Hur kan det komma sig att Finansdepartementet och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) ger två ekonomer, båda verksamma vid ett partsorgan och utan någon som helst dokumenterad kunskap i pedagogisk forskning, i uppdrag att skriva en rapport som behandlar några av den svenska skolpolitikens mest centrala strategifrågor? Det frågar Örjan Appelqvist, filosofie doktor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Nuförtiden anser sig många ekonomer vara experter på allting. Med en enkel ekonomisk modell kan de med tvärsäkerhet uttala sig om varje mänsklig verksamhet.
Av någon märklig anledning har finansdepartementets forskningsberedning, den så kallade Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO (med Leni Björklund (s) som ordförande) givit två ekonomer verksamma vid ett arbetsgivarinstitut (Handelns Utredningsinstitut, HUI) i uppdrag att utreda friskolornas effekt på de kommunala skolornas pedagogiska kvalitet. Dessa har nu – under avsevärt massmedialt genomslag – producerat en rapport som har en förföriskt enkel lösning på diskussionen om hur skolornas pedagogiska kvalitet ska höjas: öka andelen friskolor!
Man kan ju först fråga sig vilken speciell kompetens detaljhandelns ekonomer har just när det gäller pedagogisk kvalitet. Den kompetensen visar sig främst bestå i att reducera komplicerade problem till något extremt enkelt - men mätbart. Vad är pedagogisk kvalitet? Hur mäts den? Om detta finns en rik forskning – men den är helt frånvarande i denna studie. Kvalitet reduceras till prestation, och prestation reduceras till nationella prov och betyg i årskurs 9. Så var man av med den diskussionen!

Att de båda författarna saknar varje djupare koppling till pedagogisk forskning visas i deras presentation av forskningsläget. Den internationella forskning de refererar till inskränks till ett dussintals tidskriftsartiklar, främst av amerikanska ekonomer, och fyra, fem böcker varav flera inte ens har skolfrågor utan ”management” i fokus.
En seriös utredning hade givetvis utgått från den pedagogiska diskussion som förts kring effekterna av sammanhållna kontra pluralistiska skolsystem. Den hade också gjort jämförelser med de europeiska skolsystemen som liknar det svenska i mycket högre grad än USA:s. Den hade vidare inte klumpat ihop danska Grundtvig-inspirerade friskolor, Frankrikes katolska skolor och de svenska Pysslingen-experimenten under klumpsumman ”icke-offentliga skolor”. Den hade istället diskuterat just dessa skillnader för att fördjupa frågan: under vilka villkor kan friskolesystem innebära en positiv pedagogisk stimulans för det kommunala skolsystemet?
Om dessa frågor känner jag mig inte särskilt kvalificerad att tala. Vad jag däremot kan uttala mig om är det hantverksmässiga hokus-pokus som kännetecknar denna forskningsrapport.

De båda ekonomerna vill alltså ge svar på frågan: Hur påverkar konkurrens från friskolor elevprestationer i den kommunala skolan? För att göra det analyserar de betygsstatistiken och statistiken för nationella proven 97/98 för elever i årskurs 9. De har gjort ett urval av 34 kommuner där 30 000 elevers resultat analyseras med särskilt beaktande av hur hög friskoleandelen är i de olika kommunerna. (Vilka kommuner som utvalts och efter vilka kriterier sägs ingenting om.)
Hur många friskoleelever ingår i undersökningen? Det sägs inte rakt ut men med litet envishet och om jag tolkat en tabell riktigt kan man utläsa att andelen totalt sett är 3,8 procent. Totalt sett skulle det alltså vara cirka 1 100 friskoleelever som ingår i undersökningen.
Är betygen i kommunala skolor sämre när andelen friskolor är hög? Nej, till och med bättre.
Författarnas slutsats är att ”den kommunala skolan blir bättre ju fler elever som går i friskolor”. Detta är dock en helt felaktig slutsats av den gjorda undersökningen.
Vad studien visar är en korrelation, inte ett orsakssamband.
Det finns inget som helst som säger att fler friskolor leder till bättre kommunala skolor. Skillnaden mellan korrelation och orsakssamband tillhör grundkursnivån i den akademiska utbildningen åtminstone vid den institution där jag är verksam.
Korrelationen har dessutom dramatiskt mindre räckvidd än vad som påstås. Den visar endast att kommunala skolor kan fungera väl också när det finns en hög andel friskolor. Notera att detta konstaterande görs inom ett intervall där friskolorna är en mycket liten andel, den sammanhållna offentliga skolan är fortfarande helt dominerande. Att de kommunala skolorna på ett avgörande sätt skulle påverkas av om den kommunala utbildningen omfattar 98 eller 95 procent av eleverna är att tillmäta faktorn ”friskolor” en orimligt stor betydelse för de kommunala skolornas utveckling. Att anta att den korrelation som gäller vid denna nivå också skulle vara giltig vid en situation då den kommunala skolutbildningens andel sjunkit till låt oss säga 70 procent är helt enkelt orimligt. Ändå är det just detta som undersökarna påstår.

Den statiska korrelationen säger absolut ingenting om det dynamiska sambandet över tid.
Den detaljanalys som gjorts omfattar ett enda läsår där olika kommuner jämförs med varandra. Det finns ingenting som säger att det kommunala betygsgenomsnittet (det är ju bara detta som mäts) i en och samma kommun skulle bli bättre i takt med att friskoleandelen höjs. Någon sådan studie har Bergström & Sandström över huvudtaget inte gjort. Ändå är det just detta de påstår. Ja, inte bara det: de anser sig utifrån dessa extremt magra siffror kunna räkna fram hur mycket skolelevernas betyg skulle höjas och kommunerna skulle tjäna på varje procent som friskolornas andel ökas! Medelbetyget för eleverna skulle öka med 0,004 enheter och ökningen av friskoleandelen skulle vara lika effektiv för elevernas allmänna prestationer som en ökning på 1 000–2 000 kronor per elev och år av anslaget till skolorna. Givetvis med den ekonomiska fotnoten ”allt annat lika”. Men om det är något vi faktiskt vet är det att allt annat inte är lika och att man inte kan dra enkla paralleller mellan skolsituationen i olika kommuner. Detta är inte rimlig användning av ekonomiska modeller, det är ”voodoo economics” för att använda ett uttryck hämtat från amerikansk ekonomidiskussion.
Statistikbehandlingen, som ändå är huvudnumret i undersökningen, är alltså sorglig. Bergström & Sandström serverar oss ett trettiotal sidor med resonemang kring tolkningar av regressionsanalyser men undviker de mest elementära frågorna kring materialet.
Avsaknaden av tidsperspektiv i undersökningen är i sig tillräcklig för att avfärda dess påståenden. Just nu ökar friskolornas andel snabbt. Vad kommer detta att innebära på litet längre sikt? Vad händer vid en mer omfattande lärarflykt från problemskolor, och om stora grupper av elever ”taktikväljer” efter de skolstatustabeller som tidningarna redan nu börjar förse oroliga föräldrar med? Det här rör sig ju om kumulativa processer som tar tid att komma igång – men inget av detta diskuteras. Det avfärdas med rapportförfattarnas mantra ”kommunala skolan blir bättre ju fler friskolor”.

Frågan om den svenska skolans vidare medborgaransvar är helt frånvarande: kvalitet kan väl ändå inte helt reduceras till prestation. Det finns inte heller någonting om den samhälleliga miljö skolan har att verka i. Det är ju exempelvis tänkbart att man i ett samhälle med begränsade sociala problem kan uppmuntra pluralism i skolformerna mer, medan man i en situation med kraftigt ökade klassklyftor har större anledning att värna om de sammanhållna skolsystemen.
Däremot menar de sig kunna påvisa ”positiva konkurrenseffekter” av friskolornas tillväxt utifrån strikt hypotetiska resonemang. De menar att ”konkurrens kan påverka effektiviteten genom att skolledningen väljer att organisera utbildningen mer effektivt.” Javisst, så kan det bli, men det kan också bli tvärtom: konkurrensen kan också påverka effektiviteten genom att skolledningen organiserar utbildningen mindre effektivt, ur pedagogisk synvinkel.
”Ytterligare en effekt av konkurrensen kan vara att lärarna får högre löner.” Javisst, men det kan också vara så att lärarna allmänt sett får lägre löner eftersom skolans resurser minskas, att det blir större löneskillnader, att lönespridningen leder till sämre samarbete lärare emellan och därmed sämre pedagogisk kvalitet. Om detta vet vi ingenting och Bergström & Sandström bryr sig inte om att argumentera för att det just är de positiva effekterna när det gäller effektivitet och löner som kommer att överväga. De utgår bara från det, och räknar in dem bland de ”positiva konkurrenseffekterna”. På väg mot sammanfattningen förvandlas hypoteserna återigen till fakta.

Det är betecknande för övermodet hos en del av dagens modeekonomer att dessa rapportförfattare, utan varje djupare anknytning till skolans erfarenheter, anser sig ha underlag att diktera den framtida skolpolitiken:
”Den kommunala skolan måste anpassa sig till det nya läget. Det är av stor vikt att landets kommuner inser att den kommunala skolverksamheten kan behöva krympa när fler friskolor etableras… Att hindra eller bromsa den konkurrensprocess som initierats i Sverige skulle skapa en rad problem, även bortsett från att man skulle gå miste om de positiva effekterna av ökad konkurrens.”
Som forskare måste man känna stor oro över denna uppdragsforsknings låga nivå: detta är rubrikproduktion, inte ett seriöst forskarsamtal. Bortsett från detta reser rapporten ur demokratisk synpunkt två frågor av en räckvidd långt utöver detta hastverk:
1. Hur kan det komma sig att Finansdepartementet och Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) ger två ekonomer, båda verksamma vid ett partsorgan och utan någon som helst dokumenterad kunskap i pedagogisk forskning, i uppdrag att skriva en rapport som behandlar några av den svenska skolpolitikens centrala strategifrågor? Fanns det verkligen inga mer lämpliga forskare, Leni Björklund?
2. Efter att rapporten publicerades har vi bevittnat ett enormt genomslag i så gott som alla medier på denna rapport. Den har uppenbart varit välkommen, inte minst dess slutsatser. Men hur sköter journalisterna sin granskande uppgift? Hur kan det komma sig att inte en enda ekonomijournalist kritiserat detta undermåliga hantverk? Att ingen av de journalister som skriver om skolan reagerat på att en viktig pedagogisk diskussion reducerats till betygsstatistik?

Örjan Appelqvist
(2001-04-10)