 |
|
| Författare |
| Lennart Brewitz är lärare och debattör från Västervik. Han ansvarar för Västerviks Gymnasiums Individuella Programs verksamhet på Valstad-kollektivet (www.valstadkollektivet.se). Det är ett boende- och behandlingskollektiv för ungdomar med drogproblem. |
|
 |
| Pedagogiska magasinet - arkiv |
|
|
|
|
| | Människor i dag är i ständig rörelse och det finns inte mycket utrymme för naturliga pauser. Vi går omkring i en upplevelsebaserad tillvaro där det ständigt ska hända något nytt – helst varje minut. Gärna ännu oftare på någon av våra etthundratjugotvå TV-kanaler och gärna varje sekund på MTV. Står det ändå stilla kan man själv styra utbudet med den oumbärliga lilla fjärrkontrollen. Fem nya intriger i seriesåporna varje timme, nyheter varje halvtimme, reklaminslag varje kvart och ständiga idrottsturneringar utan egentliga slut. I etern skrålar reklamradions evigt hurtiga marknadsbudskap och färgglada tidningar och tillrättalagd reklam väller in genom brevlådan. Snart har alla en egen dator, Internetuppkoppling med bredband och Wap-mobiltelefon.
Ett konstant flöde möter oss – dagarna i ända – av snabba och kontinuerligt föränderliga ljud- och bildintryck. Fler och fler människor, särskilt ungdomar, glor också mer och mer på TV-såpor och förutsägbara produktplacerade amerikanska actionfilmer. Många surfar dagligen i timmar på Internet i jakten på något coolt som man kan delge sin vänkrets och därmed framstå som initierad. Man kommunicerar genom chatt och skickar e-post i en aldrig sinande ström. Många pratar med, eller skickar SMS-meddelanden till, kompisarna genom mobiltelefonen varje timme och informerar om dagens mest triviala händelser!
Vad är det som gör att vi accepterar att livets ekorrhjul rullar fortare och fortare och att vi bara åker med i denna ofta helt kommersiellt styrda mediala berg- och dalbana? Vad är det som gör att världen blir mer och mer likt ett enda stort Disneyland, en tillrättalagd upplevelsebaserad tillvaro med måttligt intellektuellt innehåll? Man kan undra! Men förresten, varför inte passa på att prova ”gårdagens” sätt att kommunicera. Skicka ett hederligt gammalt brev med posten medan Postverket ännu finns kvar! Då måste man förstås lätta på häcken, masa sig ner till brevlådan och till och med kanske inhandla ett frimärke – om det fortfarande säljs sådana! Den stora frågan är dock: Gör det något om ett meddelande kommer fram 24 timmar senare?
Vi har i vår kommunikativa yrsel ofta bara fått för oss att det är nuet och direktkontakt som gäller. Men tänk, tänk vilken skön känsla det är att komma hem och se att det där ligger ett brev. Ett brev till mig! Att känna det i handen, sprätta upp det och under tiden fundera på vad det innehåller och vem det är ifrån. Läsa det och sedan kanske ha det liggande på nattduksbordet. Att fundera på ett svar. Att svara – och hinna tänka efter!
För att komma i kontakt med vårt inre krävs stillhet. Ett inre som kanske skulle tala om för oss varför vi tycker och gör si eller så. Om det är våra egna tankar vi tänker och våra egna val vi gör. Har (gör) vi några egna val egentligen? Man kan undra! I bland kan jag också få en känsla av att vi är för målrelaterade och glömmer själva resan. Det som händer på vägen! Var det kanske då det egentligen hände? Den där stunden då vi verkligen ”möttes”. Den där stunden då vi var tillsammans och kände närhet. Den där stunden då tiden stod stilla. Den där stunden då vi kom i kontakt med vårt inre. Den där stunden då vi tog oss tid att tänka efter. Tid att varva ner. Tid till eftertanke!
Lennart Brewitz
(2001-04-10) |