inte bara en penningfråga utan också en rättvisefråga för alla berörda, förskollärare, föräldrar och inte minst barnen.
Alla förskollärare har samma rätt att utöva sitt yrke på ett tillfredsställande sätt. Alla föräldrar, som vill göra ett val ska kunna göra det, oavsett ekonomiska tillgångar. Det har att göra med synen på barnet. Alla barn har rätt till lika resurser. Barn ska inte bli lidande av att deras föräldrar inte har tid eller möjlighet att städa, eller arbeta jour på förskolan eller för att föräldrarna inte kan betala en högre avgift, som förut krävts för att få in barnet på en speciell förskola. Det är därför maxtaxereformen är bra.
Glöm inte det!

Annica Grimlund
Chefredaktör
(2002-02-12)