Howard Gardner är mycket populär i Sverige med sin teori om multipla intelligenser, där han ifrågasätter gängse intelligensbegrepp och vill vidga detta till att innehålla både kroppsliga och estetiska funktioner.
Nu har han skrivit en bok med titeln The Disciplined Mind – What All Students Should Understand. I svensk översättning har det blivit: Den bildade människan. Hur vi verkligen förstår det vi lär oss. Kanske är det så att disciplinerad har en positiv klang i USA, eftersom det i våra svenska öron låter ganska negativt.
I boken beskriver Gardner en läroplan för förståelse, där han tycker att man ska begränsa sitt innehåll till några teman, och i stället gå på djupet i dessa. Samtidigt är han intresserad av skolämnen, men utan ett traditionellt innehåll som är knutet till de vetenskapliga ämnena.
Gardner föreslår tre teman som skolan kan arbeta med, men det är viktigt att se dessa som exempel: Darwins utvecklingslära, Mozarts opera Figaros bröllop och Förintelsen i Nazityskland. Han vill varken betrakta sig som progressiv eller traditionell; i stället varnar Gardner för varandra uteslutande utbildningsfilosofier.
Han säger att skolan ska handla om det sanna, det sköna och det goda. Det är en romantisk tanke som hör ihop med 1800-talsmänniskan. Gardner tar också avstånd från en postmodern skola. Gardner säger att varje kultur utvecklar sin egen skola, utifrån de normer som finns i samhället.
Han har ett kapitel där han beskriver förskolorna i Reggio Emilia och det är en intressant skildring, där han anser att förskolorna i Reggio Emilia är världens bästa, eftersom de arbetar utifrån konsten och det sköna. Man har sagt till Gardner att ”man borde gå i småbarnsskola i Frankrike, förskola i Italien, grundskola i Japan, gymnasium i Tyskland och på högskola och universitet i USA”. Samtidigt uttrycker Gardner att det finns många intressanta och bra skolor i olika kulturer.
För mig är Gardners teorier intressanta, men jag har en invändning mot hans sätt att använda sig av intelligensbegreppet. Han är kritisk till ett enhetligt intelligensbegrepp och hävdar i stället att det finns multipla intelligenser. Det medför att förmågor som den visuellt spatiala och den musikaliska lyfts fram i tänkandet, vilket förstärker de estetiska ämnenas roll i skolan. Man vidgar på så sätt det traditionella kognitionsbegreppet. Men det finns en risk med ett sådant synsätt, som jag ser det, nämligen att man förstärker ”intelligensbegreppet” vilket ovillkorligen skapar ett hierarkiskt ställningstagande.
Om man i stället låter ett icke hierarkiskt begrepp som medvetandet stå i centrum, kan man skapa en dialektisk teori som inkluderar estetiska och rationella processer och som också betonar deras dynamiska relation. Det är samtidigt intressant att notera att Gardner i den här boken använder sig av medvetandet som begrepp.

Gunilla Lindqvist
(2001-09-28)