 |
| Villekullas bästa rimböcker |
| Biblioteket i Borås kör ut boklådor med ungefär 20 böcker till varje förskoleavdelning var sjätte vecka. Avdelningen Villekulla går ändå ofta till biblioteket och lånar fler böcker. |
| Här är deras bästa tips på rimmade böcker: |
| Måns Gahrton och Johan Unenge |
| Ronny och Julia |
| Bonnier Carlsen |
| Carin Wirsén och Stina Wirsén |
| Rut och Knut |
| Rabén & Sjögren |
| Måns Gahrton och Johan Unenge |
| Alla barnen säger godnatt |
| Semic |
| Barbro Lindgren och Eva Eriksson |
| Vilda bebin |
| Rabén & Sjögren |
| Julia Donaldsson och Axel Scheffler |
| i översättning av Lennart Hellsing |
| Gruffalon |
| Alfabeta |
| Johan Althoff och Robert Nyberg |
| Rävgnol |
| Alfabeta |
| Barbro Lindgren och Cecilia Torudd |
| Sagan om Karlknut |
| Rabén & Sjögren |
| Rapramsor: |
| Grethe Rottböll och Jeanette Milde |
| Hallå |
| Rabén & Sjögren |
|
 |
|  | Språk och skapande går i vartannat. En egen film i skokartong, en bok med målningar och egna rim, och rimmade ramsor till overheadbilder som barnen ritat är roliga sätt att arbeta med språket, säger två förskollärare i Borås.
Film! Å den filmen är skitbra! hojtar Isac och springer fram till sin stol. Samlingsrummet är mörklagt och stolarna står på rad, precis som i en riktig biosalong. Men filmen som visas på avdelningen Villekulla i Östermalmsgårdens förskola i Borås har de 19 barnen mellan tre och sex år gjort själva. Både texten och bilderna.
När förtexten ”Historien om Pokémonlandet” rullas fram dånar låten ”Pokémon” på bandspelaren och några börjar dansa i bänkarna. Ivern och spänningen är tät, fast det är tredje gången filmen visas.
Musiken klingar ut och förskollärarna Lena Olsson och Birgitta Bjersvall vrider fram första bilden. Samtidigt berättar Lenas röst från kassettbandet: ”Det var en gång tre pokémon som var ute och lekte…”
–Den har jag gjort! ropar Isac, och ögonen lyser när han ser sin bild och hör sina egna ord.
Filmen löper på en pappersrulle, spänd över två kraftiga papprullar i en skokartong. En del barn har ritat stora bilder som de klippt ut och klistrat på filmremsan, någon har bara gjort en liten krumelur i kanten – men alla har gjort precis den bild de själva ville göra.
Att det blev mycket pokémon beror på att pojkarna just då var mest intresserade av dem. Men filmen är tio minuter lång och historien vindlar fram från pokémon till lucior, prinsessor och häxor och tillbaka till pokémon igen.
När rullen var full berättade var och en till sin egen bild. Ensamma eller två och två.
Lena antecknade ordagrant, så det verkligen skulle bli barnens egna ord hon sedan läste in på band:
–Jag talade om vad barnet som var före hade berättat, till exempel ”Dennis har sagt att de springer och rockar. Nu får du fortsätta”. De som inte ville haka på tråden när de skulle berätta om sin egen bild löste det så fiffigt genom att säga ”Och då kom…”, berättar Lena.
Det här är andra filmen som barnen på Villekulla har gjort. Den första heter ”Räddaren i nöden”; men när de skulle göra texten till bilderna den gången satt alla tillsammans i grupp.
–Då var det några som tog över. Vissa barn behöver mer tid för att prata och berätta. Man måste ha mycket tid för att utveckla språket. Det gäller att ta vara på småstunder, säger Lena.
Att hela gruppen känner att de verkligen gör något tillsammans lyfter dem så mycket – och föräldrarna också, berättar hon. När de fick se sina barns film på ett föräldramöte blev det långa applåder efteråt.
Idén att göra film i en skokartong fick Lena när hon gick på en fortbildningskurs om språk, anordnad av Utbildningscentrum i Borås. Från föreläsarna fick hon flera tips och idéer på hur man kan jobba med språk på ett roligt och enkelt sätt.
–Men språk har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det är så viktigt att man har ett språk och kan göra sig förstådd. Med språket stärker man sig själv, man blir så grå annars. Den som inte kan prata blir lätt utsatt för mobbning, säger hon.
–Vi får fler och fler barn med språkstörningar i förskolan, och det är svårt att få hjälp av talpedagog och logoped. Vi vill ge dem hjälp på vägen innan vi skickar dem vidare till förskoleklass och skola. Men vi vill göra det roligt, och så att ingen känner sig utpekad, säger Birgitta.
Inget går upp emot sagor, sånger, rim och ramsor när det gäller att jobba med språket, tycker de. Barn gillar att skoja med nonsensord och ord med humor – och biblioteket är en skattkammare full av rimramsor som ”Allan tappar brallan när han brer smör på frallan” eller ”Dorotea köpte skor på rea, båda klackarna var snea”.
–Barnen kommer ihåg sådana ramsor direkt, säger Birgitta.
På Villekulla gör de ibland ramsorna som rap, till smittande rytmer från en trumma gjord av en vattentunna med ett skinn spänt över.
–Det går bra med en papperskorg eller en plåtburk också. Det viktiga är att rytmen hjälper till och ger en botten i språket, säger Lena.
Alla barnen följer trumman och slår rytmen på knäna när de rappar med i Lenas egen vår-rap: Vi är ute och går/och ute är det vår/solen har börjat värma/och nu ska ni mig härma/krokus/tulpaner/snödroppar tussilago/ja nu är våren här/jag tror att jag är kär.
–Även de som inte vågar säga nåt annars är med när vi rappar i grupp. Det blir en gemenskap, alla hänger med och känner att ”ingen tittar på just mig”, säger Birgitta.
Ett annat sätt att engagera barnen i ramsorna är att låta dem rita bilder till. Overheadapparaten stod oanvänd i förrådet tills Lena kom på att barnen skulle kunna rita bilder på overheadplast till en ramsa om olika djur.
Hon lät fem barn som behövde ”lyftas” lite extra rita varsin bild, barn som tror att de inte kan rita och inte tar för sig så mycket.
Förtjusningen och stoltheten när de såg sina egna bilder uppblåsta i jätteformat på vita duken var stor: ”Jag visste inte att jag kunde!”, ”Jag som gjorde så liten, och så blev den så stor!”, berättar Lena.
Språk och skapande går i vartannat på Villekulla. Staffliet står alltid framme, och förrådet av stora bitar tjock kartong är nästan outsinligt; en present från ett tryckeri.
–Barnen älskar att måla, de gör den ena bilden efter den andra. Vi ville göra något med alla fina bilder, säger Lena.
En och en fick barnen sätta sig tillsammans med en vuxen och hitta på ett rim till sin målning.
–Vi sa aldrig att bilderna med rimmen skulle bindas ihop till en bok. Då blir det så konstlat, säger Lena.
Men en bok blev det, en bok som både funnits utställd på Kulturhuset i Borås och lästs många gånger under vilan.
Barnen kan både sina egna och kompisarnas rim utantill, och vet precis i vilken ordning de kommer: Här är min tjej/som vill säga hej /hon har hickat hela dan/för hon har ätit en banan, rimmade Beata, fyra och ett halvt år.
Barnen på Villekulla är vana att rimma. Lena och Birgitta har gjort flera egna memoryspel med rimord; kopierat bilder, klistrat upp dem på kartong och plastat in dem.
Allt står framme så barnen själva kan leka med det när andan faller på.
Barnen har också fått ta med sig saker som rimmar hemifrån – en bil och en sil, eller en nyckel och en cykel. Alla sakerna hängdes upp i ett paraply med tyget borttaget, som en slags stor mobil att titta på och fundera över under vilan.
–Vi gillar att hänga upp saker i taket. Paraplyer är jättebra – och cykelhjul! säger Birgitta.
Ett hjul hänger ute i halltaket. I det har barnen hängt upp saker som börjar på samma bokstav som deras eget namn. Beata tog med en björn, Olof en orm.
–Jag börjar på J och jag ska hänga upp en julgran, säger Josefin.
Att be om saker hemifrån är ett bra sätt att engagera föräldrarna och ge dem insikt
i vad vi gör i förskolan, tycker Lena och
Birgitta.
Till exempel bad de om material till språktåget – sju vagnar av glasslådor med trähjul. I varje vagn ligger saker som börjar på S, P, R, Å, K, E och T.
Lena och Isac väljer S-vagnen för att visa hur de brukar använda den. Det är sällan man har chans att göra det med ett barn i taget, men i smågrupper och samlingar används språktåget ofta, berättar Lena.
Isac blundar, sticker ner handen i lådan, drar slumpvis upp saker och hittar på en saga:
–Det var en gång ett Spöke, han hade ingen vän. Då kom Smurfen. Kan du leka med mig, sa Spöket… Sen kom en levande Snögubbe. Undrar var är Island? sa han.
–Var är han nu då? frågar Lena.
–I Borås. Och här är det varmt.
Isac gillar att berätta sagor. Han vill gärna berätta också när hela gruppen en gång i månaden tänder sagolyktan i skogen, då när Lena och Birgitta berättar sagor utan bok.
–Man får en annan kontakt då. Det blir ingen konkurrens om att sitta i knäet eller se bilderna. Barnen är med på ett annat sätt och får en chans att göra egna bilder i huvudet, säger Lena.
–Dessutom ger vi oss själva ordentligt med tid. Annars avbryter man alltid barnen så mycket.
Det blir mysiga stunder i skogen, säger Birgitta. Fikakorgen är alltid med, fylld med bullar och kakor som ett eller ett par barn varit med och bakat.
–Vi bakar så ofta vi kan. Barnen älskar det och för oss blir det en möjlighet att prata och benämna. De där små oplanerade stunderna när man inte behöver vara alla tillsammans betyder så mycket.
Fotnot/ Villekulla har fyra barn med språkstörningar, vars språk förbättrats avsevärt sedan de började för två år sedan. Varje torsdag arbetar alla barn med språkmaterialet i tre grupper.
Annika Claesdotter
(2001-08-21) |